N gästbloggar

Ok, Anlänt det paradisiska Pisak efter X antal mil på i huvudsak fartvänliga motorvägar och ett snirklande nerför serpentinvägar vid midnatt. Med en blandning av adrenalinstinn uppblåsthet och övertrötthet efter lång dags färd mot natt är vi framme vid målet och ska ”bara” parkera utanför huset. Not! Platsen är ockuperad av två hyrbilar. En yta stor nog att få in ett läskpapper mellan bil och en tre decimeter skarp kant är allt som finns för den breda Göteborgskärran. Annette ut och måttar, jag baxar bilen fram å tillbaks, baklänges å framlänges medan de tysta semesterhusen harklar sig irriterat påpekande att folk försöker sova. Kvidande ynkligt att det e f-n omöjligt, parkerar jag istället tätt intill en garageport väl medveten om att sopbilsförare eller likande typer kommer få minst sagt besvärligt att passera. Ser för min inre syn hur det kommer knackas på dörrn i gryningen av svavelosande ilskna sopdoftande kroater i färggranna overaller som fått hela sitt ackord förstört av en förbannad svensk fåntratt som ställt Der Swedische pantzar osedvanligt klantigt.

Brottar framgångsrikt bort denna ängslighet med hjälp av en, eller möjligen en och en halv inhemsk kall öl och en fängslande bok sittande på altanen i mörkret strax ovanför det kluckande Adriatiska havet. Vid tvåsnåret smyger jag lugn och harmonisk in till den sovande trefjärdedelsfamiljen, hittar tandborste och tandkräm på en bänk utan att tända ljuset. Stryker tandkräm på borsten och smyger vidare mot badrummet. Tycker att tandkrämen är bedrövligt smaklös och fadd. Inser att det är kortisonsalva jag fått i mun och spottar hysteriskt men i det närmaste ljudlöst i handfatet.

Vaknar kvart över tio av ett målmedvetet knackande på dörren. Yrar upp å får på mig ett par byxor, öppnar dörren. Utanför står två alerta svenska kvinnor i typisk semestermundering och förklarar att jag genom min parkering blockerat garaget där all deras strandutrustning är placerad. Vänligt men i mitt huvud osammanhängande förklarar de att det nu frigjort en parkeringsplats. Med bilnycklar i hand kutar jag upp för att åter sätta mig i bilen. Med hedern någorlunda i behåll baxar jag in bilen på ett reglementsenligt sätt. Väl ur bilen och efter lite småpratande och hälsande på de oändligt många människor som visar sig bo i våningarna ovan oss påpekar Annette att jag har tandkräm i mungipan. Försöker diskret torka bort det men enligt Annette helt utan framgång. Inser direkt att det är kortisonsalva, men orkar inte ge mig in i att försöka förklara detta för de femtielva nya semestergrannarna. Annette lyfter då upp en teori om att det måste vara färg. Då jag inte målat på en vecka skulle det innebära att jag inte tvättat mig eller sett mig i spegeln oftare än så. Mer pinsamt än salvfadäsen. Tar farväl av grannarna och slås av att semestern ha börjat. To be continued…

Gästbloggare N

Titel: Visenterna
Författare: Ulf Lundell
Förlag: Wahlström & Widstrand
Gästbloggare N

Har just lagt ifrån mig Lundells senaste roman Visenterna och kommer på mig med att ömt stryka den längst ryggen innan jag placerar den i hyllan där raden av Lundellböcker blivit alltmer skrymmande. Ganska symboliskt för denne slugger att ta plats, breda ut sig, på gott och ont.

Mest på gott. Det är svårt att inte låta sig förföras av den kompromisslösa ”skiter väl i vad som är lagom och förnuftigt” attityd som alltid varit ett signum för Ulf Lundell. Personligen hoppade jag över den förra romanen ”Allt är i rörelse”.  Kände då att jag inte orkade eller hade lust att ta del av en gnällspiks terapiskrivande. Fick uppfattningen att han fastnat i ett ältande om Sveriges förfall sedan 67.

Visenterna, är till skillnad från vad som sagts, en roman som inte känns speciellt självbiografisk. Visst är det säkert människan Lundell som lurar bakom romanfiguren Frank Kornfeldt, men med en mycket tillspetsad karaktär, inte utan ironisk distans. Denne figur är ofta gnällig och emellanåt rent ynklig.

Han kämpar med känsla och förnuft och känslan vinner fyra av fem gånger vilket frustrerar honom.Han vill vara hård och tuff men matar de otacksamma pilfinkarna och skjutsar vilsna ungdomar till slutstation och önskar dem allt väl. Trots att han egentligen säger sig inte vilja ha sällskap i sin allt förstora halvskräpiga bil. Vad fan ska man vara medmänsklig för? Fåglarna går an, men människorna?

Förutsägbart giriga och egocentriska bekräftar dom ständigt sin roll som förgörare av allt det vackra här på vår jord. Han är förbannad på folk i allmänhet och kulturjournalister och politiker i synnerhet. Visserligen är han noga med att inte dra alla över en kam men människor som går efter och lever på att tycka till om andra tycker han, paradoxalt nog, extra illa om.

Frank Kornfeldt lever sitt liv som ett experiment som handlar om att klara sig själv - ensam.Oberoende och less eller snarare mätt på all form av gemenskap. Ändå ställer han upp på intervjuer,men ångrar sig givetvis när han ser sig ha fallit till föga åter en gång. De människor som han genom sitt jobb tvingas ha en relation till strävar han efter att ha så kortvariga möten med som absolut är möjligt.

Vidare har han ett väldigt speciellt förhållande till den ”gamle rockern” Ulf Lundell.  Han stjäl av någon outgrundlig anledning en av dennes slitna gamla skor, blir utlyft från hans loge av en stor vakt, och ångrar sig sedan djupt och skickar tillbaks skon till skivbolagets adress. Resor upp från Österlen till Stockholm görs tvångsmässigt och leder i bästa fall till en glimt av positiv nostalgi men övervägande till vånda, ånger och ilska. Stockholm har blivit ett koncentrat av det han avskyr.

Låter det som en kul bok? Jag tycker faktiskt det. Den kämpande människan som krampaktigt

försöker visa att han kan styra över sitt valda utanförskap men som snubblar och till sist inte kan komma ifrån att livet inte är mycket värt utan att bli älskad och sedd. ”Hatten jag fick av min far var alldeles för liten. Men den vande sig” sa Samuel Becket. Lundell visar i den här romanen prov på denne tidiga förebilds svarta humor.

Mycket underhållande, tänkvärt och läsvärt enligt min uppfattning. Han möter naturligtvis kvinnan till sist. Inte under några översvallande känslostormar utan snarare med ett sansat, kanske uppgivet konstaterande av behovet av närhet. Även för den grinigaste av ensamvargar.

Kan ändå inte låta bli och tänka på hur denna roman blivit om den friserats med känslig hand. En utmejslad bild av visenten så som den framställs i de allra sista sidorna. Det är som att romanen kräver alla dessa sidor för att nå fram till de sista så sprött och återhållsamt vackert skrivna.

Men då hade det ju å andra sidan inte varit en Ulf Lundell roman. På gott och ont.

Gästbloggare B O:s sommarläsning

Här kommer lite tankar från B O gällande hens läsning nu i sommar!

Nattpatrullen : Sergej Lukjanenko  Fantasy

Här kommer en ny dimension in i den eviga kampen mellan ont och gott. Det finns ingen segrare, balansen mellan det goda och det onda måste upprätthållas till varje pris. Mycket spännande. Jag ser fram emot att läsa de övriga 2 delarna om Nattpatrullen.

Myrstacken : Jenny Valentine   och Vad jag såg och när jag ljög : Judy Bluntell    Ungdomsböcker

2 olika berättelser med många beröringspunkter. Ung flicka 10 resp. 15 år lever med ensamstående slarvig självupptagen mamma med stor dragningskraft på män. Båda tar på sig den svåra uppgiften att hålla ihop sina respektive familjekonstellationer när alla vuxna sviker. Spännande och sorgligt men båda böckerna slutar med en känsla av hopp om framtiden.

