Svarthuset

Titel; Svarthuset
Författare; Peter May
Förlag; Modernista
Recensionsexemplar

Svarthuset var precis vad jag behövde precis i rätt tid. Helt fast redan efter första sidan. Modernista har lyckats igen! Grattis till det. Att det här sedan är första delen i en trilogi gör ju inte det hela sämre precis.

Det är mycket jag gillar med Svarthuset. Dels är det så häftiga miljöer, med Yttre Hybriderna och Skottland (vad är det med det där egentligen som lockar mig? Karga ställen i utkanten av civilisationer? Känner stark dragning...)

Dels så gillar jag huvudpersonen starkt. Kriminalkommisaire Fin Macleod är väl visserligen en typisk deckarpolis på en del sätt, men ändå inte. Han känns trovärdig och mycket mänsklig. Sedan att man (läs jag) inte kunde lista ut vem mördaren var på en gång hjälper ju också till såklart.

Jag ska inte orda för mycket om handlingen, men mycket kort så sker det ett mord på den lilla ön Isle of Lewis där Fin Macleod är uppvuxen. Han bor numera i Edinburgh och har precis förlorat sin son i en smitningsolycka. Hans äktenskap är på väg att krascha och återkomsten till Isle of Lewis blir omtumlande på många plan. Läsaren får egentligen två berättelser, dels själva mordgåtan i nutid och dels den om Fins uppväxt på ön. Man anar att det ligger något dolt i det faktum att han aldrig återvänt, men åtminstone jag kunde inte sätta fingret på vad det skulle vara. Spännande och välskrivet och jag längtar redan efter tvåan och trean i serien. Sedan tror jag att Peter May har kommit ut med första delen i en ny serie, efter Lewis-trilogin. Härligt att veta att en har flera May framför sig.

Sedan vill jag nämna, precis som Fru E skriver, att det är några otrevliga scener om fågeljakten som försigår på Isle of Lewis varje år. En blodig historia som känsliga läsare varnas för.

Men förutom det? Bara läs, läs läs!

Spänning och skräck i fina miljöer

Titel; Tistelblomman

Författare; Amanda Hellberg

Förlag; Forum

Recensionsexemplar

Ett tag efter alla andra kommer jag lite lätt flåsande med ett inlägg om Tistelblomman. Det är väl bra om man sprider ut tyckandet lite, tänker jag?

Amanda Hellbergs tredje bok om Maja Grå får mig att vilja kika under sängen innan jag går och lägger mig om kvällarna. Det måste väl anses som ett gott betyg?

Att skriva en roman med mycket spänning och skräck och mitt i detta sätta bräckliga, synska och på många sätt naiva Maja grå är en mycket lyckad kombination. Nu menar jag inte att Maja är skör rätt igenom, tvärtom är hon urstark på många sätt. Men ändå, man vill skydda henne från fler olyckor och sorger. Man vill att hon och Jack ska få leva tillsammans i lugn och ro, att de ska få en möjlighet att skapa ett liv tillsammans.

OBS! Liten spoilervarning här!

Jag blir väldigt nervös precis i början av romanen när Jack tydliggör vad han anser om folk som skor sig på folks rädslor genom att exempelvis påstå att de står i kontakt med de döda. Hjälp! Nu finns det ju inte någon öppning alls, för Maja, att förklara vad hon ser för Jack.

Som jag skrev på LitteraturMagasinet.se, så tycker jag att det är mycket skickligt att få läsaren (i alla fall mig) att tro att det är någon sedan länge död person som plågar invånarna i Tistelblomman, för att sedan presentera en annan lösning. Som är minst lika raffinerad.

Att förlägga romanen till Skotska höglandet fungerar alldeles utmärkt. Oxford, och till viss del Brighton, där Döden på en blek häst utspelar sig var också det helt perfekt. Det märks att Amanda Hellberg känner sig hemma i de miljöer hon valt. Inte vet jag om hon har någon anknytning till Skotland, men miljöerna känns helt trovärdiga. Det ska bli spännande att se var nästa del i serien kommer att utspela sig.

Det gick min ära förnär

en aning, när jag började läsa;

Titel; The twilight time
Författare; Karen Campbell
Förlag; Hodder Paperback

Jag läser ganska mycket på engelska. Jag gillar att läsa på engelska och brukar inte ha några problem med språket. Men, när jag började med The Twilight time kändes det väldigt tungt. Handlingen utspelar sig i Glasgow och det var en hel del dialektala ord och uttryck som jag ärligt talat inte hängde med i alls...Men! Skam den som ger sig. Det kändes ju att det här var någonting bra, någonting som jag väldigt gärna ville läsa, så jag kämpade på. Jag tog några pauser från boken där i början, och sedan rätt som det var, så flöt det på.

Och glad är jag för det, för hjälp vad jag gillar det här. Jag ser mycket fram emot att läsa de andra delarna om Anna Cameron och de andra inom poliskåren i Glasgow. Nu har jag ju dessutom "hört" från en säker källa att Jamie sitter i fängelse i början av andra boken, och det gör mig ju inte mindre nyfiken precis!

