Titel; Egenmäktigt förfarande
Författare; Lena Andersson
Natur och Kultur
Ja, som sagt, jag är förmodligen en av de sista på bollen när det gäller att ha läst Egenmäktigt förfarande ... Jag var faktiskt nära att hoppa över den helt. Det kan ju bli sådär ibland, när man har läst om en bok så länge, att man lite tappar lusten att plocka upp den själv.
Jag är väldigt glad att jag inte gjorde det. Hoppade över den helt, alltså. Den var riktigt bra. Ett helt fantastiskt språk, och jag blev väldigt förtjust i Ester Nilsson.
Av någon anledning så känner jag lite samma för Ester Nilsson, som jag gjorde för huvudpersonen Leila i 'Kyss mig först' och Clémence Poésy's karaktär i The Tunnel.
De här tre karaktärerna är ju väldigt olika i en massa avseenden, men de är lika också. Jag tänker främst på deras önskan att få klarhet i saker och ting. Att få veta och att kunna förstå andra människors agerande. Deras förmåga att övertolka skeenden och uttalanden och därigenom ofelbart bli oerhört sårade.
Jag tänker inte ens gå in något på handlingen när det gäller 'Egenmäktigt förfarande'. Det känns helt överflödigt eftersom det skrivits så mycket om den på olika ställen. Men, jag önskar att jag hade läst den innan Roy Anderssons uttalande. Helt klart färgades min läsning av detta, vilket jag kan tycka är lite irriterande.
Jag såg precis att tvåan finns som e-bok, vilket jag inte visste, så det blir nog mer Lena Andersson till helgen.
Nu heter ju ingen av mina katter Dewey, och inte har de mig veterligen någonsin satt sina tassar på ett bibliotek. Men ändå. Jag är helt övertygad att om de någonsin fick chansen så skulle de bli finfina bibliotekskatter.
Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg
fredag 7 november 2014
måndag 4 mars 2013
Livet efter dig
Titel; Livet efter dig
Författare; Jojo Moyes
Förlag; Printz Publishing

När jag läste det här inlägget av Johanna Lindbäck på Bokhora tänkte jag på min läsning av Livet efter dig. Johanna skrev ju bland annat att det kan vara lite trist att enbart läsa hyllningar på olika bokbloggar, och nästan inga sågningar alls.
Det här är en svår nöt att knäcka i o m att man som bokbloggare förmodligen läser ganska mycket böcker, men kanske inte så ofta väljer att läsa/skriva om sådant man inte gillar. Börjar jag läsa någonting som jag tycker är riktigt dåligt läser jag inte ut boken. Punkt slut. Det gjorde jag tidigare, men inte nu.
Undantag är ju självklart om det är recensionsexemplar som jag antingen bett förlaget om själv, eller fått frågan om jag vill läsa och sagt ja. Då läser jag boken även om jag helst skulle slippa.
Nu händer inte det här heller så ofta, kanske för att jag inte läser tillräckligt många titlar utanför min bekvämlighetszon. Vilket ju är en helt annan fråga.
Vad jag vill ha sagt med det här är nog egentligen att jag kände mig lite träffad av Johannas inlägg, samtidigt som jag inser att jag skriver inte så mycket inlägg om böcker jag inte gillar mycket pga av att jag faktiskt inte läser dem.
Självklart älskar man inte allt man läser, och det hoppas jag framkommer i mina inlägg. Men man kan ju ha stor behållning av en titel även om man inte blir helt eld och lågor.
Varför jag tänkte på Livet efter dig när jag läste Johannas inlägg? Jo, dels för att hon tog titeln som exempel och dels för att innan jag läste den själv hörde så mycket positivt, och att jag inte riktigt kunde instämma i hyllningskören. Jag läste utan problem ut boken och tyckte den var helt ok, men jag blev ändå lite besviken. Säkert pga höga förväntningar. Den var lite för platt helt enkelt, och lite för schablonartade karaktärer.
Boken (om det nu finns någon där ute som inte har läst den!) handlar om Lou som fortfarande i vuxen ålder bor hemma hos sina föräldrar och arbetar på ett café i staden där de bor. Det är egentligen inte hon själv som är anledningen till att hon bor hemma fortfarande, utan systern som är ensamstående med en liten son och pluggar som också bor i föräldrahemmet. För att systern ska kunna plugga måste Lou bidra ekonomiskt. Väldigt orättvist kan man tycka. Det här är en av de saker jag tycker är märklig i boken. Att det inte är mer fokus på det här att Lou är den som offrar sig. För efter ett tag bestämmer sig systern för att ta sonen med sig och plugga vidare i en annan stad. Pappan i familjen blir av med sitt arbete och Lou står som enda försörjaren. När sedan Lou i sin tur blir av med sitt arbete blir det krisigt, och hon måste hitta något nytt så fort som möjligt.
Hon börjar då arbeta som personlig assistent åt den helförlamade Will traynor. Till en början trivs Lou inte alls, men känner sig tvingad att stanna på grund av pengarna. Allteftersom djupnar Will och Lous relation och Lou bestämmer sig för att göra allt hon kan för att förhindra att Will åker utomlands till en klinik där man får hjälp med att ta sitt liv. Det är en fin berättelse, det är inte det. Den greppar bara inte riktigt tag i mig. Det blir lite My fair lady över det hela som jag stör mig på, även om det hänvisas till MFL i boken för att markera att det inte alls är samma problematik som tas upp.
Som sagt, jag läste ut boken och tyckte den var helt ok, men inte mer än så. Sorglig, absolut, men jag behövde inte ha några pappersnäsdukar bredvid mig medans jag läste.
En annan konstig sak med Joj Moyes är att när jag såg att det var hon som skrivit Brudskeppet blev jag helt förvirrad. Jag har läst Brudskeppet, men var helt säker på att det var för längesedan. Den står i min mammas bokhylla, och jag skulle ha tippat på att det var för sådär 20 år sedan jag läste den. Nu ser jag att den kom ut på svenska 2006? Då trodde jag att det kanske var en liknande titel jag tänkte på, men nej, handlingen verkar stämma. Jag förstår verkligen ingenting?
Och precis när jag skrivit stycket ovan så kom jag på det! Jag tänker på Krigsbrudar av Lois Battle. Handlingen verkar vara väldigt lika i de här båda titlarna, får ta och kolla upp lite mer noggrannt!
Författare; Jojo Moyes
Förlag; Printz Publishing

När jag läste det här inlägget av Johanna Lindbäck på Bokhora tänkte jag på min läsning av Livet efter dig. Johanna skrev ju bland annat att det kan vara lite trist att enbart läsa hyllningar på olika bokbloggar, och nästan inga sågningar alls.
Det här är en svår nöt att knäcka i o m att man som bokbloggare förmodligen läser ganska mycket böcker, men kanske inte så ofta väljer att läsa/skriva om sådant man inte gillar. Börjar jag läsa någonting som jag tycker är riktigt dåligt läser jag inte ut boken. Punkt slut. Det gjorde jag tidigare, men inte nu.
Undantag är ju självklart om det är recensionsexemplar som jag antingen bett förlaget om själv, eller fått frågan om jag vill läsa och sagt ja. Då läser jag boken även om jag helst skulle slippa.
Nu händer inte det här heller så ofta, kanske för att jag inte läser tillräckligt många titlar utanför min bekvämlighetszon. Vilket ju är en helt annan fråga.
Vad jag vill ha sagt med det här är nog egentligen att jag kände mig lite träffad av Johannas inlägg, samtidigt som jag inser att jag skriver inte så mycket inlägg om böcker jag inte gillar mycket pga av att jag faktiskt inte läser dem.
Självklart älskar man inte allt man läser, och det hoppas jag framkommer i mina inlägg. Men man kan ju ha stor behållning av en titel även om man inte blir helt eld och lågor.
Varför jag tänkte på Livet efter dig när jag läste Johannas inlägg? Jo, dels för att hon tog titeln som exempel och dels för att innan jag läste den själv hörde så mycket positivt, och att jag inte riktigt kunde instämma i hyllningskören. Jag läste utan problem ut boken och tyckte den var helt ok, men jag blev ändå lite besviken. Säkert pga höga förväntningar. Den var lite för platt helt enkelt, och lite för schablonartade karaktärer.
Boken (om det nu finns någon där ute som inte har läst den!) handlar om Lou som fortfarande i vuxen ålder bor hemma hos sina föräldrar och arbetar på ett café i staden där de bor. Det är egentligen inte hon själv som är anledningen till att hon bor hemma fortfarande, utan systern som är ensamstående med en liten son och pluggar som också bor i föräldrahemmet. För att systern ska kunna plugga måste Lou bidra ekonomiskt. Väldigt orättvist kan man tycka. Det här är en av de saker jag tycker är märklig i boken. Att det inte är mer fokus på det här att Lou är den som offrar sig. För efter ett tag bestämmer sig systern för att ta sonen med sig och plugga vidare i en annan stad. Pappan i familjen blir av med sitt arbete och Lou står som enda försörjaren. När sedan Lou i sin tur blir av med sitt arbete blir det krisigt, och hon måste hitta något nytt så fort som möjligt.
Hon börjar då arbeta som personlig assistent åt den helförlamade Will traynor. Till en början trivs Lou inte alls, men känner sig tvingad att stanna på grund av pengarna. Allteftersom djupnar Will och Lous relation och Lou bestämmer sig för att göra allt hon kan för att förhindra att Will åker utomlands till en klinik där man får hjälp med att ta sitt liv. Det är en fin berättelse, det är inte det. Den greppar bara inte riktigt tag i mig. Det blir lite My fair lady över det hela som jag stör mig på, även om det hänvisas till MFL i boken för att markera att det inte alls är samma problematik som tas upp.
Som sagt, jag läste ut boken och tyckte den var helt ok, men inte mer än så. Sorglig, absolut, men jag behövde inte ha några pappersnäsdukar bredvid mig medans jag läste.
En annan konstig sak med Joj Moyes är att när jag såg att det var hon som skrivit Brudskeppet blev jag helt förvirrad. Jag har läst Brudskeppet, men var helt säker på att det var för längesedan. Den står i min mammas bokhylla, och jag skulle ha tippat på att det var för sådär 20 år sedan jag läste den. Nu ser jag att den kom ut på svenska 2006? Då trodde jag att det kanske var en liknande titel jag tänkte på, men nej, handlingen verkar stämma. Jag förstår verkligen ingenting?
Och precis när jag skrivit stycket ovan så kom jag på det! Jag tänker på Krigsbrudar av Lois Battle. Handlingen verkar vara väldigt lika i de här båda titlarna, får ta och kolla upp lite mer noggrannt!
Etiketter:
Familj,
Kärlek,
Omöjlig kärlek,
Relationer,
Sorg
fredag 11 maj 2012
Sjutton år och skitsnygg
Titel; Sjutton år och skitsnygg
Författare; Emma Granholm
Förlag; Alfabeta
Recensionsexemplar
När Felix kommer hem efter två veckors semester är allt förändrat och han fattar verkligen ingenting. Han som är van att vara den som alla lyssnar på, och kanske framförallt tittar på. Men nu, nu verkar de inte bry sig alls. Inte ens flickvännen Alexa. Hon och kompisarna bara snattrar på om den mystiska Zäta. Det är Zäta hit och Zäta dit och Felix är grymt trött på den där Zäta innan han ens har träffat honom.
Felix är alltså Sjutton år och skitsnygg. Han vet om det och han gillar det. Alexa, flickvännen är också snygg och populär. En sak de har gemensamt är att de har båda två genomgått en medveten förändring för att förändra sina liv. De tröttnade på de personerna de var tidigare och bestämde sig för att göra någonting åt det hela. På vägen har de båda två sårat människor de tidigare umgicks med.
Efter Alexas brytning med sina gamla vänner blev hon kompis med Diana och Suss, vilka nu bildar någon sorts cirkel utanför Felix och Alexa. Hugo, Suss lillebror som själv har det lite besvärligt i skolan brukar också få vara med. Lite på nåder. Felix förändrade beteende gentemot Hugo är fantastiskt fint beskrivet i boken, och en av de saker som jag tyckte allra bäst om.
Det är med andra ord ett litet harem av tjejer som Felix omger sig med, och han gillar det. Framförallt gillar han Alexa. Hon betyder verkligen allt för honom. Och nu har allting förändrats. Inga dyrkande blickar, ingen frågar ens hur han haft det på semestern. Tjejerna bara tittar på klockan och undran om och när den mystiska Zäta ska dyka upp. När han till slut gör det så blir det naturligtvis en konflikt mellan Felix och Zäta. Allt blir en tävling och till Felix förtret är det hela tiden han som kommer till korta. Men det värsta är ändå att han är helt övertygad om att Zäta är intresserad av Alexa.
