torsdag 21 mars 2019

Lite bok- och filmtips på föregående inläggs tema ...


En kvinna jag ofta tänker på när jag tänker på klimakteriet är karaktären Evelyn Couch (fenomenalt spelad av Kathy Bates) i Fried green tomatoes. Minns ni den? Gud vad jag älskade den filmen. Den tog mig med storm och jag vet inte hur många gånger jag sett den. Jag vet egentligen inte om Evelyn är i klimakteriet. Hon kanske mest är deprimerad och utan ork och lust, men det är härligt att se hur hon vaknar till liv när hon känner att hon har något eller någon att leva för igen. Det finns en scen när hon hoppar på studsmatta ...










Minns ni när de där små studsmattorna kom? Som man hade inne och hoppade på? Det var många mammor, tror jag, som började att hoppträna på sådana. Min gjorde det i alla fall. Jag älskade den där studsmattan. Sedan minns jag att det gick ut varningar om att man kunde få framfall om man hoppade för mycket ... Säg det roliga som varar ... (Nu blev jag plötsligt sugen på att plocka fram min rockring! Det måste ha varit så att jag använde den mycket i samma veva som studsmattan). Hur som helst så är det också en scen när Evelyn har tuffat till sig och slår ner en hel vägg med en slägga, och det där får mig också att fundera. Jag kan absolut känna att jag nog har blivit lite argare med åren, men än så länge så har jag inte hamnat där då man blir sådär brutalt ärligt, som man ibland förknippar med äldre kvinnor. Att man liksom bara säger vad man tycker utan att bry sig så mycket om det är elakt eller inte. Jag minns att min egen snälla mormor hade lite sådana tendenser när hon blev gammal. Hon var sömmerska och kunde när hon blev äldre vara brutalt ärlig i vad hon tyckte att folk passade i för kläder/färger etc. Samt att hon kunde påpeka att man hade fel sorts bh t ex ... Ganska underhållande faktiskt!



En boktitel som jag vill nämna här är Maria Borelius Hälsorevolutionen. Hon utgår ju kanske inte nödvändigtvis i klimakterifrågan, men det ligger väldigt nära, och man får så många bra hälso- och kostråd (som passar alla) att jag tycker man ska ge den en chans. Likaså, och inom samma område finns ju Food pharmacy-podden och böckerna. Lite mer hard core när det gäller recepten, dock. Personligen så kan jag känna ett visst motstånd när det är dadlar med i nästan alla desserttips t ex ... Mia Lundins Kaos i kvinnohjärnan är också värd att läsa. Jag har inte läst den från pärm till pärm, utan mer bläddrat lite fram och tillbaka.





Min inställning till dessa titlar, och andra, som handlar mycket om att äta sig till hälsa är lite kluven. Men, jag tycker att man måste prova sig fram. Det är ju ingen av författarna som direkt påstår att deras recept är vägen till total lycka, men det är ju heller inget som är farligt att prova på. Det är ju inte några hälsovådliga ingredienser precis. Jag är lite allergisk mot att lära mig för mycket om vitaminer, enzymer och annat man kanske borde ha bättre koll på. Jag utgår lite från principen att lägga till istället för att ta bort. Jag äter ju veg så till stor del så äter jag ganska nyttigt. Lägger jag sedan till en del grejer som är bra för mig så blir det ju förhoppningsvis ännu bättre?

Det är mycket svårare att komma på skönlitterära titlar som handlar om kvinnor mitt i livet, eller som tar upp klimakterierelaterade problem. Sedan behöver det ju självklart inte vara klimakterierelaterat även om det är mitt i livet-kriser eller mitt i livet-förändringar på gott och/eller ont. Det är ju jag som gör den kopplingen, jag inser det. En titel jag kommer att tänka på är Mitt i livet av Joyce Carol Oates som jag minns att jag gillade mycket.


Av oklar anledning så kommer jag också att tänka på Rosamunde Pilchers Snäcksamlarna. Kanske för att vi här får följa en stark kvinna genom hela livet. Hon har gjort många val på grund av att hon var tvungen och för att kunna ta hand om sig och sina barn, men på något vis behållit sin integritet och styrka genom alla beslut. Jag vet inte om det kanske skulle kännas daterad att läsa om? Egentligen är det ju lite samma tema i September, titeln som kom efter Snäcksamlarna och som lite löst hänger ihop med den när det gäller vissa karaktärer.

onsdag 20 mars 2019

Äh, lite vallningar har väl ingen dött av ...





Det är kanske på sin plats med en liten varningstext här:

Det här inlägget är mycket mer privat än vad mina inlägg här på bloggen brukar vara, och det är först i inlägg nummer två som det faktiskt kommer lite text om litteratur och film kopplat till temat. Så om man känner att man inte riktigt vill läsa om det privata så är det bäst att scrolla vidare!

Det är väl bara att omfamna, eller i alla fall bara att acceptera att Mitt i livet just nu för mig associeras starkt med klimakteriet ... Om några år så kanske jag tänker helt annorlunda. Låt oss hoppas på det!

Och nej, lite vallningar har säkert ingen dött av. Men, jag kan slå vad om att någon någonstans, någon gång har dött pga någon annans vallningar ...!

Tyvärr så var klimakteriet nästan det allra första som dök upp i huvudet på mig när jag såg Kulturkollos veckoutmaning; Mitt i livet ... Tyvärr, för så himla mycket av min tid och energi som detta förbannade elände har stulit av mig är helt galet. Jag vill egentligen inte lägga en enda minut till på att älta detta vansinne, men samtidigt så känns det viktigt att det talas om det. Att det syns att vi är många, många som drabbas hårt, och som verkligen mår dåligt.


Nu de senaste åren har ju frågan faktiskt lyfts lite mer både i tv och i tidningar. Det har också kommit ut en del böcker i ämnet. Böcker som faktiskt tar det på allvar, och inte bara kommer med flosker som att man ska omfamna det hela, eller tänka att; oj, vad häftigt att min kropp kan göra såhär, eller; ja men tänk vad skönt att inte behöva frysa ... Ja, herregud.

Jag gick in i klimakteriet när jag var 47 år, och i förklimakteriet vid kanske 43 eller 44. Fast då visste jag inte riktigt ens att det fanns något som hette förklimakteriet. Mensen började hoppa över för att tillslut försvinna helt, humöret var kanske inte på topp, orken var inte riktigt densamma, men annars var det nog inte så mycket som utmärkte sig.

Hösten 2013 däremot, när mina vallningar startade. Det märktes så det räckte och blev över. Det tog ju ett tag innan jag faktiskt förstod vad det handlade om, och när jag väl fattade så kom det lite som en chock. Det kändes som om det var för tidigt? Sedan när jag insåg att det bara var att gilla läget så tänkte jag att det kanske var bra att det kom tidigt? Då skulle det väl vara över ganska snabbt också? Max ett par år tänkte jag. HAHAHA! Vad lite jag visste. Nu, fem och ett halvt år senare, så är jag fortfarande mitt i eländet. Nu har jag östrogenplåster sedan ett par månader tillbaka, för att jag helt enkelt inte orkade längre. Jag har också fått lära mig att ju tidigare man kommer in i klimakteriet, desto längre tid stannar man oftast kvar. Det låter väl rättvist?!? Nej, inte särskilt. Men, livet är inte rättvist alla gånger, och det finns ju helt klart de som har det mycket värre.

När man haft vallningar dygnet runt vecka efter vecka i drygt fem år så händer det något med både kroppen och psyket kan jag meddela. Jag fick panikångestattacker på nätterna t ex. Man vågar nämligen inte somna, för man vet att man kommer strax att vakna igen av de där gräsliga vallningarna, och då är det nästan bättre att inte somna alls. Jag blev yr och svimmade (förmodligen pga sömnbrist helt enkelt). Jag gick omkring och var konstant helt orimligt trött, både sömnig och trött i kroppen, och mycket mycket annat.


Jag ska tillägga här att jag hela tiden har tränat mycket. Dessutom har jag kört mycket yoga, som ju ska vara bra för att slippa vallningar och andra klimakteriebesvär. Jag har heller inte ätit kött sedan jag var 15 år, och äter ganska nyttigt. Så när man läser artiklar som har utgångspunkten att det bara är att träna på och lägga om kosten, så är det som ett hån. En kraftig spark i magen. Den där magen som förresten helt ändrat form och som man inte känner igen alls. Man undrar liksom vems den är, när man tittar ner. Det kan ju inte vara min?!?



Nu har jag som sagt östrogenplåster, och även om det är en del biverkningar, så föredrar jag dessa framför att få tillbaka vallningarna med allt vad det innebär. De "värsta" biverkningarna är väl att jag gått upp en del i vikt, svullnar upp och att brösten känns som om de vuxit två storlekar plus att de ömmar något förfärligt. Lite samma känsla som när jag var med barn ... Märkligt. Och ja, just det ja, halsbrännan är inte att leka med heller. Men, som sagt, jag är inte redo att sluta med plåstren för att se vad som händer riktigt ännu. Jag ska hålla på i åtminstone ett år för att sedan göra ett uppehåll på några månader tycker min gynekolog, och det tycker jag verkar vettigt.




