Själv hamnar jag definitivt i den hyllande skaran, jag tycker det här är riktigt, riktigt bra. De drabbade mig, de här båda böckerna, och jag ser nästan med bävan fram emot nästa. Språket är ju väldigt speciellt, med en stark rytm och mycket dialektal. Jag förstår att det inte passar alla, men i detta sammanhang gör det sig helt strålande.
I den första delen kommer jana hem till Smalånger och hem till sin bror. Familjen har ett mörkt och våldsamt förflutet, med misshandel, vanvård, sexuellt utnyttjande och svek i mängder. Nu bor inte modren kvar hemma och fadren är död. Fadren som jana en gång stack med högaffeln för att döda. Den gången överlevde han, men nu är han borta. Starkaste skälet till att jana återvänder är nog att få sin bror att inte supa ihjäl sig. Hon blir kvar när han läggs in för vård och jana inleder ett stormigt förhållande med en konstnär vars tavlor ger jana minnesfragment från stunder i barndomen som hon helst av allt vill slippa minnas något av. Det är samme man som hon träffar på redan när hon kliver av bussen vid ankomsten till byn. Mötet känns ödesbestämt och ofrånkomligt.
Det är ett långsamt pussel som läggs, och som läsare får man inte alla bitar på en gång. Tvärtom så så känns bilden ganska så fragmentarisk, även om man förstår i stora drag vad som hänt. Vad som har lett fram till att jana som lämnade byn och varför, nu då är tillbaka.
Jag är glad att jag hade nästa del tillgänglig direkt efter att jag avslutat den första, det hade känts helt olidligt att behöva vänta. Nu kunde jag bara fortsätta att läsa, nästan som i trance. Ni vet när läsningen blir sådär så att man blinkar sig lite förvirrat tillbaka till verkligheten när boken är slut. Man liksom tittar sig omkring och halvt om halvt förväntar sig att världen runtomkring en har förändrats på något vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar