Titel: Oanade konsekvenser
Författare: Elizabeth George
Förlag: Norstedts
Recensionsexemplar
I den den 19:e (!) boken om Barbara Havers, Lynley och de andra vid mordroteln, som visserligen är en riktig tegelsten med sina 611 sidor, möter vi en Elizabeth George i fin form.
I Oanade konsekvenser ligger Havers riktigt risigt till hos intendent Arderley, och måste sköta sig helt exemplariskt för att inte riskera en förflyttning. Den här anpassningen gör att Havers kreativitet, som är hennes styrka, hämmas och beter sig ryckigt och oroligt. Man lider med henne och vill ha tillbaka den där starka och helt galet obstinata kvinnan från de tidigare böckerna. Det är nästan så man önskar att hon skulle balla ur fullständigt och bli förflyttad, för att kunna få vara sig själv igen.
Lynley gör vad han kan för att dels få Arderley att se på Havers med blidare ögon, dels att få Havers att verkligen förstå allvaret i sin situation. Få henne att skärpa sig och verkligen begripa hur löst hon faktiskt hänger. Han lyckas få Arderley att sätta Havers på ett mordfall och hoppas på så vis att Havers ska lyckas visa sin kompetens utan att reta upp Arderley ytterligare.
En ung man, Will, begår självmord genom att slänga sig från en klippa. Hans mamma skyller på hans flickvän och familjen hamnar i djup sorg. När sedan den berömda feministiska författaren som mamman, Caroline, arbetar som assistent åt blir mördad tätnar mystiken. Som läsare möter man en familj med en mycket, på gränsen till sjukligt, dominant mor med en svårighet att hålla sig till sanningen. Det här är förstår man ganska snart en djupt dysfunktionell familj där ingenting riktigt är vad det ser ut att vara.
Det är just beskrivningen av familjen Goldacres som är den stora behållning här tycker jag. Tillsammans med utvecklingen av huvudkaraktärerna som i alla fall jag aldrig verkar tröttna på. Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen. Elizabeth George är en författare som jag förmodligen kommer fortsätta läsa alla av, även om det kommer några inte så bra böcker emellanåt. Det blir ibland lite av transportsträcka över det hela, men det gör inget så länge det finns annat som väger upp.
Nu heter ju ingen av mina katter Dewey, och inte har de mig veterligen någonsin satt sina tassar på ett bibliotek. Men ändå. Jag är helt övertygad att om de någonsin fick chansen så skulle de bli finfina bibliotekskatter.
Visar inlägg med etikett Deckare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Deckare. Visa alla inlägg
fredag 24 juni 2016
torsdag 23 juni 2016
Den blå pelargonen
Titel: Den blå pelargonen
Författare: Agatha Christie
Förlag: Novellix
Som jag skrivit om tidigare, så förstår jag inte riktigt varför jag inte läser fler noveller. Jag gillar verkligen formatet, men det blir inte riktigt av ändå.
Nu har jag i alla fall läst några stycken, bland annat Den blå pelargonen av Agatha Christie, som man nog kan säga var en ganska typisk Christie. Jag blev lite förvånad över att jag inte läst den tidigare, men det kanske finns några sådana här små godbitar kvar som man missat, även om man läst Agatha Christie sedan man var sisådär tio år och tror man nosat upp allt ;-).
Det här är en riktig pusseldeckare med en finurlig Miss Marple i högform. Det är småsinta och kärlekstörstande sjuksköterskor och naiva och lite snälldumma äkta män.
Härlig och mycket avkopplande pendelläsning!
Författare: Agatha Christie
Förlag: Novellix
Som jag skrivit om tidigare, så förstår jag inte riktigt varför jag inte läser fler noveller. Jag gillar verkligen formatet, men det blir inte riktigt av ändå.
Nu har jag i alla fall läst några stycken, bland annat Den blå pelargonen av Agatha Christie, som man nog kan säga var en ganska typisk Christie. Jag blev lite förvånad över att jag inte läst den tidigare, men det kanske finns några sådana här små godbitar kvar som man missat, även om man läst Agatha Christie sedan man var sisådär tio år och tror man nosat upp allt ;-).
Det här är en riktig pusseldeckare med en finurlig Miss Marple i högform. Det är småsinta och kärlekstörstande sjuksköterskor och naiva och lite snälldumma äkta män.
Härlig och mycket avkopplande pendelläsning!
måndag 20 juni 2016
Vågspel
Titel: Vågspel
Författare: Ann Rosman
Förlag: Albert Bonniers förlag
Recensionsexemplar
Det är kanske aningen löjligt, men jag tycker det blir lite extra kul att läsa Ann Rosman efter det att hon var hos oss på Mölnlycke bibliotek och pratade om häxor och magi under en temacirkel vi hade för några år sedan. Det var ju inget traditionellt författarbesök, utan mer ett samtal, och det var verkligen väldigt bra.
Jag tyckte om Vågspel, som är den sjätte boken om polis Karin Adler som är bosatt och arbetar på Marstrand. Min invändning är att det var lite väl mycket om dykning och segling ... De bitarna hade kunnat kortas av.
Orkneyöarna lockar ju helt galet mycket och det känns som om jag verkligen måste dit någon gång i livet. Själva berättelsen i olika tidsplan är både fängslande och spännande.
Ann Rosman är verkligen skicklig på att väva samman vår egen tid med händelser längre tillbaka i tiden, och det märks att hon själv blir helt absorberad av det hon skriver om. Hon lyckas absolut förmedla sin entusiasm över de olika historier hon bygger sina egna berättelser på.
I vågspel får polisen på Marstrand ett telefonsamtal från polisen på Orkneyöarna där man hittat en svenskregistrerad segelbåt drivandes utan någon passagerare ombord. Karin Adler åker dit tillsammans med en kollega, och man lyckas identifiera båtens ägare. Personen i fråga har tidigare besökt öarna och är en van seglare. Han är också något av en rättshaverist och driver flera fall gentemot norska staten gällande de helt fruktansvärda villkor dykare vid exempelvis oljeplattformarna utsattes för i början av 70-talet.
Som sagt, bra story och underbara miljöer. Lite mindre dyk- och seglingsfakta hade enligt mig gjort boken ännu bättre. Men det är ju bara jag, som varken dyker eller seglar ... Någon med dessa intressen kanske skulle tycka precis raka motsatsen!
Författare: Ann Rosman
Förlag: Albert Bonniers förlag
Recensionsexemplar
Det är kanske aningen löjligt, men jag tycker det blir lite extra kul att läsa Ann Rosman efter det att hon var hos oss på Mölnlycke bibliotek och pratade om häxor och magi under en temacirkel vi hade för några år sedan. Det var ju inget traditionellt författarbesök, utan mer ett samtal, och det var verkligen väldigt bra.
Jag tyckte om Vågspel, som är den sjätte boken om polis Karin Adler som är bosatt och arbetar på Marstrand. Min invändning är att det var lite väl mycket om dykning och segling ... De bitarna hade kunnat kortas av.
Orkneyöarna lockar ju helt galet mycket och det känns som om jag verkligen måste dit någon gång i livet. Själva berättelsen i olika tidsplan är både fängslande och spännande.
Ann Rosman är verkligen skicklig på att väva samman vår egen tid med händelser längre tillbaka i tiden, och det märks att hon själv blir helt absorberad av det hon skriver om. Hon lyckas absolut förmedla sin entusiasm över de olika historier hon bygger sina egna berättelser på.
I vågspel får polisen på Marstrand ett telefonsamtal från polisen på Orkneyöarna där man hittat en svenskregistrerad segelbåt drivandes utan någon passagerare ombord. Karin Adler åker dit tillsammans med en kollega, och man lyckas identifiera båtens ägare. Personen i fråga har tidigare besökt öarna och är en van seglare. Han är också något av en rättshaverist och driver flera fall gentemot norska staten gällande de helt fruktansvärda villkor dykare vid exempelvis oljeplattformarna utsattes för i början av 70-talet.
Som sagt, bra story och underbara miljöer. Lite mindre dyk- och seglingsfakta hade enligt mig gjort boken ännu bättre. Men det är ju bara jag, som varken dyker eller seglar ... Någon med dessa intressen kanske skulle tycka precis raka motsatsen!
måndag 14 mars 2016
En skugga blott #blogg100 14
Titel: En skugga blott
Författare: Maria Lang
Förlag: Norstedts
Jag var inte helt säker på om jag läst En skugga blott tidigare, men när jag läst ett tag insåg jag att det hade jag inte gjort. Ibland är det så himla skönt att bara vila i en Maria Lang, Agatha Christie, Dorothy Sayers eller liknande. Vilsamt och hemtrevligt, vare sig det är särskilt bra eller inte. Det var precis vad jag behövde när jag häromdagen plockade med mig En skugga blott hem från jobbet.
Jag har massor att läsa hemma och behöver absolut inte fler böcker i travarna, så det var helt onödigt egentligen, men det behöver jag väl knappast påpeka ...
Här träffar vi en Puck som precis kommit tillbaka till Sverige efter en tur till Egypten där hennes pappa varit dålig. Nu är pappan på bättringsvägen och Puck längtar hem till sin Eje och deras nyinredda Stockholmsvåning.
Hon blir förvånad och besviken när Eje inte möter upp på flygplatsen, och ännu mer förvånad, och förvirrad, när hon kommer hem. I lägenheten hittar hon nämligen kvinnokläder som inte är hennes egna samt ett kvinnligt lik i badkaret ...
Självklart ringer hon genast Christer Wijk som kommer till undsättning. Det visar sig snart att liket tillhör kretsen som tillbringar det mesta av sin tid på Hum B, Humanistiska biblioteket, där också Puck spenderar mycket av sin tid när hon skriver på sin avhandling.
Handlingen utspelar sig sedan mycket just på Hum B och kring de studenter som dagligen ses där, och som tillhör en liten ganska intim krets akademiker.
Det är några kärleksintriger, några missförstånd och annat som hör en deckare av Maria Lang till. Som sagt, vilsamt och hemtrevligt.
Författare: Maria Lang
Förlag: Norstedts
Jag var inte helt säker på om jag läst En skugga blott tidigare, men när jag läst ett tag insåg jag att det hade jag inte gjort. Ibland är det så himla skönt att bara vila i en Maria Lang, Agatha Christie, Dorothy Sayers eller liknande. Vilsamt och hemtrevligt, vare sig det är särskilt bra eller inte. Det var precis vad jag behövde när jag häromdagen plockade med mig En skugga blott hem från jobbet.
Jag har massor att läsa hemma och behöver absolut inte fler böcker i travarna, så det var helt onödigt egentligen, men det behöver jag väl knappast påpeka ...
Här träffar vi en Puck som precis kommit tillbaka till Sverige efter en tur till Egypten där hennes pappa varit dålig. Nu är pappan på bättringsvägen och Puck längtar hem till sin Eje och deras nyinredda Stockholmsvåning.
Hon blir förvånad och besviken när Eje inte möter upp på flygplatsen, och ännu mer förvånad, och förvirrad, när hon kommer hem. I lägenheten hittar hon nämligen kvinnokläder som inte är hennes egna samt ett kvinnligt lik i badkaret ...
Självklart ringer hon genast Christer Wijk som kommer till undsättning. Det visar sig snart att liket tillhör kretsen som tillbringar det mesta av sin tid på Hum B, Humanistiska biblioteket, där också Puck spenderar mycket av sin tid när hon skriver på sin avhandling.
Handlingen utspelar sig sedan mycket just på Hum B och kring de studenter som dagligen ses där, och som tillhör en liten ganska intim krets akademiker.
Det är några kärleksintriger, några missförstånd och annat som hör en deckare av Maria Lang till. Som sagt, vilsamt och hemtrevligt.
fredag 11 september 2015
Murder bag
Titel: Murder Bag
Författare: Tony Parsons
Förlag: EA Förlag
Det kommer bli en del korta och koncisa inlägg om lästa böcker på Bibliotekskatten framöver! Jag vill verkligen beta av det jag läst och tiden räcker som vanligt inte riktigt till ... Eller det gör den kanske egentligen, men just nu så är det mycket annat som tar tid, och då får man välja och välja bort ... Även om jag läser mycket hela tiden så är det inte alltid jag hinner med att blogga om det jag läser. Jag efterlyser en funktion i Instagram där man kan dela till Blogger precis som till fb, twitter, tumblr etc! Det skulle passa mig alldeles utmärkt just nu :-)
Jag köpte Tony Parsons Murder Bag i Visby under Crimetime Gotland och började läsa på en gång. På färjan till Oskarshamn blev den utläst och jag blev genast sugen på fortsättningen.
Detta är första delen i en serie om kriminalpolis Max Wolfe. Jag gillar verkligen Londonmiljöerna i boken, och jag gillar också att läsa om Max Wolfes privatliv som ensamstående pappa med en liten dotter och en hundvalp mitt i stan.
Kort om handlingen. En rik bankman blir mördad i London. Strax därefter mördas även en hemlös man på Londons gator av samme mördare. Till en början ser man inget samband, men efter ett tag kommer det fram att dessa män gick på samma militärskola för många år sedan. Någon tar hämnd för för händelser långt tillbaka i tiden. Man får som läsare direkt i första kapitlet en inblick i en del av vad som hände då, på internatskolan männen var unga.
Det märks att Tony Parsons är väl påläst och kan sin kriminalhistoria, vilket man också förstod när man lyssnade på honom i Visby. Jag kommer absolut att fortsätta följa Max Wolfe. Om inte annat så för att få veta hur det går med hundvalpen!
Författare: Tony Parsons
Förlag: EA Förlag
Det kommer bli en del korta och koncisa inlägg om lästa böcker på Bibliotekskatten framöver! Jag vill verkligen beta av det jag läst och tiden räcker som vanligt inte riktigt till ... Eller det gör den kanske egentligen, men just nu så är det mycket annat som tar tid, och då får man välja och välja bort ... Även om jag läser mycket hela tiden så är det inte alltid jag hinner med att blogga om det jag läser. Jag efterlyser en funktion i Instagram där man kan dela till Blogger precis som till fb, twitter, tumblr etc! Det skulle passa mig alldeles utmärkt just nu :-)
Jag köpte Tony Parsons Murder Bag i Visby under Crimetime Gotland och började läsa på en gång. På färjan till Oskarshamn blev den utläst och jag blev genast sugen på fortsättningen.
Detta är första delen i en serie om kriminalpolis Max Wolfe. Jag gillar verkligen Londonmiljöerna i boken, och jag gillar också att läsa om Max Wolfes privatliv som ensamstående pappa med en liten dotter och en hundvalp mitt i stan.
Kort om handlingen. En rik bankman blir mördad i London. Strax därefter mördas även en hemlös man på Londons gator av samme mördare. Till en början ser man inget samband, men efter ett tag kommer det fram att dessa män gick på samma militärskola för många år sedan. Någon tar hämnd för för händelser långt tillbaka i tiden. Man får som läsare direkt i första kapitlet en inblick i en del av vad som hände då, på internatskolan männen var unga.
Det märks att Tony Parsons är väl påläst och kan sin kriminalhistoria, vilket man också förstod när man lyssnade på honom i Visby. Jag kommer absolut att fortsätta följa Max Wolfe. Om inte annat så för att få veta hur det går med hundvalpen!
tisdag 25 augusti 2015
Huset på Udden eller det ena ger det andra
Huset på udden utkom första gången 1958 och jag tror inte jag läst den tidigare. Jag blev lite förvånad över att jag inte kände igen den, men Agatha Christie var ju så otroligt produktiv så egentligen så är det väl inte så konstigt. Jag har i alla fall läst en hel del av hennes titlar och föredrar absolut Miss Marple framför Hercule Poirot.
Jag hade egentligen inga planer alls på att läsa någon Christie nu, men så blev jag påmind om Miss Marples sista fall under Crimetime Gotland. Titeln finns med på Lotta Olssons (DN) lista över de 100 bästa deckarna genom tiderna, och jag har tänkt att läsa den flera gånger, men faktiskt inte fått tag på den. nu klickade jag helt enkelt hem den på nätet på engelska 'Sleeing murder, Miss Marples last case'.
Eftersom jag hade Lotta Olssons lista i tankarna när jag började jobba efter Visby så blev det självklart så att Huset på udden fick följa med hem när jag fick syn på den. Fullständigt logiskt, eller hur?
Det är lite kul att det kommer nyutgåvor av Agatha Christies titlar. Snygga är de också. Det är Bookmark förlag som står för utgivningen med Helen Ljungmark som översättare.
Huset på udden är varken en Miss Marple eller en Poirot-deckare, utan känns mer som en psykologisk thriller. Den har absolut drag av pusseldeckare och det slutna rummet-mysteriet, men handlar mer om hur människor reagerar i vissa situationer och om vad som kan driva en människa till att mörda, även om hen vet att det är fel.
Ibland är det faktiskt helt ljuvligt att läsa den här typen av litteratur. Det kan vara Maria Lang, Agatha Christie, Dorothy Sayers eller någon annan. Det är för det mesta välskrivet och snyggt plus att man får förmånen att befinna sig i en annan tid för ett tag. En tid där det visserligen begicks nog så bestialiska mord, men där det ändå känns tryggt och lugnt att befinna sig. Jag önskar ibland att man kunde ta ett kliv rätt in i exempelvis 40-talet och ha lite semester ...
tisdag 4 augusti 2015
Då var det dags att välja ny bok igen
lördag 1 augusti 2015
Bättre sent än aldrig
Etiketter:
Böcker,
crimetime gotland,
Deckare,
Läsning
måndag 25 maj 2015
Hammarbypolisen
Jag såg precis att det är recensionsdatum för Carin Gerhardsen's Falleri, Fallera Falleralla idag. Hennes sista del i serien Hammarbypolisen. Jag håller på med ett inlägg och kanske blir det färdigt ikväll. Men jag ville i alla fall uppmärksamma boken idag och uppmana er som som inte läst de här åtta böckerna att faktiskt sätta igång. Ni kommer inte att ångra er.
tisdag 19 maj 2015
Vår egen lilla hemlighet
Titel: Vår egen lilla hemlighet
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum
Recensionsexemplar
Det här är någonting som jag väntat på, och riktigt längtat efter! Fjärde delen om bland annat reportern Magdalena och polisen Petra i det lilla samhället Hagfors, i Värmland. Inte blev jag besviken heller, den var helt klart värd att vänta på.
Jag har gillat de tidigare delarna också, men jag undrar om inte den här var den som krupit längst in under skinnet på mig? Riktigt obehagligt blev det på sina ställen. Fast på ett bra sätt då såklart om man nu, som ju jag är, gillar den här typen av spänningsromaner.
De allra bästa deckarna tycker jag är de där man kommer exempelvis poliserna som man följer riktigt nära på det personliga planet. Sedan är det naturligtvis en bonus om själva brottet/brotten är väl sammansatta också. Men det viktigaste är helt klart det runt omkring.
Ninni Schulmans serie hamnar definitivt i kategorin med huvudkaraktärer som man känner att man kommer nära. Vi har till exempel journalisten Magdalena som kommit hemflyttande till Hagfors efter en jobbig skilsmässa, tillsammans med sin adopterade son. Hon har visserligen fått jobb på lokaltidningen, men det känns hela tiden som om hon hänger på ett snöre och att den mycket lilla lokala redaktionen är på väg att rationaliseras bort.
Sedan får vi lära känna Petra, som avancerat och numera är chef på den lilla polisstationen på orten. Även polisen får känna på neddragningar och den oro som följer med detta. Petra känner sig i den här sista boken inte bra, och tror själv att det kanske kan vara stressrelaterat.
Handlingen i Vår egen lilla hemlighet är den att socialsekreteraren Anna-Karin försvinner en dag på väg hem från jobbet. Hennes man anmäler henne som försvunnen och verkar helt säker på att hon är död. Efter det att man hittar Anna-Karins bil vid vägkanten och den är full med blod verkar det inte bättre än att han har rätt. När polisen börjar ställa frågor till mannen och dottern visar det sig dock att det eventuellt döljer sig en del under ytan, som kanske inte syns vid en första anblick.
Det här är en riktig bladvändare och det är riktigt svårt att slita sig när man väl börjat läsa! Man får se till att ha god tid på sig och att man inte blir störd på ett tag så man får njuta i lugn och ro av läsningen!
Som jag skrev tidigare så är det riktigt obehagligt på sina ställen, inte minst då det gäller en av de parallella historierna som berättas. Som alltid när det handlar om barn och övergrepp så blir det extra svårt att hantera.
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum
Recensionsexemplar
Det här är någonting som jag väntat på, och riktigt längtat efter! Fjärde delen om bland annat reportern Magdalena och polisen Petra i det lilla samhället Hagfors, i Värmland. Inte blev jag besviken heller, den var helt klart värd att vänta på.
Jag har gillat de tidigare delarna också, men jag undrar om inte den här var den som krupit längst in under skinnet på mig? Riktigt obehagligt blev det på sina ställen. Fast på ett bra sätt då såklart om man nu, som ju jag är, gillar den här typen av spänningsromaner.
De allra bästa deckarna tycker jag är de där man kommer exempelvis poliserna som man följer riktigt nära på det personliga planet. Sedan är det naturligtvis en bonus om själva brottet/brotten är väl sammansatta också. Men det viktigaste är helt klart det runt omkring.
Ninni Schulmans serie hamnar definitivt i kategorin med huvudkaraktärer som man känner att man kommer nära. Vi har till exempel journalisten Magdalena som kommit hemflyttande till Hagfors efter en jobbig skilsmässa, tillsammans med sin adopterade son. Hon har visserligen fått jobb på lokaltidningen, men det känns hela tiden som om hon hänger på ett snöre och att den mycket lilla lokala redaktionen är på väg att rationaliseras bort.
Sedan får vi lära känna Petra, som avancerat och numera är chef på den lilla polisstationen på orten. Även polisen får känna på neddragningar och den oro som följer med detta. Petra känner sig i den här sista boken inte bra, och tror själv att det kanske kan vara stressrelaterat.
Handlingen i Vår egen lilla hemlighet är den att socialsekreteraren Anna-Karin försvinner en dag på väg hem från jobbet. Hennes man anmäler henne som försvunnen och verkar helt säker på att hon är död. Efter det att man hittar Anna-Karins bil vid vägkanten och den är full med blod verkar det inte bättre än att han har rätt. När polisen börjar ställa frågor till mannen och dottern visar det sig dock att det eventuellt döljer sig en del under ytan, som kanske inte syns vid en första anblick.
Det här är en riktig bladvändare och det är riktigt svårt att slita sig när man väl börjat läsa! Man får se till att ha god tid på sig och att man inte blir störd på ett tag så man får njuta i lugn och ro av läsningen!
Som jag skrev tidigare så är det riktigt obehagligt på sina ställen, inte minst då det gäller en av de parallella historierna som berättas. Som alltid när det handlar om barn och övergrepp så blir det extra svårt att hantera.
onsdag 4 februari 2015
Granne med döden
Titel: Granne med döden
Författare: Alex Marwood
Förlag: Modernista
Recensionsexemplar
Så fick jag äntligen läst Granne med döden. Var den värd att vänta på? Ja, herregud så värd den var att vänta på! Jag var lite tveksam i början, det kändes som lite väl mycket läckande lik, inälvor som mixades i hushållsmixern, ruttnande kroppsdelar mm. Men allt det andra! Vilka karaktärer. Jag njuter hela vägen.
Vad jag tycker är så otroligt skickligt är hur hon (Marwood) lyckas att t o m få det lite humoristiskt mitt i det otäcka. En del helt absurda situationer som uppstår, där människor som mot sin vilja av olika anledningar blivit tvingade att hjälpas åt i olika mardrömslika sammanhang, är sanslöst bra.
Man känner igen känslan från mardrömmar man haft själv. Ni vet, när man är inne i en riktigt mardrömslik situation och allt bara känns helt hopplöst och som om ingenting kommer bli normalt igen. Sedan vaknar man. När man sedan går tillbaka in i drömmen igen så vet man på något sätt ändå att det är en dröm och kan styra upp det hela.
Jag vill inte spoila någonting för er som tänkt läsa, och även om man som läsare till viss del anar vad som kommer att hända, så är det vissa vändningar som är helt oväntade.
Lite kort om handlingen; Ett hyreshus i London som sett sina bästa dagar. Snål hyresvärd som inget hellre vill än att sälja, då mark- och fastighetspriser börjar stiga i området. En av hyresgästerna, en äldre dam som bott där i precis hela sitt liv, sätter käppar i hjulet i o m att hon har ett livstidskontrakt på sin lägenhet. Värden gör vad han kan för att få bort henne. Nonchalerar stinkande avlopp och annat som behöver åtgärdas.
De andra hyresgästerna är en udda samling. Folk kommer och går. Det är inget hus där någon blir kvar särskilt länge. Alla de nuvarande hyresgästerna har sina hemligheter. En är på rymmen från socialen, en är på flykt från både polisen och den kriminella världen, en är Iransk flykting etc etc. Av olika anledningar kommer de allihopa att behöva samarbeta för att överleva och för att kunna fortsätta sina liv under radarn.
Efter Alex Marwoods förra bok Onda flickor, och nu den här så är det här definitivt en författare jag kommer följa med spänning och otålighet.
Författare: Alex Marwood
Förlag: Modernista
Recensionsexemplar
Så fick jag äntligen läst Granne med döden. Var den värd att vänta på? Ja, herregud så värd den var att vänta på! Jag var lite tveksam i början, det kändes som lite väl mycket läckande lik, inälvor som mixades i hushållsmixern, ruttnande kroppsdelar mm. Men allt det andra! Vilka karaktärer. Jag njuter hela vägen.
Vad jag tycker är så otroligt skickligt är hur hon (Marwood) lyckas att t o m få det lite humoristiskt mitt i det otäcka. En del helt absurda situationer som uppstår, där människor som mot sin vilja av olika anledningar blivit tvingade att hjälpas åt i olika mardrömslika sammanhang, är sanslöst bra.
Man känner igen känslan från mardrömmar man haft själv. Ni vet, när man är inne i en riktigt mardrömslik situation och allt bara känns helt hopplöst och som om ingenting kommer bli normalt igen. Sedan vaknar man. När man sedan går tillbaka in i drömmen igen så vet man på något sätt ändå att det är en dröm och kan styra upp det hela.
Jag vill inte spoila någonting för er som tänkt läsa, och även om man som läsare till viss del anar vad som kommer att hända, så är det vissa vändningar som är helt oväntade.
Lite kort om handlingen; Ett hyreshus i London som sett sina bästa dagar. Snål hyresvärd som inget hellre vill än att sälja, då mark- och fastighetspriser börjar stiga i området. En av hyresgästerna, en äldre dam som bott där i precis hela sitt liv, sätter käppar i hjulet i o m att hon har ett livstidskontrakt på sin lägenhet. Värden gör vad han kan för att få bort henne. Nonchalerar stinkande avlopp och annat som behöver åtgärdas.
De andra hyresgästerna är en udda samling. Folk kommer och går. Det är inget hus där någon blir kvar särskilt länge. Alla de nuvarande hyresgästerna har sina hemligheter. En är på rymmen från socialen, en är på flykt från både polisen och den kriminella världen, en är Iransk flykting etc etc. Av olika anledningar kommer de allihopa att behöva samarbeta för att överleva och för att kunna fortsätta sina liv under radarn.
