torsdag 28 mars 2019

Boktipsarkväll på Hindås bibliotek




Igår var jag och boktipsade på Hindås bibliotek! Det var väldigt trevligt och avslapppnat. Jag pratade om ca 15 titlar från 2018- och 2019-års utgivning. Alltid kul att var med på sådana här evenemang på hemmabibblan. Får se om jag kan få iväg ett inlägg med de titlar jag tipsade om.

torsdag 21 mars 2019

Lite bok- och filmtips på föregående inläggs tema ...


En kvinna jag ofta tänker på när jag tänker på klimakteriet är karaktären Evelyn Couch (fenomenalt spelad av Kathy Bates) i Fried green tomatoes. Minns ni den? Gud vad jag älskade den filmen. Den tog mig med storm och jag vet inte hur många gånger jag sett den. Jag vet egentligen inte om Evelyn är i klimakteriet. Hon kanske mest är deprimerad och utan ork och lust, men det är härligt att se hur hon vaknar till liv när hon känner att hon har något eller någon att leva för igen. Det finns en scen när hon hoppar på studsmatta ...










Minns ni när de där små studsmattorna kom? Som man hade inne och hoppade på? Det var många mammor, tror jag, som började att hoppträna på sådana. Min gjorde det i alla fall. Jag älskade den där studsmattan. Sedan minns jag att det gick ut varningar om att man kunde få framfall om man hoppade för mycket ... Säg det roliga som varar ... (Nu blev jag plötsligt sugen på att plocka fram min rockring! Det måste ha varit så att jag använde den mycket i samma veva som studsmattan). Hur som helst så är det också en scen när Evelyn har tuffat till sig och slår ner en hel vägg med en slägga, och det där får mig också att fundera. Jag kan absolut känna att jag nog har blivit lite argare med åren, men än så länge så har jag inte hamnat där då man blir sådär brutalt ärligt, som man ibland förknippar med äldre kvinnor. Att man liksom bara säger vad man tycker utan att bry sig så mycket om det är elakt eller inte. Jag minns att min egen snälla mormor hade lite sådana tendenser när hon blev gammal. Hon var sömmerska och kunde när hon blev äldre vara brutalt ärlig i vad hon tyckte att folk passade i för kläder/färger etc. Samt att hon kunde påpeka att man hade fel sorts bh t ex ... Ganska underhållande faktiskt!



En boktitel som jag vill nämna här är Maria Borelius Hälsorevolutionen. Hon utgår ju kanske inte nödvändigtvis i klimakterifrågan, men det ligger väldigt nära, och man får så många bra hälso- och kostråd (som passar alla) att jag tycker man ska ge den en chans. Likaså, och inom samma område finns ju Food pharmacy-podden och böckerna. Lite mer hard core när det gäller recepten, dock. Personligen så kan jag känna ett visst motstånd när det är dadlar med i nästan alla desserttips t ex ... Mia Lundins Kaos i kvinnohjärnan är också värd att läsa. Jag har inte läst den från pärm till pärm, utan mer bläddrat lite fram och tillbaka.





Min inställning till dessa titlar, och andra, som handlar mycket om att äta sig till hälsa är lite kluven. Men, jag tycker att man måste prova sig fram. Det är ju ingen av författarna som direkt påstår att deras recept är vägen till total lycka, men det är ju heller inget som är farligt att prova på. Det är ju inte några hälsovådliga ingredienser precis. Jag är lite allergisk mot att lära mig för mycket om vitaminer, enzymer och annat man kanske borde ha bättre koll på. Jag utgår lite från principen att lägga till istället för att ta bort. Jag äter ju veg så till stor del så äter jag ganska nyttigt. Lägger jag sedan till en del grejer som är bra för mig så blir det ju förhoppningsvis ännu bättre?

Det är mycket svårare att komma på skönlitterära titlar som handlar om kvinnor mitt i livet, eller som tar upp klimakterierelaterade problem. Sedan behöver det ju självklart inte vara klimakterierelaterat även om det är mitt i livet-kriser eller mitt i livet-förändringar på gott och/eller ont. Det är ju jag som gör den kopplingen, jag inser det. En titel jag kommer att tänka på är Mitt i livet av Joyce Carol Oates som jag minns att jag gillade mycket.


Av oklar anledning så kommer jag också att tänka på Rosamunde Pilchers Snäcksamlarna. Kanske för att vi här får följa en stark kvinna genom hela livet. Hon har gjort många val på grund av att hon var tvungen och för att kunna ta hand om sig och sina barn, men på något vis behållit sin integritet och styrka genom alla beslut. Jag vet inte om det kanske skulle kännas daterad att läsa om? Egentligen är det ju lite samma tema i September, titeln som kom efter Snäcksamlarna och som lite löst hänger ihop med den när det gäller vissa karaktärer.

onsdag 20 mars 2019

Äh, lite vallningar har väl ingen dött av ...





Det är kanske på sin plats med en liten varningstext här:

Det här inlägget är mycket mer privat än vad mina inlägg här på bloggen brukar vara, och det är först i inlägg nummer två som det faktiskt kommer lite text om litteratur och film kopplat till temat. Så om man känner att man inte riktigt vill läsa om det privata så är det bäst att scrolla vidare!

Det är väl bara att omfamna, eller i alla fall bara att acceptera att Mitt i livet just nu för mig associeras starkt med klimakteriet ... Om några år så kanske jag tänker helt annorlunda. Låt oss hoppas på det!

Och nej, lite vallningar har säkert ingen dött av. Men, jag kan slå vad om att någon någonstans, någon gång har dött pga någon annans vallningar ...!

Tyvärr så var klimakteriet nästan det allra första som dök upp i huvudet på mig när jag såg Kulturkollos veckoutmaning; Mitt i livet ... Tyvärr, för så himla mycket av min tid och energi som detta förbannade elände har stulit av mig är helt galet. Jag vill egentligen inte lägga en enda minut till på att älta detta vansinne, men samtidigt så känns det viktigt att det talas om det. Att det syns att vi är många, många som drabbas hårt, och som verkligen mår dåligt.


Nu de senaste åren har ju frågan faktiskt lyfts lite mer både i tv och i tidningar. Det har också kommit ut en del böcker i ämnet. Böcker som faktiskt tar det på allvar, och inte bara kommer med flosker som att man ska omfamna det hela, eller tänka att; oj, vad häftigt att min kropp kan göra såhär, eller; ja men tänk vad skönt att inte behöva frysa ... Ja, herregud.

Jag gick in i klimakteriet när jag var 47 år, och i förklimakteriet vid kanske 43 eller 44. Fast då visste jag inte riktigt ens att det fanns något som hette förklimakteriet. Mensen började hoppa över för att tillslut försvinna helt, humöret var kanske inte på topp, orken var inte riktigt densamma, men annars var det nog inte så mycket som utmärkte sig.

Hösten 2013 däremot, när mina vallningar startade. Det märktes så det räckte och blev över. Det tog ju ett tag innan jag faktiskt förstod vad det handlade om, och när jag väl fattade så kom det lite som en chock. Det kändes som om det var för tidigt? Sedan när jag insåg att det bara var att gilla läget så tänkte jag att det kanske var bra att det kom tidigt? Då skulle det väl vara över ganska snabbt också? Max ett par år tänkte jag. HAHAHA! Vad lite jag visste. Nu, fem och ett halvt år senare, så är jag fortfarande mitt i eländet. Nu har jag östrogenplåster sedan ett par månader tillbaka, för att jag helt enkelt inte orkade längre. Jag har också fått lära mig att ju tidigare man kommer in i klimakteriet, desto längre tid stannar man oftast kvar. Det låter väl rättvist?!? Nej, inte särskilt. Men, livet är inte rättvist alla gånger, och det finns ju helt klart de som har det mycket värre.

När man haft vallningar dygnet runt vecka efter vecka i drygt fem år så händer det något med både kroppen och psyket kan jag meddela. Jag fick panikångestattacker på nätterna t ex. Man vågar nämligen inte somna, för man vet att man kommer strax att vakna igen av de där gräsliga vallningarna, och då är det nästan bättre att inte somna alls. Jag blev yr och svimmade (förmodligen pga sömnbrist helt enkelt). Jag gick omkring och var konstant helt orimligt trött, både sömnig och trött i kroppen, och mycket mycket annat.


