Hemmets trygga vrå av Cara Hunter var en sådan där deckare som jag läste i stort sett i ett svep. Jag gillade den, den hade något som jag fastnade för utan att jag egentligen kan säga vad det var. Ingen stor litterär upplevelse kanske, men en helt klart godkänd deckare. Direkt när jag läst klart började jag på tvåan om kriminalkommisarie Adam Fawley, I mörkret. Den har jag inte läst ut ännu för det kom en del annat emellan, men jag kommer absolut att göra det. Nu såg jag också att det kommit en tredje del på engelska som inte är översatt ännu, No way out. Om tvåan håller måttet så kanske trean blir sommarläsning.
I Hemmets trygga vrå så försvinner en liten flicka. Daisy som är åtta år och utklädd till tusensköna försvinner spårlöst på en sommarfest som föräldrarna håller i sin trädgård. Men när polisen börjar undersöka saken närmare så ser man på bilder från festen att det faktiskt inte är Daisy som springer omkring utklädd till tusensköna utan en av de andra flickorna. Ingen kan svara på om Daisy ens var med på festen. Det är alltid obehagligt att läsa om barn som försvinner och far illa, och jag tycker det blir fler och fler titlar om just detta. Ibland känner jag att, nej nu räcker det med frossandet i psykologiska spänningsromaner och deckare fullständigt sprängfyllda av psykopater och andra sjuka personer. Men så är jag ändå där hela tiden! Jag kan visst inte hejda mig, så då får det väl vara så då tänker jag. Jag varvar i alla fall med annat ibland.
Föräldrarna har verkligen ingen koll alls, och det visar sig vara en hel del som pågår under ytan i deras hem. Berättandet varvas med facebookinlägg och twitteruppdateringar, vilket gör att man som läsare får följa med i hur allmänheten tänker och i vilka olika riktningar misstankarna går och varför, vilket fortfarande är ett lite uppfriskande grepp rent berättartekniskt. Ett smidigt sätt för författaren, tänker jag, att få fram många olika karaktärers tankar utan att det blir för rörigt för läsaren.
Jag tycker slutet är snyggt och oväntat. Även om man som läsare kanske misstänker hur det ligger till så känner man sig aldrig helt säker. Eller jag gjorde åtminstone inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar