torsdag 17 januari 2019

Peach av Emma Glass



Jag vet helt ärligt inte vad jag ska tycka eller skriva om den här boken. Den var en mycket märklig känsla att läsa den. Den var obehaglig, men samtidigt så kunde jag inte lägga den ifrån mig. Den kommer förmodligen att stanna kvar under lång tid, det här är ingenting man glömmer i första taget ...

Den börjar med att vi möter Peach, som i svåra smärtor tar sig hemåt. Hon är ensam och hon har precis blivit våldtagen. Hon berättar ingenting när hon kommer hem, utan duschar, badar, tvättar och lagar sina kläder. Sedan syr hon ihop sig själv innan hon går ner och äter middag med sin familj.

Det är svårt att läsa om Peach och det som har hänt henne. Det är knappt det går. Ordvalen är så perfekt precisa så det är på gränsen till smärtsamt. Man vrider sig under läsningen, och trots att boken är tunn så tar det ändå en stund att ta sig igenom den. Det här är inte något man svischar igenom precis. Jag kommer på mig själv att blunda flera gånger när jag läser. Som för att stänga ute orden.

Det är sorgligt, men det är också brutalt och på sina ställen ganska osmakligt. Det sorgliga handlar mycket om att Peach inte ber sin familj och sina vänner om hjälp. Hon har många runtomkring sig som älskar henne och skulle göra allt de kunde för att hjälpa. Det känns som om det är bitar av Peaches historia som man som läsare inte får reda på. Som om det saknas pusselbitar. Jag vill som läsare få vet mer om vad som hänt precis innan boken tar sin början. Jag vill veta mer om Peach.

Det ska bli spännande att följa Emma Glass författarskap, det har hörts så många hyllningar, så jag kommer inte bli förvånad alls om hon kommer att få en massa fina priser för Peach. Det skulle vara roligt att höra vad andra läsare tycker. Jag vill framförallt prata om sista kapitlet!!!

onsdag 16 januari 2019

Mitt lyckliga liv



Jag kan inte komma ihåg om jag någon gång skrivit om böckerna om Dunne av Rose Lagercrantz, med illustrationer av Eva Eriksson? Som börjar med Med Mitt lyckliga liv? Jag hittade ingenting här i sökfunktionen, fast det är inte alltid den funkar ... Hur som helst så läste jag om första delen för några dagar sedan och vill verkligen skriva några rader. Jag gillar verkligen de här. De är bra för den som precis har kommit igång med sin läsning och har passerat börja läsa-böckerna. Det är korta meningar och korta kapitel med lite text på sidorna, plus att det vimlar av Eva Erikssons underbara svartvita illustrationer.

Vi får träffa Dunne och följa henne under delar av hennes första skolår. För det mesta är hon lycklig, men ibland blir hon väldigt olycklig. Som t ex när bästa kompisen flyttar och hon blir ensam på skolgården på rasterna ...

Det är överhuvudtaget mycket igenkänning här, i de olika situationerna som uppstår och som sagt, mysig läsning. De är fina att läsa högt också, böckerna om Dunne!

tisdag 15 januari 2019

Inte längre min


Inte längre min av Ann-Helén Laestadius är en fortsättning på Tio över ett som belönades med Augustpriset 2016. Jag tyckte mycket om Tio över ett och jag gillade Inte längre min lika mycket. Jag hoppas det kommer fler böcker om Maja och hennes älskade Kiruna.

När den här boken börjar så har Maja och hennes familj flyttat till ett nytt hus och deras gamla hus är ett av de gamla husen i Kiruna som ska flyttas, inte rivas. Även om de som bott i dessa hus tidigare har en möjlighet att få flytta tillbaka så blir det inte så för Maja och hennes familj, Ingen mer än Maja är intresserad. De andra tycker det är bra som det är i det nya boendet.

Bästa kompisen Julia har flyttat till Luleå och fått en ny bästa kompis och saknaden är svår för Maja. Hon har inte hittat någon ny vän att vara med, och även om hon tillbringar mycket tid med sin pojkvän Albin så är det inte riktigt samma sak. När sedan Julia kommer och hälsar på så är det svårt att hitta tillbaka till det gamla.

Inte blir det bättre heller, av att det flyttar in en ny tjej som ska bo i Majas gamla hus. Dessutom verkar det vara något på gång mellan Albin och Aurora, som den nya tjejen heter.

Nej, Maja har det inte lätt på något plan och jag hoppas det lättar lite för henne om det blir någon mer bok. Jag gillar verkligen Maja. Det är något visst med henne. Hon är så intensiv och ärlig på något vis. Jag kan lätt tänka mig att hon inte skulle vara helt enkel att ha att göra med om man skulle ha en Maja i sin närhet. Hon kräver mycket av andra människor, men inte lika mycket som hon kräver av sig själv. Hon funderar mycket och tar absolut inte lätt på tillvaron.

Har man inte läst Tio över ett så ska man absolut göra det, för att sedan raskt följa upp med Inte längre min.

lördag 12 januari 2019

Bibliotekskattens soundtrack







Vilket roligt tema på Kulturkollos bloggstafett! Men svårt! Det var ju helt fri tolkning dessutom, vilket gör det liksom både enklare och svårare på samma gång ... Jag har funderat och funderat, och landade tillslut i att det blir ett soundtrack från mitt liv mer eller mindre som publiceras i det här inlägget. Nu är det ju bara jag som skriver på den här bloggen, och i o m det så är det ju också Bibliotekskattens soundtrack så att säga.

Musik har alltid varit en viktig del i mitt liv. Jag har alltid lyssnat på musik. Självklart mer eller mindre i olika perioder, men musiken har alltid funnits där. Som stöd, avkoppling och inspiration. Kanske beror det på att mamma alltid sjöng när jag var liten och under min uppväxt. Och med alltid så menar jag faktiskt nästan alltid. Hon sjöng när man skulle sova, hon sjöng när man hade ont och hon sjöng när vi skulle fördriva tiden. Hon sjöng i bilen, när hon lagade mat etc etc. Det här smittade ju av sig, så jag har alltid sjungit själv också. Inte minst för barnen när de var små. Det var intressant hur texterna man själv hörde som barn kom tillbaka till en när man själv fick barn. Här kan jag rabbla hur många titlar som helst. Den ena knepigare än den andre. Några exempel:

Tre små gummor
Det var en gång en flicka som hette Josefin
I en sal på lasarettet (denna blev senare vår dotters paradnummer. Med oerhört allvar och med gravallvarlig min drog hon den här i alla möjliga och olika sammanhang, med en konstpaus och med tillhörande uppfordrande rörelser med armarna innan sista versen, som lyder: Vintern kom och flingor falla på den lilla flickans grav. Där stod prästen där stod alla, där stod flickans mor och far ... Inte ett öga torrt)
Mjölnarens Irene
Ute spelar Näcken (SOM jag har letat efter denna barnvisa. Den finns inte på Spotify och jag hittar den verkligen ingenstans ... Här kommer i a f texten. Kanske någon läsare känner igen den? Det här är förmodligen den sång jag har sjungit mest för barnen alla kategorier. Jag skulle nog kunna dra den från början till slut om man så väcker mig mitt i natten. Jag tror den kanske kan vara norsk från början?).

Ute spelar Näcken på sin drömfiol
under sina täcken
har barnen gått till ro
barndomsvän och Ole 
kom och tag oss med
vägen till morgonstad 
ska ni snart få se

Även om det regnar
från en himmel grå
under paraplyet
vi klarar oss ändå
barndomsvän och Ole
kom och ta oss med
vägen till morgonstad
ska ni snart få se

Hela långa natten
fram mot ljusan dag
över land och vatten
på väg mot morgonstad
barndomsvän och Ole
kom och ta oss med
vägen till morgonstad
ska ni snart få se


Jag hade en gång en båt
Trollmors visa
Jag är en vanlig kanin
Vid en väg på en sten (Till den här finns också en rolig historia med dottern. Texten går bland annat så här: "Bara fötter bara ben" och T frågade en gång vart resten av flickan fanns? Var fanns huvudet? Armarna? Hur visste man att det var en flicka alls när det bara fanns ben och fötter? Jag blev lite förskräckt eftersom hon hade hört sången säkert 1000 ggr, och jag tänkte att herregud vilka hemska bilder hon måste haft i huvudet. Hon verkar nu inte vid 17 års ålder har lidit några men, dock ...)
Lyckliga gatan
Är det konstigt att man längtar bort någon gång
34:an
Då går jag ner i min källare
Sommar och sol
mm mm i all oändlighet ...

Sedan lyssnade mamma mycket på musik också, och min moster som var tio år äldre än mig lyssnade också mycket på musik, så av henne fick jag höra fantastiska låtar och artister som exempelvis Creedence, Joni Mitchell, John Denver m fl som jag förmodligen aldrig hade hittat till annars, förrän längre fram i livet.

Fram tills jag var sådär 11-12 år så lyssnade på vad som föll mig in och vad som fanns hemma, plus att man lyssnade på radion såklart. Några artister som sticker ut är Dolly Parton, Bette Midler, Joan Baez, Emmylou Harris, Dr Hook, Barbara Streisand (en del av dessa inser jag nu som vuxen, kanske inte var så vanligt att man lyssnade på i den där åldern). Men sedan började man ju fatta att det fanns en viss musik som alla skulle lyssna på och att det gällde att ha lite koll. Det som jag kommer att tänka på här är bland annat Baccara (Yes sir I can boogie), Boney M (My baker, Belfast etc), Amii Stewart (Knock on wood) m fl ... Då blev det lite jobbigt där ett tag vet jag. Det här med att man dels skulle lyssna på det som man själv tyckte var bra och dels skulle lyssna på det där som man bara skulle lyssna på, för att det var vad man skulle göra helt enkelt.

Sedan är det lite mer diffust, vad jag egentligen lyssnade på från, säg 12-20? Jag lyssnade ju hela tiden på musik, men jag hade nog ingen röd tråd i mitt lyssnande direkt. Nästa tidsepok i mitt liv som är ganska tydligt musikaliskt är nog mellan 20-27 ungefär. Under i alla fall en del av de här åren så lyssnade jag mycket på bl a Sanne Salomonsen, Totta Näslund, Louise Hoffsten, Mats Ronander, Py Bäckman, Dan Hylander, Louise Hoffsten, Waterboys, Hot House Flowers, Springsteen, Van Morrison, Leonard Cohen och såklart många många fler. Några som kom in i mitt liv lite senare, men som jag absolut vill nämna är Stefan Sundström och Johan Johansson. När N och jag träffades (för sisädår 23-24 år sedan!!!) kom också exempelvis Ulf Lundell, Bob Dylan m fl att spelas ofta i vårt gemensamma hem ...

Under småbarnsåren blev det inte så mycket nytt och det var egentligen inte förrän barnen blivit ganska stora som jag började lyssna mer på musik för egen del igen. Ett tag var det mest kvinnliga artister jag lyssnade på som exempelvis Bonnie Raitt, Carly Simon, Annie Lennox, Elkie Brooks,, Melissa Etheridge, Jennifer Warnes, Dixie Chicks ... Ja herregud listan kan göras hur lång som helst!

Kvinnor som jag börjat lyssna på lite senare i livet är t ex Gillian Welch, Beth Hart och Bobby Gentry.

Vad jag märker nu är att jag vill ha det svängigt och jag vill ha det rockigt som The Temperance movement, Larkin Poe och Jetbone. Ibland känns det som om jag är en 65-årig man när det kommer till vad för musik jag lyssnar på ... Fast egentligen inte, det är mest med tanke på alla rockiga snubbar som jag lyssnar på i perioder.

Några namn som jag absolut måste ha med, som har betytt jättemycket för mig är The Deadstring brothers, Deadman, The Band, Rival Sons, SHOVELS & ROPE, Jamestown Revival, Jason Isbell och Shooter Jennings.

Några saker jag funderat på. Jag är inte ute efter någon förklaring, jag har bara noterat en del saker när det gäller mig och mitt lyssnande:

1. Jag har sällan  på musik när jag exempelvis skriver på bloggen eller sitter med annat. Jag kan ha på musik när jag går runt hemma och städar och fixar eller är ute i trädgården eller så, men då handlar det om en kuliss. Förutom när jag öser på för fullt vid storstädning t ex och sjunger för full hals för att pigga upp det hela en aning.

2. Jag är en rastlös lyssnare. Det låter bättre på engelska, "restless listener". När jag exempelvis lyssnar igenom Spotifys "discover weekly" listor så ger jag inte låtarna många sekunder innan jag går vidare till nästa. Likadant när det kommer ut ett nytt album som jag kanske väntat länge på. Det första jag gör är att jag snabblyssnar igenom alla låtar flera ggr. Sedan går jag tillbaka och börjar lyssna igenom de låtar som lockar mig mest. Jag inser att jag kanske missar mycket bra musik på det här viset, men det är ett djupt inrotat mönster. Jag minns innan cd-skivornas intåg, att jag sitta framför skivspelaren och måtta in i låtarna med nålen precis där jag visste var de där passagerna fanns som jag gillade mest i en låt, för att sedan lyssna på dem om och om igen.

3. Jag kan också lätt lyssna sönder en eller ett par låtar som jag nästan har på repeat för att de golvar mig fullständigt. Efter ett tag tröttnar man ju av naturliga skäl, vilket är lite synd. De hade hållit att lyssna på mycket längre om jag inte överdoserat.

