Min syster

Titel; Min syster
Författare; Rosamund Lupton
Förlag; Norstedts
Recensionsexemplar

I början av Min syster får Bea ett samtal i New York av sin mamma, som berättar att Tess, Beas syster är försvunnen. Ingen har sett till henne på några dagar och Bea får genast en känsla av att någonting inte står rätt till. De får ingen direkt hjälp av polisen, som inte tar så allvarligt på saken. Tess är bara 21 år och konststuderande. Hon har väl gett sig av ifrån stan på ett par dagar bara?

Bea reser till London, där systern och mamman bor och bestämmer sig för att ta reda på vad det är som hänt. Ganska snart upptäcker hon en del underligheter. Bland annat att systern varit gravid och faktiskt fött ett barn endast några dagar innan hon försvann.

Bea finner det både plågsamt och konstigt att Tess inte har hört av sig, vare sig innan eller efter förlossningen. De stod varandra nära och Bea blir allt säkrare på att det är något som är riktigt fel.

Det här är riktigt bra, tycker jag. Relationen mellan systrarna är fint beskriven. Det skiljer en del år mellan systrarna och de är vid första anblicken nästan så olika som två systrar kan vara men under Beas tid i London när hon letar efter sin syster blir hon mer och mer på det klara med att hon är den människa i världen som känner Tess allra bäst. Bea börjar också ifrågasätta sitt eget inrutade och välordnade liv som hon lever i USA. I London skaffar hon sig nya vänner, människor som stod Tess nära och som Bea instinktivt känner samhörighet med.

Rosamund Lupton har kommit ut med ytterligare en titel på engelska, Afterwards, som jag ser mycket fram emot att läsa.

Precis vad jag behövde

Titel; Hundar, hus och hjärtats längtan
Författare; Lucy Dillon
Förlag; Forum
Recensionsexemplar

Det här var precis vad jag behövde för att komma en bit på väg ur min lässvacka

Jag gillar att några av personerna ur Ensamma hjärtan och hemlösa hundar även finns med i Hundar, Hus och hjärtats längtan. De hade gärna fått ta lite mer plats.                                                                                                                       
Jag håller med Fru E:s böcker om att Lucy Dillon skickligt håller sig på rätt sida om gränsen av att bli banal. Det skulle kunna bli helt fel, men det känns istället mysigt och bekvämt. I Hundar, hus och...träffar vi Juliet som alldeles för ung blivit änka. Hennes man Ben föll ner och dog en bit bort från deras hus. Den trogne följeslagaren terriern Minton är med när det händer, och det är först när Minton kommer hemspringandes ensam som Juliet förstår att det är något som är fel. Just när de köpte Minton var en av scenerna i Ensamma hjärtan och hemlösa hundar.

Nu bor Juliet ensam i det renoveringsobjekt till hus hon och Ben köpt tillsammans. Planen var att renovera varsamt och att göra det själva. Nu sitter Juliet där utan ens en fungerande dusch och vet inte riktigt i vilken ände hon ska börja. Om hon alls vill börja. Helst vill hon bara fortsätta sitt sorgearbete. Vilket hon för det mesta gör genom att stänga in sig i huset och följa olika tv-serier.

Mamman och systern gör sitt bästa för att peppa och för att få ut henne i livet igen. Det blir inte lättare av att Juliet och systern hade ett ganska allvarligt gräl precis innan Ben dog, och i och med dödsfallet har det inte varit läge att rensa luften, så de cirklar lite runt varandra och vet inte riktigt hur de ska hantera situationen.

I granhuset har det flyttat in en väldigt högljudd barnfamilj som Juliet till en början inte år något riktigt grepp om. Var är mannen i huset? Och vem är det som verkar ha flyttat in i stället? Tillsammans med just Lorcan som har flyttat in hos grannarna och som också passande nog är hantverkare (!) börjar Juliet att mycket långsamt, rum för rum, renovera sitt hus.

Som sagt, det här är en mysig bok att läsa med många personer att känna sympati för och jag kan varmt rekommendera den om man vill komma igång med sin läsning efter en mycket trög period!

Den drunknade

Titel; Den drunknade

Författare;Therese Bohman

Förlag; Norstedts

Till en början så blev jag helt tagen av Den drunknade. Språket trollband mig. Framförallt beskrivningar av barndomsminnen, lukter, smaker, känslor och händelser. På ett ställe precis i början höll jag nästan andan när jag läste eftersom igenkänningsfaktorn var så hög. Det var då Marina beskrev känslan av instängdhet och damm i lägenheten i Stockholm. Inte vantrivsel, mer en känsla av att det är svårt att ta riktigt djupa andetag.

Handlingen är den att Marina, som lite halvhjärtat pluggar konstvetenskap och egentligen ska färdigställa en uppsats men inte riktigt orkar hela vägen, ska besöka sin syster Stella och hennes sambo Gabriel. Systrarna (älskar att läsa om systrar!) står varandra inte särskilt nära. Stella har alltid tett sig lite ouppnåelig. Intelligent, stark, målmedveten och vacker. Svår att tävla mot. Om man nu nödvändigtvis måste tävla mot eller för den delen jämföra sig med sin syster.

Det är första gången som Marina träffar Gabriel och hon känner sig märkligt dragen till honom. Som om hon egentligen inte har något val, att hon inte har någonting att säga till om själv. Systrarna försöker lite trevande att tala med varandra, vissa dagar går det inte alls, men vid några tillfällen känner Marina det som om de håller på att bryta ett gammalt och invant mönster, som om de verkligen har någonting att säga varandra. Vid dessa tillfällen verkar det som om Stella vill dela med sig av någonting till Marina, någonting om Gabriel, men hon kommer aldrig till skott.

I början av boken sitter Marina på tåget på väg till Stella och Gabriel, och i slutet av boken sitter hon åter på tåget med samma destination, det är bara det att nu är det bara Gabriel kvar, Stella är död, drunknad.

Det tappar lite på slutet tycker jag, det känns som om berättelsen inte är helt färdig, men slutar ändå? Det känns helt enkelt lite snopet. Som om, men hallå, sedan då? Var det här allt? Lite kom jag att jämföra Marinas oförmåga att färdigställa sin mycket lovande uppsats, med slutet på boken. Börjar bra, men sedan orkar man inte riktigt ända fram. Ska dock bli spännande att läsa Therese Bohmans nästa bok.