Lite kort om handlingen; Anna Cameron arbetar vid "the Flexi unit" vid polisen i Glasgow. På sin första dag där, som någon sorts avdelningschef, upptäcker hon att hon bland andra, ska arbeta tillsammans med Jamie, en gammal älskare sedan polishögskolan.

Jamie i sin tur lever numera tillsammans med Cath, den kvinna som han en gång lämnade Anna för. Det finns något ouppklarat i luften omkring Jamie och Anna, och i och med att de arbetar med Glasgows undre värld, en brutal sådan, blir både de fysiska och de psykiska påfrestningarna enorma.

Cath, som även hon har arbetat som polis är hemma med hennes och Jamies första barn. Hon känner sig lämnad utanför och ser sin chans att visa att hon inte är helt ute för räkning när Anna efter en misshandel i tjänsten hamnar på sjukhus och helt utelämnad tar hjälp av Cath, även om hon innerst inne vet att det inte är moraliskt försvarsbart.

Väldigt välskrivet, komplext beskriva personer och ruskigt spännande. Även om jag tänker lugna mig något innan jag tar mig an tvåan, så är det inte för att jag inte egentligen vill slänga mig över den med en gång, utan för att det finns annat i högarna som ropar på mig. Men, till jul kanske? Hoppas det.

Dead lovely

Titel; Dead lovely

Författare; Helen Fitzgerald

Förlag; Faber and Faber Limited

Wow. Jag kände mig nästan lite lätt yr efter det att jag läst ut Dead lovely. Jag hade egentligen inga förväntningar alls, hade inte läst någonting av Helen Fitzgerald tidigare, och knappt något om henne heller.

Till en början tyckte jag nog det var lite sådär. Rolig, javisst, och välskriven, men jag föll t ex inte handlöst för någon av karaktärerna även om jag kände hyfsat starkt för Krissie. Men sedan, ju längre jag läste, hjälp vad fångad jag blev. Och överraskad. Slutet är otroligt bra. Smart ihopsytt samtidigt som det faktiskt är roligt hela vägen. Skickligt.

Handlingen lite kort; Krissie och Sarah har varit vänner ända sedan de var riktigt små, även om de är väldigt olika. Krissie har som vuxen inga planer på att binda sig, hon lever loppan, på gränsen till att vara sexmissbrukare på ett ganska destruktivt sätt. Men det här är ingenting hon verkar lida av. Tvärtom. Det är en ganska ytlig bild man får av Krissie till en början, även om man anar ett djup i karaktären redan då man som läsare får reda på att hon arbetar som socialsekreterare med att kartlägga och omhänderta barn som far illa.

Sarah däremot är Krissies motsats. Hon har alltid, ända sedan de var små, tagit hand om Krissie. Sett till att hon varit trygg. Nu som vuxen är Sarah gift med Kyle, en gammal kompis till Krissie från universitetet. Kyle är läkare och de lever ett otroligt välordnat liv. Sarah har ett enormt kontrollbehov, som liksom Krissies utsvävande leverne, man förstår måste komma någonstans ifrån. En sak som hamnar utanför Sarahs kontroll är dock det faktum att hon inte blir gravid. De har försökt i flera år, men det blir helt enkelt ingen bebis.

När då Krissie plötsligt annonserar att hon är gravid, utan att ha träffat pappan till barnet mer än en gång, känner Sarah hur fruktansvärt orättvist livet kan vara. Att bli mamma är heller ingenting som faller sig helt naturligt för Krissie. Det blir väldigt svart, någon form av förlossningsdepression, som hon inte kommer ut ur. Sarah och Kyle bestämmer sig för att ta med sig Krissie på en vandringstur uppe i det Skottska höglandet , för att hon ska få komma bort ett tag.

Nu höll jag på att glömma bort en karaktär! Chas, som också delar lägenhet med Krissie och Kyle under universitetsstudierna. Chas sitter numera i fängelse för att ha attackerat en man med ett metallrör. Ingen vet varför eller vad som hände exakt och Chas vägrar ta emot besök. Chas agerande med metallröret har stor betydelse, men det här får man inte veta förrän nästan på slutet.

Som sagt, det här är skrivet med mycket humor, även om det faktiskt är mycket svåra händelser som ligger till grund för egentligen alla personernas agerande. Det var nog därför det tog lite tid att faktiskt förstå att det finns ett djup i berättelsen som inte syns till en början. Man luras av den humoristiska tonen. Till och med den hemskaste händelsen i boken (rätt förskräcklig faktisk när man tänker på den så här i efterhand) beskrivs humoristiskt. Det här, plus det faktum då att karaktärerna skiftar så radikalt gör att jag verkligen njöt av läsningen. Jag kommer definitivt läsa mer av Helen Fitzgerald. Gärna så snart som möjligt!