Nedan har jag länkat till några av mina Spotifylistor, bland annat till den som heter Älsklingar, och där ser man lite vad jag lyssnar mycket på just nu. Listan som heter just Bibliotekskattens soundtrack är en jag satt ihop med lite från varje del av mitt liv. Tror jag. Självklart har jag missat perioder och artister som jag kommer att gräma mig över men jag har gjort ett försök i alla fall.











Till sist tänkte jag bara nämna några favoritspelningar jag varit på, och bland de allra allra bästa är Shovels and Rope på Pustervik, Temperance movement som jag sett säkert tre gånger i Falkenberg och en gång på Sticky Fingers i Göteborg. Aaron Lee Tasjan på en av festivalerna i Falkenberg var också helt fantastisk, plus de båda gånger jag sett Beth Hart live ... Jag stoppar här, för annars kommer jag fortsätta rabbla upp en massa fina musikminnen. Det är svårt att sluta när man väl börjat.

Jag tänker lite att mitt soundtrack är som min blogg, eller kanske snarare tvärtom, att bloggen är lite som mitt soundtrack. En mix av allt möjligt, som är nyfiken på nytt men ändå ganska säker på sin smak och stil. Såpass säker att man kan tillåta sig lite utflykter åt olika håll när andan faller på. Jag hoppas det kommer att fortsätta så. Att jag ska fortsätta hitta ny (oftast gammal men ny för mig) musik att utforska på samma sätt som jag hela tiden hittar nya författarskap att lära känna.

Jag måste också tillägga att det har varit väldigt roligt att läsa alla fantastiska inlägg av alla som varit med i stafetten. Mycket inspirerande! Man får så mycket tankar och det är så många minnen som dyker upp att man skulle behöva flera dagar att nysta i allt spännande.

fredag 11 januari 2019

Ghost wall av Sarah Moss



Ja, hjälp vad ska jag skriva om Ghost wall, denna på många vis fantastiska bok? Den är oerhört fängslande och oerhört obehaglig. Vissa passager var nästan fysiskt påfrestande att läsa, och samtidigt är det helt omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag läste den inte i en sittning dock, även om den inte är särskilt lång med sina 152 sidor, helt enkelt för att det var för jobbigt.

Jag tror på riktigt att Silvies (som är vår berättare och huvudperson) pappa är en av de otrevligaste personerna jag läst om. En sådan ynklig och liten människa. En människa med sadistiska och psykopatiska drag, helt klart. En man med ett enormt mindervärdeskomplex gentemot den akademiska världen, som han samtidigt föraktar. En man som misshandlar både fysiskt och psykisk och som genom att mata sitt intresse för järnåldern och dess människor och levnadssätt har hittat ett sätt att rättfärdiga sitt eget agerande.

Boken utspelar sig i Northumberlands skogar några extremt varma sommardagar. Silvie och hennes föräldrar tillbringar dessa dagar tillsammans med en universitetslärare och några av hans arkeologistudenter i en konstruerad järnåldersby. Det är meningen att de ska leva som människor gjorde på järnåldern och klara sig av det naturen ger.

Det kan väl gå an om man är där som student och gör det till en rolig grej, men det är inte så roligt för Sylvie och hennes mamma som är där tillsammans med en maktgalen psykopat, som tar det här projektet på fullt allvar. Han förnedrar, misshandlar och styr sin familj med järnhand.

Som jag nämnde ovan så tar Bill, Sylvies pappa, historien som alibi för sitt eget gräsliga beteende. Det här är ju hans stora ögonblick i livet, ett tillfälle att få leva ut sina drömmar och kunna gå all in i sitt kontrollbehov över sin familj och sin omgivning. Det är svårt att sätta emot när han (i a f till viss del, de delar han väljer ut själv kan man väl säga) kan sin historia. Hans okunskap, eller brist på förmåga att se till helheten och den stora bilden kommer fram vid ett flertal tillfällen. Bl a när han desperat försöker hitta det "genuint brittiska".

Språket är fantastiskt och jag ska absolut läsa mer av Sarah Moss. Den mörka, täta stämningen i skogen speglar sig och går hand i hand med stämningen och händelserna i lägret. Snaran dras åt och som läsare förstår man tidigt att det handlingen oundvikligen kommer att leda fram till en storm. Frågan är hur stor katastrofen kommer att bli och vem som kommer att gå hel ur den.

Kvinnan i hytt 10


Jag har haft Kvinnan i hytt 10 av Ruth Ware liggandes hemma väldigt länge. Den har fått maka på sig gång efter annan till förmån för annan läsning. Nu fick jag i slutet av 2018 äntligen läst den, och den höll måttet får jag nog säga.

Jag hade inte jättehöga förväntningar, men hoppades på en bättre än genomsnittet spänningsroman, och det tycker jag är precis vad jag fick. Efter Gone girl så blir man ju inte längre särskilt överaskad av de där totala vändningarna längre, som fortfarande funkade i exempelvis Kvinnan på tåget. Nu förväntar man ju sig mer eller mindre att någon form av oväntad twist eller helomvändning kommer att ske, så jag kanske förväntade mig något kraftfullare i den vägen när det gäller Kvinnan i hytt 10, jag vet inte. Eller rättare sagt, vi har vant oss lite när det gäller opålitliga berättare, så man är lite på sin vakt när man läser vilket utnyttjas skickligt av Ruth Ware här.

Journalisten Lo Blacklock får en fantastisk jobbmöjlighet som hon känner att hon bara inte får lov att missa. Hur hon sköter det här uppdraget kan avgöra hennes framtida karriär. Uppdraget består i att resa med ett lyxkryssning och skriva om upplevelsen. Det är ingen stor båt, endast 10 hytter, men otroligt luxuös på alla håll och kanter.

Till saken hör att Lo har en sjukdomshistoria och äter ångestdämpande medicin, samt att hon dagen innan var med om ett inbrott i sin lägenhet, när hon själv befann sig i lägenheten.

Problemen börjar redan när hon kliver ombord. Dels är hon omtöcknad av sömnbrist pga oro efter inbrottet och känner att hon inte är riktigt med och därför inte gör något vidare första intryck och dels för den händelse som boken sedan kretsar kring.

Lo har glömt sin mascara och knackar på i hytt 10 och får då låna en av kvinnan som befinner sig i hytten. Senare under natten vaknar Lo av ett skrik och av ljudet av någon/något som slängs överbord. När hon tittar ut ser hon blod på balkongräcket till hytt nummer 10, och det är här hennes problem börjar på riktigt. När hon tillkallar personalen så märker hon ganska snabbt att hon inte blir tagen på allvar. Ingen kvinna ska nämligen ha befunnit sig i hytt nummer 10, den står tom. Det hela blir inte bättre av av att när Lo lotsas igenom fartyget och får träffa all personal ombord så inser hon att kvinnan hon sett inte är någon av personerna som finns ombord, och det är heller inte någon som saknas ...

Lo är säker på sin sak och försöker i det längsta få någon över på sin sida, någon som verkligen tror på vad hon sett och hört.

Det här blir ju pga var handlingen är förlagd en slutna rummet-deckare på sitt eget vis. Det hela är riktigt smart uttänkt och vissa delar av handlingen kunde i alla fall inte jag lista ut i förväg, vilket ju alltid är uppfriskande! Stämningen blir minst sagt klaustrofobisk under vissa passager, riktigt otäckt, och jag kommer förmodligen tänka tillbaka på boken nästa gång jag åker färja ...

Set ska bli spännande att följa Ruth Wares författarskap. Jag gillade Kvinnan i hyytt 10 snäppet bättre än I en mörk, mörk skog som hon debuterade med. Det kanske bara blir bättre och bättre?!? Låt oss hoppas!


torsdag 10 januari 2019

En liten plats av Jamaica Kincaid



Jag har länge velat läsa någonting av Jamaica Kincaid, och nu för ett tag sedan så fick jag äntligen läst En liten plats. Det var väl egentligen inte den jag tänkt börja med, men nu blev det så. Planen var att börja med Min mors självbiografi som jag är väldigt nyfiken på.

 I En liten plats möter vi en verkligt rasande författare känns det som. Hon är oerhört skarp i sin kritik dels gentemot de gamla kolonialmakterna, men också turismen som kommit som en följd till denna. Jag fick orimligt dåligt samvete, även om jag aldrig åkt på några långresor och turistat på det vis som beskrivs i boken. Jag fick dåligt samvete för precis allting. Texten visste var den tog, så att säga. Fast ändå inte så det avskräcker från att fortsätta läsa Kincaid, tvärtom. Det är med en fantastiskt skarp blick och lika skarp penna hon beskriver det hon möter när hon för första gången på över 20 år besöker den lilla ön Antigua, där hon är född och uppvuxen.

Hon skickades till Amerika av sin mor när hon var i övre tonåren, och meningen var att hon skulle jobba och skicka hem pengar till familjen. På något sätt skar det sig med familjen, men jag har inte läst in mig alls på vad det var som hände och varför det dröjde så lång tid innan Jamaica Kincaid återvände till den plats där hon föddes.

En liten plats gavs ut första gången 1988, men känns helt rätt i tiden när man läser den idag. Det finns hur mycket som helst att diskutera i denna pärla till essä, och jag förstår precis varför den är så populär som kurslitteratur på universitet runtom i världen.