Det finns en mängd olika preparat man kan prova innan man bestämmer sig för att "ge upp", som det kändes som i mitt fall, och börja med östrogen. Det finns på apoteket och det finns i hälsokostaffärer, det är bara att prova sig fram. Tyvärr så hittade jag inga naturläkemedel som fungerade på mig (och jag har provat många). Det kändes lite som ett nederlag att börja ta östrogen, det ska jag villigt erkänna, men jag kom till ett läge där det inte gick längre helt enkelt. Jag var tvungen att få sova.  Det är ju så att livet fortsätter ju som vanligt. Man jobbar heltid, man handlar, lagar mat, tränar, städar, vill umgås med familj och vänner etc etc. Man fortsätter som om allt är som det alltid har varit, fast att det är det ju inte. Orken fanns inte kvar, kreativiteten och nyfikenheten på att prova nya saker var som bortblåst. Inte ens det jag tycker är roligt var roligt längre. Så då, efter mycket vånda, så bestämde jag mig för att prova östrogen. Igen, ska jag säga, för jag provade tabletter under ca två månader under hösten 2015 men fick sluta igen för jag mådde inte alls bra av dem. Vallningarna försvann men kroppen uppförde sig så konstigt så jag bestämde mig för att sluta igen.

Min klimakteriresa är säkert långt ifrån slut, men just nu i o m östrogenet så känns det som om jag fått en liten andningspaus, alla konstiga biverkningar till trots, och det är skönt. Jag kan liksom samla ihop mig och komma ifatt. Fast det tar också tid. Det tar tid att inse att man faktiskt mått ganska så kasst ganska så länge, och det tar tid att förstå hur mycket kraft och energi man lägger på att fortsätta som vanligt och låtsas att allt är OK.

Jag funderar också en del på det där med mitt i livet ... För det första så har ju ingen av oss någon som helst aning om vad som är mitt i livet. Vad som helst kan ju hända vilken dag som helst. Man har ju någon sorts föreställning om att man ska ha kommit till någon sorts insikt eller mognad, när man är i 50-årsåldern. Man förväntas kunna ta riktiga beslut, kanske kunna strunta i det oviktiga på ett annat sätt än tidigare. Inte bry sig så mycket om vad andra människor tycker och vara mer förlåtande mot sig själv, kanske? Skilja agnarna från vetet etc etc. Några kanske börjar om, börjar leva "på riktigt", göra nya val i livet. Samtidigt så hör man överallt att 50 är det nya 30. Jag undrar lite hur man ska kunna ta sig den där tiden att liksom få den där övergripande kollen som verkar komma per automatik, hur man ska kunna göra alla de där mogna valen, när allt snurrar på som vanligt? Man kan ju liksom inte pausa arbetsliv, familj, trädgård, matlagning etc? Det kanske bara är jag som inte kommit på knepet ännu. Eller så har min mognad inte riktigt infunnit sig.

Ja, tankarna far runt. "Monkey mind" pratas det ofta om i yogasammanhang, och jag är helt med. Jag stoppar här, och strax kommer ytterligare ett inlägg med lite tankar om böcker och kanske en och annan film med kopplingar till temat Mitt i livet.

torsdag 14 mars 2019

Mera King ...

Jag kan tydligen inte riktigt släppa Stephen King-temat, och såg nu precis att det kommer en ny bok i september, The Institute, som verkar hur obehaglig som helst. Här kommer en beskrivande text från hemsidan:



"In the middle of the night, in a house on a quiet street in suburban Minneapolis, intruders silently murder Luke Ellis’s parents and load him into a black SUV. The operation takes less than two minutes. 

Luke will wake up at The Institute, in a room that looks just like his own, except there’s no window. And outside his door are other doors, behind which are other kids with special talents—telekinesis and telepathy—who got to this place the same way Luke did: Kalisha, Nick, George, Iris, and ten-year-old Avery Dixon. They are all in Front Half. Others, Luke learns, graduated to Back Half, “like the roach motel,” Kalisha says. “You check in, but you don’t check out.”

In this most sinister of institutions, the director, Mrs. Sigsby, and her staff are ruthlessly dedicated to extracting from these children the force of their extranormal gifts. There are no scruples here. If you go along, you get tokens for the vending machines. If you don’t, punishment is brutal. As each new victim disappears to Back Half, Luke becomes more and more desperate to get out and get help. 

But no one has ever escaped from the Institute.
As psychically terrifying as Firestarter, and with the spectacular kid power of It, The Institute is Stephen King’s gut-wrenchingly dramatic story of good vs. evil in a world where the good guys don’t always win."

Man blir ju väldigt sugen på att läsa, eller hur?!?

Inspirerad av Kulturkollos utmaning så tänkte jag försöka mig på att sammanställa en lista över Stephen King-böcker jag har läst, filmatiseringar jag har sett samt en lista över de böcker jag är nyfiken på och vill läsa. Den här listan är säkert inte komplett, men ett gott försök i alla fall.

Böcker

1. Salems lot (Staden som försvann)
2. Carrie
3. Christine
4. Cujo
5. The eyes of the dragon (Drakens ögon)
6. Firestarter (Eldfödd)
7. It (Det)
8. Misery (Lida)
9. Mr Mercedes
10. Pet semetary (Jurtjyrkogården)
11. The Shining (Varsel)
12. The Talisman (Talismanen)
13. The Tommyknockers (Knackarna)
14. The long walk (Maratonmarchen)
15. On writing. A momoir of the craft
16. Thinner (Förbannelse)
17. The Stand (Pestens tid)
18. Revival (Väckelse)

Novellsamlingar

1. Årstider

Filmatiseringar

1. Carrie (1976 & 2013)
2. Salems Lot
3. The Shining
4. Christine
5. Stand by me
6. Jurtjyrkogården
7. Det (1990 & 2017)
8. Lida
9. Nyckeln till frihet

Böcker jag är nyfiken på och vill läsa utan inbördes ordning

1. Duma Key
2. Flickan som älskade Tom Gordon
3. Liseys berättelse
4. Dolores Claiborne

onsdag 13 mars 2019

Stephen King



Det här är nog den läskigaste filmscen jag vet ...

Vilken rolig veckoutmaning det är på Kulturkollo den här veckan! Vi är ju många som läst mycket Stephen King. Jag tror att de allra flesta, vare sig man är läsare eller inte egentligen, har något sorts förhållande till Stephen King. Antingen har man läst någon, ett par, eller massor av hans böcker och om inte så har de flesta säkert sett en eller annan filmatisering av någon bok. Det är svårt att undvika, faktiskt.

Jag började läsa Stephen King tidigt. Säkert alldeles för tidigt. Jag tror, men är inte helt säker, att Eldfödd var mitt första möte med Stephen King. Fast nu tittade jag efter och såg att den kom ut 1980, och då var jag 14 år. Jag är ganska säker på att jag läste King tidigare än så, så förmodligen så läste jag Varsel eller Carrie innan. Men, av de tidiga King så är det Eldfödd jag minns allra bäst. Det är också den King jag läst flest gånger tror jag.

En annan titel jag minns väldigt väl, för att jag blev fullständigt livrädd när jag läste den, är Salems lot (Staden som försvann). Den kom ut 1975, men jag läste den inte förrän jag var ca 23-24 sådär. Jag bodde ensam och blev så himla rädd så jag minns att jag slutade läsa. Jag vågade verkligen inte fortsätta. Sedan minns jag att jag tog med mig boken när jag åkte för att hälsa på mina föräldrar över en helg, och då vågade jag läsa ut den. Jag tror inte jag har läst den igen efter det.

Jag har läst mycket King genom åren. Långt ifrån allt, dock, det är det nog inte så många som har gjort med tanke på hur oerhört produktiv han har varit och fortfarande är. Jag har inte, och kommer förmodligen inte heller att göra det, läst Det mörka tornet-serien, och jag har bara läst första delen, Mr Mercedes, i serien om Bill Hodges.

Det skulle vara kul att räkna ut hur många titlar jag faktiskt har läst. När jag snabbt kollade wikipedia (som kanske inte alls är korrekt, jag har ingen aning), så blev det ca 20 titlar, och en hel del av de äger jag. De står inte i någon bokhylla utan ligger sorgligt nog (men med kärlek!) nedpackade i papperspåsar inne i en snedgarderob ihop med en massa andra böcker som jag inte har förmått mig att göra mig av med. De är inte särskilt vackra, de här Kingböckerna, det kan man ju inte påstå med bästa vilja i världen. De flesta är sådana där kartonnageutgåvor som man köpte på typ Ica på 80-talet. Som låg i travar på bord eller slängda i stora korgar.