Två eller tre saker som jag glömde berätta för dig :  Joyce Carol Oates 

En berättelse om hur svårt det är att vara tonåring. En i kompisgänget har begått självmord, en högpresterande flicka skadar sig själv, en tredje blir uthängd som hora på nätet. Det är ganska nattsvart i dessa tonåringars värld och trots att allt känns trovärdigt sitter jag och längtar efter åtminstone en enda med en fungerande omgivning.

Och bergen svarade :Khaled Hosseini

Romanen börjar in Afghanistan men sedan skingras huvudpersonerna över världen för att till slut återförenas i USA. Välskrivet men utan den magiska känslan från Flyga drake

Nymfens tid: Susanne Axmacher

Romanen utspelar sig strax före och i början av andra världskriget. Det är en serie ganska vardagliga händelser som leder till dramatiska konsekvenser. Ingen av huvudpersonerna är speciellt trevlig och det är kanske det som gör att boken lämnar mej tämligen likgiltig.

Gästbloggare B.O

Gästbloggare B.O har läst några titlar ur min hylla som tyvärr har hamnat längre ner i läshögen än vad som var meningen...Här kommer hens, lite korta, reflektioner.

Titel; Den tomma stolen
Författare; J. K Rowling
Förlag; Wahlström & Widstrand
Recensionsexemplar

Med Den tomma stolen har J. K Rowling skrivit en bok om vardagen och fått det till spännande läsning. Att man som läsare får dela de olika personernas tankar och perspektiv får oss att förstå hur olika man kan uppfatta en och samma händelse, och vi ser hur den ena olyckliga händelsen efter den andra sakta men säkert leder fram till katastrofen.








Titel; Nattens cirkus
Författare; Erin Morgenstern
Förlag; Norstedts
Recensionsexemplar

En bok fylld av magi, jag fick lite Harry Potter känsla.












Titel; Kaffe med rån
Författare; Catharina Ingelman-Sundberg
Förlag; Forum förlag
Recensionsexemplar

Spännande upplägg och lite lagom trivsam läsning, men jag tycker inte den lyfter ordentligt.

Eggers litterära sällskap 4

Eggers enligt Horraz

Jobb, jobb, jobb familjeförpliktelser, lite mer jobb och lite mer familjeförpliktelser. Det under stundom minst
sagt lugubra livet som ansvarsfull familjefar behövdes piggas upp. Borta var de spontana ölen med kamraterna, borta var livet med rockbandet och andra russin från livet som ”ungdom”. Vad göra?

Som en skänk från ovan tog P.O upp sin spirande idé om en bokklubb. En i det närmaste genialisk idé som jag genast högg på. Men, alltid detta men, vi kunde såklart inte ha en bokklubb, alldeles för banalt. Ett litterärt sällskap med litterära sammankomster skulle det självklart vara, lite stil vill man ha. En perfekt ursäkt för att träffa kamraterna över en bit mat, en och annan öl och allmänt skitsnack. Läsa böcker är alltid trevligt
och givande. Nästan alla böcker är ju bra, något jag kunde hålla med P.O om, inte som med musik där otroliga mängder skit kastas över konsumenterna. Den alltid osedvanligt kloke FvZ´s kommentar till resonemanget; att vår syn kanske berodde på att vårt musikaliska referensurval och kunnande var större än det litterära skulle senare bevisas.

Cirka 30 böcker och sju år senare med sällskapet, och framför allt livliga litterära diskussioner, kan jag konstatera att både P.O och jag sågat och hyllat om vartannat. Det krävs idag betydligt mer för att blidka en av Eggers äldsta ledamöter. Alla böcker är inte bra. De bra böckerna har blivit bättre, de har fått en lyskraft att likt himlens stjärnor lysa genom hålen i den mörka vägg som skiljer de små tankarna från de stora, ja jisses. Med tiden har bok-ingrediensen i sammankomsterna vuxit i vikt, det är inte längre endast en ursäkt för samkväm vuxna pojkar emellan.