Till en början satt jag nog och såg lite lätt förvånad ut, för det här liknade inte riktigt Emma Granholms tidigare böcker. Som jag gillar väldigt mycket alla tre. Jag har nästan alltid med dem på bokprat för den här åldersgruppen och de lånas ut bra på bibblan.
Det kändes lite som om; OK, här har vi extremt utseendefixerade ungdomar. Ytan är allt. De vet om det, har ingen lust att ändra sitt beteende och de kommer undan med det. Men efter bara ett kort tag så ser man det fina. Dels att det är Felix som berättar, och hur ofta får man insyn i hur en sjuttonårig kille ser på sitt utseende i litteraturen? Bara det. Och sedan allteftersom konflikten inom gruppen trappas upp, så kommer personerna varandra närmre och vissa saker som hänt i det förflutna kommer de inte undan utan måste ta upp och ventilera med varandra.
Både Felix och Alexa tvingas analysera sitt eget beteende och agerande, och de kommer båda starkare ut på andra sidan. Jag vill inte avslöja för mycket, men slutet känns som en rockkonsert, och jag köper det rätt av. Emma Granholm är absolut fortfarande en av mina favoriter då det gäller svenska ungdomsförfattare och jag är rätt så säker på att Sjutton år och skitsnygg kommer att hitta lika många läsare som hennes tidigare böcker.
Författare; Emma Granholm
Förlag; Alfabeta
Recensionsexemplar
När Felix kommer hem efter två veckors semester är allt förändrat och han fattar verkligen ingenting. Han som är van att vara den som alla lyssnar på, och kanske framförallt tittar på. Men nu, nu verkar de inte bry sig alls. Inte ens flickvännen Alexa. Hon och kompisarna bara snattrar på om den mystiska Zäta. Det är Zäta hit och Zäta dit och Felix är grymt trött på den där Zäta innan han ens har träffat honom.
Felix är alltså Sjutton år och skitsnygg. Han vet om det och han gillar det. Alexa, flickvännen är också snygg och populär. En sak de har gemensamt är att de har båda två genomgått en medveten förändring för att förändra sina liv. De tröttnade på de personerna de var tidigare och bestämde sig för att göra någonting åt det hela. På vägen har de båda två sårat människor de tidigare umgicks med.
Efter Alexas brytning med sina gamla vänner blev hon kompis med Diana och Suss, vilka nu bildar någon sorts cirkel utanför Felix och Alexa. Hugo, Suss lillebror som själv har det lite besvärligt i skolan brukar också få vara med. Lite på nåder. Felix förändrade beteende gentemot Hugo är fantastiskt fint beskrivet i boken, och en av de saker som jag tyckte allra bäst om.
Det är med andra ord ett litet harem av tjejer som Felix omger sig med, och han gillar det. Framförallt gillar han Alexa. Hon betyder verkligen allt för honom. Och nu har allting förändrats. Inga dyrkande blickar, ingen frågar ens hur han haft det på semestern. Tjejerna bara tittar på klockan och undran om och när den mystiska Zäta ska dyka upp. När han till slut gör det så blir det naturligtvis en konflikt mellan Felix och Zäta. Allt blir en tävling och till Felix förtret är det hela tiden han som kommer till korta. Men det värsta är ändå att han är helt övertygad om att Zäta är intresserad av Alexa.
Till en början satt jag nog och såg lite lätt förvånad ut, för det här liknade inte riktigt Emma Granholms tidigare böcker. Som jag gillar väldigt mycket alla tre. Jag har nästan alltid med dem på bokprat för den här åldersgruppen och de lånas ut bra på bibblan.
Det kändes lite som om; OK, här har vi extremt utseendefixerade ungdomar. Ytan är allt. De vet om det, har ingen lust att ändra sitt beteende och de kommer undan med det. Men efter bara ett kort tag så ser man det fina. Dels att det är Felix som berättar, och hur ofta får man insyn i hur en sjuttonårig kille ser på sitt utseende i litteraturen? Bara det. Och sedan allteftersom konflikten inom gruppen trappas upp, så kommer personerna varandra närmre och vissa saker som hänt i det förflutna kommer de inte undan utan måste ta upp och ventilera med varandra.
Både Felix och Alexa tvingas analysera sitt eget beteende och agerande, och de kommer båda starkare ut på andra sidan. Jag vill inte avslöja för mycket, men slutet känns som en rockkonsert, och jag köper det rätt av. Emma Granholm är absolut fortfarande en av mina favoriter då det gäller svenska ungdomsförfattare och jag är rätt så säker på att Sjutton år och skitsnygg kommer att hitta lika många läsare som hennes tidigare böcker.
Etiketter:
Familj,
Kompisar,
Kärlek,
Relationer,
Ungdom
måndag 19 mars 2012
Såååå bra!
Titel; Allt jag säger är sant
Författare; Lisa Bjärbo
Förlag; Rabèn & Sjögren
Recensionsexemplar
Jag hade faktiskt väldigt höga förväntningar på Lisa Bjärbos Allt jag säger är sant. Den förra, Det är så logiskt alla fattar utom du, var bra och jag var nästan lite nervös. Jag ville så gärna tycka om det här. Och oj, vad jag gillade! Helt enormt. Man sugs in i Alicias värld från allra första stund. Man vill krama henne! Stötta henne! Skälla lite på henne! Lyssna på henne! Ta en fika!
Det är ju så här; Har man barn själv, så vill man ju inte att de bara ska rätta in sig i leden. Man vill att de ska utvecklas till självständiga och tänkande individer. Till omtänksamma människor med stora hjärtan och ett globalt samvete. Sticka ut! Våga vägra etc etc. Samtidigt...När de sticker ut...Hur jobbigt blir det inte då? Ganska jobbigt kan det bli...Jag känner att jag själv börjar skruva lite besvärat på mig t o m medans jag skriver det här. Det är svårt. Så jag kan absolut förstå Alicias föräldrars upprördhet över att hon hoppar av gymnasiet, samtidigt som deras stolthet lyser igenom. Och deras generositet och klokhet skulle jag vilja säga. Det är inte lätt att säga; Ok, men då flyttar du ut då, det blir bra. Även om det bara är till mormor. Det måste kännas som lite av ett nederlag ändå. Men för att börja från början. Jag bara bubblar på nu, det finns så mycket att diskutera i den här boken!
Alicia har fått nog. Hon går första året på Natur (man förstår att det där med val av program inte var helt genomtänkt. Hon har bara hängt på bästa kompisen, och tänkt att det här blir nog bra. De får ju vara tillsammans), och vantrivs. Hon förstår inte alls vitsen med det här. Och att sitta fast i tre år! Nej, det får vara bra. Alicia kommer till insikt. Hon ska ta kommandot över sitt eget liv och börja göra de stordåd hon alltid innerst inne vetat att hon ska komma att göra.
Nu blir det ju så att alla i hennes omgivning tycker inte att det här är en alldeles strålande idé. Nästan ingen faktiskt. Inte ens bästa kompisen. Alicia får en vecka på sig av syokonsulenten på skolan, att fixa någon typ av sysselsättning. Annars så går kommunen in och ordnar praktikplats.
Alicia löser det lilla problemet genom att helt sonika trava in på det enda fiket i stan där hon bor, som hon själv vill fika på, och meddelar att hon tänker börja jobba där. Tursamt nog behövs det folk och kan kan börja omgående.
Problemen är ju inte över med det steget, naturligtvis, föräldrarna vill att hon ska ha någon typ av plan, och de kommer helt enkelt inte överens för tillfället, det blir bara gräl. De löser det hela tillfälligt genom att Alicia flyttar hem till mormor. Deras relation, Alicias och mormoderns är oerhört fint beskriven. Mormodern är så bra med Alicia. Lägger sig inte i, men säger ända vad hon tycker. Och Alicia är uppriktigt väldigt fäst vid sin mormor.
Alicia själv tycker att allt ordnat sig till det absolut bästa. Hon har ett jobb! Hon bor hos sin älskade mormor! Dessutom är hon kär...Det var kärlek vid första ögonkastet från Alicias sida. Han bara klev in på fiket där hon jobbar (visserligen tillsammans med sin flickvän, men sådana små problem måste man ju sätta sig över) och Alicia bara vet att han är den rätte.
Ja, det har väl inte undgått någon vid det här laget att jag blev rätt så förtjust i Allt jag säger är sant...Jag hoppas, eller jag är säker på faktiskt, att den kommer att hitta fram till många läsare som liksom jag kommer att älska den. Men, jag hoppas att den kommer att få vuxna läsare såväl som ungdomar. Dels för att det är en riktigt bra bok, låt vara att den klassas som ungdomsroman, som jag tycker även vuxna ska läsa för sin egen skull. Sedan så kan man som vuxen läsare också kanske tänka till lite, om det är och hur det var. Samt så klart tipsa unga (och någon äldre) i sin omgivning att läsa!
Författare; Lisa Bjärbo
Förlag; Rabèn & Sjögren
Recensionsexemplar
Jag hade faktiskt väldigt höga förväntningar på Lisa Bjärbos Allt jag säger är sant. Den förra, Det är så logiskt alla fattar utom du, var bra och jag var nästan lite nervös. Jag ville så gärna tycka om det här. Och oj, vad jag gillade! Helt enormt. Man sugs in i Alicias värld från allra första stund. Man vill krama henne! Stötta henne! Skälla lite på henne! Lyssna på henne! Ta en fika!
Det är ju så här; Har man barn själv, så vill man ju inte att de bara ska rätta in sig i leden. Man vill att de ska utvecklas till självständiga och tänkande individer. Till omtänksamma människor med stora hjärtan och ett globalt samvete. Sticka ut! Våga vägra etc etc. Samtidigt...När de sticker ut...Hur jobbigt blir det inte då? Ganska jobbigt kan det bli...Jag känner att jag själv börjar skruva lite besvärat på mig t o m medans jag skriver det här. Det är svårt. Så jag kan absolut förstå Alicias föräldrars upprördhet över att hon hoppar av gymnasiet, samtidigt som deras stolthet lyser igenom. Och deras generositet och klokhet skulle jag vilja säga. Det är inte lätt att säga; Ok, men då flyttar du ut då, det blir bra. Även om det bara är till mormor. Det måste kännas som lite av ett nederlag ändå. Men för att börja från början. Jag bara bubblar på nu, det finns så mycket att diskutera i den här boken!
Alicia har fått nog. Hon går första året på Natur (man förstår att det där med val av program inte var helt genomtänkt. Hon har bara hängt på bästa kompisen, och tänkt att det här blir nog bra. De får ju vara tillsammans), och vantrivs. Hon förstår inte alls vitsen med det här. Och att sitta fast i tre år! Nej, det får vara bra. Alicia kommer till insikt. Hon ska ta kommandot över sitt eget liv och börja göra de stordåd hon alltid innerst inne vetat att hon ska komma att göra.
Nu blir det ju så att alla i hennes omgivning tycker inte att det här är en alldeles strålande idé. Nästan ingen faktiskt. Inte ens bästa kompisen. Alicia får en vecka på sig av syokonsulenten på skolan, att fixa någon typ av sysselsättning. Annars så går kommunen in och ordnar praktikplats.
Alicia löser det lilla problemet genom att helt sonika trava in på det enda fiket i stan där hon bor, som hon själv vill fika på, och meddelar att hon tänker börja jobba där. Tursamt nog behövs det folk och kan kan börja omgående.
Problemen är ju inte över med det steget, naturligtvis, föräldrarna vill att hon ska ha någon typ av plan, och de kommer helt enkelt inte överens för tillfället, det blir bara gräl. De löser det hela tillfälligt genom att Alicia flyttar hem till mormor. Deras relation, Alicias och mormoderns är oerhört fint beskriven. Mormodern är så bra med Alicia. Lägger sig inte i, men säger ända vad hon tycker. Och Alicia är uppriktigt väldigt fäst vid sin mormor.
Alicia själv tycker att allt ordnat sig till det absolut bästa. Hon har ett jobb! Hon bor hos sin älskade mormor! Dessutom är hon kär...Det var kärlek vid första ögonkastet från Alicias sida. Han bara klev in på fiket där hon jobbar (visserligen tillsammans med sin flickvän, men sådana små problem måste man ju sätta sig över) och Alicia bara vet att han är den rätte.
Ja, det har väl inte undgått någon vid det här laget att jag blev rätt så förtjust i Allt jag säger är sant...Jag hoppas, eller jag är säker på faktiskt, att den kommer att hitta fram till många läsare som liksom jag kommer att älska den. Men, jag hoppas att den kommer att få vuxna läsare såväl som ungdomar. Dels för att det är en riktigt bra bok, låt vara att den klassas som ungdomsroman, som jag tycker även vuxna ska läsa för sin egen skull. Sedan så kan man som vuxen läsare också kanske tänka till lite, om det är och hur det var. Samt så klart tipsa unga (och någon äldre) i sin omgivning att läsa!
torsdag 15 mars 2012
Precis vad jag behövde
Titel; Hundar, hus och hjärtats längtan
Författare; Lucy Dillon
Förlag; Forum
Recensionsexemplar
Det här var precis vad jag behövde för att komma en bit på väg ur min lässvacka
Jag gillar att några av personerna ur Ensamma hjärtan och hemlösa hundar även finns med i Hundar, Hus och hjärtats längtan. De hade gärna fått ta lite mer plats.
Jag håller med Fru E:s böcker om att Lucy Dillon skickligt håller sig på rätt sida om gränsen av att bli banal. Det skulle kunna bli helt fel, men det känns istället mysigt och bekvämt. I Hundar, hus och...träffar vi Juliet som alldeles för ung blivit änka. Hennes man Ben föll ner och dog en bit bort från deras hus. Den trogne följeslagaren terriern Minton är med när det händer, och det är först när Minton kommer hemspringandes ensam som Juliet förstår att det är något som är fel. Just när de köpte Minton var en av scenerna i Ensamma hjärtan och hemlösa hundar.
Nu bor Juliet ensam i det renoveringsobjekt till hus hon och Ben köpt tillsammans. Planen var att renovera varsamt och att göra det själva. Nu sitter Juliet där utan ens en fungerande dusch och vet inte riktigt i vilken ände hon ska börja. Om hon alls vill börja. Helst vill hon bara fortsätta sitt sorgearbete. Vilket hon för det mesta gör genom att stänga in sig i huset och följa olika tv-serier.
Mamman och systern gör sitt bästa för att peppa och för att få ut henne i livet igen. Det blir inte lättare av att Juliet och systern hade ett ganska allvarligt gräl precis innan Ben dog, och i och med dödsfallet har det inte varit läge att rensa luften, så de cirklar lite runt varandra och vet inte riktigt hur de ska hantera situationen.
I granhuset har det flyttat in en väldigt högljudd barnfamilj som Juliet till en början inte år något riktigt grepp om. Var är mannen i huset? Och vem är det som verkar ha flyttat in i stället? Tillsammans med just Lorcan som har flyttat in hos grannarna och som också passande nog är hantverkare (!) börjar Juliet att mycket långsamt, rum för rum, renovera sitt hus.
Som sagt, det här är en mysig bok att läsa med många personer att känna sympati för och jag kan varmt rekommendera den om man vill komma igång med sin läsning efter en mycket trög period!
Författare; Lucy Dillon
Förlag; Forum
Recensionsexemplar
Det här var precis vad jag behövde för att komma en bit på väg ur min lässvacka
Jag gillar att några av personerna ur Ensamma hjärtan och hemlösa hundar även finns med i Hundar, Hus och hjärtats längtan. De hade gärna fått ta lite mer plats.

Jag håller med Fru E:s böcker om att Lucy Dillon skickligt håller sig på rätt sida om gränsen av att bli banal. Det skulle kunna bli helt fel, men det känns istället mysigt och bekvämt. I Hundar, hus och...träffar vi Juliet som alldeles för ung blivit änka. Hennes man Ben föll ner och dog en bit bort från deras hus. Den trogne följeslagaren terriern Minton är med när det händer, och det är först när Minton kommer hemspringandes ensam som Juliet förstår att det är något som är fel. Just när de köpte Minton var en av scenerna i Ensamma hjärtan och hemlösa hundar.
Nu bor Juliet ensam i det renoveringsobjekt till hus hon och Ben köpt tillsammans. Planen var att renovera varsamt och att göra det själva. Nu sitter Juliet där utan ens en fungerande dusch och vet inte riktigt i vilken ände hon ska börja. Om hon alls vill börja. Helst vill hon bara fortsätta sitt sorgearbete. Vilket hon för det mesta gör genom att stänga in sig i huset och följa olika tv-serier.
Mamman och systern gör sitt bästa för att peppa och för att få ut henne i livet igen. Det blir inte lättare av att Juliet och systern hade ett ganska allvarligt gräl precis innan Ben dog, och i och med dödsfallet har det inte varit läge att rensa luften, så de cirklar lite runt varandra och vet inte riktigt hur de ska hantera situationen.
I granhuset har det flyttat in en väldigt högljudd barnfamilj som Juliet till en början inte år något riktigt grepp om. Var är mannen i huset? Och vem är det som verkar ha flyttat in i stället? Tillsammans med just Lorcan som har flyttat in hos grannarna och som också passande nog är hantverkare (!) börjar Juliet att mycket långsamt, rum för rum, renovera sitt hus.
Som sagt, det här är en mysig bok att läsa med många personer att känna sympati för och jag kan varmt rekommendera den om man vill komma igång med sin läsning efter en mycket trög period!
måndag 13 februari 2012
Jag vill vara där!
Titel; Vinylprinsessan
Författare; Yvonne Prinz
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar
Jag kan inte annat än att hålla med Johanna Lindbäck på Bokhora, efter att ha läst Vinylprinsessan. Man vill vara där, bo i samma kvarter som Allie, träffa samma människor, brinna för någonting så starkt som hon brinner för musiken. Bara det, alla musikreferenser! En del känner man ju till, men inte alla. Jag har bestämt mig för en Spotifykväll där jag tänker utgå helt och hållet ifrån Vinylprinsessan. Spännande.
Lite om handlingen. Allie jobbar kvällar, helger och lov på Bob & Bobs skivor. En liten, trång skivbutik som specialiserar sig på vinyl och lite äldre musik. Cd-ställ och det senast finns bara för att locka helgkunderna och turisterna. Annars kommer det mest in riktiga musiknördar, som står och letar i travarna med vinyl efter det stora kapet. Allie själv, bara 16 år, tillhör själv nördskaran. Hon verkligen älskar musik och musikens historia och är otroligt kunnig. Hon vet vad hon talar om.
Allie lever med sin mamma i Berkeley, Kalifornien i ett gammalt hus som är sådär chabbychick-stökigt. Jag hade troligtvis blivit galen på all röra efter några dagar, men det låter så otroligt trivsamt när man läser om det. Jag vill vara där! Jag vill verkligen vara en person som inte bryr mig så mycket om hur välstädat det är, som liksom står över det där oviktiga. Allie verkar vara en otroligt mogen 16-åring. Lite får man känslan att Allie är vuxen och mamman tonåringen, på det där viset som man ofta stöter på i barn- och ungdomslitteratur, men här stör det inte alls. Tvärtom, det bidrar till att man tycker ännu mer om karaktärerna.
Allie bestämmer sig i alla fall för att starta en blogg; Vinylprinsessan. Den blir en otrolig framgång och hon får läsare från jordens alla hörn som uppmuntar henne att fortsätta på samma sätt. Förutom att man får följa upplägget med bloggen får man också lära känna bästa kompisen med en massa killproblem och några andra personer som hänger på Bob & Bobs. Sedan är det den där nya killen i området, som verkar dyka upp i alla möjliga sammanhang. Man får en liten spänningshistora på köpet kan man säga.
Det har väl knappast undgått någon att jag gillar det här? Jag har, när jag skriver det här, ingen aning om Yvonne Prinz har skrivit något tidigare eller om det här är en debut, men finns det mer kommer jag absolut att läsa. Efter en snabbkoll såg jag nu att det finns en titel till, som inte är översatt; All You get is me. Det får bli den då!
Författare; Yvonne Prinz
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar
Jag kan inte annat än att hålla med Johanna Lindbäck på Bokhora, efter att ha läst Vinylprinsessan. Man vill vara där, bo i samma kvarter som Allie, träffa samma människor, brinna för någonting så starkt som hon brinner för musiken. Bara det, alla musikreferenser! En del känner man ju till, men inte alla. Jag har bestämt mig för en Spotifykväll där jag tänker utgå helt och hållet ifrån Vinylprinsessan. Spännande.
Lite om handlingen. Allie jobbar kvällar, helger och lov på Bob & Bobs skivor. En liten, trång skivbutik som specialiserar sig på vinyl och lite äldre musik. Cd-ställ och det senast finns bara för att locka helgkunderna och turisterna. Annars kommer det mest in riktiga musiknördar, som står och letar i travarna med vinyl efter det stora kapet. Allie själv, bara 16 år, tillhör själv nördskaran. Hon verkligen älskar musik och musikens historia och är otroligt kunnig. Hon vet vad hon talar om.
Allie lever med sin mamma i Berkeley, Kalifornien i ett gammalt hus som är sådär chabbychick-stökigt. Jag hade troligtvis blivit galen på all röra efter några dagar, men det låter så otroligt trivsamt när man läser om det. Jag vill vara där! Jag vill verkligen vara en person som inte bryr mig så mycket om hur välstädat det är, som liksom står över det där oviktiga. Allie verkar vara en otroligt mogen 16-åring. Lite får man känslan att Allie är vuxen och mamman tonåringen, på det där viset som man ofta stöter på i barn- och ungdomslitteratur, men här stör det inte alls. Tvärtom, det bidrar till att man tycker ännu mer om karaktärerna.
Allie bestämmer sig i alla fall för att starta en blogg; Vinylprinsessan. Den blir en otrolig framgång och hon får läsare från jordens alla hörn som uppmuntar henne att fortsätta på samma sätt. Förutom att man får följa upplägget med bloggen får man också lära känna bästa kompisen med en massa killproblem och några andra personer som hänger på Bob & Bobs. Sedan är det den där nya killen i området, som verkar dyka upp i alla möjliga sammanhang. Man får en liten spänningshistora på köpet kan man säga.
Det har väl knappast undgått någon att jag gillar det här? Jag har, när jag skriver det här, ingen aning om Yvonne Prinz har skrivit något tidigare eller om det här är en debut, men finns det mer kommer jag absolut att läsa. Efter en snabbkoll såg jag nu att det finns en titel till, som inte är översatt; All You get is me. Det får bli den då!
måndag 30 januari 2012
Att dö mer än en gång
Titel; Resten får du ta reda på själv
Författare; Lauren Oliver
Förlag; Bonnier Carlsen
Recensionsexemplar
Den 12 februari firar Sams skola "Cupid day" eller "Amordagen". Någonting som man innerligt hoppas att svenska skolor aldrig ska komma på tankten att göra. Jag hoppas verkligen att det inte förekommer i alla fall. Det innebär, i Resten får du ta reda på själv, att det finns rosor att köpa och sedan så springer det omkring yngre elever och delar ut till de som har fått rosor beställda i sitt namn. Hemska tanke! Tänk på de stackare som inte får en enda ros...
Nu är det här inget bekymmer för Sam och hennes kompisar. De tillhör nämligen den absolut coolaste klicken på skolan. De bestämmer i stort sett allt och gör som de vill. Självklart får de också flest rosor.
Boken börjar alltså på morgonen den 12 februari, och Sam kliver upp, blir hämtad av sin bästa kompis och tillsammans med två andra (de är fyra stycken i deras gäng) åker de till skolan. Det är inte bara Amordagen, det är också den dag då Sam bestämt sig för att bli av med sin oskuld tillsammans med sin pojkvän, som också han tillhör det absoluta toppskiktet.
Dagen går som planerat, i skolan samlar de in sina rosor, på kvällen åker de på fest hos Kent, en kille som gör lite som han själv vill. Han inordnar sig inte, och det hör till saken att Sam och Kent var kompisar när de var små. Men inte nu längre, eftersom han inte anses tillräckligt cool. Planen är att Sam och pojkvännen ska lämna festen tidigt och fortsätta hem till honom ensamma, bara de två.
Nu blir det inte så. Två, eller egentligen tre avgörandehändelser gör att det absolut inte blir som Sam tänkt sig. För det första så kommer en av de tjejer som Sam och hennes kompisar ständigt trakasserar till festen. Det här en av de tjejer som Sam och hennes gäng har riktat in sig särskilt på då det gäller att göra livet till ett helvete. De är riktigt taskiga, inte bara små vassa kommentarer, utan mycket värre än så. Grejen är att det är egentligen Sams bästa kompis som börjat med det här och ingen vet egentligen varför. Hon fullkomligt öser ur sig galla så fort den här tjejen visar sig. Nu är hon på festen, och hon ser fantastisk ut. Hon går raka vägen fram till Sam och hennes kompisar, talar högt och tydligt om för dem vad hon tycker om dem, och vänder sedan på klacken och går. Det andra som händer är att Sams pojkvän blir så full så Sam lämnar festen utan honom.
Det tredje är att när tjejerna sitter i bilen på väg ifrån festen så hör Sam hur någon ropar sågonting, sedan kränger bilen till och sedan känner Sam en starkt genomträngande smärta, inte likt någonting hon tidigare känt. Sedan dör Sam.
Men, och här kommer själva upplägget, nästa morgon ringer klockan som vanligt, det är den 12 februari och Sam får ta sig igenom samma dag en gång till. Det är bara det att nu vet hon hur dagen kommer att sluta.