Det är jättesvårt att välja ut en enda favoritbok, men jag undrar om inte Eldfödd, Carrie och Jurtjyrkogården är mina topp tre. Med Maratonmarchen hack i häl. När det gäller filmer så ligger absolut Stand by me på första plats. Sedan kommer nog The Shining och Lida. Jag måste ju nämna den första filmatiseringen av Carrie också, med en helt fantastisk (som alltid) Sissy Spacek i huvudrollen. Scenerna från skolbalen är rätt svåra att glömma, om man säger så.

En bok, det är egentligen flera men den här är jag nog mest nyfiken på, som jag gärna vill läsa är Duma Key. Den står absolut på min Att-läsa-lista.

Sedan får jag väl se om jag går och tittar på den nya filmatiseringen av Jurtjyrkogården. Jag har blivit mycket mesigare med åren och vet ärligt talat inte om jag ska se den på bio ... Jag kanske borde vänta tills man kan hyra via itunes eller så.

Det ska bli roligt att läsa sammanställningen på Kulturkollo i slutet av veckan, över allas favoritböcker och filmer!


måndag 11 mars 2019

Köpstopp? Köppaus? Rensa? Slänga? Skänka? Sortera?

                            


Jag brukar ju sällan skriva inlägg på bloggen som inte är bok- läs- litteratur- biblioteksrelaterade på ett eller annat sätt. Men när det gäller det här stoppet, eller pausen, eller vad jag nu kommer att kalla det för så kommer jag att göra det. Det känns som om det blir lättare att reda ut begreppen om jag dokumenterar vad jag tycker under tiden jag håller på. Etiketten kommer bli köpstopp2019, även om det inte handlar om ett regelrätt sådant.

De sista åren har jag av oklar anledning köpt mer kläder till mig själv än vad jag har gjort på väldigt länge. Det är lite oklart varför, men jag känner att jag hamnat i ett läge där jag faktiskt köper för mycket. Det ÄR svårt att skriva att jag har köpt för många klänningar, men jo, jag har faktiskt köpt rätt många klänningar. Det är bara att erkänna.

Samtidigt så kommer det ju böcker i en strid ström om att lägga om sitt liv till ett mer hållbart sätt att leva. Vi kan verkligen inte fortsätta konsumera som vi gör. Flyget t ex är ett ständigt dåligt samvete för mig. Inte för att jag flyger särskilt mycket, men det har ju blivit en eller ett par flygresor om året de sista kanske fem åren, och det känns inte alls bra. I och för sig inga långresor mer än den till New York 2016, men ändå.

(Tänk om Scandinavian Seaways kunde börja med färjorna till Harwich igen! Det skulle ju vara helt fantastiskt ... Det borde vara rätt tid för det nu, när det börjar dyka upp tågcharter mm igen och det ska bli lättare att boka tåg ut i Europa. Vi är ju många som vill ha alternativ till flyget och vi är många som vill kunna åka till England ... Det borde gå ihop tycker jag!)

För min egen del så har jag landat i att jag behöver göra någon form av inventering. Det känns som om det är på sin plats med en hel del rensande, slängande, sorterande och bortskänkning framöver. Jag vill kolla över garderober, skåp och lådor, trädgård, möbler, ekonomin, ja you name it. Det är säkert våren som gör sig påmind också till viss del. Med solen och värmen så kommer också en känsla av att man vill städa och rensa, jag fattar det, men det här är någonting som jag har haft med mig under lång tid men inte riktigt kunnat formulera. Jag vill hitta mitt eget sätt och för att kunna hitta det så måste jag börja någonstans. Kasta mig in i det.

Kanske har jag kommit till något sorts beslut nu, även om jag inte riktigt har tänkt färdigt ännu. Det jag helt har bestämt mig för att jag i alla fall inte ska köpa några nya kläder eller skor innan juni månad. Sedan får vi se. Jag har en resa till England inbokad i början av juni (flyg, jag vet ...), och jag vill inte känna mig helt låst när jag är där. Däremot så tänker jag att jag kan få köpa TVÅ plagg second hand under den här perioden, samt att jag kan köpa tyg till ETT plagg OM jag syr klart det jag har här hemma först (vilket tyvärr inte kommer att hända ...).

Böcker ska jag inte köpa några nya heller, innan Englandsresan. Det är bara dumt att påstå att jag inte skulle köpa en enda titel på Waterstones. Men innan dess ska jag hålla mig till att skriva önskelistor.

För att börja någonstans så kommer jag att börja med mina garderober, vilket kommer ta sin lilla tid. Inte för att jag har orimligt mycket kläder kanske, men för att helgerna går så ruskigt fort och även om jag tror kl 11 på förmiddagen på jobbet, att jag kommer fixa ett par timmars garderobsrensning efter jobb och ev träning, så vet jag innerst inne att det där kan jag bara glömma. Det gäller att hitta någonstans där jag kan breda ut mig utan att ställa till med alltför mycket oreda i övriga huset. Det får väl bli min första utmaning.

Jag kommer också (om jag får med mig övriga i hushållet) frångå köpstoppet innan jag ens börjat (inte när det gäller mig personligen dock, som det här kommer att handla om till största del), genom att köpa en hög paxgarderob att ha som linneskåp.

Vi bor i ett gammalt hus och det här med garderober och förvaring i stort är ett ständigt dilemma. Vi har köpt till ganska många lösa garderober (finns inga fasta i huset förutom ganska så opraktiska snedgarderober på övervåningen. De sväljer visserligen en del, men att hela tiden behöva liksom åla sig in och ut när man ska hämta något, det håller inte i längden ...) under åren, men jag saknar ett riktigt linneskåp. Väldigt mycket saknar jag ett riktigt linneskåp, och jag är faktiskt rätt så övertygad om att vi verkligen behöver ett. Som det är nu så är det jag som liksom hittar olika bra ställen att förvara lakan, dukar, kökshanddukar etc, vilket jag faktiskt är väldigt bra på. Att hitta på smarta tillfälliga lösningar alltså. Detta resulterar i (eftersom jag av olika anledningar med jämna mellanrum tvingas hitta nya bra platser) att jag hela tiden får frågor om var vissa saker finns samt att jag är den enda som begriper efter vilket system exempelvis lakanen är sorterade. Inte så himla bra för någon, faktiskt. Så, för att kunna sortera, rensa och slänga när det gäller lakan, gardiner, dukar etc så anser jag att det måste till ett riktigt linneskåp.

För att tillägga och klargöra så handlar det här köpstoppet (eller vad nu är) enbart om mig. Om någon annan i familjen sedan vill haka på så är det bara roligt och fritt fram. Jag vill också poängtera att det i första hand alltså handlar om kläder, skor, smycken mm. Jag kommer att unna mig att fika på stan, biobesök, spelningar etc. När det gäller inköp till hemmet så har jag inte riktigt landat ännu. Där måste jag ju komma överens med övriga i hushållet. Men vad jag kan bestämma mig för är att jag personligen inte ska köpa några ljusstakar, muggar eller annat smått till huset innan juni i ett första steg. Och helt ärligt, vem annars är det som köper ljusstakar och annat hemma hos oss?!?

Alltså, sammanfattningsvis: Jag kommer inte att köpa några kläder, skor eller accessoarer till mig själv i ett första steg fram till juni månad. Samtidigt kommer jag att påbörja en utrensning och sortering av mina kläder och skor. Kanske kommer jag också att påbörja en liknande procedur när det gäller andra textilier, såsom exempelvis lakan, dukar, handdukar mm. Vi börjar där. Det både räcker och blir över tror jag.

En annan sak som jag är sugen på att ta tag i är att se över vårt matkonto. Jag tycker vi svävar iväg lite väl mycket utan att egentligen tänka efter vad det är vi handlar egentligen. Mycket går på rutin. Vi kan absolut bli bättre på att inte slänga mat och jag tror vi kan minska våra matkostnader en del om vi tänker lite smartare. Nu när sonen är utflugen så är vi bara tre personer kvar hemma och jag tycker inte det verkar som om våra kostnader minskat något nämnvärt, vilket är lite konstigt i o m att en 20-årig kille på 1,96 äter en hel del ...


onsdag 6 mars 2019

Husdjuret




Nästan direkt efter det att jag var klar med Camilla Grebes Älskaren från huvudkontoret så fortsatte jag med Husdjuret, som jag tyckte minst lika mycket om. Den tar vid bara ett kort tag efter det att Älskaren ... slutar, och man kan absolut läsa den fristående, även om det alltid är lite kul att ha bättre koll på persongalleriet, som man ju faktiskt har om man läst tidigare delar i serien.

Husdjuret är lite annorlunda men väldigt snyggt berättad om man ska jämföra med Älskaren ..., vi möts inte alls på samma vis av opålitliga och ombytliga berättare. Här blir pusslandet istället det att vi har en huvudperson med minnesförlust samt en som med flit undanhåller polisen information även om vi som läsare får ta del av allt.

Berättelsen utspelar sig i Ormberg, en liten Sörmländsk by. Ormberg beskrivs som en by som folk flyttar ifrån och inte till och där människorna kan ses som lite bittra pga nedläggningar etc, men som om att de ändå tar hand om de sina. Malin, en av poliserna vi möter, kommer från Ormberg och sätts på det aktuella fallet mycket på grund av sin lokalkännedom. Hon bor hemma hos sin mamma under vistelsen, vilket hon känner inte är helt lyckat. I hela sitt liv har hon velat bort, och nu när hon för ett kortare besök är hemma igen så känns det som om hon tar två steg fram och ett steg tillbaka.

Det har skett ett mord, en kvinna har hittats i ett stenröse ute i skogen. Historien utspelar sig i två plan och Hanne, Peter och Malin kommer alla tre att dras in i historien på ett mycket personligt plan. Saker och ting kompliceras ytterliga av att Peter Försvinner och att Hanne, som jag nämnde ovan, lider av minnesförlust på toppen av sin Alzheimers som börjar ta mer och mer av hennes personlighet. Hannes anteckningsbok där hon med skriver ner allt, verkligen allt, för att minnas vad som händer återfinns inte när Hanne hittas ensam och blodig i skogsbrynet, utan Peter. Utan Hannes minnesanteckningar har polisen absolut ingenting att utgå ifrån. Var befann de sig när Hanne kom bort ifrån Peter? Vems blod är det Hanne har på sig? Var de någonting på spåren eller har det skett en olycka?

Intrigen tätnar och slutet är, tycker jag, ett verkligt antiklimax. Jag tänker ta en kort paus men sedan så står Dvalan, tredje delen om Manfred, Hanne och de andra högt upp på min lista över böcker att läsa snarast.


tisdag 5 mars 2019

Women's prize for fiction 2019




Nu är årets långa lista för Women's prize för fiction här! Jag har bara läst en av böckerna, Ghost wall av Sarah Moss än så länge, men tycker att de flesta verkar intressanta. Normal people av Sally Rooney har jag haft hemma flera gånger utan att hinna läsa ... Några av titlarna har vi på bibblan och de har jag reserverat och My sister, the serial killer av Oyinkan Braithwaite har jag på bevakning på adlibris. Det ska bli spännande att se vilka av titlarna som faller bort!

Här finns länken till sidan!

lördag 23 februari 2019

De som försvann



De som försvann av Sheena Kamal var ytterligare en sådan där titel som liksom bara slank med. Ingenting jag hade planerat att läsa, men plötsligt så satt jag där med boken i handen. Jag tyckte den var bra, men den stack inte ut sådär väldigt. Det var lite rörigt med namn och handling vet jag att jag tänkte. Kan ju också vara så att jag läste på rutin och inte riktigt hade huvudet med mig under läsningen.

Jag hade velat gilla det här mer, det är ju en så häftig huvudperson. Lite udda och lite tilltufsad huvudkaraktär. Nora Watts arbetar som någon sorts privatdetektiv, utan att egentligen ha någon utbildning för det. Men hon är duktig och får saker gjorda. Hon bor tillsammans med sin hund i källaren till lokalen där hon arbetar, utan sina arbetsgivares vetskap.

En dag får hon ett telefonsamtal om en försvunnen ung tjej. En flicka som visar sig vara Noras sedan födseln bortadopterade dotter. Nora har levt i tron att dottern inte ska kunna ta reda på vem hennes biologiska mamma är, så det kommer som lite av en chock att det någonstans vid något tillfälle begåtts ett misstag, och att Noras personuppgifter skickats till dotterns familj.

Nora själv har haft en minst sagt tuff uppväxt och mår egentligen inte bra, men hon har hittat ett sätt att leva sitt liv på, ett sätt att hantera tillvaron. Det hon minst av allt vill är att behöva bli indragen i någonting med personlig anknytning, men det här kan hon inte värja sig emot.

Staden är Vancouver, men handlingen tar oss också upp de kanadensiska bergen, till riktigt kalla och otillgängliga platser, och känner en enorm dragning till dessa ställen och vill helst hoppa på ett plan omedelbart ...

Även om det här inte blev någon fantastisk läsupplevelse så kommer jag absolut att läsa nästa del, som jag förmodar är på gång, för jag är nyfiken och vill gärna veta hur det kommer att gå för Nora Watts i framtiden.

fredag 22 februari 2019

Älskaren från huvudkontoret


Jag vet inte hur många gånger jag börjat läsa Camilla Grebes Älskaren från huvudkontoret men fått lägga ifrån mig den för att någonting annat har kommit emellan. Inte för att den inte varit bra, utan för att det varit mer bråttom med annat. Men, plötsligt händer det! Nu är den utläst, och jag är glad att den äntligen blev utläst. Jag skrev ganska nyss om opålitliga berättare? Man kan väl utan att avslöja mer än så, säga att jag fick just den biten väl tillfredsställd.

Emma blir dumpad av sin älskare på deras förlovningsmiddag. Eller dumpad och dumpad, han dyker inte upp helt enkelt. Han hör heller inte av sig efteråt för att förklara vad som hänt. Han svarar inte på Emmas telefonsamtal och ringer inte tillbaka när hon lämnar meddelande efter meddelande. Emma är till en början mest orolig, men med tiden går oron över i förvirring för att till sist landa i ilska.

Det är olika tidsplan i boken, men spannet är endast några månader. Det här är lite förvirrande till en början, i o m att det inte är mer än några veckor mellan händelserna i de olika kapitlen. När jag väl fick kläm på berättartekniken blev jag grymt imponerad. Det är riktigt snyggt gjort.

Jesper Orre, som älskaren heter, försvinner sedan helt. Han går upp i rök, och i samband med hans försvinnande hittas en kvinna mördad i hans villa. Mordet har vissa likheter med ett mord som begick nästan tio år tidigare, men man kan inte hitta några som helst samband mellan de båda offren.

Utredningsledaren tar hjälp av Hanne Lagerlind, en beteendevetare som också var inkopplad på det gamla fallet. Under den utredningen hade Hanne ett förhållande med en av kriminalarna, Peter Lindgren, som också arbetar med mordet i Jespers Orres hus. Tillbakablickarna till det första fallet och till Peters och Hannes relation då samt hur de hanterar den här nya situationen är en av de mest intressanta trådarna i boken. Hanne är så himla intressant som person! Så smart och trygg i sig själv, samtidigt som hon verkar helt oförmögen att ta sig ur sitt usla äktenskap. Sedan tillkommer en sjukdomsbild som ytterligare komplicerar det hela. Som så ofta så är det kringberättelserna som är riktigt intressanta, det är persongalleriet och deras relationer man vill åt! Jag har precis börjat läsa Husdjuret, den fristående fortsättningen på Älskaren från huvudkontoret, och blev glad när både Hanne och Peter finns med även i den.

Det finns några riktigt snygga vändningar i berättelsen, och även som en van läsare av spänningslitteratur så blir man oväntad överraskad vid flera tillfällen. Jag är som sagt glad att boken äntligen blev utläst, plus att jag tyckte den var såpass bra att jag nästan genast fortsatte med tvåan. ett gott betyg.

torsdag 21 februari 2019

Jag ljuger ibland



Jag ljuger ibland av Alice Feeney var en sådan där bok som jag bara plockade upp, en mellanbok som jag läste emellan böcker som jag hade tänkt att läsa. Ibland är mina sådana läsperioder ganska långa, de där då jag nästan enbart spontanläser. Plockar upp något som jag tycker verkar bra, börjar bläddra lite i boken, för att sedan fortsätta tills den är slut. Egentligen är det den bästa läsningen tycker jag. De där oväntade mötena. De där böckerna som tar en med storm och som man inte hade läst någonting om innan och därmed inte har hunnit bilda sig en uppfattning om redan innan men ens hållit i boken. Som bibliotekarie så hamnar man tyvärr i det ganska ofta. Man tipsar om boken, reserverar den, ser och håller i den så ofta att man till slut känner det som om man redan läst den själv.

Jag hade i o f läst en del om "Jag ljuger ibland", men inte särskilt mycket, så jag hade inga direkta förväntningar.

Jag är väldigt svag för det här med opålitliga berättare. Det är något visst med det där ögonblicket då man inser att det är något som inte stämmer ... Kanske är det någon upprepning av något slag, eller att berättelsen ändras en aning. Ofta är det ju något man bara anar, något mycket subtilt. Är det snyggt gjort så kan det ju bli så himla bra.

Här blev jag som läsare osäker med en gång. Vem är det man inte riktigt kan lita på? Är det huvudpersonen, Amber Reynolds, som ligger i koma efter en trafikolycka? Hon hör allt som de personer som kommer och går i hennes rum på sjukhuset säger, men hon kan inte kommunicera själv. Är det hennes syster? eller hennes man? Man slängs mellan olika teorier hela tiden. Titeln gör det ju inte lättare precis ...