De livliga litterära diskussionerna får en härlig dynamik då den litterära bakgrunden skiftar i det nio man
starka sällskapet. Här finns litterärt belästa, volymbelästa, allmänt belästa samt ett knippe helt vanliga
ingenjörer. Till skillnad från den professionella kritikerkåren finns ingen oro för att tycka fel, här faller
domarna från hjärtat. Vilket var väldigt tydligt vid avhandlingen av ”Ingen konst” som enhälligt sågades
strax nedanför fotknölarna av Eggers medans den professionella kåren inte mäktade med att säga bu
eller bä. I alstrets alla konstigheter kanske någon viktig tyckare skulle se något och säga bä, då kan man
inte säga bu, eller tvärtom, bäst att vara diplomatisk.

Traditioner har smugit sig in, eggning med tillhörande stänkare, bokavtäckning, bastubad, Göstas risotto
etc. Eggningen dvs det finurliga röstningssystemet med gissa egget-elementet överlåter jag åt Gösta att
förklara vid senare tillfälle, han är eggnings- och risotto-ansvarig. Vem vet kanske han avslöjar receptet
till risotton. I de oskrivna stadgarna kan man finna en sällan utnyttjad paragraf om wild-cards. Arrangören
av sammankomsten har rätt att bjuda in en utomstående. Endast två gånger har detta utnyttjats av
sällskapet och med skiftande utkomst. När Jens som taggad till tusen skulle få vara med som wild-card
och avhandla Pause/Play i Gundes vinkällare hade inte Pastorn riktigt kläm på paragrafen, inte heller
på vad Honey sa när han lämnade lägenheten. Som tur var var Jens på sitt mer förstående humör och
Pastorns mer än lovligt tydliga deklamerande om att här kommer minsann inga fler medlemmar in togs
med den nypa salt det förtjänade. Det är alltid lite av rysk roulette att träda ner i Gundes vinkällare,
det sägs att den låga syrehalten där nere i kombination med ljuvliga drycker kan ge överraskande
effekter. Ett vågat men mycket lyckat drag lyckades Kapten med när han tog med en kvinna i sällskapet.
Kicksans personlighet och år i Japan kryddade sammankomsten till Murakami’s ypperliga ”Kafka på
stranden”, Zozaki’s sushi var inte dum den heller. När jag ändå är inne på toppnoteringar i den Eggerska
minnesbanken: Vodka, borst och Bulgakov i Svensson-Gettot var en fin kombination som sent skall
glömmas då Bryschan insåg att PJ’s Black Pilate travesterade på den i ”Mästaren och Margarita”
avhandlade Pontius Pilatus och världens bästa band spelades om och om igen på stereon. Eller vad
tycks om Krakows Bigos a’la Prinsessan Lillian med Bison Vodka ihop med Dr. Aue’s omtumlande
historia i ”De Välvilliga”, svårt att slå. Nja, en som kan matcha, ”Just Kids” på Slussens Pensionat, P.O på
scen sjungandes ”Keep on rocking in the free world”, nattligt nakenbad och av Pluborg ordnad efterfest.
Eller mästerverket ”In Cold Blood”; först på film hos Kapten för vidare avhandling på Ölrepubliken. Många
oförglömliga upplevelser.

Jag kan bara hålla med Kapten, jag ser också fram emot att stråla samman med bröderna som pensionär, kanske kan vi öka frekvensen till en gång i månaden då. //Horraz

Eggers litterära sällskap 3

Gästbloggare nummer två från Eggers litterära sällskap är P.O. För att sätta lite press på de andra medlemmarna att skicka in sina bidrag så är det bara att kommentera och skynda på dem! Både här på bloggen och på facebook...


Det var någonting som saknades. Egentligen var det flera saker som saknades men det visste jag inte då. Jag hade kommit hem från 6 månader i Tanzania, separerat från min dåvarande sambo och hade ett högst tillfälligt jobb som jag inte trivdes med alls. Musiken och sporten som jag sysslat med i mitt liv låg i träda och min fritid och mina lediga kvällar gick mest ut på att gå på krogen och ganska planlöst dricka stora stark med nära vänner eller mycket ytligt bekanta. Den intellektuella stimulansen var i princip 0 och jag gick i funderingar på vad jag skulle kunna göra för att mitt liv skulle hoppa upp ett par pinnar i livskvalitet. Så kom jag på det!