Jag tyckte om det här, det är spännande och det är ett annorlunda upplägg,. Men, boken är för lång. Detta är ju en vuxen läsares synpunkt och jag tror inte alls att ungdomar/unga vuxna kommer att tycka likadant. Jag tror det här blir en hit, jag tror de kommer att älska den. Jag kunde också reta upp mig lite på att det kändes som om det blev ett religiöst tema, som att är du dum så gör det ont att dö och du kommer till helvetet men är du snäll och gör bra saker så känns allt bra och du kommer till himmelen.
Men, som sagt, på det stora hela så tyckte jag om den och ser mycket fram emot att läsa Lauren Olivers nästa bok; Delirium, som kommer ut nu i vår.
Författare; Lauren Oliver
Förlag; Bonnier Carlsen
Recensionsexemplar
Den 12 februari firar Sams skola "Cupid day" eller "Amordagen". Någonting som man innerligt hoppas att svenska skolor aldrig ska komma på tankten att göra. Jag hoppas verkligen att det inte förekommer i alla fall. Det innebär, i Resten får du ta reda på själv, att det finns rosor att köpa och sedan så springer det omkring yngre elever och delar ut till de som har fått rosor beställda i sitt namn. Hemska tanke! Tänk på de stackare som inte får en enda ros...
Nu är det här inget bekymmer för Sam och hennes kompisar. De tillhör nämligen den absolut coolaste klicken på skolan. De bestämmer i stort sett allt och gör som de vill. Självklart får de också flest rosor.
Boken börjar alltså på morgonen den 12 februari, och Sam kliver upp, blir hämtad av sin bästa kompis och tillsammans med två andra (de är fyra stycken i deras gäng) åker de till skolan. Det är inte bara Amordagen, det är också den dag då Sam bestämt sig för att bli av med sin oskuld tillsammans med sin pojkvän, som också han tillhör det absoluta toppskiktet.
Dagen går som planerat, i skolan samlar de in sina rosor, på kvällen åker de på fest hos Kent, en kille som gör lite som han själv vill. Han inordnar sig inte, och det hör till saken att Sam och Kent var kompisar när de var små. Men inte nu längre, eftersom han inte anses tillräckligt cool. Planen är att Sam och pojkvännen ska lämna festen tidigt och fortsätta hem till honom ensamma, bara de två.
Nu blir det inte så. Två, eller egentligen tre avgörandehändelser gör att det absolut inte blir som Sam tänkt sig. För det första så kommer en av de tjejer som Sam och hennes kompisar ständigt trakasserar till festen. Det här en av de tjejer som Sam och hennes gäng har riktat in sig särskilt på då det gäller att göra livet till ett helvete. De är riktigt taskiga, inte bara små vassa kommentarer, utan mycket värre än så. Grejen är att det är egentligen Sams bästa kompis som börjat med det här och ingen vet egentligen varför. Hon fullkomligt öser ur sig galla så fort den här tjejen visar sig. Nu är hon på festen, och hon ser fantastisk ut. Hon går raka vägen fram till Sam och hennes kompisar, talar högt och tydligt om för dem vad hon tycker om dem, och vänder sedan på klacken och går. Det andra som händer är att Sams pojkvän blir så full så Sam lämnar festen utan honom.
Det tredje är att när tjejerna sitter i bilen på väg ifrån festen så hör Sam hur någon ropar sågonting, sedan kränger bilen till och sedan känner Sam en starkt genomträngande smärta, inte likt någonting hon tidigare känt. Sedan dör Sam.
Men, och här kommer själva upplägget, nästa morgon ringer klockan som vanligt, det är den 12 februari och Sam får ta sig igenom samma dag en gång till. Det är bara det att nu vet hon hur dagen kommer att sluta.
Jag tyckte om det här, det är spännande och det är ett annorlunda upplägg,. Men, boken är för lång. Detta är ju en vuxen läsares synpunkt och jag tror inte alls att ungdomar/unga vuxna kommer att tycka likadant. Jag tror det här blir en hit, jag tror de kommer att älska den. Jag kunde också reta upp mig lite på att det kändes som om det blev ett religiöst tema, som att är du dum så gör det ont att dö och du kommer till helvetet men är du snäll och gör bra saker så känns allt bra och du kommer till himmelen.
Men, som sagt, på det stora hela så tyckte jag om den och ser mycket fram emot att läsa Lauren Olivers nästa bok; Delirium, som kommer ut nu i vår.
tisdag 17 januari 2012
Det bästa av allt
Titel; Det bästa av allt
Författare; Rona Jaffe
Förlag; Forum
Jag visste inte, när jag började läsa Det bästa av allt, att den gavs ut så tidigt som 1958. Det hade varit lite intressant att läsa hela boken i tron att den var skriven nu, även om den utspelar sig i New York under 1952. Det känns lite märkligt att det inte märktes mer att den faktiskt skrevs under samma årtionde som handlingen utspelar sig. Språket känns förvånansvärt modernt.
Det här är en bokcirkelbok för mig, vilket är bra för jag tror inte jag hade plockat med mig den hem annars, och jag tyckte den var riktigt bra. Trevlig läsning.
Handlingen utspelar sig alltså i New York i början av 50-talet. Vi får träffa fyra unga kvinnor som flyttat till storstaden för att söka sin lycka. När boken gavs ut blev den en riktig snackis och skulle beskriva den moderna unga kvinnans frigörelse. Självklart känns karaktärerna inte särskilt frigjorda i våra ögon. Det hela handlar mest om ifall man som kvinna överhuvudtaget kan satsa på ett arbete man trivs med och vill fortsätta med, eller om arbetet enbart är ett avlönat tidsfördriv fram tills dess att man "blir gift" och bildar familj så snabbt som möjligt.
De fyra tjejer man får följa är fyra helt olika typer, och den jag får mest sympati för är Caroline, det vill säga ända tills i slutet av boken. Eller tills strax innan slutet för att vara petig. Slutet är OK även om det lämnas till viss del öppet i fråga om just Carolines framtid.
Caroline söker arbete på ett förlag efter det att hennes pojkvän bryter förlovningen och gifter sig med en annan. Egentligen hade Caroline bara tagit lite sommarkurser just i väntan på att pojkvännen skulle komma hem från en Europaresa och på att de skulle gifta sig. Hans svek kom visserligen som en chock, men det känns som om hon hanterade situationen sansat. Vad som stör mig är att hon sedan (jag vill egentligen inte avslöja för mycket! Ni som tänkt läsa boken och inte vill få någonting avslöjat kan sluta läsa här!) i slutet av boken återser den gamla pojkvännen och är beredd att ta honom tillbaka om han lämnar fru och barn. Vilket Caroline också får uppfattningen att han kommer att göra. Men, istället sviker han en gång till då han föreslår att Caroline ska följa med till hans hemstad och sedan installera sig som någon sorts älskarinna som han kan träffa då det passar familjelivet. Nu nappar inte vår hjältinna på det här förslaget (tack och lov för då hade jag haft svårt att läsa ut boken) utan far istället iväg ut på äventyr.
Det ska bli spännande att höra vad de andra i bokcirkeln tyckte om boken när vi ses hemma hos Linda på What you readin? ikväll.
Författare; Rona Jaffe
Förlag; Forum
Jag visste inte, när jag började läsa Det bästa av allt, att den gavs ut så tidigt som 1958. Det hade varit lite intressant att läsa hela boken i tron att den var skriven nu, även om den utspelar sig i New York under 1952. Det känns lite märkligt att det inte märktes mer att den faktiskt skrevs under samma årtionde som handlingen utspelar sig. Språket känns förvånansvärt modernt.
Det här är en bokcirkelbok för mig, vilket är bra för jag tror inte jag hade plockat med mig den hem annars, och jag tyckte den var riktigt bra. Trevlig läsning.
Handlingen utspelar sig alltså i New York i början av 50-talet. Vi får träffa fyra unga kvinnor som flyttat till storstaden för att söka sin lycka. När boken gavs ut blev den en riktig snackis och skulle beskriva den moderna unga kvinnans frigörelse. Självklart känns karaktärerna inte särskilt frigjorda i våra ögon. Det hela handlar mest om ifall man som kvinna överhuvudtaget kan satsa på ett arbete man trivs med och vill fortsätta med, eller om arbetet enbart är ett avlönat tidsfördriv fram tills dess att man "blir gift" och bildar familj så snabbt som möjligt.
De fyra tjejer man får följa är fyra helt olika typer, och den jag får mest sympati för är Caroline, det vill säga ända tills i slutet av boken. Eller tills strax innan slutet för att vara petig. Slutet är OK även om det lämnas till viss del öppet i fråga om just Carolines framtid.
Caroline söker arbete på ett förlag efter det att hennes pojkvän bryter förlovningen och gifter sig med en annan. Egentligen hade Caroline bara tagit lite sommarkurser just i väntan på att pojkvännen skulle komma hem från en Europaresa och på att de skulle gifta sig. Hans svek kom visserligen som en chock, men det känns som om hon hanterade situationen sansat. Vad som stör mig är att hon sedan (jag vill egentligen inte avslöja för mycket! Ni som tänkt läsa boken och inte vill få någonting avslöjat kan sluta läsa här!) i slutet av boken återser den gamla pojkvännen och är beredd att ta honom tillbaka om han lämnar fru och barn. Vilket Caroline också får uppfattningen att han kommer att göra. Men, istället sviker han en gång till då han föreslår att Caroline ska följa med till hans hemstad och sedan installera sig som någon sorts älskarinna som han kan träffa då det passar familjelivet. Nu nappar inte vår hjältinna på det här förslaget (tack och lov för då hade jag haft svårt att läsa ut boken) utan far istället iväg ut på äventyr.
Det ska bli spännande att höra vad de andra i bokcirkeln tyckte om boken när vi ses hemma hos Linda på What you readin? ikväll.
onsdag 21 december 2011
Glad
Titel; Hitta Violet Park
Författare; Jenny Valentine
...blev jag när jag fick hem Hitta Violet Park av Jenny Valentine i brevlådan! Jag har tidigare läst den på engelska och haft med den på bokprat, och jag tycker verkligen väldigt mycket om den här boken. Liksom den andra jag läst av författaren, Broken soup.
I hitta Violet Park råkar Lucas Swain efter en sen natt, eller tidig morgon egentligen, få syn på en urna med någons aska inne på en liten rörig taxistation. Utan att egentligen veta varför så tar han illa vid sig då han får reda på att det är en gammal dams aska som finns i urnan. Lucas känner sig märkligt dragen till den gamla (döda) damen och vill inte att hennes aska ska behöva stå kvar på den lilla kvalmiga och smutsiga taxistationen. Utan närmare eftertanke ser han till att få urnan därifrån och börjar sedan leta efter ledtrådar till vem denna kvinna var. Till en början har han förstås ingen aning om att han genom att leta efter ledtrådar till Violet Parks liv, också kommer sin egen pappas försvinnande mycket nära.
Det här är en jättfin berättelse om att hitta sig själv och komma till insikt, genom att leta efter andra. Underbart inkännande och sympatiska (och också några mindre sympatiska) karaktärer, som man (läs jag!) känner att man skulle vilja träffa i verkliga livet.
I hitta Violet Park råkar Lucas Swain efter en sen natt, eller tidig morgon egentligen, få syn på en urna med någons aska inne på en liten rörig taxistation. Utan att egentligen veta varför så tar han illa vid sig då han får reda på att det är en gammal dams aska som finns i urnan. Lucas känner sig märkligt dragen till den gamla (döda) damen och vill inte att hennes aska ska behöva stå kvar på den lilla kvalmiga och smutsiga taxistationen. Utan närmare eftertanke ser han till att få urnan därifrån och börjar sedan leta efter ledtrådar till vem denna kvinna var. Till en början har han förstås ingen aning om att han genom att leta efter ledtrådar till Violet Parks liv, också kommer sin egen pappas försvinnande mycket nära.
Det här är en jättfin berättelse om att hitta sig själv och komma till insikt, genom att leta efter andra. Underbart inkännande och sympatiska (och också några mindre sympatiska) karaktärer, som man (läs jag!) känner att man skulle vilja träffa i verkliga livet.
onsdag 14 december 2011
Älskar - hatar
Titel; Älskar - hatar
Författare; Jenny Downham
Förlag; Blombergs
Recensionsexemplar
Älskar - hatar är en fin bok med budskapet att allting har två sidor. Det står fullständigt klart för Mikey och Ellie när Ellies bror står anklagad för att ha våldtagit Mikeys syster.
Ellie var hemma natten då det ska ha hänt. Hon pratade till och med med flickan som blivit våldtagen, och har vittnat till sin brors fördel. Framförallt pappan i familjen tar för givet att hon ska hålla fast vid sin historia, även efter det att hon börjar tvivla på vad som egentligen hände.
Mikey är ute efter att hämnas när han stöter ihop med Ellie, och utan att knappt vara medveten om det själv blir han förälskad. Ellie blir intresserad av Mikey också, men det är innan hon förstått vem han är. De hamnar i en näst intill omöjlig situation där de både vill kunna vara tillsammans och samtidigt stötta sina respektive familjer. Svåra val för vem som helst och kanske framförallt om man är inne i en förälskelse och samtidigt får påtryckningar dygnet runt om att inte svika sin bror/syster.
Författare; Jenny Downham
Förlag; Blombergs
Recensionsexemplar
Älskar - hatar är en fin bok med budskapet att allting har två sidor. Det står fullständigt klart för Mikey och Ellie när Ellies bror står anklagad för att ha våldtagit Mikeys syster.
Ellie var hemma natten då det ska ha hänt. Hon pratade till och med med flickan som blivit våldtagen, och har vittnat till sin brors fördel. Framförallt pappan i familjen tar för givet att hon ska hålla fast vid sin historia, även efter det att hon börjar tvivla på vad som egentligen hände.
Mikey är ute efter att hämnas när han stöter ihop med Ellie, och utan att knappt vara medveten om det själv blir han förälskad. Ellie blir intresserad av Mikey också, men det är innan hon förstått vem han är. De hamnar i en näst intill omöjlig situation där de både vill kunna vara tillsammans och samtidigt stötta sina respektive familjer. Svåra val för vem som helst och kanske framförallt om man är inne i en förälskelse och samtidigt får påtryckningar dygnet runt om att inte svika sin bror/syster.
Etiketter:
Familj,
Kärlek,
Recensionsexemplar,
Syskon,
Ungdom
torsdag 8 december 2011
Lite må bra
Titel; Ensamma hjärtan och hemlösa hundar
Författare; Lucy Dillon
Förlag; Forum förlag
Det känns som om jag har läst mycket hemskheter nu...Deckare, skräck och annat läskigt. Jag försökte komma på lite annat jag läst under året och inte skrivit om, och kom på några stycken (jag är förfärligt dålig på att skriva upp vad jag läser, fortfarande. Glömmer en hel del.) Bland annat Ensamma hjärtan och hemlösa hundar.
Rachel Fielding får oväntat ärva sin mosters hus långt ut på landet och hennes hund. Eller, hundar rättare sagt, för den här mostern har en hel kennel med upphittade och bortlämnade hundar som ingen vill ha. Tillsammans med några andra vänliga själar drev mostern kenneln och försökte hitta nya familjer till alla hundar.
Rachel Fielding åker iväg ut på landet med tanken att sälja av. Samtidigt kom det här arvet väldigt lägligt eftersom hon lyckats bli av med både jobb, lägenhet och pojkvän i ett enda svep. Självklart blir hon kvar längre än vad hon tänkt sig och självklart finns det en trevlig och snygg veterinär och självklart engagerar sig Rachel känslomässigt i hundarna, något son hon absolut inte tänkt sig från början.
På ett sätt väldigt förutsägbart och chablonartat, men väldigt trevlig läsning i alla fall. Det gör ingenting om det mesta går som man anar redan väldigt tidigt i boken. Vägen dit är helt ok, och det är inte alls någon plågsam läsning, snarare tvärtom. Jag kommer säkert att läsa Lucy Dillons nästa bok, Hundar, hus och hjärtats längtan, som kommer i januari 2012.
Författare; Lucy Dillon
Förlag; Forum förlag
Det känns som om jag har läst mycket hemskheter nu...Deckare, skräck och annat läskigt. Jag försökte komma på lite annat jag läst under året och inte skrivit om, och kom på några stycken (jag är förfärligt dålig på att skriva upp vad jag läser, fortfarande. Glömmer en hel del.) Bland annat Ensamma hjärtan och hemlösa hundar.
Rachel Fielding får oväntat ärva sin mosters hus långt ut på landet och hennes hund. Eller, hundar rättare sagt, för den här mostern har en hel kennel med upphittade och bortlämnade hundar som ingen vill ha. Tillsammans med några andra vänliga själar drev mostern kenneln och försökte hitta nya familjer till alla hundar.
Rachel Fielding åker iväg ut på landet med tanken att sälja av. Samtidigt kom det här arvet väldigt lägligt eftersom hon lyckats bli av med både jobb, lägenhet och pojkvän i ett enda svep. Självklart blir hon kvar längre än vad hon tänkt sig och självklart finns det en trevlig och snygg veterinär och självklart engagerar sig Rachel känslomässigt i hundarna, något son hon absolut inte tänkt sig från början.
På ett sätt väldigt förutsägbart och chablonartat, men väldigt trevlig läsning i alla fall. Det gör ingenting om det mesta går som man anar redan väldigt tidigt i boken. Vägen dit är helt ok, och det är inte alls någon plågsam läsning, snarare tvärtom. Jag kommer säkert att läsa Lucy Dillons nästa bok, Hundar, hus och hjärtats längtan, som kommer i januari 2012.
Etiketter:
Familj,
Feel good,
Hundar,
Kärlek,
Relationer
onsdag 7 december 2011
Tänk om man hela tiden glömde av gårdagen?
Titel; När jag vaknar finns du inte
Författare; Cat Patrick
Förlag; B Wahlström
Recensionsexemplar
Författare; Cat Patrick
Förlag; B Wahlström
Recensionsexemplar
Ett annorlunda upplägg, helt klart, är det i När jag vaknar finns du inte. London vaknar varje morgon och kommer inte ihåg någonting av vad som hände dagen innan. Däremot så får hon små korta minnesbilder av vad som kommer att hända i framtiden.
Hon kan alltså träffa en person på sin skola som hon ser varje dag, men inte minnas från det förflutna. Däremot kan hon minnas personen i fråga ifrån framtiden...
Låter det krångligt? Nja, lite kanske, i början, men man kommer snart in i det, och då blir det riktigt fängslande.
För att klara av att hantera tillvaron, sköta skolan, veta vad som har hänt etc. skriver London minneslappar varje kväll. Om vad hon haft på sig, vilka läxor hon gjort (och inte gjort), vem som sagt vad, vem som varit taskig osv.
I längden blir det här ohållbart, och när hon får upprepade minnen från en begravning i framtiden som skakar om henne ordentligt, så förstår hon att hon måste försöka komma till botten med varför hon är på det här viset. Ta reda på vad som egentligen hände när hon hon var fem år och hennes minne slutade fungera som andras.
tisdag 6 december 2011
Skuggvandrare
Titel; Skuggvandrare
Författare; Magnus Nordin
Författare; Magnus Nordin
Förlag; Bonnier Carlsen
Recensionsexemplar
Recensionsexemplar
Skuggvandrare är tredje, och tror jag, sista delen i Magnus Nordins Skuggserie. Man kan säkert läsa den fristående, men jag skulle rekommendera att läsa Skuggvarelser och Blodets röst först så man får händelserna i rätt ordning. Det är absolut värt det.
I skuggvarelser träffar vi för första gången Daniel och Kira som mot alla odds blir kära i varandra. Vad Daniel inte vet när han försiktigt börjar närma sig Kira och hennes familj är att de inte är riktigt som vanliga människor. De är Skuggvandrare, människor som byter skepnad, eller varulvar.
Daniel bor på Gotland med sin alkoholiserade pappa. Det är en ganska kall och trist tillvaro han för, Daniel, med en pappa som bara bryr sig om sin nästa fylla och som dessutom tvingar Daniel att agera chaufför innan han fått sitt körkort.
Hela byn tisslar och tasslar om en udda och ljusskygg familj som flyttat in i ett gammalt ödehus i utkanten av samhället. Redan innan familjen flyttat in går det en massa historier om huset, den ena värre än den andra. Riktiga spökhistorier. Men , som sagt, redan första gången Daniel träffar Kira är det kört. Han blir häftigt förälskad och Kira likaså, även om hon till skillnad från Daniel vet att deras kärlek är omöjlig.
Man får sedan i alla tre böckerna följa deras öden, och jag tycker det här håller hela vägen. Jag är helt såld, och efter tvån kände jag mig riktigt orolig! Nordin fick det att låta så naturligt med Alfagruppen och annat att jag nästan tänkte; Jamen, det kanske är så här!? De kanske finns! Nja, inte riktigt fullt ut kanske, men näst intill. Läs och njut! Vuxna liksom ungdomar.
Etiketter:
Familj,
Kärlek,
Recensionsexemplar,
Spänning,
Ungdom
torsdag 1 december 2011
Döden i dina ögon
Titel; Döden i dina ögon
Författare; Rachel Ward
Förlag; B Wahlströms
Inlägget har publicerats tidigare på Annettes Bokblogg
Jem är 15 år och bor i London. Hon har blivit runtflyttad till en mängd olika fosterhem sedan hennes mamma dog när hon var 7 år. Hon har, så länge hon kan minnas, sett siffror som surrar runt alla människors ansikten. Efter det att hennes mamma dog började hon så sakta förstå att det är personens dödsdag hon ser.
Denna gåva, eller förbannelse kanske man ska säga, gör att Jem har svårt att vistas med andra människor. Hon drar sig undan, vill vara ifred. Mycket skolk gör att hon kommer efter i skolan och eftersom hon anses lite udda är hon ett perfekt offer för dem som vill ha någon att hacka på.
Nere vid floden träffar hon Spider, en kille med ännu värre problem än Jem när det gäller skola och den sociala biten. Spider bor med sin mormor, som är hans stora trygghet i livet. Jem lägger märke till att Spiders dödsdatum inte ligger särskilt långt fram i tiden. Hon tar för givet att det har någonting med hans så kallade vänner att göra. Att han ska råka illa ut när han levererar narkotika.
Jem och Spider tyr sig till varandra och efter en våldsam händelse i skolan blir de avstängda i väntan på utredning. De bestämmer sig för att ta sig en heldag på stan och beger sig in till centrala London och hamnar efter ett tag vid det nya hjulet London Eye. Plötsligt ser Jem att alla människor runt omkring dem har samma siffror, dagens datum. Hon blir rädd och drar Spider med sig därifrån. En stund senare sprängs London Eye och många människor dör. Eftersom Jem och Spider blir sedda springandes ifrån platsen strax innan explosionen blir de efterlysta, i tron att de hade någonting med attentatet att göra.
De flyr med hjälp av stulna bilar och stulna pengar, men märker snart att situationen blir ohållbar.
Det här är första delen i seien Döden i dina ögon. Tvåan heter Arvet och trean, som utkommer i mars 2012 Slutet. Arvet var lika bra som första delen och jag ser mycket fram emot att läsa trean...
Författare; Rachel Ward
Förlag; B Wahlströms
Inlägget har publicerats tidigare på Annettes Bokblogg
Jem är 15 år och bor i London. Hon har blivit runtflyttad till en mängd olika fosterhem sedan hennes mamma dog när hon var 7 år. Hon har, så länge hon kan minnas, sett siffror som surrar runt alla människors ansikten. Efter det att hennes mamma dog började hon så sakta förstå att det är personens dödsdag hon ser.
Denna gåva, eller förbannelse kanske man ska säga, gör att Jem har svårt att vistas med andra människor. Hon drar sig undan, vill vara ifred. Mycket skolk gör att hon kommer efter i skolan och eftersom hon anses lite udda är hon ett perfekt offer för dem som vill ha någon att hacka på.
Nere vid floden träffar hon Spider, en kille med ännu värre problem än Jem när det gäller skola och den sociala biten. Spider bor med sin mormor, som är hans stora trygghet i livet. Jem lägger märke till att Spiders dödsdatum inte ligger särskilt långt fram i tiden. Hon tar för givet att det har någonting med hans så kallade vänner att göra. Att han ska råka illa ut när han levererar narkotika.
Jem och Spider tyr sig till varandra och efter en våldsam händelse i skolan blir de avstängda i väntan på utredning. De bestämmer sig för att ta sig en heldag på stan och beger sig in till centrala London och hamnar efter ett tag vid det nya hjulet London Eye. Plötsligt ser Jem att alla människor runt omkring dem har samma siffror, dagens datum. Hon blir rädd och drar Spider med sig därifrån. En stund senare sprängs London Eye och många människor dör. Eftersom Jem och Spider blir sedda springandes ifrån platsen strax innan explosionen blir de efterlysta, i tron att de hade någonting med attentatet att göra.
De flyr med hjälp av stulna bilar och stulna pengar, men märker snart att situationen blir ohållbar.
Det här är första delen i seien Döden i dina ögon. Tvåan heter Arvet och trean, som utkommer i mars 2012 Slutet. Arvet var lika bra som första delen och jag ser mycket fram emot att läsa trean...
måndag 28 november 2011
We'll always have summer
Titel; We'll always have summer
Författare; Jenny Han
Förlag; Simon & Schusters Children's Publishing
Författare; Jenny Han
Förlag; Simon & Schusters Children's Publishing
Det var nästan så att jag inte ville att den skulle ta slut. Jag vill inte avslöja för mycket, men slutet kändes på många sätt lika mycket som en början som ett slut. Samtidigt som jag är ett verkligt fan av serier som verkligen har ett slut, på riktigt, och inte bara fortsätter i all oändlighet, så känns det som om jag gärna vill ha en fortsättning på det här. Jag vill veta vad som händer!
De två första delarna i serien har jag läst på svenska, vilket jag nästan ångrar lite då jag läste tredje delen på engelska. Inte för att jag tycker det har varit dåliga översättningar, tvärtom, utan för att att det ju alltid hur bra översättningar det än är finns nyanser i språket som går förlorade. I We'll always have summer så tyckte jag att det var mer humor än i de två tidigare delarna. Ni vet den där lite stillsamma humorn som jag gillar så mycket, och jag misstänker att den är grymt svår att få till i en översättning.
Handlingen lite kort (utan att för avslöja för mycket!); Belly och Jeremiah är fortfararnde ett par. De går på samma college och Belly trivs bra med det här arrangemanget. Däremot finns det andra i hennes närhet som har invändningar. Bland annat Bellys mamma som tycker att collegetiden borde vara en tid då man knyter nya kontakter och inte enbart tillbringar all sin fria tid med sådana männsikor man känt i hela sitt liv.
Conrad ser de inte mycket av. Han håller sig borta, kommer bara på korta besök för att försvinna lika snabbt som han dök upp. Belly själv känner sig fortfarande lite skakig när han är i närheten. Lika säker som hon känner sig på sina känslor för Jeremiah, lika osäker känner hon sig inför Conrad.
När Belly och Jeremiah vid en familjemiddag annonserar en nyhet som kommer som en fullständig överraskning för alla närvarande, skakar de om tillvaron för sina nära och kära så att det blir svårt att återgå till det normala.
Väldigt fin och lätt beroendeframkallande är den här ungdomsserien av Jenny Han. Hett tips till alla (självklart även vuxna!!) som inte har läst den ännu.
![]() |
| Första delen i derien |
![]() |
| Andra delen i serien |
måndag 7 november 2011
En liten smula underbar
Titel; En liten smula underbar
Författare; Dawn French
Förlag; Printz publishing
Nu var det ett tag sedan jag läste En liten smula underbar, och ett tag sedan den mysiga bokcirkelkvällen då vi diskuterade boken. Jag vet ju att jag aldrig ska vänta för länge med att skriva om böcker jag läst! Vissa böcker liksom lägger sig tillrätta på något vis och vill inte alltid komma fram och bli sådär klara och tydliga igen, som de var precis då, vid läsningen.
Nu är dock fördelningen lästa böcker/böcker jag bloggat om fruktansvärt skev. Det handlar säkert om en sisådär tjugo böcker jag tänkt skriva om, men helt enkelt inte riktigt hunnit med. Får väl se hur det blir framöver, om man kanske kan hinna ikapp litegrand i alla fall...
Så, En liten smula underbar. Jo, den har ju också bleknat något i minnet, men jag kommer ihåg mer och mer ju mer jag sneglar på omslaget av boken som ligger här bredvid mig. Vad jag minns allra mest är att jag hade skyhöga förväntningar på den här boken. Jag ville verkligen tycka om den. Jag gillar Dawn French, jag gillar Jennifer Saunders, och jag fullkomligt älskade Helt hysteriskt när den gick som TV-serie.
Nu blev det inte sådär ohejdat positivt. Inte så att jag blev jättebesviken, absolut inte, men det blev inte någon riktig fullträff. Det började med att jag störde mig lite på språket hos dottern, 17 åriga Dora. Jag tyckte inte det kändes naturligt. Jag är nog lite skadad här tror jag, i o m att jag läser så mycket ungdomslitteratur. Det märks direkt när det är en vuxen som försöker låta som en tonåring. Det kan bli riktigt jobbigt att läsa. Så var det inte här, långtifrån, men det var ändå så jag reagerade och inte kände mig helt bekväm i de kapitel där det var Doras röst man hörde. Själva upplägget annars är bra, och jag tyckte väldigt mycket om sonen, Peter 16 år. Peter som bara lyssnar till namnet Oscar, efter Oscar Wilde, eftersom han är helt övertygad om att han på något sätt bär Wildes ande inom sig.
Sedan var mormodern en favorit, som fanns där för hela familjen och lyssnade och stöttade. Ett annat stort plus var att alla recepten på mormoderns goda kakor (alla i familjen hade sin egen favorit) finns med i slutet av boken. Man borde verkligen prova att baka någon av dem någongång...Kanske en kväll när jag skrivit ifatt mig på bloggen! Typ augusti 2015?
Handlingen är den att Mo, snart 50, är på väg in i en livskris som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Det handlar väl egentligen mycket om bekräftelse och att se det fina som finns mitt framför näsan, istället för att kika längre och längre bort. Poängen i den här boken är nog den att Mo till slut, när några misstag är gjorda, när en del personers känslor är sårade och när en del personer börjar se klarare igen, så har Mo en underbar familj som faktiskt älskar varandra och stöttar varandra genom livet.
Det var en mysig bok att läsa, men den gav mig inte någon direkt mersmak. Jag vet inte riktigt om jag läser nästa Dawn French. Och en nästa Dawn French tror jag absolut det blir.
Författare; Dawn French
Förlag; Printz publishing
Nu var det ett tag sedan jag läste En liten smula underbar, och ett tag sedan den mysiga bokcirkelkvällen då vi diskuterade boken. Jag vet ju att jag aldrig ska vänta för länge med att skriva om böcker jag läst! Vissa böcker liksom lägger sig tillrätta på något vis och vill inte alltid komma fram och bli sådär klara och tydliga igen, som de var precis då, vid läsningen.
Nu är dock fördelningen lästa böcker/böcker jag bloggat om fruktansvärt skev. Det handlar säkert om en sisådär tjugo böcker jag tänkt skriva om, men helt enkelt inte riktigt hunnit med. Får väl se hur det blir framöver, om man kanske kan hinna ikapp litegrand i alla fall...
Så, En liten smula underbar. Jo, den har ju också bleknat något i minnet, men jag kommer ihåg mer och mer ju mer jag sneglar på omslaget av boken som ligger här bredvid mig. Vad jag minns allra mest är att jag hade skyhöga förväntningar på den här boken. Jag ville verkligen tycka om den. Jag gillar Dawn French, jag gillar Jennifer Saunders, och jag fullkomligt älskade Helt hysteriskt när den gick som TV-serie.
Nu blev det inte sådär ohejdat positivt. Inte så att jag blev jättebesviken, absolut inte, men det blev inte någon riktig fullträff. Det började med att jag störde mig lite på språket hos dottern, 17 åriga Dora. Jag tyckte inte det kändes naturligt. Jag är nog lite skadad här tror jag, i o m att jag läser så mycket ungdomslitteratur. Det märks direkt när det är en vuxen som försöker låta som en tonåring. Det kan bli riktigt jobbigt att läsa. Så var det inte här, långtifrån, men det var ändå så jag reagerade och inte kände mig helt bekväm i de kapitel där det var Doras röst man hörde. Själva upplägget annars är bra, och jag tyckte väldigt mycket om sonen, Peter 16 år. Peter som bara lyssnar till namnet Oscar, efter Oscar Wilde, eftersom han är helt övertygad om att han på något sätt bär Wildes ande inom sig.
Sedan var mormodern en favorit, som fanns där för hela familjen och lyssnade och stöttade. Ett annat stort plus var att alla recepten på mormoderns goda kakor (alla i familjen hade sin egen favorit) finns med i slutet av boken. Man borde verkligen prova att baka någon av dem någongång...Kanske en kväll när jag skrivit ifatt mig på bloggen! Typ augusti 2015?
Handlingen är den att Mo, snart 50, är på väg in i en livskris som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Det handlar väl egentligen mycket om bekräftelse och att se det fina som finns mitt framför näsan, istället för att kika längre och längre bort. Poängen i den här boken är nog den att Mo till slut, när några misstag är gjorda, när en del personers känslor är sårade och när en del personer börjar se klarare igen, så har Mo en underbar familj som faktiskt älskar varandra och stöttar varandra genom livet.
Det var en mysig bok att läsa, men den gav mig inte någon direkt mersmak. Jag vet inte riktigt om jag läser nästa Dawn French. Och en nästa Dawn French tror jag absolut det blir.
onsdag 12 oktober 2011
Flyga högt
Titel; Flyga högt
Författare; Katarina von Bredow
Förlag; Rabén & Sjögren
I Flyga högt, som för övrigt har vissa drag gemensamt med Tusen gånger starkare, får vi följa berättelsen via Vendela som precis har börjat nian. Egentligen är hon rätt nöjd med att skolan har börjat igen efter sommarlovet, även om det inte är någonting hon skulle erkänna om någon frågar. Men faktum är att hon har längtat lite efter vardagen. Att träffa alla klasskompisar igen, framförallt Tove, Nils och Loke, som tillsammans med Vendela har bildat sin egna lilla fyrklöver. Underförstått är att Tove och Loke är intresserade av varandra, och skulle det inte vara helt perfekt då om också Vendela och Nils skulle bli ett par? Vendela tror nog att hon är kär i Nils. Hon är nästan säker. Däremot känner hon sig inte lika säker på Nils känslor för henne. Det händer ju liksom ingenting? Trots att funnits flera tillfällen där det verkligen varit läge för någonting att hända så har Nils aldrig gjort något drag. För att han inte vill eller för att han inte vågar? Vendela vet inte riktigt, men hon vet att hon börjar tycka att det är lite frustrerande att allt bara lunkar på som vanligt.
I klassen, som säkert ser ut som en ganska vanlig nia i Sverige 2011 skulle jag tro, är det en viss bestämd ordning som råder. Vissa har ledarroller och bestämmer i stort sett allt som händer. Det de säger är lag, och de andra anpassar sig. Sedan finns det andra grupperingar, men också några ensamvargar. De som inte ingår i någon tight grupp. Detta behöver inte betyda att man är mobbad, även om det kan göra det. I Lines fall gör det det, absolut. Hon har allid varit mobbad, så länge ett de andra inte ens funderar över det längre. Även om man inte mobbar själv så gör man inte heller någonting för att få de andra att sluta.
In i detta kommer Silja. Silja som struntar fullständigt i alla underförstådda koder och regler som gäller. Eller, rättare sagt, underförstådda koder och regler är ingenting som råder över Silja. Hon sätter sig över sådant trams. Varför skulle hon böja sig? Varför skulle hon inte kunna sätta sig på vilken stol hon vill i klassrummet? Den står ju tom? Och varför skulle hon inte kunna prata med vam hon vill? Siljas ankomst i klassrummet får enorma följder. Ordningen rubbas fullständigt. Det blir oroligt och förvirrat, samtidigt som det får vissa i klassen att börja fundera över hur det egentligen står till.
På grund av olika händelser får Vendela och Silja en bra kontakt, och Vendela lockas, även om hon inte riktigt vill erkänna det för någon och allra minst för Tove som har varit negativt inställt till Silja från allra första början, av Siljas rättframma sätt. Hon ser också sin egen relation med Tove ur ett nytt perpektiv när Silja påpekar viss saker. Inte så att Vendela plötsligt förstår att det är Tove som styr och hon som följer, för så är det inte, men kanske att de är så vana vid att ha varandra att de börjar ta varandra för givet?
Mycket ställs på sin spets efter en fest dit Vendela har följt med Silja och Sven i klassen utan att tala om det för Tove, Loke och Nils. Inte heller har hon varit helt ärlig hemma, utan tvärtom mörkat ganska kraftigt vart hon ska och med vem. Vendela får alldeles för mycket att dricka, kräks och slocknar i ett främmande hus och det blir självklart ett jätterabalder när hon inte kommer hem på hela natten. Hennes föräldrar ringer runt och väcker folk tills de får reda på var hon kan vara. De åker dit och hämtar henne och allt kommer naturligvis fram. Den här händelsen i kombination med att flera tjejer i klassen försöker sätta dit Silja för stöld gör att ordningen rubbas ytterligare när vissa personer efter mycket om och men faktiskt vågar stå upp och säga emot, och säga som det är.
Inte vet jag, men det känns som om Bredow har gjort sin research grundligt. Språket känns äkta och man får en känsla av att hon granskat olika roller i klasser hon besökt riktigt ordentligt. Det tar tid att hitta mönster som utomstående vuxen i en klass (för vuxna som jobbar dagligen i klassen också i och för sig). Det är alltid stämningar och händelser man som vuxen helt enkelt inte upptäcker. Men, ju längre tid man observerar desto mer får man självklart syn på. Om Bredow inte tillbringat någon längre tid i en klass eller flera så tycker jag att hon döljer det bra!
Flyga högt har hög igenkänningsfaktor och kommer säkert att hitta många, många läsare som de flesta av Bredows böcker. Unga läsare såklart, men jag skulle önska att även föräldrar, pedagoger och andra som dagligen träffar unga hemma eller i sitt arbete skulle läsa den. Det är intressant och viktigt att få syn på de olika skikt som finns i en grupp ungdomar som dagligen sitter tillsammans i ett klassrum under flera timmar om dagen. Mycket kan hända, och mycket händer också, som inte har med skolarbetet att göra men väl med välbefinnandet hos våra ungdomar.
Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen; Många fler vuxna borde läsa ungdomsböcker! dels för att få en inblick i hur unga lever och vad de gillar att läsa, men också för att det finns så mycket som är bra och förtjänar att läsas för sin egen skull! Det här skulle vara en perfekt ungdomsbok att börja med som vuxen läsare. Låna eller köp och börja läsa!
Författare; Katarina von Bredow
Förlag; Rabén & Sjögren
I Flyga högt, som för övrigt har vissa drag gemensamt med Tusen gånger starkare, får vi följa berättelsen via Vendela som precis har börjat nian. Egentligen är hon rätt nöjd med att skolan har börjat igen efter sommarlovet, även om det inte är någonting hon skulle erkänna om någon frågar. Men faktum är att hon har längtat lite efter vardagen. Att träffa alla klasskompisar igen, framförallt Tove, Nils och Loke, som tillsammans med Vendela har bildat sin egna lilla fyrklöver. Underförstått är att Tove och Loke är intresserade av varandra, och skulle det inte vara helt perfekt då om också Vendela och Nils skulle bli ett par? Vendela tror nog att hon är kär i Nils. Hon är nästan säker. Däremot känner hon sig inte lika säker på Nils känslor för henne. Det händer ju liksom ingenting? Trots att funnits flera tillfällen där det verkligen varit läge för någonting att hända så har Nils aldrig gjort något drag. För att han inte vill eller för att han inte vågar? Vendela vet inte riktigt, men hon vet att hon börjar tycka att det är lite frustrerande att allt bara lunkar på som vanligt.
I klassen, som säkert ser ut som en ganska vanlig nia i Sverige 2011 skulle jag tro, är det en viss bestämd ordning som råder. Vissa har ledarroller och bestämmer i stort sett allt som händer. Det de säger är lag, och de andra anpassar sig. Sedan finns det andra grupperingar, men också några ensamvargar. De som inte ingår i någon tight grupp. Detta behöver inte betyda att man är mobbad, även om det kan göra det. I Lines fall gör det det, absolut. Hon har allid varit mobbad, så länge ett de andra inte ens funderar över det längre. Även om man inte mobbar själv så gör man inte heller någonting för att få de andra att sluta.
In i detta kommer Silja. Silja som struntar fullständigt i alla underförstådda koder och regler som gäller. Eller, rättare sagt, underförstådda koder och regler är ingenting som råder över Silja. Hon sätter sig över sådant trams. Varför skulle hon böja sig? Varför skulle hon inte kunna sätta sig på vilken stol hon vill i klassrummet? Den står ju tom? Och varför skulle hon inte kunna prata med vam hon vill? Siljas ankomst i klassrummet får enorma följder. Ordningen rubbas fullständigt. Det blir oroligt och förvirrat, samtidigt som det får vissa i klassen att börja fundera över hur det egentligen står till.
På grund av olika händelser får Vendela och Silja en bra kontakt, och Vendela lockas, även om hon inte riktigt vill erkänna det för någon och allra minst för Tove som har varit negativt inställt till Silja från allra första början, av Siljas rättframma sätt. Hon ser också sin egen relation med Tove ur ett nytt perpektiv när Silja påpekar viss saker. Inte så att Vendela plötsligt förstår att det är Tove som styr och hon som följer, för så är det inte, men kanske att de är så vana vid att ha varandra att de börjar ta varandra för givet?
Mycket ställs på sin spets efter en fest dit Vendela har följt med Silja och Sven i klassen utan att tala om det för Tove, Loke och Nils. Inte heller har hon varit helt ärlig hemma, utan tvärtom mörkat ganska kraftigt vart hon ska och med vem. Vendela får alldeles för mycket att dricka, kräks och slocknar i ett främmande hus och det blir självklart ett jätterabalder när hon inte kommer hem på hela natten. Hennes föräldrar ringer runt och väcker folk tills de får reda på var hon kan vara. De åker dit och hämtar henne och allt kommer naturligvis fram. Den här händelsen i kombination med att flera tjejer i klassen försöker sätta dit Silja för stöld gör att ordningen rubbas ytterligare när vissa personer efter mycket om och men faktiskt vågar stå upp och säga emot, och säga som det är.
Inte vet jag, men det känns som om Bredow har gjort sin research grundligt. Språket känns äkta och man får en känsla av att hon granskat olika roller i klasser hon besökt riktigt ordentligt. Det tar tid att hitta mönster som utomstående vuxen i en klass (för vuxna som jobbar dagligen i klassen också i och för sig). Det är alltid stämningar och händelser man som vuxen helt enkelt inte upptäcker. Men, ju längre tid man observerar desto mer får man självklart syn på. Om Bredow inte tillbringat någon längre tid i en klass eller flera så tycker jag att hon döljer det bra!
Flyga högt har hög igenkänningsfaktor och kommer säkert att hitta många, många läsare som de flesta av Bredows böcker. Unga läsare såklart, men jag skulle önska att även föräldrar, pedagoger och andra som dagligen träffar unga hemma eller i sitt arbete skulle läsa den. Det är intressant och viktigt att få syn på de olika skikt som finns i en grupp ungdomar som dagligen sitter tillsammans i ett klassrum under flera timmar om dagen. Mycket kan hända, och mycket händer också, som inte har med skolarbetet att göra men väl med välbefinnandet hos våra ungdomar.
Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen; Många fler vuxna borde läsa ungdomsböcker! dels för att få en inblick i hur unga lever och vad de gillar att läsa, men också för att det finns så mycket som är bra och förtjänar att läsas för sin egen skull! Det här skulle vara en perfekt ungdomsbok att börja med som vuxen läsare. Låna eller köp och börja läsa!
måndag 10 oktober 2011
Söta pojkar?
Titel; Söta pojkar är bara på låtsas
Författare; Moa Eriksson Sandberg
Förlag; Rabén & Sjögren
Söta pojkar är bara på låtsas är, efter vad jag förstår, delvis självbiografiskt. Vissa händelser och personer är sammanslagna men allt i boken ska ha hänt vid ett eller annat tillfälle. Det är ganska självutlämnande och ett typexempel på det där som jag skrivit om tidigare, hur jobbigt det måste vara om man inte helt kan bortse ifrån att ens närmaste kommer att läsa det man skriver.
Jag kollade runt lite efter Moa Eriksson Sandberg på nätet, och hittar henne som skribent men inte skådespelare. Kanske hoppade hon av utbildningen, eller bara ångrade sig efteråt.
Jag tror att boken kan tilltala en del unga, framförallt tjejer. Tjejer/killar som tycker det kan vara svårt, men helt OK att ta för sig i tillvaron. För även om man gärna vill vara den den där öppna tjejen/killen som går sin egen väg och som inte bryr sig så mycket om vad andra tycker, så kan det vara svårt i praktiken. Framförallt när man är 16 år, då man å ena sidan brukar tycka att man kan och vet allt, och å andra sidan ofta känner sig helt ute och vimsar utan en aning om hur man ska göra och vad man ska säga.
Jag kände som vuxen läsare att det var aningen egocentriskt. Men, det är ju så i den åldern. Man är ofta lite ego. Sådant som betyder mindre ju äldre man blir får enorma proportioner. Det är väl lite så det ska vara, och det måste absolut tas på allvar. För det ÄR verkligen viktigt där och då.
Handlingen är lite dagboksaktig, även om vi inte får datum innan varje kapitel, så följer man Ellas skolår kronologiskt. En stor fråga i boken är den som jag nämnde tidigare, att det är svårt att lägga sig på rätt nivå när det gäller att ta för sig. Särskilt om det gäller sex och man är ung tjej. Samtidigt som man tycker att man som tjej ska kunna göra precis som killarna gör, så oroar man sig lite i alla fall för att verka slampig. Ella letar efter kärleken, men det är lite oklart vad hon egentligen är ute efter. Något mittemellan långvarigt förhållande och bara en natt. Hon vill inte binda sig, det känns för tidigt, men hon vill ända träffa någon att vara med ett längre tag. Nu blir det inte riktigt så, utan mer hattigt, med några olika killar som hon alternerar mellan. Det känns mest jobbigt för henne själv.
Vad jag tycker kommer fram bra i boken är det dramatiska. Händelserna och känslorna med utropstecken!!! Hur dramatisk man kan vara när man är 16 år och allt blir så stort. Går man då teaterlinjen förmodar jag att det blir ännu mer drama, drama, drama. Men även om man inte gått teaterlinjen så tror jag att många känner igen sig i de yviga gesterna och pendlandet i humör. Just igenkänninngsfaktorn är nog också bokens styrka för unga läsare. Man behöver ju inte känna igen sig i allt för att få en känsla av hur det var att var Ella under de där åren.
Författare; Moa Eriksson Sandberg
Förlag; Rabén & Sjögren
Söta pojkar är bara på låtsas är, efter vad jag förstår, delvis självbiografiskt. Vissa händelser och personer är sammanslagna men allt i boken ska ha hänt vid ett eller annat tillfälle. Det är ganska självutlämnande och ett typexempel på det där som jag skrivit om tidigare, hur jobbigt det måste vara om man inte helt kan bortse ifrån att ens närmaste kommer att läsa det man skriver.
Jag kollade runt lite efter Moa Eriksson Sandberg på nätet, och hittar henne som skribent men inte skådespelare. Kanske hoppade hon av utbildningen, eller bara ångrade sig efteråt.
Jag tror att boken kan tilltala en del unga, framförallt tjejer. Tjejer/killar som tycker det kan vara svårt, men helt OK att ta för sig i tillvaron. För även om man gärna vill vara den den där öppna tjejen/killen som går sin egen väg och som inte bryr sig så mycket om vad andra tycker, så kan det vara svårt i praktiken. Framförallt när man är 16 år, då man å ena sidan brukar tycka att man kan och vet allt, och å andra sidan ofta känner sig helt ute och vimsar utan en aning om hur man ska göra och vad man ska säga.
Jag kände som vuxen läsare att det var aningen egocentriskt. Men, det är ju så i den åldern. Man är ofta lite ego. Sådant som betyder mindre ju äldre man blir får enorma proportioner. Det är väl lite så det ska vara, och det måste absolut tas på allvar. För det ÄR verkligen viktigt där och då.
Handlingen är lite dagboksaktig, även om vi inte får datum innan varje kapitel, så följer man Ellas skolår kronologiskt. En stor fråga i boken är den som jag nämnde tidigare, att det är svårt att lägga sig på rätt nivå när det gäller att ta för sig. Särskilt om det gäller sex och man är ung tjej. Samtidigt som man tycker att man som tjej ska kunna göra precis som killarna gör, så oroar man sig lite i alla fall för att verka slampig. Ella letar efter kärleken, men det är lite oklart vad hon egentligen är ute efter. Något mittemellan långvarigt förhållande och bara en natt. Hon vill inte binda sig, det känns för tidigt, men hon vill ända träffa någon att vara med ett längre tag. Nu blir det inte riktigt så, utan mer hattigt, med några olika killar som hon alternerar mellan. Det känns mest jobbigt för henne själv.
Vad jag tycker kommer fram bra i boken är det dramatiska. Händelserna och känslorna med utropstecken!!! Hur dramatisk man kan vara när man är 16 år och allt blir så stort. Går man då teaterlinjen förmodar jag att det blir ännu mer drama, drama, drama. Men även om man inte gått teaterlinjen så tror jag att många känner igen sig i de yviga gesterna och pendlandet i humör. Just igenkänninngsfaktorn är nog också bokens styrka för unga läsare. Man behöver ju inte känna igen sig i allt för att få en känsla av hur det var att var Ella under de där åren.
onsdag 5 oktober 2011
Mitt perfekta liv
Titel; Mitt perfekta liv
Författare; Sarah Dessen
Förlag; Rabén & Sjögren
Macy försöker genom att kontrollera och planera allt i tillvaron som överhuvudtaget går att kontrollera, hantera sin sorg över pappans alltför tidiga död. Det var under en joggingrunda som han fick en hjärtattack och dog. Macy såg honom ramla ihop, men hann inte riktigt fram. Hon brottas med dåligt samvete över att hon inte var på plats. Pappan hade varit inne hos henne på morgonen och försökt att få med henne ut på en löptur. Hon sa nej och drog täcket över huvudet och försökte somna om innan hon ändrade sig och stack iväg ut efter honom. Bara för att få se honom signa ner och dö.
Jason, Macys pojkvän är ett led i att bli perfekt. Han har verkligen koll på allt, precis allt. Här lämnas ingenting åt slumpen, ingenting görs utan en orsak. Inte heller har man en flickvän som inte passar in i detta in i minsta detalj planerade liv. Här åks det på sommarläger för ovanligt skärpta och ambitiösa ungdomar och här arbetas det extra på biblioteket. Det är en trygghet för Macy att anpassa sig i allt detta. Det är skönt att ruta in sitt liv. Även mamman har gått överstyr i sin oförmåga att hantera sorgen. Hon arbetar istället för att sörja, och i den stressen finns inte något utrymme över att upptäcka att Macy inte mår bra. Den som reagerar är storasyster som inte längre bor hemma.
När Jason är på sitt sommarläger har han ordnat så att Macy ska ta hans plats på biblioteket. Det tar bara en kort stund första dagen innan Macy inser att det kommer att bli en lång och snudd på outhärdlig sommar. De två tjejerna som hon ska jobba med avgudar Jason och Macy känner det som om det tar dem ungefär två minuter att syna hennes bluff och att inse att hon inte alls är den där samlade personen med stenkoll på läget som hon försker vara. De avskyr henne från första stund och låter henne märka det, de hanterar henne som luft och gör allt arbete själva, så det enda Macy kan göra är att sitta rätt upp och ned på sin stol vid informationsdisken och vänta på frågor hon aldrig får.
Mamman är mäklare och är inblandad i planerandet och byggandet av ett helt nytt område med villor, och under en visningskväll av projektet träffar Macy på Wes och de andra som arbetar i cateringfirman mamman har anlitat för kvällen. När det gäller cateringen så är kvällen snudd på katastrof. Det är en helt kaotisk stämning i köket. Mat glöms, brickor tappas och det råder allmän oreda. Macy blir förskräckt för hon vet ju att ingenting annat än perfektion duger åt mamman. Förskräckt men helt fascinerad av människorna som arbetar. Där råder en familjärt avspänd stämning, trots slitet och stressen. Man ser varandra. även om man hälften av tiden skriker åt varandra. Det här är någonting som är så helt annorlunda mot vad Macy är van vid, och ett frö planteras när hon blir erbjuden att jobba extra i cateringfirman.
Sakta men säkert börjar Macy sin väg tillbaka till sig själv, trots protester från mamman, som helst vill att Macy ska fortsätta med sitt jobb på biblioteket, satsa på skolan och definitivt inte tillbringa mer tid med människorna från cateringfirman.
Macys nya vänner bär också de på en stor sorg, mamman till några av dem, som också var syster till kvinnan som driver firman, har gått bort. men istället för att tiga i sin sorg agerar de ut den. Kanske lite väl mycket ibland, men Macy inser att det finns andra sätt än hennes eget och hennes mammas att sörja på. Hon börjar också se sig själv, sin mamma och deras liv genom andra ögon, vilket kanske inte är helt igenom smickrande.
Mitt perfekta liv är en underbar bok, med som alltid när det gäller Sarah Dessen, mycket väl sammansatta personligheter. Hon gör dem levande, varma och mänskliga och hon ger dem fel och brister likväl som positiva och fina egenskaper. Har ni inte läst Sarah Dessen tidigare så börja nu! Det finns än så länge två böcker översatta till svenska; Mitt perfekta liv och Mycket mer än så. På engelska finns många fler så det är bara att sätta igång!
Författare; Sarah Dessen
Förlag; Rabén & Sjögren
Macy försöker genom att kontrollera och planera allt i tillvaron som överhuvudtaget går att kontrollera, hantera sin sorg över pappans alltför tidiga död. Det var under en joggingrunda som han fick en hjärtattack och dog. Macy såg honom ramla ihop, men hann inte riktigt fram. Hon brottas med dåligt samvete över att hon inte var på plats. Pappan hade varit inne hos henne på morgonen och försökt att få med henne ut på en löptur. Hon sa nej och drog täcket över huvudet och försökte somna om innan hon ändrade sig och stack iväg ut efter honom. Bara för att få se honom signa ner och dö.
Jason, Macys pojkvän är ett led i att bli perfekt. Han har verkligen koll på allt, precis allt. Här lämnas ingenting åt slumpen, ingenting görs utan en orsak. Inte heller har man en flickvän som inte passar in i detta in i minsta detalj planerade liv. Här åks det på sommarläger för ovanligt skärpta och ambitiösa ungdomar och här arbetas det extra på biblioteket. Det är en trygghet för Macy att anpassa sig i allt detta. Det är skönt att ruta in sitt liv. Även mamman har gått överstyr i sin oförmåga att hantera sorgen. Hon arbetar istället för att sörja, och i den stressen finns inte något utrymme över att upptäcka att Macy inte mår bra. Den som reagerar är storasyster som inte längre bor hemma.
När Jason är på sitt sommarläger har han ordnat så att Macy ska ta hans plats på biblioteket. Det tar bara en kort stund första dagen innan Macy inser att det kommer att bli en lång och snudd på outhärdlig sommar. De två tjejerna som hon ska jobba med avgudar Jason och Macy känner det som om det tar dem ungefär två minuter att syna hennes bluff och att inse att hon inte alls är den där samlade personen med stenkoll på läget som hon försker vara. De avskyr henne från första stund och låter henne märka det, de hanterar henne som luft och gör allt arbete själva, så det enda Macy kan göra är att sitta rätt upp och ned på sin stol vid informationsdisken och vänta på frågor hon aldrig får.
Mamman är mäklare och är inblandad i planerandet och byggandet av ett helt nytt område med villor, och under en visningskväll av projektet träffar Macy på Wes och de andra som arbetar i cateringfirman mamman har anlitat för kvällen. När det gäller cateringen så är kvällen snudd på katastrof. Det är en helt kaotisk stämning i köket. Mat glöms, brickor tappas och det råder allmän oreda. Macy blir förskräckt för hon vet ju att ingenting annat än perfektion duger åt mamman. Förskräckt men helt fascinerad av människorna som arbetar. Där råder en familjärt avspänd stämning, trots slitet och stressen. Man ser varandra. även om man hälften av tiden skriker åt varandra. Det här är någonting som är så helt annorlunda mot vad Macy är van vid, och ett frö planteras när hon blir erbjuden att jobba extra i cateringfirman.
Sakta men säkert börjar Macy sin väg tillbaka till sig själv, trots protester från mamman, som helst vill att Macy ska fortsätta med sitt jobb på biblioteket, satsa på skolan och definitivt inte tillbringa mer tid med människorna från cateringfirman.
Macys nya vänner bär också de på en stor sorg, mamman till några av dem, som också var syster till kvinnan som driver firman, har gått bort. men istället för att tiga i sin sorg agerar de ut den. Kanske lite väl mycket ibland, men Macy inser att det finns andra sätt än hennes eget och hennes mammas att sörja på. Hon börjar också se sig själv, sin mamma och deras liv genom andra ögon, vilket kanske inte är helt igenom smickrande.
Mitt perfekta liv är en underbar bok, med som alltid när det gäller Sarah Dessen, mycket väl sammansatta personligheter. Hon gör dem levande, varma och mänskliga och hon ger dem fel och brister likväl som positiva och fina egenskaper. Har ni inte läst Sarah Dessen tidigare så börja nu! Det finns än så länge två böcker översatta till svenska; Mitt perfekta liv och Mycket mer än så. På engelska finns många fler så det är bara att sätta igång!
torsdag 29 september 2011
En goding till
Titel; Någons hjälte
Författare; Mårten Sandén
Förlag Rabén & Sjögren
Åh vad kul att läsa riktigt bra Hcg! Alltså, böcker för "mellanstadiebarn". Som ju inte finns längre eftersom vi numera har tidigaredel och senaredel... Hur som helst, jag läser ju mest ungdomsböcker, förutom det jag läser för egen del, men en och annan barnbok hinner jag med också. Framförallt nu när jag har lite bokprat med yngre elever. Det är så himla kul när man hittar de där riktiga pärlorna. Och det finns ju några stycken!
Boken om Ville i förra inlägget är en ny given favorit och här kommer en till; Någons hjälte av Mårten Sandén. Jag småskrattade boken igenom och blev helt betagen av huvudpersonen Victor Stenhammar alias
mr Vic. Victor är en helt underbar kille i sexan på Backalundsskolan. Han har en storasyster som heter Gabbi och två småbrorsor, Hampus och Rasmus. Gabbi går i nian och är lite läskig. Det är inte bara Victor som tycker det, utan de flesta av eleverna på skolan. Till och med supersnygga, supercoola och som det visar sig jättesnälla Lina Davidsson i 7D. Lina Davidsson som Victor är hemligt förälskad i och som han aldrig i livet skulle våga prata med.
Nu är det dags för skolans årliga Stjärncabaré, som ingen mer än Lina (som inte bara är supersnygg utan sjunger bra också) någonsin anmäler sig till. Victor både vill och inte vill. Han är riktigt duktig på att trolla, men är rädd att han ska göra bort sig för tid och evighet om han får för sig att ställa upp i cabarén.
Samma dag som anmälningstiden till cabarén går ut, får Victor sig en överaskning som heter duga när han kommer hem. Storasyrran nästan slänger in honom i bilen och iväg bär det till ett barnkalas där mamman har lovat att Victor ska trolla...Victor har lyckats förtränga det hela och blir mycket förvånad över att det redan är dags. I bilen lyckas Gabbi och Victor blanda ihop sina väskor, och det är när Viktor efter kalaset och trolleriet (som gick oväntat bra!) upptäcker detta som det ena avlöser det andra. Victor hamnar i situationer han aldrig trodde han skulle befinna sig i, och det är med nöd och näppe han klarar sig ur dem. Med god hjäp från oväntat håll ska tilläggas.
Det är alltid svårt att hitta roliga böcker när någon frågar efter det. Det är ju Bertböckerna såklart, och några till, men de är inte många. Nu har jag en till som jag lugnt kan plocka fram.
Författare; Mårten Sandén
Förlag Rabén & Sjögren
Åh vad kul att läsa riktigt bra Hcg! Alltså, böcker för "mellanstadiebarn". Som ju inte finns längre eftersom vi numera har tidigaredel och senaredel... Hur som helst, jag läser ju mest ungdomsböcker, förutom det jag läser för egen del, men en och annan barnbok hinner jag med också. Framförallt nu när jag har lite bokprat med yngre elever. Det är så himla kul när man hittar de där riktiga pärlorna. Och det finns ju några stycken!
Boken om Ville i förra inlägget är en ny given favorit och här kommer en till; Någons hjälte av Mårten Sandén. Jag småskrattade boken igenom och blev helt betagen av huvudpersonen Victor Stenhammar alias
mr Vic. Victor är en helt underbar kille i sexan på Backalundsskolan. Han har en storasyster som heter Gabbi och två småbrorsor, Hampus och Rasmus. Gabbi går i nian och är lite läskig. Det är inte bara Victor som tycker det, utan de flesta av eleverna på skolan. Till och med supersnygga, supercoola och som det visar sig jättesnälla Lina Davidsson i 7D. Lina Davidsson som Victor är hemligt förälskad i och som han aldrig i livet skulle våga prata med.
Nu är det dags för skolans årliga Stjärncabaré, som ingen mer än Lina (som inte bara är supersnygg utan sjunger bra också) någonsin anmäler sig till. Victor både vill och inte vill. Han är riktigt duktig på att trolla, men är rädd att han ska göra bort sig för tid och evighet om han får för sig att ställa upp i cabarén.
Samma dag som anmälningstiden till cabarén går ut, får Victor sig en överaskning som heter duga när han kommer hem. Storasyrran nästan slänger in honom i bilen och iväg bär det till ett barnkalas där mamman har lovat att Victor ska trolla...Victor har lyckats förtränga det hela och blir mycket förvånad över att det redan är dags. I bilen lyckas Gabbi och Victor blanda ihop sina väskor, och det är när Viktor efter kalaset och trolleriet (som gick oväntat bra!) upptäcker detta som det ena avlöser det andra. Victor hamnar i situationer han aldrig trodde han skulle befinna sig i, och det är med nöd och näppe han klarar sig ur dem. Med god hjäp från oväntat håll ska tilläggas.
Det är alltid svårt att hitta roliga böcker när någon frågar efter det. Det är ju Bertböckerna såklart, och några till, men de är inte många. Nu har jag en till som jag lugnt kan plocka fram.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






