Jag ska tillägga här att jag hela tiden har tränat mycket. Dessutom har jag kört mycket yoga, som ju ska vara bra för att slippa vallningar och andra klimakteriebesvär. Jag har heller inte ätit kött sedan jag var 15 år, och äter ganska nyttigt. Så när man läser artiklar som har utgångspunkten att det bara är att träna på och lägga om kosten, så är det som ett hån. En kraftig spark i magen. Den där magen som förresten helt ändrat form och som man inte känner igen alls. Man undrar liksom vems den är, när man tittar ner. Det kan ju inte vara min?!?



Nu har jag som sagt östrogenplåster, och även om det är en del biverkningar, så föredrar jag dessa framför att få tillbaka vallningarna med allt vad det innebär. De "värsta" biverkningarna är väl att jag gått upp en del i vikt, svullnar upp och att brösten känns som om de vuxit två storlekar plus att de ömmar något förfärligt. Lite samma känsla som när jag var med barn ... Märkligt. Och ja, just det ja, halsbrännan är inte att leka med heller. Men, som sagt, jag är inte redo att sluta med plåstren för att se vad som händer riktigt ännu. Jag ska hålla på i åtminstone ett år för att sedan göra ett uppehåll på några månader tycker min gynekolog, och det tycker jag verkar vettigt.




Det finns en mängd olika preparat man kan prova innan man bestämmer sig för att "ge upp", som det kändes som i mitt fall, och börja med östrogen. Det finns på apoteket och det finns i hälsokostaffärer, det är bara att prova sig fram. Tyvärr så hittade jag inga naturläkemedel som fungerade på mig (och jag har provat många). Det kändes lite som ett nederlag att börja ta östrogen, det ska jag villigt erkänna, men jag kom till ett läge där det inte gick längre helt enkelt. Jag var tvungen att få sova.  Det är ju så att livet fortsätter ju som vanligt. Man jobbar heltid, man handlar, lagar mat, tränar, städar, vill umgås med familj och vänner etc etc. Man fortsätter som om allt är som det alltid har varit, fast att det är det ju inte. Orken fanns inte kvar, kreativiteten och nyfikenheten på att prova nya saker var som bortblåst. Inte ens det jag tycker är roligt var roligt längre. Så då, efter mycket vånda, så bestämde jag mig för att prova östrogen. Igen, ska jag säga, för jag provade tabletter under ca två månader under hösten 2015 men fick sluta igen för jag mådde inte alls bra av dem. Vallningarna försvann men kroppen uppförde sig så konstigt så jag bestämde mig för att sluta igen.

Min klimakteriresa är säkert långt ifrån slut, men just nu i o m östrogenet så känns det som om jag fått en liten andningspaus, alla konstiga biverkningar till trots, och det är skönt. Jag kan liksom samla ihop mig och komma ifatt. Fast det tar också tid. Det tar tid att inse att man faktiskt mått ganska så kasst ganska så länge, och det tar tid att förstå hur mycket kraft och energi man lägger på att fortsätta som vanligt och låtsas att allt är OK.

Jag funderar också en del på det där med mitt i livet ... För det första så har ju ingen av oss någon som helst aning om vad som är mitt i livet. Vad som helst kan ju hända vilken dag som helst. Man har ju någon sorts föreställning om att man ska ha kommit till någon sorts insikt eller mognad, när man är i 50-årsåldern. Man förväntas kunna ta riktiga beslut, kanske kunna strunta i det oviktiga på ett annat sätt än tidigare. Inte bry sig så mycket om vad andra människor tycker och vara mer förlåtande mot sig själv, kanske? Skilja agnarna från vetet etc etc. Några kanske börjar om, börjar leva "på riktigt", göra nya val i livet. Samtidigt så hör man överallt att 50 är det nya 30. Jag undrar lite hur man ska kunna ta sig den där tiden att liksom få den där övergripande kollen som verkar komma per automatik, hur man ska kunna göra alla de där mogna valen, när allt snurrar på som vanligt? Man kan ju liksom inte pausa arbetsliv, familj, trädgård, matlagning etc? Det kanske bara är jag som inte kommit på knepet ännu. Eller så har min mognad inte riktigt infunnit sig.

Ja, tankarna far runt. "Monkey mind" pratas det ofta om i yogasammanhang, och jag är helt med. Jag stoppar här, och strax kommer ytterligare ett inlägg med lite tankar om böcker och kanske en och annan film med kopplingar till temat Mitt i livet.

torsdag 14 mars 2019

Mera King ...

Jag kan tydligen inte riktigt släppa Stephen King-temat, och såg nu precis att det kommer en ny bok i september, The Institute, som verkar hur obehaglig som helst. Här kommer en beskrivande text från hemsidan:



"In the middle of the night, in a house on a quiet street in suburban Minneapolis, intruders silently murder Luke Ellis’s parents and load him into a black SUV. The operation takes less than two minutes. 

Luke will wake up at The Institute, in a room that looks just like his own, except there’s no window. And outside his door are other doors, behind which are other kids with special talents—telekinesis and telepathy—who got to this place the same way Luke did: Kalisha, Nick, George, Iris, and ten-year-old Avery Dixon. They are all in Front Half. Others, Luke learns, graduated to Back Half, “like the roach motel,” Kalisha says. “You check in, but you don’t check out.”

In this most sinister of institutions, the director, Mrs. Sigsby, and her staff are ruthlessly dedicated to extracting from these children the force of their extranormal gifts. There are no scruples here. If you go along, you get tokens for the vending machines. If you don’t, punishment is brutal. As each new victim disappears to Back Half, Luke becomes more and more desperate to get out and get help. 

But no one has ever escaped from the Institute.
As psychically terrifying as Firestarter, and with the spectacular kid power of It, The Institute is Stephen King’s gut-wrenchingly dramatic story of good vs. evil in a world where the good guys don’t always win."

Man blir ju väldigt sugen på att läsa, eller hur?!?

Inspirerad av Kulturkollos utmaning så tänkte jag försöka mig på att sammanställa en lista över Stephen King-böcker jag har läst, filmatiseringar jag har sett samt en lista över de böcker jag är nyfiken på och vill läsa. Den här listan är säkert inte komplett, men ett gott försök i alla fall.

Böcker

1. Salems lot (Staden som försvann)
2. Carrie
3. Christine
4. Cujo
5. The eyes of the dragon (Drakens ögon)
6. Firestarter (Eldfödd)
7. It (Det)
8. Misery (Lida)
9. Mr Mercedes
10. Pet semetary (Jurtjyrkogården)
11. The Shining (Varsel)
12. The Talisman (Talismanen)
13. The Tommyknockers (Knackarna)
14. The long walk (Maratonmarchen)
15. On writing. A momoir of the craft
16. Thinner (Förbannelse)
17. The Stand (Pestens tid)
18. Revival (Väckelse)

Novellsamlingar

1. Årstider

Filmatiseringar

1. Carrie (1976 & 2013)
2. Salems Lot
3. The Shining
4. Christine
5. Stand by me
6. Jurtjyrkogården
7. Det (1990 & 2017)
8. Lida
9. Nyckeln till frihet

Böcker jag är nyfiken på och vill läsa utan inbördes ordning

1. Duma Key
2. Flickan som älskade Tom Gordon
3. Liseys berättelse
4. Dolores Claiborne

onsdag 13 mars 2019

Stephen King



Det här är nog den läskigaste filmscen jag vet ...

Vilken rolig veckoutmaning det är på Kulturkollo den här veckan! Vi är ju många som läst mycket Stephen King. Jag tror att de allra flesta, vare sig man är läsare eller inte egentligen, har något sorts förhållande till Stephen King. Antingen har man läst någon, ett par, eller massor av hans böcker och om inte så har de flesta säkert sett en eller annan filmatisering av någon bok. Det är svårt att undvika, faktiskt.

Jag började läsa Stephen King tidigt. Säkert alldeles för tidigt. Jag tror, men är inte helt säker, att Eldfödd var mitt första möte med Stephen King. Fast nu tittade jag efter och såg att den kom ut 1980, och då var jag 14 år. Jag är ganska säker på att jag läste King tidigare än så, så förmodligen så läste jag Varsel eller Carrie innan. Men, av de tidiga King så är det Eldfödd jag minns allra bäst. Det är också den King jag läst flest gånger tror jag.

En annan titel jag minns väldigt väl, för att jag blev fullständigt livrädd när jag läste den, är Salems lot (Staden som försvann). Den kom ut 1975, men jag läste den inte förrän jag var ca 23-24 sådär. Jag bodde ensam och blev så himla rädd så jag minns att jag slutade läsa. Jag vågade verkligen inte fortsätta. Sedan minns jag att jag tog med mig boken när jag åkte för att hälsa på mina föräldrar över en helg, och då vågade jag läsa ut den. Jag tror inte jag har läst den igen efter det.

Jag har läst mycket King genom åren. Långt ifrån allt, dock, det är det nog inte så många som har gjort med tanke på hur oerhört produktiv han har varit och fortfarande är. Jag har inte, och kommer förmodligen inte heller att göra det, läst Det mörka tornet-serien, och jag har bara läst första delen, Mr Mercedes, i serien om Bill Hodges.

Det skulle vara kul att räkna ut hur många titlar jag faktiskt har läst. När jag snabbt kollade wikipedia (som kanske inte alls är korrekt, jag har ingen aning), så blev det ca 20 titlar, och en hel del av de äger jag. De står inte i någon bokhylla utan ligger sorgligt nog (men med kärlek!) nedpackade i papperspåsar inne i en snedgarderob ihop med en massa andra böcker som jag inte har förmått mig att göra mig av med. De är inte särskilt vackra, de här Kingböckerna, det kan man ju inte påstå med bästa vilja i världen. De flesta är sådana där kartonnageutgåvor som man köpte på typ Ica på 80-talet. Som låg i travar på bord eller slängda i stora korgar.

Det är jättesvårt att välja ut en enda favoritbok, men jag undrar om inte Eldfödd, Carrie och Jurtjyrkogården är mina topp tre. Med Maratonmarchen hack i häl. När det gäller filmer så ligger absolut Stand by me på första plats. Sedan kommer nog The Shining och Lida. Jag måste ju nämna den första filmatiseringen av Carrie också, med en helt fantastisk (som alltid) Sissy Spacek i huvudrollen. Scenerna från skolbalen är rätt svåra att glömma, om man säger så.

En bok, det är egentligen flera men den här är jag nog mest nyfiken på, som jag gärna vill läsa är Duma Key. Den står absolut på min Att-läsa-lista.

Sedan får jag väl se om jag går och tittar på den nya filmatiseringen av Jurtjyrkogården. Jag har blivit mycket mesigare med åren och vet ärligt talat inte om jag ska se den på bio ... Jag kanske borde vänta tills man kan hyra via itunes eller så.

Det ska bli roligt att läsa sammanställningen på Kulturkollo i slutet av veckan, över allas favoritböcker och filmer!


måndag 11 mars 2019

Köpstopp? Köppaus? Rensa? Slänga? Skänka? Sortera?

                            


Jag brukar ju sällan skriva inlägg på bloggen som inte är bok- läs- litteratur- biblioteksrelaterade på ett eller annat sätt. Men när det gäller det här stoppet, eller pausen, eller vad jag nu kommer att kalla det för så kommer jag att göra det. Det känns som om det blir lättare att reda ut begreppen om jag dokumenterar vad jag tycker under tiden jag håller på. Etiketten kommer bli köpstopp2019, även om det inte handlar om ett regelrätt sådant.

De sista åren har jag av oklar anledning köpt mer kläder till mig själv än vad jag har gjort på väldigt länge. Det är lite oklart varför, men jag känner att jag hamnat i ett läge där jag faktiskt köper för mycket. Det ÄR svårt att skriva att jag har köpt för många klänningar, men jo, jag har faktiskt köpt rätt många klänningar. Det är bara att erkänna.

Samtidigt så kommer det ju böcker i en strid ström om att lägga om sitt liv till ett mer hållbart sätt att leva. Vi kan verkligen inte fortsätta konsumera som vi gör. Flyget t ex är ett ständigt dåligt samvete för mig. Inte för att jag flyger särskilt mycket, men det har ju blivit en eller ett par flygresor om året de sista kanske fem åren, och det känns inte alls bra. I och för sig inga långresor mer än den till New York 2016, men ändå.

(Tänk om Scandinavian Seaways kunde börja med färjorna till Harwich igen! Det skulle ju vara helt fantastiskt ... Det borde vara rätt tid för det nu, när det börjar dyka upp tågcharter mm igen och det ska bli lättare att boka tåg ut i Europa. Vi är ju många som vill ha alternativ till flyget och vi är många som vill kunna åka till England ... Det borde gå ihop tycker jag!)

För min egen del så har jag landat i att jag behöver göra någon form av inventering. Det känns som om det är på sin plats med en hel del rensande, slängande, sorterande och bortskänkning framöver. Jag vill kolla över garderober, skåp och lådor, trädgård, möbler, ekonomin, ja you name it. Det är säkert våren som gör sig påmind också till viss del. Med solen och värmen så kommer också en känsla av att man vill städa och rensa, jag fattar det, men det här är någonting som jag har haft med mig under lång tid men inte riktigt kunnat formulera. Jag vill hitta mitt eget sätt och för att kunna hitta det så måste jag börja någonstans. Kasta mig in i det.

Kanske har jag kommit till något sorts beslut nu, även om jag inte riktigt har tänkt färdigt ännu. Det jag helt har bestämt mig för att jag i alla fall inte ska köpa några nya kläder eller skor innan juni månad. Sedan får vi se. Jag har en resa till England inbokad i början av juni (flyg, jag vet ...), och jag vill inte känna mig helt låst när jag är där. Däremot så tänker jag att jag kan få köpa TVÅ plagg second hand under den här perioden, samt att jag kan köpa tyg till ETT plagg OM jag syr klart det jag har här hemma först (vilket tyvärr inte kommer att hända ...).

Böcker ska jag inte köpa några nya heller, innan Englandsresan. Det är bara dumt att påstå att jag inte skulle köpa en enda titel på Waterstones. Men innan dess ska jag hålla mig till att skriva önskelistor.

För att börja någonstans så kommer jag att börja med mina garderober, vilket kommer ta sin lilla tid. Inte för att jag har orimligt mycket kläder kanske, men för att helgerna går så ruskigt fort och även om jag tror kl 11 på förmiddagen på jobbet, att jag kommer fixa ett par timmars garderobsrensning efter jobb och ev träning, så vet jag innerst inne att det där kan jag bara glömma. Det gäller att hitta någonstans där jag kan breda ut mig utan att ställa till med alltför mycket oreda i övriga huset. Det får väl bli min första utmaning.

Jag kommer också (om jag får med mig övriga i hushållet) frångå köpstoppet innan jag ens börjat (inte när det gäller mig personligen dock, som det här kommer att handla om till största del), genom att köpa en hög paxgarderob att ha som linneskåp.

Vi bor i ett gammalt hus och det här med garderober och förvaring i stort är ett ständigt dilemma. Vi har köpt till ganska många lösa garderober (finns inga fasta i huset förutom ganska så opraktiska snedgarderober på övervåningen. De sväljer visserligen en del, men att hela tiden behöva liksom åla sig in och ut när man ska hämta något, det håller inte i längden ...) under åren, men jag saknar ett riktigt linneskåp. Väldigt mycket saknar jag ett riktigt linneskåp, och jag är faktiskt rätt så övertygad om att vi verkligen behöver ett. Som det är nu så är det jag som liksom hittar olika bra ställen att förvara lakan, dukar, kökshanddukar etc, vilket jag faktiskt är väldigt bra på. Att hitta på smarta tillfälliga lösningar alltså. Detta resulterar i (eftersom jag av olika anledningar med jämna mellanrum tvingas hitta nya bra platser) att jag hela tiden får frågor om var vissa saker finns samt att jag är den enda som begriper efter vilket system exempelvis lakanen är sorterade. Inte så himla bra för någon, faktiskt. Så, för att kunna sortera, rensa och slänga när det gäller lakan, gardiner, dukar etc så anser jag att det måste till ett riktigt linneskåp.

För att tillägga och klargöra så handlar det här köpstoppet (eller vad nu är) enbart om mig. Om någon annan i familjen sedan vill haka på så är det bara roligt och fritt fram. Jag vill också poängtera att det i första hand alltså handlar om kläder, skor, smycken mm. Jag kommer att unna mig att fika på stan, biobesök, spelningar etc. När det gäller inköp till hemmet så har jag inte riktigt landat ännu. Där måste jag ju komma överens med övriga i hushållet. Men vad jag kan bestämma mig för är att jag personligen inte ska köpa några ljusstakar, muggar eller annat smått till huset innan juni i ett första steg. Och helt ärligt, vem annars är det som köper ljusstakar och annat hemma hos oss?!?

Alltså, sammanfattningsvis: Jag kommer inte att köpa några kläder, skor eller accessoarer till mig själv i ett första steg fram till juni månad. Samtidigt kommer jag att påbörja en utrensning och sortering av mina kläder och skor. Kanske kommer jag också att påbörja en liknande procedur när det gäller andra textilier, såsom exempelvis lakan, dukar, handdukar mm. Vi börjar där. Det både räcker och blir över tror jag.

En annan sak som jag är sugen på att ta tag i är att se över vårt matkonto. Jag tycker vi svävar iväg lite väl mycket utan att egentligen tänka efter vad det är vi handlar egentligen. Mycket går på rutin. Vi kan absolut bli bättre på att inte slänga mat och jag tror vi kan minska våra matkostnader en del om vi tänker lite smartare. Nu när sonen är utflugen så är vi bara tre personer kvar hemma och jag tycker inte det verkar som om våra kostnader minskat något nämnvärt, vilket är lite konstigt i o m att en 20-årig kille på 1,96 äter en hel del ...


onsdag 6 mars 2019

Husdjuret




Nästan direkt efter det att jag var klar med Camilla Grebes Älskaren från huvudkontoret så fortsatte jag med Husdjuret, som jag tyckte minst lika mycket om. Den tar vid bara ett kort tag efter det att Älskaren ... slutar, och man kan absolut läsa den fristående, även om det alltid är lite kul att ha bättre koll på persongalleriet, som man ju faktiskt har om man läst tidigare delar i serien.

Husdjuret är lite annorlunda men väldigt snyggt berättad om man ska jämföra med Älskaren ..., vi möts inte alls på samma vis av opålitliga och ombytliga berättare. Här blir pusslandet istället det att vi har en huvudperson med minnesförlust samt en som med flit undanhåller polisen information även om vi som läsare får ta del av allt.

Berättelsen utspelar sig i Ormberg, en liten Sörmländsk by. Ormberg beskrivs som en by som folk flyttar ifrån och inte till och där människorna kan ses som lite bittra pga nedläggningar etc, men som om att de ändå tar hand om de sina. Malin, en av poliserna vi möter, kommer från Ormberg och sätts på det aktuella fallet mycket på grund av sin lokalkännedom. Hon bor hemma hos sin mamma under vistelsen, vilket hon känner inte är helt lyckat. I hela sitt liv har hon velat bort, och nu när hon för ett kortare besök är hemma igen så känns det som om hon tar två steg fram och ett steg tillbaka.

Det har skett ett mord, en kvinna har hittats i ett stenröse ute i skogen. Historien utspelar sig i två plan och Hanne, Peter och Malin kommer alla tre att dras in i historien på ett mycket personligt plan. Saker och ting kompliceras ytterliga av att Peter Försvinner och att Hanne, som jag nämnde ovan, lider av minnesförlust på toppen av sin Alzheimers som börjar ta mer och mer av hennes personlighet. Hannes anteckningsbok där hon med skriver ner allt, verkligen allt, för att minnas vad som händer återfinns inte när Hanne hittas ensam och blodig i skogsbrynet, utan Peter. Utan Hannes minnesanteckningar har polisen absolut ingenting att utgå ifrån. Var befann de sig när Hanne kom bort ifrån Peter? Vems blod är det Hanne har på sig? Var de någonting på spåren eller har det skett en olycka?

Intrigen tätnar och slutet är, tycker jag, ett verkligt antiklimax. Jag tänker ta en kort paus men sedan så står Dvalan, tredje delen om Manfred, Hanne och de andra högt upp på min lista över böcker att läsa snarast.