Det här är Alice Feenys debut, vilket lovar riktigt gott tycker jag. Det är nästan som om man kan se boken som film, det känns som om den är skriven för att kunna filmatiseras. Fast så kanske alla tänker, mer eller mindre, när man skriver den här typen av psykologisk spänning?

onsdag 20 februari 2019

Läshelgen i Varberg

När jag skrev inlägget om Stormvarning för några dagar sedan, så insåg jag att jag ju faktiskt inte skrivit en endaste liten rad om läshelgen i Varberg 1-3 februari, vilket ju är lite tokigt eftersom det var en sådan rasande trevlig helg! Det blev ju lite inlägg på instagram och facebook, men inte här på bloggen.

I år var det tredje året i rad som vi i bästa bokcirkeln, Bokbubblarna, ordnade med en läshelg på Gästis i Varberg. tre år i rad, då måste det väl ändå räknas som en tradition? Ja, jag tänkte väl det!







Tanken är att det ska samlas ett gäng bokbloggare för att umgås, äta gott, kanske bada kallbad, besöka Leninbadet och bokcirkla. Vissa år hinner man faktiskt med lite läsning också ... I år blev vi 18 personer, det var några som fick hoppa av i sista stund på grund av sjukdom. Trist, men ändå, 18 personer! Inte dåligt tänker jag, att vi är så många som redan i oktober bokar in oss för denna helg.



Jag var själv verkligen inte helt frisk när jag körde ner till Varberg. Jag hade lyxat till det med en extra natt, så jag kom ner redan på torsdagen, vilket var helt grymt skönt. I o m att jag fortfarande var dålig och hade varit kass ganska länge i den här influensaliknande förkylningen från helvetet som harvat runt hos i stort sett alla vid det här laget, så blev det en tidig kväll. Jag tog en promenad, åt lite, och sedan låg jag mest på rummet och drack te och åt choklad och läste. Ljuvligt. Som jag skrivit tidigare så hamnade jag på Akademibokhandeln där jag frossade i Lisa Larsson-designade produkter ... VÄLDIGT svåra att motstå ska jag säga.


Jag tog det lugn nästan hela fredagen också. Tog en promenad för att se så jag hade koll på hur vi skulle gå för middagen senare på Hotell Havanna, och fortsatte sedan längs med havet en bit. Sedan tillbaka till rummet där jag somnade som en stock. Jag träffade egentligen ingen annan förrän strax innan vi skulle gå iväg till Havanna. Vi åt gott och gick sedan tillbaka till hotellet. Vissa bestämde sig för att ha en liten filmkväll, men jag var återigen helt slut så jag gick tillbaka till rummet.



Under lördagen hade vi lite fler "programpunkter". Det var gemensam lunch för de som ville, bokbytarfika samt middag på kvällen. Den här gången åt vi på Gästis. Efter middagen så satt vi en stund och tog ett glas vin/öl eller vad man önskade och Linda körde sitt årliga litteraturquiz. Svårt men kul! Lördagskvällen blev något senare än fredagen men jag tror jag låg i sängen innan kl 23:00 ... Ingen partyprinsessa här med andra ord.


På söndagen hade vi, precis som vi haft de tidigare åren, en bokcirkel på förmiddagen innan alla började bege sig hemåt igen. Detta år cirklade vi om Maja Lundes Binas historia, som jag tyckte mycket om. Det finns ju hur mycket som helst att prata om ur den här boken, men det som sticker ut mest är väl ändå skräcken över att det faktiskt kan hända, det där otäcka som händer i boken. Att bina dör ut och att detta innebär en fullständig katastrof för mänskligheten och det liv vi är vana vid. Så otäckt att ens börja föreställa sig hur nära vi befinner oss det här scenariot. Hur nära kanten vi är.

Det blev, förkylning till trots, en supermysig helg. Det grämer mig såklart att jag fick hoppa över kallbadet, men det får bli en annan gång. Det är så härligt med alla trevliga människor man möter i de här sammanhangen! Man blir helt lycklig av att få frossa i #boblmaf en hel helg. Ni är bäst, verkligen! Nästa gång det är så många fina människor på plats på en och samma gång blir ju bokmässan, som det ju är lite dags snart att börja tänka på. Herregud vad fort det går ...

Vi i Bokbubblarna hoppas att det blir en ny helg i Varberg 2020, och att vi blir minst lika många då. Håll utkik fram i oktober någon gång när vi hojtar till om att anmäla sig!





tisdag 19 februari 2019

Stormvarning



Under läshelgen i Varberg för några veckor sedan så blev det, kanske inte helt tippat, några besök på Akademibokhandeln i staden.








Dels fick jag med mig nästan hela kollektionen med Lisa Larsson-designade anteckningsböcker, prints mm, dels blev jag överlycklig och köpte genast Stormvarning av Maria Adolfsson. Jag hade faktiskt dålig koll på att den kommit ut. Jag visste att det var på gång, men inte att det var såhär tidigt på året. Härlig överraskning!

Stormvarning tar i stort sett vid där Snedsteg slutar. Karin Eiken är sjukskriven och inte helt återställd efter skadorna hon ådrog sig i Snedsteg. Hon blir tvungen att avbryta julfirandet med nära och kära, något som hon till viss del känner sig ganska lättad över att behöva göra, för att bege sig till Noorö, Doggerlands nordligaste ö där ett mord begåtts.

Det är med blandade känslor Karin sätter sig i bilen och kör upp till till Noorö. Hennes släkt på pappans sida kommer härifrån, och hon har spenderat många skollov hos kusinerna. Hon är medveten om att denna sida av släkten kanske inte alltid håller sig inom lagens ramar, men blir ändå tagen på sängen när hon inser att en av kusinerna tillhör det kriminella mc-gänget, som inte drar sig för att använda våld för att nå sina mål. Hon inser ganska snart att det är lättare sagt än gjort att hålla isär jobb och privatliv.

Precis som i Snedsteg är det främst miljöerna som gör att jag gillar det här så mycket. Jag önskar jag hade kommit på det här! Så himla smart, att hitta på ett land som ju faktiskt funnits. Och så bra det hade varit med ett landområde där Doggerland låg. Hade varit mycket enklare att ta sig till England om inte annat, det hade säkert gått bra med färjor!

Förutom de häftiga miljöerna så är det välskrivet med en story som håller hela vägen. Det är en bra blandning mellan själva polisspåret och det rent privata, även om det för min del gärna kunde varit ännu mer om personerna. Det är många som man blir nyfiken på och vill lära känna bättre, och det känns bra att det förmodligen kommer fler delar. Jag ser mycket fram emot att läsa mer om dessa härliga öar och dess invånare.


torsdag 17 januari 2019

Peach av Emma Glass



Jag vet helt ärligt inte vad jag ska tycka eller skriva om den här boken. Den var en mycket märklig känsla att läsa den. Den var obehaglig, men samtidigt så kunde jag inte lägga den ifrån mig. Den kommer förmodligen att stanna kvar under lång tid, det här är ingenting man glömmer i första taget ...

Den börjar med att vi möter Peach, som i svåra smärtor tar sig hemåt. Hon är ensam och hon har precis blivit våldtagen. Hon berättar ingenting när hon kommer hem, utan duschar, badar, tvättar och lagar sina kläder. Sedan syr hon ihop sig själv innan hon går ner och äter middag med sin familj.

Det är svårt att läsa om Peach och det som har hänt henne. Det är knappt det går. Ordvalen är så perfekt precisa så det är på gränsen till smärtsamt. Man vrider sig under läsningen, och trots att boken är tunn så tar det ändå en stund att ta sig igenom den. Det här är inte något man svischar igenom precis. Jag kommer på mig själv att blunda flera gånger när jag läser. Som för att stänga ute orden.

Det är sorgligt, men det är också brutalt och på sina ställen ganska osmakligt. Det sorgliga handlar mycket om att Peach inte ber sin familj och sina vänner om hjälp. Hon har många runtomkring sig som älskar henne och skulle göra allt de kunde för att hjälpa. Det känns som om det är bitar av Peaches historia som man som läsare inte får reda på. Som om det saknas pusselbitar. Jag vill som läsare få vet mer om vad som hänt precis innan boken tar sin början. Jag vill veta mer om Peach.

Det ska bli spännande att följa Emma Glass författarskap, det har hörts så många hyllningar, så jag kommer inte bli förvånad alls om hon kommer att få en massa fina priser för Peach. Det skulle vara roligt att höra vad andra läsare tycker. Jag vill framförallt prata om sista kapitlet!!!

onsdag 16 januari 2019

Mitt lyckliga liv



Jag kan inte komma ihåg om jag någon gång skrivit om böckerna om Dunne av Rose Lagercrantz, med illustrationer av Eva Eriksson? Som börjar med Med Mitt lyckliga liv? Jag hittade ingenting här i sökfunktionen, fast det är inte alltid den funkar ... Hur som helst så läste jag om första delen för några dagar sedan och vill verkligen skriva några rader. Jag gillar verkligen de här. De är bra för den som precis har kommit igång med sin läsning och har passerat börja läsa-böckerna. Det är korta meningar och korta kapitel med lite text på sidorna, plus att det vimlar av Eva Erikssons underbara svartvita illustrationer.