Jag gillar att läsa men har alltid varit lite dålig på att ta mig tid till att göra det. Jag började fråga de personer som stod mig närmast om de ville vara med om jag skulle starta en bokklubb. Alla svarade nej utom Horraz som gillade iden. Så vi kom överens om en bok och Horraz tyckte att vi skulle ses på hotell Eggers på grund av dess historiska miljö och att detta skulle säkert tillföra lite kultur i vår lilla klubb. Vi träffades en söndagskväll och drack några öl samt pratade om "män som hatar kvinnor". Vad vi upptäckte var att man kan uppleva en bok så oerhört olika trots att vi är ganska lika som personer och diskussionen blev ganska intressant trots att vi bara var två till antalet.

Kanske var det just detta som gjorde att folk började bli nyfikna på vad vi hade startat. Efter denna första träff så visade kapten, FvZ, Bryschan intresse och genast var vi 5 personer på den andra träffen! Sedan dess har den vuxit till 9 medlemmar med stort intresse för gott sällskap, god mat, goda öl och diskussion kring en bok som ofta hamnar i liknelser med samhället. Numer fattas det faktiskt inget i mitt liv. Jag har en underbar dotter, ett jobb jag trivs med, ett nystartat rockband och sist men inte minst Eggers litterära sällskap som sätter guldkant på livet. Jag säger inte att Eggers gjorde så att jag är nöjd med mitt liv men den tillförde i alla fall en positiv effekt.

PO

Eggers litterära sällskap 2

Först ut bland medlemmarna i Eggers litterära sällskap att gästblogga på Bibliotekskatten är O.F alias Pastorn. Varsågod!

”Okej honey, nu sticker jag iväg på Eggers! Kommer hem sent. Ha det bra, hej. Puss!”. Försöker stänga ytterdörren innan den obligatoriska kommentaren kommer. ”Ta det lugnt, inte för mycket nu”. Stänger dörren och mumlar otydligt ”Ja, ja det är lugnt”, medan jag redan är tre timmar fram i tankarna där Horraz med sin böjliga penna försöker plita ner kvällens Eggning på försättsbladet av  kvällens bok. Vid denna tidpunkt är förmaningen hemifrån väldigt långt borta. Varför lägga band på sig när alla mina bröder sitter här runt bordet, mätta och härligt berusade av dryck och sällskap? Vi har precis avslutat en fantastisk måltid med efterföljande bokdiskussion, kanske något ostrukturerad i sin form men ändå förvånansvärt klar i innehåll. Vinnaren av Eggningen får sin belöning med de vanliga bortförklaringarna från oss andra. Snart är det dags för notan och sen vidare ut i natten. ”Ta det lugnt”, klingar allt längre och längre bort.

Trycker upp hissen, sätter in hörlurarna kollar att boken ligger i jackfickan. Har jag Eggat den? Ja, på sista sidan sitter mina Egg med bläck. Viktigt med bläck, går inte att ändra mitt under den gemensamma bokdiskussionen. Medan hissen åker neråt ler jag för mig själv, kommer ihåg mitt brandtal jag höll för att bli invald i Eggers. Stora ord och yviga gester är mitt minne av det men det lyckades. Kommer ihåg mina första möten där Eggningen var ett enda stort frågetecken. Vet inte hur många gånger Gösta försökte förklara systemet men helt plötsligt föll allt på plats och nu framstår det riktigt simpelt. Går ut genom porten och styr stegen mot restaurangen. ”Ska bli intressant och se hur restaurang och bokval går ihop, ser inte den direkta kopplingen”. tänker jag medan jag traskar genom ett regnvått Göteborg. Tar upp mobilen och tittar på klockan. ”Upps, tjugo minuter tidig. Undrar om jag är först eller om någon annan hunnit före? Well, märker det om några minuter.” En spårvagn skramlar förbi och jag börjar fundera på om vi läst någon bok med Göteborgs anknytning? Jo, Tandoriälgen. Fick minst sagt blandat bemötande och det är ju det som är en stor del av Eggers genialitet. Att vi alla kommer från olika litterära sammanhang. Vi har blandat de flesta genrer, läst både popcorndeckare och nobelprisvinnare, ingen mer värd än den andra.

