tisdag 10 juli 2018

Then she was gone/Och sen var hon borta






Jag gillade verkligen Then she was gone av Lisa Jewell. Jag har inte läst allt av Jewell, men tror nog jag gillat det jag har läst. Flickorna i parken var nog den senast och den tyckte jag verkligen om. Fågelburen och Den tredje hustrun likaså. Jag har inte läst Jag fann dig, men har den hemma så den kanske kommer med i min sommarläsningshög. Som ändrar sig dag för dag, om inte timme för timme ...





I "Then she was gone" träffar vi Laurel vars femtonåriga dotter, Ellie, spårlöst försvann för tio år sedan. Laurels liv, ja hela familjens liv, slogs i spillror. Nu lever Laurel ensam och har ett ansträngt förhållande till sin exman och deras två andra barn. Hon är ensam och sörjer fortfarande självklart, sin förlustg

En dag träffar hon en man och blir förälskad. Men, det är väl många sammanträffanden för att Laurel ska kunna bortse från att något kanske inte är helt som det skall vara. Första gången Laurel känner oron hugga till ordentligt är när hon för första gången träffar mannens dotter. Hon är nämligen kusligt lik Ellie.

Det här blev en riktig bladvändare för mig, och var kanske just den bok jag behövde för att komma i rätt semesterläsningsstämning (lång konstigt ord!). Man sugs snabbt in i berättelsen och man (läs jag) ville inte lägga ifrån mig boken innan slutet. Jag frestades vid ett par tillfällen att bläddra fram och läsa lite sporadiskt från några slumpmässigt utvalda sidor, men jag motstod frestelsen!

Att det hela utspelar sig i London är också alltid ett plus tycker jag. Jag gillar att läsa böcker som utspelar sig i en av mina favoritstäder. Känns hemtamt och tillför en extra dimension. Jag läste någonstans att i och med denna bok så skulle Lisa Jewell ta steget från spännande relationsromaner till att skriva en riktig thriller, men jag vet inte jag ... För mig är detta en psykologisk spänningsroman med komplicerade och dysfunktionella familjer och karaktärer. Precis som jag vill ha det! Men jag tycker nog att den är skriven lite i samma anda ändå som exempelvis "Flickorna i parken". Bra är det hur som helst!


fredag 6 juli 2018

Felsteg






Felsteg av Maria Adolfsson var precis vad jag hade hoppats på. En ny och fräsch serie som har något helt eget och nytt att komma med, även om det i o f är en lite trasig och sliten polis(kvinna) som huvudkaraktär. En av anledningarna till att jag gillade det här så mycket är helt klart den fiktiva miljön, Doggerland.

Så himla smart att förlägga handlingen till en ö-grupp mitt i Nordsjön, som inte existerar i verkliga livet. Jag blev nyfiken på direkten när jag hörde talas om boken. Doggerland! Detta häftiga område som faktiskt fanns under den senaste istiden och säkert tusentals efteråt. Här kan man läsa en intressant artikel av Karin Bojs om Dogerland ur DN från den 18 januari 2015 och här kan man läsa en artikel ur Illustrerad vetenskap från den 2 oktober 2012. Så fascinerande.

Det är perfekt tycker jag, att kunna blanda redan befintliga närliggande kulturer och traditioner som det brittiska och det nordiska, och göra det till Doggerlands egna traditioner och vanor. Vi känner igen oss, men det är ändå nytt. Snyggt drag.




I Adolfssons Felsteg existerar alltså ö-gruppen Doggerland fortfarande och den består av tre huvudöar, Heimö, Nooröö och Frisel. Boken börjar under den kväll då man firar oistra, en stor årligen återkommande ostronfest. Kriminalinspektör Karin Eiken Hornby har återvänt till Doggerland efter ganska lång tid i England. Någonting, i början av boken får vi inte veta vad, har hänt henne och hennes familj i England. Någon sorts olycka som gör att hon ensam har återvänt till Doggerland. Under oistra sker ett mord, en kvinna blir mördad, och kvinnan är ingen mindre än Karens chefs fd fru och numera Karens granne.

För att inte behöva gå ut med var hon själv befann sig under mordnatten får Karen gå försiktigt tillväga när hon blir tillsatt att leda utredningen. Spåren leder långt bak i tiden, kanske så långt tillbaka som till tidigt 70-tal och ett ganska kortlivat kollektiv på ön. Jag ser mycket fram emot nästa del i serien!




torsdag 28 juni 2018

Dead Good!





Nu kan man gå in och rösta på The Dead Good Reader Awards 2018 ... Eventuellt kan det vara så att man ska passa sig som ögat för att gå in på denna sida om man känner att man redan nu har fullt tillräckligt på sin Att-Läsa-Lista.


tisdag 26 juni 2018

Åtets bok så här långt ...













Jo, tre av tolv lästa hittills ... Kombinerat med annan läsning kommer det kanske bli svårt att hinna, det är som vanligt en del som tränger sig före när jag finplanerar min läsning. Men vi får se! Skam den som ger sig ;-)

Efter Malören blev det Kalix

Bättre sent än aldrig, här kommer lite om sista kvällen och dagen i Kalix! Ja, efter det att vi lämnade Malören vid 14:30 på söndagen och kom iland i Kalix så transporterade Lotta oss till Hotell Valhall, där vi nog gick rätt in i duschen alla tre! När vi vilat lite så satte vi oss i bilen igen och for iväg upp mot restaurang Utblick Luppio. Det var en fin bilresa och väl värt mödan, för herregud vilken utsikt det var från Luppioberget! Riktigt god mat fick vi också.


Själv åt jag Smörstekt röding och Havtorn med vit chockladpannacotta. Spännande med syltade granskott som tillbehör, som jag blir sugen på att prova att göra själv. 













Tillbaka till Kalix igen körde vi en bit norr om Luppioberget över Torneälv och tog den finska sidan av älven hem. Jag ska inte glömma och fråga Lotta om hur exakt vi körde från och till Kalix. Kan vara kul att se på kartan!




Efter fin frukost på Hotellet gick vi en promenad i ett soligt Kalix. Vi gick ner vid älven och det var fantastiskt vackert. På väg tillbaka till hotellet stannade vi till vid Götamagasinet, som är en riktigt gammaldags manufaktur med precis hur mycket kläder som helst. Hade man haft gott om tid så hade man säkert kunna hitta en massa godbitar. Som det var nu så blev det två "trumvirvel" sjalar!
Snälla Lotta körde oss tillbaka till Luleå där vi tog flyget hem, via Arlanda. Inga förseningar, allt gick som smort.





Som jag skrivit tidigare, en helt fantastisk resa som gav mig mersmak på att åka norrut. Jag hoppas att jag får möjlighet att komma tillbaka någon gång hyfsat snart. Och visst är det något visst med öar? Man (eller i a f jag) får ett lugn över mig. Jag kan landa och stanna i stunden på ett sätt som jag kan ha svårt att göra annars, men som verkligen är behövligt. 




                                     

måndag 25 juni 2018

Sommarcirkel


Jag är som bekant inte världsbäst på att hoppa på olika bloggutmaningar., eller att för den delen vara bloggsocial med att skriva kommentarer på andras bloggar (däremot svarar jag alltid på kommentarer på min egen blogg!). Jag får några ryck varje år då jag rycker upp mig och verkligen anstränger mig, men det brukar inte hålla i sig i några längre perioder. Därför tänker jag inte gå ut och kaxigt säga att nu, nu ska det blir ändring av! Nu ska jag minsann ... Men, jag tänker göra ett försök. Dels med att hoppa på några utmaningar (inget bingo dock, hjälp vad stressad jag blev över det förra året ...), dels med att försöka hänga på Kulturkollos sommarcirkel där de läser Bonjour Tristesse av Francoise Sagan. Det här är en klassiker som jag inte läst tidigare, men som hamnar i min sommarläsningshög varje sommar, så jag kände att det kan vara dags nu då?

För er som läser min blogg eller följer mig på facebook men som inte har koll på Kulturkollo, det finns en facebooksida där bokcirkeln håller till, så det är bara att köra på!

onsdag 13 juni 2018

Jobb



Bilden har absolut ingenting alls med det här inlägget att göra. Just sitter jag utanför Mölndals stadsbibliotek och väntar på att bli insläppt för att medverka i en nätverksträff för ungdomsbibliotekarier i regionen. 

Jag tycker att de här träffarna är bra. Man får alltid med sig något nytt, och jag brukar känna mig inspirerad och optimistisk efter de här dagarna. Om inte annat så brukar det bekräftad att det ÄR en svår målgrupp det här! Man behöver inte känns sig ensam om frustrationen att nå ut till våra ungdomar. Sedan vad exakt det beror på är ju en annan sak. Och vad det är som gör att vissa aktiviteter funkar vid några tillfällen och inte vid andra? Beats me ...

En sak, dock, som jag märker tydligare och tydligare. Jag är helt klart bland de äldsta. Om inte äldst? Är det bra eller dåligt eller hat det ingen betydelse alls? Kan man ju fråga sig, även om det såklart inte finns något ”rätt” svar. Lika lite som det finns en formel som funkar överallt om hur vi på biblioteken ska jobba med ungdomar och ungdomslitteratur.