Vi får träffa Dunne och följa henne under delar av hennes första skolår. För det mesta är hon lycklig, men ibland blir hon väldigt olycklig. Som t ex när bästa kompisen flyttar och hon blir ensam på skolgården på rasterna ...

Det är överhuvudtaget mycket igenkänning här, i de olika situationerna som uppstår och som sagt, mysig läsning. De är fina att läsa högt också, böckerna om Dunne!

tisdag 15 januari 2019

Inte längre min


Inte längre min av Ann-Helén Laestadius är en fortsättning på Tio över ett som belönades med Augustpriset 2016. Jag tyckte mycket om Tio över ett och jag gillade Inte längre min lika mycket. Jag hoppas det kommer fler böcker om Maja och hennes älskade Kiruna.

När den här boken börjar så har Maja och hennes familj flyttat till ett nytt hus och deras gamla hus är ett av de gamla husen i Kiruna som ska flyttas, inte rivas. Även om de som bott i dessa hus tidigare har en möjlighet att få flytta tillbaka så blir det inte så för Maja och hennes familj, Ingen mer än Maja är intresserad. De andra tycker det är bra som det är i det nya boendet.

Bästa kompisen Julia har flyttat till Luleå och fått en ny bästa kompis och saknaden är svår för Maja. Hon har inte hittat någon ny vän att vara med, och även om hon tillbringar mycket tid med sin pojkvän Albin så är det inte riktigt samma sak. När sedan Julia kommer och hälsar på så är det svårt att hitta tillbaka till det gamla.

Inte blir det bättre heller, av att det flyttar in en ny tjej som ska bo i Majas gamla hus. Dessutom verkar det vara något på gång mellan Albin och Aurora, som den nya tjejen heter.

Nej, Maja har det inte lätt på något plan och jag hoppas det lättar lite för henne om det blir någon mer bok. Jag gillar verkligen Maja. Det är något visst med henne. Hon är så intensiv och ärlig på något vis. Jag kan lätt tänka mig att hon inte skulle vara helt enkel att ha att göra med om man skulle ha en Maja i sin närhet. Hon kräver mycket av andra människor, men inte lika mycket som hon kräver av sig själv. Hon funderar mycket och tar absolut inte lätt på tillvaron.

Har man inte läst Tio över ett så ska man absolut göra det, för att sedan raskt följa upp med Inte längre min.

lördag 12 januari 2019

Bibliotekskattens soundtrack







Vilket roligt tema på Kulturkollos bloggstafett! Men svårt! Det var ju helt fri tolkning dessutom, vilket gör det liksom både enklare och svårare på samma gång ... Jag har funderat och funderat, och landade tillslut i att det blir ett soundtrack från mitt liv mer eller mindre som publiceras i det här inlägget. Nu är det ju bara jag som skriver på den här bloggen, och i o m det så är det ju också Bibliotekskattens soundtrack så att säga.

Musik har alltid varit en viktig del i mitt liv. Jag har alltid lyssnat på musik. Självklart mer eller mindre i olika perioder, men musiken har alltid funnits där. Som stöd, avkoppling och inspiration. Kanske beror det på att mamma alltid sjöng när jag var liten och under min uppväxt. Och med alltid så menar jag faktiskt nästan alltid. Hon sjöng när man skulle sova, hon sjöng när man hade ont och hon sjöng när vi skulle fördriva tiden. Hon sjöng i bilen, när hon lagade mat etc etc. Det här smittade ju av sig, så jag har alltid sjungit själv också. Inte minst för barnen när de var små. Det var intressant hur texterna man själv hörde som barn kom tillbaka till en när man själv fick barn. Här kan jag rabbla hur många titlar som helst. Den ena knepigare än den andre. Några exempel:

Tre små gummor
Det var en gång en flicka som hette Josefin
I en sal på lasarettet (denna blev senare vår dotters paradnummer. Med oerhört allvar och med gravallvarlig min drog hon den här i alla möjliga och olika sammanhang, med en konstpaus och med tillhörande uppfordrande rörelser med armarna innan sista versen, som lyder: Vintern kom och flingor falla på den lilla flickans grav. Där stod prästen där stod alla, där stod flickans mor och far ... Inte ett öga torrt)
Mjölnarens Irene
Ute spelar Näcken (SOM jag har letat efter denna barnvisa. Den finns inte på Spotify och jag hittar den verkligen ingenstans ... Här kommer i a f texten. Kanske någon läsare känner igen den? Det här är förmodligen den sång jag har sjungit mest för barnen alla kategorier. Jag skulle nog kunna dra den från början till slut om man så väcker mig mitt i natten. Jag tror den kanske kan vara norsk från början?).

Ute spelar Näcken på sin drömfiol
under sina täcken
har barnen gått till ro
barndomsvän och Ole 
kom och tag oss med
vägen till morgonstad 
ska ni snart få se

Även om det regnar
från en himmel grå
under paraplyet
vi klarar oss ändå
barndomsvän och Ole
kom och ta oss med
vägen till morgonstad
ska ni snart få se

Hela långa natten
fram mot ljusan dag
över land och vatten
på väg mot morgonstad
barndomsvän och Ole
kom och ta oss med
vägen till morgonstad
ska ni snart få se


Jag hade en gång en båt
Trollmors visa
Jag är en vanlig kanin
Vid en väg på en sten (Till den här finns också en rolig historia med dottern. Texten går bland annat så här: "Bara fötter bara ben" och T frågade en gång vart resten av flickan fanns? Var fanns huvudet? Armarna? Hur visste man att det var en flicka alls när det bara fanns ben och fötter? Jag blev lite förskräckt eftersom hon hade hört sången säkert 1000 ggr, och jag tänkte att herregud vilka hemska bilder hon måste haft i huvudet. Hon verkar nu inte vid 17 års ålder har lidit några men, dock ...)
Lyckliga gatan
Är det konstigt att man längtar bort någon gång
34:an
Då går jag ner i min källare
Sommar och sol
mm mm i all oändlighet ...

Sedan lyssnade mamma mycket på musik också, och min moster som var tio år äldre än mig lyssnade också mycket på musik, så av henne fick jag höra fantastiska låtar och artister som exempelvis Creedence, Joni Mitchell, John Denver m fl som jag förmodligen aldrig hade hittat till annars, förrän längre fram i livet.

Fram tills jag var sådär 11-12 år så lyssnade på vad som föll mig in och vad som fanns hemma, plus att man lyssnade på radion såklart. Några artister som sticker ut är Dolly Parton, Bette Midler, Joan Baez, Emmylou Harris, Dr Hook, Barbara Streisand (en del av dessa inser jag nu som vuxen, kanske inte var så vanligt att man lyssnade på i den där åldern). Men sedan började man ju fatta att det fanns en viss musik som alla skulle lyssna på och att det gällde att ha lite koll. Det som jag kommer att tänka på här är bland annat Baccara (Yes sir I can boogie), Boney M (My baker, Belfast etc), Amii Stewart (Knock on wood) m fl ... Då blev det lite jobbigt där ett tag vet jag. Det här med att man dels skulle lyssna på det som man själv tyckte var bra och dels skulle lyssna på det där som man bara skulle lyssna på, för att det var vad man skulle göra helt enkelt.

Sedan är det lite mer diffust, vad jag egentligen lyssnade på från, säg 12-20? Jag lyssnade ju hela tiden på musik, men jag hade nog ingen röd tråd i mitt lyssnande direkt. Nästa tidsepok i mitt liv som är ganska tydligt musikaliskt är nog mellan 20-27 ungefär. Under i alla fall en del av de här åren så lyssnade jag mycket på bl a Sanne Salomonsen, Totta Näslund, Louise Hoffsten, Mats Ronander, Py Bäckman, Dan Hylander, Louise Hoffsten, Waterboys, Hot House Flowers, Springsteen, Van Morrison, Leonard Cohen och såklart många många fler. Några som kom in i mitt liv lite senare, men som jag absolut vill nämna är Stefan Sundström och Johan Johansson. När N och jag träffades (för sisädår 23-24 år sedan!!!) kom också exempelvis Ulf Lundell, Bob Dylan m fl att spelas ofta i vårt gemensamma hem ...

Under småbarnsåren blev det inte så mycket nytt och det var egentligen inte förrän barnen blivit ganska stora som jag började lyssna mer på musik för egen del igen. Ett tag var det mest kvinnliga artister jag lyssnade på som exempelvis Bonnie Raitt, Carly Simon, Annie Lennox, Elkie Brooks,, Melissa Etheridge, Jennifer Warnes, Dixie Chicks ... Ja herregud listan kan göras hur lång som helst!