Svänger runt hörnet och ser skylten på restaurangen. Ser mig omkring på gatan, ingen annan från Eggers på ingång? Öppnar dörren, stänger av musiken i lurarna och går fram till baren. Verkar som jag är först på plats. Ögnar snabbt genom öllistan, hittar en ale och söker ögonkontakt med bartendern. ”Hallå Pastorn!” Där längst inne i restaurangen sitter P.O. och vinkar. Jag säger åt bartendern att sätta upp en nota på bordet, nickar åt P.O.s håll. Bartendern säger att  det redan finns en, jag tar min ale och går mot bordet. Ler stort när jag ser boken med de sista sidorna ligga uppslagen framför P.O. ”Jaså, man sitter och skamläser?”, drar ut en stol och sätter mig. ”Ja, det gäller ju att ha den i färskt minne och förresten är jag inte ensam.” säger P.O. och pekar nedåt bordet. Där står ett glas med öl och bredvid ligger ännu en uppslagen bok. ”Horraz kom för två minuter sedan och är på toaletten, han hade tydligen de berömda sista tjugo kvar. Läget annars?” ”Jodå, det är väl som det är. Jämna plågor”, svarar jag. ”Låt inte mig störa, läs du klart så länge”. ”Nämen, goddag”, hör jag bakom mig och där står Horraz. ”Om du ursäktar så gör jag P.O. sällskap och, hrm, läser ikapp lite?” ”Lugna puckar”, svarar jag och tänker att det är skönt att vissa saker aldrig ändrar sig. Tar en klunk ur glaset och funderar lite på vad jag ska säga om boken. Vill hitta någon fyndig formulering som de andra inte har tänkt på. Kanske något om... ”Jaså, det här här ni sitter och ruvar?” Kapten bryter av mina funderingar när han slår sig ner vid bordet. Hälsar på de läsande bröderna med ett snett leende för att sedan vända sig mot mig. ”Något nytt sen senast?”

Kapten kommer tydligen direkt från träningen och verkar taggad till tusen. Vi börjar dryfta vad som hänt sen senast innan servitören kommer fram och undrar om vi vill beställa något. Ingen mat än men lite mer påfyllning i glasen skulle sitta utmärkt, tack. Innan beställningen kommit tillbaka hörs det två bekanta röster ifrån baren. Gösta och Bryschan stötte tydligen ihop med varandra redan på Drottningtorget när de skulle hoppa på en vagn. De verkar vara inne i ett samtal som har något med husrenovering kontra livskvalité att göra. När de slår sig ner börjar skamläsarna få något jagat i blicken. En gång i tiden var det närmast spöstraff på att inte läst klart innan mötet började. Nu för tiden är det spott och spe från övriga bröder som är straffet för ej utläst bok. Klockan börjar närma sig utsatt tid men vi saknar fortfarande tre Eggersmedlemmar. Just som vi börjar ta upp våra mobiler för att kolla läget kommer T. och FvZ in genom dörren. Stora leenden och någon liten gliring åt ÖIS eventuella plats i diverse tabeller, något som går mig helt över huvudet, då mina fotbollskunskaper sträcker sig till två stolpar och en boll. Servitören kommer fram och undrar om det börjar bli dags att beställa mat. Vi är en man kort men kan börja titta på menyn. Det vanliga surret om vad som ska ätas breder ut sig över bordet. Vegetarianerna har som ofta lite mindre utbud men vad gör väl det? Gösta och Horraz letar som så ofta upp det mest exotiska som de kan hitta på menyn medan vi andra är lite mer restriktiva. Vin och öl beställs in och ett gemytligt välbehag börjar infinna sig runt bordet. Vi alla stämmer av vad som hänt sen sist, det var ändå två månader sen vi sågs. Ännu en runda öl kommer in. Plötsligt hörs ett ”Hej hej, grabbar! Jaså, ni väntar inte på mig?” en svettig och högröd Pluborg står vid bordet. Han har i vanlig ordning jobbat över, hämtat ungar, lagat mat och missat vagnen. Han slår sig ner bredvid mig får en öl och utbrister ”Jäklar vad skönt att äntligen vara här!” Alla runt bordet nickar samstämmigt, det finns ingen annan plats någon av oss vill vara på just nu.