Efter Alex Marwoods förra bok Onda flickor, och nu den här så är det här definitivt en författare jag kommer följa med spänning och otålighet.
tisdag 3 februari 2015
Livet & Dödens Villkor
Titel: Livets & dödens Villkor
Författare: Belinda Bauer
Förlag: Modernista
Recensionsexemplar
Livets och Dödens Villkor var precis lika bra som jag trott och hoppats. Belinda Bauer när hon är som bäst. Fantastiska karaktärer som man vill veta mer om, även de som är riktigt osympatiska. Sedan har hon (Bauer) en otrolig förmåga att få läsaren att känna det som om man känner personerna i hennes böcker, med mycket små medel. Utan att ösa över läsaren information om sina karaktärer så får hon oss ändå att tro att vi vet massor om dem. Eller i alla fall så är det så jag känner.
Man riktigt känner hur fukten tränger in i Ruby Tricks och hennes föräldrars lilla stuga. Skogen tränger på från ena hållet och havet från det andra. Som om naturen vill få bort hela stugan, tillsammans med dess invånare.
Ruby bor i en liten by med bara en handfull ungar, som är hänvisade till varandra trots åldersskillnaderna, om de vill ha någon att leka med alls. Ruby är 10 år och avgudar sin arbetslösa pappa och har börjar nära ett förakt, influerat av pappan, gentemot sin mamma. Mamman bara jobbar och jobbar och beter sig högfärdigt och som om hon är lite förmer än de andra tycker både Ruby och hennes pappa. Hon tjatar om att äta grönsaker och om att pappan ska laga det trasig fönstret.
Nej, Ruby föredrar alla gånger att åka med pappa i bilen och leta efter mördaren som går lös i trakten. Mannen som före det att han tar livet av unga kvinnor tvingar dem att ringa hem till sina mammor och berättar för dem att de ska dö.
Ruby och pappan tar för vana att stanna och plocka upp unga kvinnor som t ex står och väntar på bussen ensamma, i mörkret. De kör de ända hem till dörren så de kan känna sig helt trygga.
Det här är en mörk och rå berättelse, med gott om destruktivitet, svartsjuka och missunnsamhet. Det riktigt kryper i en av obehag, när man tänker på den lilla 10-åriga tjejen och hennes tillvaro i den där stugan med föräldrar som genom åren inte bara helt har förlorat passionen de en gång kände, utan också börjat känna hat och rädsla inför varandra.
Allteftersom intrigen tätnade så satt jag nästan och höll andan när jag läste. Det kändes som om en snara drogs åt och jag ville nästan att boken ska ta slut riktigt snabbt så jag skulle få veta slutet, samtidigt som jag ville dra ut på det hela ett tag till för att det var så himla spännande och bra skrivet.
Författare: Belinda Bauer
Förlag: Modernista
Recensionsexemplar
Livets och Dödens Villkor var precis lika bra som jag trott och hoppats. Belinda Bauer när hon är som bäst. Fantastiska karaktärer som man vill veta mer om, även de som är riktigt osympatiska. Sedan har hon (Bauer) en otrolig förmåga att få läsaren att känna det som om man känner personerna i hennes böcker, med mycket små medel. Utan att ösa över läsaren information om sina karaktärer så får hon oss ändå att tro att vi vet massor om dem. Eller i alla fall så är det så jag känner.
Man riktigt känner hur fukten tränger in i Ruby Tricks och hennes föräldrars lilla stuga. Skogen tränger på från ena hållet och havet från det andra. Som om naturen vill få bort hela stugan, tillsammans med dess invånare.
Ruby bor i en liten by med bara en handfull ungar, som är hänvisade till varandra trots åldersskillnaderna, om de vill ha någon att leka med alls. Ruby är 10 år och avgudar sin arbetslösa pappa och har börjar nära ett förakt, influerat av pappan, gentemot sin mamma. Mamman bara jobbar och jobbar och beter sig högfärdigt och som om hon är lite förmer än de andra tycker både Ruby och hennes pappa. Hon tjatar om att äta grönsaker och om att pappan ska laga det trasig fönstret.
Nej, Ruby föredrar alla gånger att åka med pappa i bilen och leta efter mördaren som går lös i trakten. Mannen som före det att han tar livet av unga kvinnor tvingar dem att ringa hem till sina mammor och berättar för dem att de ska dö.
Ruby och pappan tar för vana att stanna och plocka upp unga kvinnor som t ex står och väntar på bussen ensamma, i mörkret. De kör de ända hem till dörren så de kan känna sig helt trygga.
Det här är en mörk och rå berättelse, med gott om destruktivitet, svartsjuka och missunnsamhet. Det riktigt kryper i en av obehag, när man tänker på den lilla 10-åriga tjejen och hennes tillvaro i den där stugan med föräldrar som genom åren inte bara helt har förlorat passionen de en gång kände, utan också börjat känna hat och rädsla inför varandra.
Allteftersom intrigen tätnade så satt jag nästan och höll andan när jag läste. Det kändes som om en snara drogs åt och jag ville nästan att boken ska ta slut riktigt snabbt så jag skulle få veta slutet, samtidigt som jag ville dra ut på det hela ett tag till för att det var så himla spännande och bra skrivet.
söndag 28 december 2014
Otippad lästid
Det är precis lika lätt att sugas in i Jimmy Perez' värld som det var i den allra första delen i Cleeve's Shetlandsserie, och det är ytterst motvilligt som jag slår igen boken när sista sidan är läst.
Det var inte utan att jag var lite nervös inför hur det skulle vara att återse Perez, efter tragedin i boken innan (jag försöker febrilt att inte spoila här! Det kan ju eventuellt finnas någon som läser bloggen som inte läst Cleeve's ...), men det gick hur bra som helst. Jag, och säkert många med mig, var helt chockad över händelserna i förra boken. Nästan så man var lite förbannad (eller nästan, vem försöker jag lura här, jag var jätteilsk och upprörd) på Ann Cleeve's för att hon skrev som hon gjorde. Samtidigt som jag motvilligt fick erkänna att det var riktigt modigt gjort.
Ni som inte läst böckerna om Jimmy Perez, vad väntar ni på? Själv ska jag strax ge mig på en fristående av Cleeve's. Det tror jag i alla fall att 'The sleeping and the dead' är, innan jag klickar hem nästa Perez.
fredag 12 december 2014
Ännu en
Titel: Flickoffret
Författare: James Oswald
Förlag: Modernista
Recensionsexemplar
Ännu en deckare utläst. Det tog rätt lång tid att komma igenom den här. Som så ofta så var det andra titlar som råkade komma emellan.
När jag väl fick lite sammanhängande lästid så tyckte jag den var bra.
Även om jag fortfarande känner att det får vara nog med den mer traditionella sortens deckare nu på ett tag.
Till en början så kändes det lite väl mycket, med ritualmord, lemlästade kroppar och avlägsnade inre organ ... Men sedan tog nyfikenheten över. Jag gillade huvudpersonen, kriminalkommissarie McLean, och jag tyckte mycket om några av de andra karaktärerna. Exempelvis Emma och grinige Bob.
Förmodligen kommer jag inte kunna låta bli att läsa tvåan när den kommer ut.
Jag kommer förmodligen inte heller kunna vänta så mycket längre med att läsa Ann Cleeve's 'Dead Water' även om den kanske också måste räknas som en traditionell deckare. Men det är ju Shetlandsöarna! Jimmy Perez! Dimma och hav! Etc etc ... Man behöver ju inte försvara sig då, eller hur?
torsdag 20 november 2014
Så kan det gå
Jag skrev häromdagen att jag kanske helt enkelt tröttnat lite på de mer traditionella deckarna? Alltså serierna där man följer samma poliser/avdelning i bok efter bok? Här skulle jag sedan kunna lista ett antal undantag som jag ALLTID kommer läsa nya delar av, men det gör jag inte.
Det var när jag läst ut Eva Dolan's 'Lång väg hem', som jag visserligen tyckte var bra men som jag kände inte riktigt lyfte för mig, som jag började fundera på det här.
Efter detta har jag i rask takt läst Peter Robinsons senaste och nu börjat med 'Flickoffret' som är första delen i en serie ... Där ser man. Peter Robinson's Alan Banks är förmodligen ett av ovan nämnda undantag, och Flickoffret har jag inte kommit så värst långt i ännu, men gillar mycket. Korta rapporter om båda kommer så småningom.
Det var när jag läst ut Eva Dolan's 'Lång väg hem', som jag visserligen tyckte var bra men som jag kände inte riktigt lyfte för mig, som jag började fundera på det här.
Efter detta har jag i rask takt läst Peter Robinsons senaste och nu börjat med 'Flickoffret' som är första delen i en serie ... Där ser man. Peter Robinson's Alan Banks är förmodligen ett av ovan nämnda undantag, och Flickoffret har jag inte kommit så värst långt i ännu, men gillar mycket. Korta rapporter om båda kommer så småningom.
Etiketter:
Böcker,
Deckare,
Läsning,
Minotaur,
Modernista,
Recensionsexemplar
onsdag 19 november 2014
Lotta Olssons lista över bästa deckarna!
HÄR kan man läsa listan!
En del har jag läst, några ska jag absolut läsa och en del andra tar jag nog och struntar i!
Orkar inte kolla, men kom inte Svarthuset tidigt 2014? Men det kan den väl inte gjort, då hade den väl snott åt sig första platsen?!?
söndag 2 november 2014
Lång väg hem
Titel: Lång väg hem
Författare: Eva Dolan
Förlag: Modernista
Recensionsexemplar
"Rafflande, originell och så samtida att den kunde varit skriven nästa år. En lysande kriminaldebut." Så uttalar sig Denise Mina om Lång väg hem.
Jag håller med. I alla fall till viss del. Rafflande är den, och samtida. Däremot så vet jag inte om jag tycker det är så väldigt originellt.
Det är bra, men det är någonting som gör att det går trögt för mig att läsa. Det kanske beror på att jag har massor med annat som ligger och väntar, men jag tror inte det. Det är något annat.
Kanske är jag helt enkelt lite trött på de här lite mer traditionella deckarserierna? Helt klart är ju att jag mer och mer föredrar lite mer spännings- och skräckromaner, som t ex Gillian Flynn. Undantagen skulle väl i så fall vara Ann Cleeves och Peter May som ju faktiskt har poliser i huvudrollerna, och som absolut tillhör mina favoriter just nu.
Hur som helst. Lång väg hem är bra. Välskriven, spännande och med en del överraskande vändningar. Kanske inte det bästa jag läst, men ändå såpass intressant att jag förmodligen kommer att vilja läsa tvåan när den kommer.
söndag 7 september 2014
Tjockare än vatten
Titel; Tjockare än vatten
Författare; Carin Gerhardsen
Förlag; Norstedts
Recensionsexemplar
Tjockare än vatten blev för mig ingen favorit i Hammarbyserien. Det kan bero på att jag inte riktigt hade huvudet med mig när jag läste, på grund av att det är mycket som händer just nu. eller så kan det bero på att jag känner mig lite mätt på serien helt enkelt. Jag vet inte riktigt. Jag är inte redo att släppa taget, dock! Jag kommer absolut att fortsätta läsa när nästa del kommer.
Jag tycker det börjar tätt och fint med en äldre kvinna som passar sitt barnbarn och blir mördad i sitt eget badkar en mycket tidig morgon. Jag riktigt känner kaffedoften, (fortfarande nu ett bra tag efter det att jag läst boken!) av kannan med kaffe kvinnan satte på för att barnet bad henne göra det. Hon, flickan, tyckte det doftade så gott och skulle mycket lättare kunna somna om igen när doften spred sig genom huset. En känsla man absolut kan relatera till, eller hur?!?
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Jag tror jag tyckte det hela blev lite väl långsökt. För många olika trådar att hålla isär, vilket gör att det hela känns lite väl konstruerat kanske.
Annars så är jag ju väldigt svag för när man kommer huvudpersonerna in på livet såhär (Bolton!) som man gör i Gerhardsens böcker. Att det är lika mycket fokus på poliserna som privatpersoner som det är på själva brottet, eller brotten.
Som sagt, ingen favorit men det var absolut inte så att jag satt och led när jag läste och jag kommer nyfiket kasta mig över även nästa del om Hammarbypoliserna
Författare; Carin Gerhardsen
Förlag; Norstedts
Recensionsexemplar
Tjockare än vatten blev för mig ingen favorit i Hammarbyserien. Det kan bero på att jag inte riktigt hade huvudet med mig när jag läste, på grund av att det är mycket som händer just nu. eller så kan det bero på att jag känner mig lite mätt på serien helt enkelt. Jag vet inte riktigt. Jag är inte redo att släppa taget, dock! Jag kommer absolut att fortsätta läsa när nästa del kommer.
Jag tycker det börjar tätt och fint med en äldre kvinna som passar sitt barnbarn och blir mördad i sitt eget badkar en mycket tidig morgon. Jag riktigt känner kaffedoften, (fortfarande nu ett bra tag efter det att jag läst boken!) av kannan med kaffe kvinnan satte på för att barnet bad henne göra det. Hon, flickan, tyckte det doftade så gott och skulle mycket lättare kunna somna om igen när doften spred sig genom huset. En känsla man absolut kan relatera till, eller hur?!?
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Jag tror jag tyckte det hela blev lite väl långsökt. För många olika trådar att hålla isär, vilket gör att det hela känns lite väl konstruerat kanske.
Annars så är jag ju väldigt svag för när man kommer huvudpersonerna in på livet såhär (Bolton!) som man gör i Gerhardsens böcker. Att det är lika mycket fokus på poliserna som privatpersoner som det är på själva brottet, eller brotten.
Som sagt, ingen favorit men det var absolut inte så att jag satt och led när jag läste och jag kommer nyfiket kasta mig över även nästa del om Hammarbypoliserna
fredag 8 augusti 2014
Nu blir det svensk spänning
Men, nu är det Carin Gerhardsens "Tjockare än Vatten" som blev nästa bok ut. Vilket också känns helt ok! Tror aldrig jag blivit besviken på någon bok i Hammarbyserien.
torsdag 12 juni 2014
Generation Loss
Titel; Generation Loss
Författare; Elizabeth Hand
Förlag; Harvest books
Nu var det väldigt längesedan jag läste Generation Loss, men jag tror inte jag skrivit någonting om den, så här kommer ytterligare en kortis, Jag försöker gå igenom alla utkast till inlägg som jag har liggandes på bloggen ... Det kommer att ta sin lilla tid!
Cass Neary är en fotograf vars glans dagar är över. Hon hade sin storhetstid i New York under punkens glansdagar, och fick då kultstatus inom vissa kretsar genom sina mörka, suggestiva bilder. Men det var längesedan nu. Cass har under många år levt ett liv i skymundan, ett hårt liv. Inga fotouppdrag att tala om på mycket lång tid, så när hon får en fråga om hon hon vill ta på sig ett uppdrag att göra ett reportage om en fotograf som lever isolerat på en liten ö utanför Maines kust, bestämmer hon sig för att åta sig det hela.
När hon kommer dit visar det sig rätt snabbt att saker och ting inte är som det borde vara på den lilla ön. Människor och djur försvinner, och Cass dras mot sin vilja in i den mycket täta atmosfären i det lilla samhället.
Jag gillar det här väldigt mycket. Hand känns lite lik Gillian Flynn, men kanske ändå lite råare? Jag har inte läst Available Dark, men kommer absolut att göra det. Det kan eventuellt till och med vara så att jag har den hemma i hyllan.
Tillägg: Det har jag! Available Dark hemma i hyllan alltså!
Författare; Elizabeth Hand
Förlag; Harvest books
Nu var det väldigt längesedan jag läste Generation Loss, men jag tror inte jag skrivit någonting om den, så här kommer ytterligare en kortis, Jag försöker gå igenom alla utkast till inlägg som jag har liggandes på bloggen ... Det kommer att ta sin lilla tid!
Cass Neary är en fotograf vars glans dagar är över. Hon hade sin storhetstid i New York under punkens glansdagar, och fick då kultstatus inom vissa kretsar genom sina mörka, suggestiva bilder. Men det var längesedan nu. Cass har under många år levt ett liv i skymundan, ett hårt liv. Inga fotouppdrag att tala om på mycket lång tid, så när hon får en fråga om hon hon vill ta på sig ett uppdrag att göra ett reportage om en fotograf som lever isolerat på en liten ö utanför Maines kust, bestämmer hon sig för att åta sig det hela.
När hon kommer dit visar det sig rätt snabbt att saker och ting inte är som det borde vara på den lilla ön. Människor och djur försvinner, och Cass dras mot sin vilja in i den mycket täta atmosfären i det lilla samhället.
Jag gillar det här väldigt mycket. Hand känns lite lik Gillian Flynn, men kanske ändå lite råare? Jag har inte läst Available Dark, men kommer absolut att göra det. Det kan eventuellt till och med vara så att jag har den hemma i hyllan.
Tillägg: Det har jag! Available Dark hemma i hyllan alltså!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



























