Underbara Jenny Valentine

Titel; Dubbelgångare
Författare; Jenny Valentine
Förlag; Atrium
Recensionsexemplar

Jag har väntat väldigt länge med att läsa Jenny Valentines Dubbelgångare. Ibland blir det ju sådär. Annat som kommer emellan. Men jag är väldigt glad att jag fick läst den såhär innan vi ska ha vårt Minikollo på jobbet så jag kan ta med och tipsa om den här.

Jag har ju verkligen älskat alla Valentines böcker, framförallt hennes ungdomsböcker, och det här var definitivt inget undantag. Jag sögs in i berättelsen på ett litet kick. Sedan befann jag mig i en Valentine-bubbla tills boken var utläst, i stort sett.

Som nästan alltid i Valentines böcker, är det ungdomar som på något vis är utsatta man möter. Här är det Chap, som är 14 år och är hemlös. Han är helt ensam i världen. Vad det är som egentligen hänt får man som läsare reda på lite då och då i boken, vilket skrivs in på ett så skickligt sätt att man funderar hit och dit under läsningens gång. Jag var inne på en massa olika spår, innan man tillslut fick hela bilden klart för sig.

Lite kort om handlingen är att Chap befinner sig på ett hem för ungdomar på rymmen, när han får syn på en bild i tidningen som ser ut som en kopia av honom själv. Det är en bild på Cassiel som varit försvunnen i två år.

Föreståndarna för hemmet är helt övertygade om att han är Cassiel och tillslut så bestämmer sig Chap för att spela med. Cassiel verkar ha, eller ha haft innan han försvann, allt det där som Chap aldrig haft. En familj, ett hem och välordnade förhållanden. Han lyckas lura (nästan!) alla, inklusive Cassiels familj, att han faktiskt är Cassiel. Men, det dröjer inte särskilt länge innan han förstår att saker och ting kanske inte är så idylliska som det verkat från början.

Det här är en familj med en del problem, och dessutom så är det något destruktivt och kanske till och med direkt farligt över storebrodern Frank. Slutet är smart och finurligt och ingenting man gissade sig till på en gång. Det är alltid kul att bli lite överraskad!

Jag gillar alltid karaktärerna i Valentines böcker väldigt mycket. Det är nästan aldrig några idylliska familjeförhållanden, men även om det oftast handlar om utsatta ungdomar på något vis, så finns det alltid människor i deras närhet som ställer upp och hjälper till. Och det behöver inte alls vara någon i familjen. Det kan vara bekanta eller rena främlingar som bryr sig. Sedan är karaktärerna alltid starka i sig själva. Modiga och kloka.

Som sagt, det här är bra, så bara läs! Jag ska aldrig mer vänta så länge med att läsa något nytt av Jenny Valentine.

Tio stationer

Titel; Tio stationer
Författare; Jenny Valentine
Förlag; Atrium
Recensionsexemplar

Tio stationer är en kortroman, nästan som en novell, på bara 62 sidor. Trots detta hinner det hända en hel del, och som alltid med Jenny Valentine så gillar jag det jag läser. Det är någonting med hennes karaktärer som gör mig både glad och lite ledsen. De känns så fina. Även om de retar halvt ihjäl varandra och utåt sett verkar tycka nästan illa om varandra, så anar man hela tiden en otrolig värme, som lyser igenom.

Att få lyssna på Jenny Valentine var absolut en av höjdpunkterna för mig under bokmässan i år.

I Tio stationer får man återigen träffa på Lucas ifrån Hitta Violet Park. Här ska han tillsammans med sin syster, för att avlasta sin mamma, ta med sig lillebror och farmoderns sambo på utflykt. Farmodern är död och hennes sambo, Norman, har flyttat hem till Lucas och hans familj. Dessvärre börjar Norman bli lite senil, och det blir mer och mer besvärligt för mamman att hålla ordning på honom.

Nästandirekt tappar Lucas och systern bort Norman och Jed, lillebrodern, i tunnelbanan. Man får därefter följa dem i deras alltmer panikartade försök att hitta igen dem.

Jag blir så sugen på att få läsa mer om Lucas och hans familj, och hoppas innerligt att det är så att denna lilla kortroman är ett litet smakprov på en bok till om familjen Swain.