Nu börjar Eggerskvällen.

”Pastorn”

Gästbloggare Maria Bergh

Gästbloggare Maria B

Gud på Bokmässan eller om K2 kunde tala

Torsdag, Bokmässans första dag. Mina öron njuter av alla kloka ord som sägs under olika seminarier. Skeptisk lärare som jag numera är, till alla uppdrag som åläggs mig, blir jag ändå inspirerad av att lyssna till ”Undervisning på vetenskaplig grund”. Moderatorn Björn Linnell ställer uppfriskande frågor
och Skolverkets f.d. generaldirektör säger så kloka och värmande ord om lärarskapet, att man blir rörd.

Vidare till sal K2, denna sal som givit mig och andra så mycket under flera besök på Bokmässan. Under ett seminarium för två år sedan, fick vi t.ex. höra om hur jämställdhet i ett samhälle är bra för samhällets utveckling och att Sverige (åtminstone då) var ett av dessa länder. Jag minns även Lasse Bergs kloka, om än något motvilligt givna råd, om hur man bör leva som människa. ”Promenera 6 km per dag, tillsammans med andra”, ”Kontemplera i naturen”, ”Lapa sol”, ”Dansa och sjung, ”Skratta
och le”, var några av hans råd.

Och så nu, 2012. Rosa Taikon, denna sprudlande 86-åring, som tillsammans med författaren Lawen
Mothab, talar om de bortglömda sidorna av Katarina Taikon, Rosas syster. Man rörs och förskräcks
över att få höra orden:” Vi bodde i lägerghetton i 40-graders kyla”. Hon talar inte om Polen, 1940.
Nej, hon talar om Sverige, 1960 och om zigenarnas utsatthet under så många år. Detta måste
ihågkommas. Efter föreläsningen går jag ner mot podiet, först i tron att boken säljs där. Så står jag där, med Rosa Taikons hand i min och hon säger :”Vi har visst setts förut”. Detta är nog inte sant, men det känns bra
att höra.

Så infaller ett ögonblick av nåd. I ögonvrån ser jag plötsligt HONOM sitta där, liksom inkognito, i
övergången mellan ett föredrag till ett annat. Där sitter självaste Tomas Tranströmer i sin rullstol och
inväntar det kommande seminariet ”Tomas Tranströmer, en mystiker som inte predikar”. Jag tar ett kort i smyg, glider snabbt upp vid hans vänstra sida och framför min plattityd: ”Tack för dina fantastiska bilder”. Tomas Tranströmer ser glatt överraskad ut och kramar min högra hand tillbaka, den som jag spontant lagt på hans vänstra hand. Magi. Ögonblicket är förbi, men inte för mig. Salig tar jag mig upp till en bänk ovanför nobelpristagaren och tänker att Gud nog finns, trots allt. Var det en poetisk inspiration som for in i min stundtals poesiskrivande hand? Då borde jag kanske inte tvätta densamma mer…

Föredraget är naturligtvis helt briljant. Ärkebiskopen, m.fl. talar och det sägs det ena vackra efter det
andra om Tranströmers poesi. Poeteten Marie Lundquist uttalar sig vackert om poesi i allmänhet, t.ex. ”poesin är tvivlets språk” och ”Poesi är en slag förbindelse mellan ande och materia”. Så är det, tänker jag och så är även Bokmässan, möten med ”en slags förbindelse mellan ande och materia”. Möten mellan människor med litteratur och liv som gemensam nämnare. Så tack, Tomas Tranströmer, för ditt fantastiska bildspråk och ditt vänliga leende till en beundrare.

Maria B.