Kvinnor som jag börjat lyssna på lite senare i livet är t ex Gillian Welch, Beth Hart och Bobby Gentry.

Vad jag märker nu är att jag vill ha det svängigt och jag vill ha det rockigt som The Temperance movement, Larkin Poe och Jetbone. Ibland känns det som om jag är en 65-årig man när det kommer till vad för musik jag lyssnar på ... Fast egentligen inte, det är mest med tanke på alla rockiga snubbar som jag lyssnar på i perioder.

Några namn som jag absolut måste ha med, som har betytt jättemycket för mig är The Deadstring brothers, Deadman, The Band, Rival Sons, SHOVELS & ROPE, Jamestown Revival, Jason Isbell och Shooter Jennings.

Några saker jag funderat på. Jag är inte ute efter någon förklaring, jag har bara noterat en del saker när det gäller mig och mitt lyssnande:

1. Jag har sällan  på musik när jag exempelvis skriver på bloggen eller sitter med annat. Jag kan ha på musik när jag går runt hemma och städar och fixar eller är ute i trädgården eller så, men då handlar det om en kuliss. Förutom när jag öser på för fullt vid storstädning t ex och sjunger för full hals för att pigga upp det hela en aning.

2. Jag är en rastlös lyssnare. Det låter bättre på engelska, "restless listener". När jag exempelvis lyssnar igenom Spotifys "discover weekly" listor så ger jag inte låtarna många sekunder innan jag går vidare till nästa. Likadant när det kommer ut ett nytt album som jag kanske väntat länge på. Det första jag gör är att jag snabblyssnar igenom alla låtar flera ggr. Sedan går jag tillbaka och börjar lyssna igenom de låtar som lockar mig mest. Jag inser att jag kanske missar mycket bra musik på det här viset, men det är ett djupt inrotat mönster. Jag minns innan cd-skivornas intåg, att jag sitta framför skivspelaren och måtta in i låtarna med nålen precis där jag visste var de där passagerna fanns som jag gillade mest i en låt, för att sedan lyssna på dem om och om igen.

3. Jag kan också lätt lyssna sönder en eller ett par låtar som jag nästan har på repeat för att de golvar mig fullständigt. Efter ett tag tröttnar man ju av naturliga skäl, vilket är lite synd. De hade hållit att lyssna på mycket längre om jag inte överdoserat.

Nedan har jag länkat till några av mina Spotifylistor, bland annat till den som heter Älsklingar, och där ser man lite vad jag lyssnar mycket på just nu. Listan som heter just Bibliotekskattens soundtrack är en jag satt ihop med lite från varje del av mitt liv. Tror jag. Självklart har jag missat perioder och artister som jag kommer att gräma mig över men jag har gjort ett försök i alla fall.











Till sist tänkte jag bara nämna några favoritspelningar jag varit på, och bland de allra allra bästa är Shovels and Rope på Pustervik, Temperance movement som jag sett säkert tre gånger i Falkenberg och en gång på Sticky Fingers i Göteborg. Aaron Lee Tasjan på en av festivalerna i Falkenberg var också helt fantastisk, plus de båda gånger jag sett Beth Hart live ... Jag stoppar här, för annars kommer jag fortsätta rabbla upp en massa fina musikminnen. Det är svårt att sluta när man väl börjat.

Jag tänker lite att mitt soundtrack är som min blogg, eller kanske snarare tvärtom, att bloggen är lite som mitt soundtrack. En mix av allt möjligt, som är nyfiken på nytt men ändå ganska säker på sin smak och stil. Såpass säker att man kan tillåta sig lite utflykter åt olika håll när andan faller på. Jag hoppas det kommer att fortsätta så. Att jag ska fortsätta hitta ny (oftast gammal men ny för mig) musik att utforska på samma sätt som jag hela tiden hittar nya författarskap att lära känna.

Jag måste också tillägga att det har varit väldigt roligt att läsa alla fantastiska inlägg av alla som varit med i stafetten. Mycket inspirerande! Man får så mycket tankar och det är så många minnen som dyker upp att man skulle behöva flera dagar att nysta i allt spännande.

fredag 11 januari 2019

Ghost wall av Sarah Moss



Ja, hjälp vad ska jag skriva om Ghost wall, denna på många vis fantastiska bok? Den är oerhört fängslande och oerhört obehaglig. Vissa passager var nästan fysiskt påfrestande att läsa, och samtidigt är det helt omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag läste den inte i en sittning dock, även om den inte är särskilt lång med sina 152 sidor, helt enkelt för att det var för jobbigt.

Jag tror på riktigt att Silvies (som är vår berättare och huvudperson) pappa är en av de otrevligaste personerna jag läst om. En sådan ynklig och liten människa. En människa med sadistiska och psykopatiska drag, helt klart. En man med ett enormt mindervärdeskomplex gentemot den akademiska världen, som han samtidigt föraktar. En man som misshandlar både fysiskt och psykisk och som genom att mata sitt intresse för järnåldern och dess människor och levnadssätt har hittat ett sätt att rättfärdiga sitt eget agerande.

Boken utspelar sig i Northumberlands skogar några extremt varma sommardagar. Silvie och hennes föräldrar tillbringar dessa dagar tillsammans med en universitetslärare och några av hans arkeologistudenter i en konstruerad järnåldersby. Det är meningen att de ska leva som människor gjorde på järnåldern och klara sig av det naturen ger.

Det kan väl gå an om man är där som student och gör det till en rolig grej, men det är inte så roligt för Sylvie och hennes mamma som är där tillsammans med en maktgalen psykopat, som tar det här projektet på fullt allvar. Han förnedrar, misshandlar och styr sin familj med järnhand.

Som jag nämnde ovan så tar Bill, Sylvies pappa, historien som alibi för sitt eget gräsliga beteende. Det här är ju hans stora ögonblick i livet, ett tillfälle att få leva ut sina drömmar och kunna gå all in i sitt kontrollbehov över sin familj och sin omgivning. Det är svårt att sätta emot när han (i a f till viss del, de delar han väljer ut själv kan man väl säga) kan sin historia. Hans okunskap, eller brist på förmåga att se till helheten och den stora bilden kommer fram vid ett flertal tillfällen. Bl a när han desperat försöker hitta det "genuint brittiska".

Språket är fantastiskt och jag ska absolut läsa mer av Sarah Moss. Den mörka, täta stämningen i skogen speglar sig och går hand i hand med stämningen och händelserna i lägret. Snaran dras åt och som läsare förstår man tidigt att det handlingen oundvikligen kommer att leda fram till en storm. Frågan är hur stor katastrofen kommer att bli och vem som kommer att gå hel ur den.

Kvinnan i hytt 10


Jag har haft Kvinnan i hytt 10 av Ruth Ware liggandes hemma väldigt länge. Den har fått maka på sig gång efter annan till förmån för annan läsning. Nu fick jag i slutet av 2018 äntligen läst den, och den höll måttet får jag nog säga.

Jag hade inte jättehöga förväntningar, men hoppades på en bättre än genomsnittet spänningsroman, och det tycker jag är precis vad jag fick. Efter Gone girl så blir man ju inte längre särskilt överaskad av de där totala vändningarna längre, som fortfarande funkade i exempelvis Kvinnan på tåget. Nu förväntar man ju sig mer eller mindre att någon form av oväntad twist eller helomvändning kommer att ske, så jag kanske förväntade mig något kraftfullare i den vägen när det gäller Kvinnan i hytt 10, jag vet inte. Eller rättare sagt, vi har vant oss lite när det gäller opålitliga berättare, så man är lite på sin vakt när man läser vilket utnyttjas skickligt av Ruth Ware här.

Journalisten Lo Blacklock får en fantastisk jobbmöjlighet som hon känner att hon bara inte får lov att missa. Hur hon sköter det här uppdraget kan avgöra hennes framtida karriär. Uppdraget består i att resa med ett lyxkryssning och skriva om upplevelsen. Det är ingen stor båt, endast 10 hytter, men otroligt luxuös på alla håll och kanter.

Till saken hör att Lo har en sjukdomshistoria och äter ångestdämpande medicin, samt att hon dagen innan var med om ett inbrott i sin lägenhet, när hon själv befann sig i lägenheten.

Problemen börjar redan när hon kliver ombord. Dels är hon omtöcknad av sömnbrist pga oro efter inbrottet och känner att hon inte är riktigt med och därför inte gör något vidare första intryck och dels för den händelse som boken sedan kretsar kring.

Lo har glömt sin mascara och knackar på i hytt 10 och får då låna en av kvinnan som befinner sig i hytten. Senare under natten vaknar Lo av ett skrik och av ljudet av någon/något som slängs överbord. När hon tittar ut ser hon blod på balkongräcket till hytt nummer 10, och det är här hennes problem börjar på riktigt. När hon tillkallar personalen så märker hon ganska snabbt att hon inte blir tagen på allvar. Ingen kvinna ska nämligen ha befunnit sig i hytt nummer 10, den står tom. Det hela blir inte bättre av av att när Lo lotsas igenom fartyget och får träffa all personal ombord så inser hon att kvinnan hon sett inte är någon av personerna som finns ombord, och det är heller inte någon som saknas ...

Lo är säker på sin sak och försöker i det längsta få någon över på sin sida, någon som verkligen tror på vad hon sett och hört.

Det här blir ju pga var handlingen är förlagd en slutna rummet-deckare på sitt eget vis. Det hela är riktigt smart uttänkt och vissa delar av handlingen kunde i alla fall inte jag lista ut i förväg, vilket ju alltid är uppfriskande! Stämningen blir minst sagt klaustrofobisk under vissa passager, riktigt otäckt, och jag kommer förmodligen tänka tillbaka på boken nästa gång jag åker färja ...

Set ska bli spännande att följa Ruth Wares författarskap. Jag gillade Kvinnan i hyytt 10 snäppet bättre än I en mörk, mörk skog som hon debuterade med. Det kanske bara blir bättre och bättre?!? Låt oss hoppas!


torsdag 10 januari 2019

En liten plats av Jamaica Kincaid



Jag har länge velat läsa någonting av Jamaica Kincaid, och nu för ett tag sedan så fick jag äntligen läst En liten plats. Det var väl egentligen inte den jag tänkt börja med, men nu blev det så. Planen var att börja med Min mors självbiografi som jag är väldigt nyfiken på.

 I En liten plats möter vi en verkligt rasande författare känns det som. Hon är oerhört skarp i sin kritik dels gentemot de gamla kolonialmakterna, men också turismen som kommit som en följd till denna. Jag fick orimligt dåligt samvete, även om jag aldrig åkt på några långresor och turistat på det vis som beskrivs i boken. Jag fick dåligt samvete för precis allting. Texten visste var den tog, så att säga. Fast ändå inte så det avskräcker från att fortsätta läsa Kincaid, tvärtom. Det är med en fantastiskt skarp blick och lika skarp penna hon beskriver det hon möter när hon för första gången på över 20 år besöker den lilla ön Antigua, där hon är född och uppvuxen.

Hon skickades till Amerika av sin mor när hon var i övre tonåren, och meningen var att hon skulle jobba och skicka hem pengar till familjen. På något sätt skar det sig med familjen, men jag har inte läst in mig alls på vad det var som hände och varför det dröjde så lång tid innan Jamaica Kincaid återvände till den plats där hon föddes.

En liten plats gavs ut första gången 1988, men känns helt rätt i tiden när man läser den idag. Det finns hur mycket som helst att diskutera i denna pärla till essä, och jag förstår precis varför den är så populär som kurslitteratur på universitet runtom i världen.

onsdag 9 januari 2019

Mörkret av Ragnar Jónasson


Mörkret är första boken om Kommissarie Hulda Hermansdóttir, och den utspelar sig på Island. Nästkommande böcker i serien kommer att utspelas tidigare i Huldas liv. I Mörkret är hon precis på väg att gå i pension och känner sig minst sagt lite skeptisk till detta beslut. Inte för att hon har något val. Det är nya tider på stationen och hennes plats ska ersättas av någon yngre förmåga.

Det finns något återhållsamt, både i Hulda som person och i berättandet i stort. Det fängslar men det är inte så att jag faller pladask. Ragnar Jónasson försöker inte förföra eller flirta med sina läsare, eller komma med några trix för att trollbinda. Han lyckas med det bra ändå, jag ser fram emot att läsa mer om Hulda och jag blev efter de små smakbitarna man fick sig till dels gällande hennes tidigare liv i Mörkret, mycket nyfiken på att få reda på vad exakt som har format Hulda till den person hon är nu såhär strax innan sin pension.

Miljöerna är karga och för mig mycket lockande! Jag har alltid velat åka till Island och att läsa Mörkret gjorde mig inte precis mindre sugen.

Uppstarten till boken är den att innan Hulda mer eller mindre tvingas att gå i pension tidigare än vad hon planerat så får hon möjlighet att åta sig ett sista fall, som hon väljer själv. Från hennes chefs sida så var det mer eller mindre ett sätt att hålla Hulda på gott humör och han funderade nog inte mer på saken när Hulda väl lämnat hans rum. Men, för Hulda har det här sista fallet stor betydelse. Det kommer bli det sista hon gör som polis och hon väljer med omsorg och vet precis vad hon är ute efter.

Hulda vill granska ett gammalt ouppklarat fall om en död ung kvinna från Ryssland. Den gamla utredningen lämnar en hel del övrigt att önska och har rubricerat händelsen som självmord, vilket Hulda snabbt inser är helt fel. Genast märker hon också att det är mycket svårt, på gränsen till omöjligt, att få tillgång till information om fallet. Hulda blir motarbetad från alla håll och tar det ena självrådiga beslutet efter det andra, vilket i slutändan sätter henne själv i fara.

Slutet är oväntat och modigt och fick mig att ropa till högt hemma i soffan, samt att läsa om sista kapitlet omedelbart.

söndag 6 januari 2019

Bibliotekskatten listar 2018


Här kommer, sent men ändå, min lista! Den är ganska kort, men jag fick korta av för att få iväg den över huvudtaget ... 

Årets klassiker: Jag vet inte om Britt-Mari lättar sitt hjärta av Astrid Lindgren räknas som klassiker men jag skriver den i alla fall. Sedan kan jag ju alltid säkra upp med Den svarta fläcken av Harry Kullman som ju definitivt räknas som en klassiker, och dessutom omnämns i många sammanhang som den första svenska ungdomsboken, även om jag inte riktigt vet om jag håller med om det.


Årets kvinnokamp: Här måste jag nog skiva Sara Danius och akademien. Kanske lite väl uppenbart, men ändå. Självklart menar jag med detta inte att det enbart varit Sara Danius kamp, men hon får stå som frontfigur och symbolisera hela den där obehagligt osmakliga röran.


Årets historiska: Det får bli Mischling av Affinity Konar om den kan räknas som historisk, men det tycker jag den får göra. En bok som stannade kvar länge hos mig.


Årets obehagligaste: Vaggvisa av Leïla Slimani. Fruktansvärt obehaglig.


Årets dystopi: Som så många andra så skriver jag Slutet av Mats Strandberg här. Så bra.

Årets grafiska: Jag läser inte alls många grafiska romaner, men just 2018 så läste jag i alla fall en; Närmare kommer vi inte av Anneli Furmark, som jag tyckte mycket om.

Årets nya bekantskap: Flera stycken faktiskt men jag väljer Crimson lake av Candice Fox.


Årets tegelsten: Det straff hon förtjänar av Elizabeth George. Ingen superduper tegelsten kanske, men den var på 677 sidor så den får väl räknas.


Årets ögonöppnare: Nuckan av Malin Lindroth, kanske? Intressant att få läsa den här högst personliga beskrivningen av av leva ofrivilligt ensam.


Årets återseende: Lina Bengsdotters Fransesca, uppföljaren till Annabell som kom förra året var ett efterlängtat återseende som definitivt höll måttet.


Årets kulturella höjdpunkt: Jag får nog skriva som Linda på Kulturkollo här; Monk's house i Lewes. Jag vill absolut åka tillbaka för att få se den här fantastiska trädgård under fler årstider.


Årets möte: Alla fantastiska möten med fantastiska personer ur #boblmaf under bl a resor till Malören, Brighton och Varberg förstås! Och inte minst under bokmässan. Om man ska nämna ett mer "kändisbetonat" möte så får det bli bokcirkeln via länk med Maggie O'Farrell under bokmässan när vi cirklade om hennes fina Jag är, jag är, jag är: Ett hjärtslag från döden.


Årets kan-inte-släppa-den: Träskkungens dotter av Karen Dionne. Jag vet egentligen inte varför, men den har stannat kvar hos mig och jag tänker på den ofta. Bland annat så gjorde den mig riktigt nyfiken på hur Kaveldun smakar ... Jag måste verkligen försöka få äta den här växten vid något tillfälle.


Årets lyckopiller: Resorna till Malören och Brighton


Årets debut: Felsteg av Maria Adolfsson. Längtar efter tvåan.


Årets skandal: Svenska akademien ...


Årets pristagare: Lisa Bjärbo med Astrid Lindgren-priset


Årets serie: Här väljer jag Lisa Gardners serie som börjar med A perfect husband. Jag köpte och läste Rigth behind you under Brightonresan, och insåg att det var del nummer sju i en av Gardners serier. Jag klickade raskt hem första delen i den serien, A perfect husband, samt första delen i en annan av hennes serier; Alone. Hon är oerhört produktiv och här finns massor med bra spänning att utforska!


Årets TV-serie: The Americans på Netflix och Escape at Dannemora på HBO. Och herregud, Dark places och The Handmades tale ... 


Årets låt: Svårt, men det får bli Sound of the South med Whiskey wolves the west tätt följd av Your water med Parker Millsap