Seaside holiday i Eastbourne!

Vilken resa det blev. Vi var en liten tapper skara Linda, Anna och jag som tog flyget på till Gatwick och fortsatte direkt ner till Eastbourne. Allt gick hur smidigt som helst. Hotellet var väl inget vidare precis, men läget och omgivningarna helt fantastiska. Ni som följer mig på Instagram och Facebook kommer att känna igen bilderna i detta inlägg.

På torsdagen tog vi en hop-on-hop-off buss som skulle ta oss längs kusten. Vi hoppade av vid Beachy head och knockades fullständigt av skönheten i landskapet. Helt otroliga vyer. Vi gick och vi gick och vi gick. Det var liksom inte läge att hoppa på bussen igen, vi fortsatte att promenera istället. Vid Birling gap tog vi en fika på stranden för att sedan ta bussen tillbaka.

På fredagen vaknade vi till ösregn och halv storm. Så efter frukosten så gick vi på Towner art gallery i Eastbourne, och det var ett beslut vi inte ångrade. Vi hade lite otur, för de höll på att rigga om för nya utställningar och vi hamnade lite emellan. Men, vi fick se en utställning som de kallade Ten. Tio konstnärer utvalda av 10 medarbetare som arbetat i konsthallen i 10 år. Vi hann också med att se Rocketman på en biograf med enorm retrokänsla och ta en lång promenad längs hela strandpromenaden bort tills det att klipporna börjar.

På lördagen for vi via Lewes och Southease till Virginia Woolfs Monk's house. Jag trodde aldrig när vi var där förra året att jag skulle få återvända så snart. Det känns underbart att ha fått se denna ljuvliga trädgård med både vår- och sommarblommor. Kul också att hoppa av på den pyttelilla stationen i Southease. Det var som att hoppa av mitt i en kohage. Promenaden sedan till Monk's house var helt ljuvlig. Ännu bättre blev det av vetskapen om att att det var precis längs samma väg som Virginia Woolf med resesällskap tog sig till Monk's house från tåget, då när det begav sig. Lite märklig känsla.

Söndagen tillbringade vi på Charleston house, Vanessa Bells sommarhus. Dit kunde vi ta en buss direkt från Eastbourne. Vi var tvungna att säga till att vi skulle gå av utmed landsvägen nedanför Charleston house, det var tydligen inte någon egentlig hållplats. Sedan gick det två bussar tillbaka så det var bara att anpassa vistelsen efter det. Vi var nog där i drygt fyra timmar och skulle kunna ha stannat mycket längre. Förutom rundtur i huset och att vi strosade runt i trädgården och omgivningarna på egen hand, så har de ett väldigt fint galleri där det när vi var där hängde två separata utställningar. Båda lika fina att se.

När vi kom tillbaka till Eastbourne så kunde jag äntligen bada!!! det hade varit röd flagg och varningsskyltar uppe ända sedan vi kom dit, som jag inte vågade trotsa ... Det blåste verkligen en hel del. Men, när vi kom tillbaka sent söndag eftermiddag var flaggorna inte hissade, så jag skyndade mig upp och hämtade badkläde och hoppade i. Hade känts riktigt snopet att åka hem utan att ha kunnat doppa sig en enda gång.

Måndagen tillbringade vi i London. Ett riktigt regnigt London ...  Lite synd för vi hade tänkt att dels kunna knyta ihop vårt Bloomsburytema med en tur till Bloomsbury och dels kunna kika in på Libertys i o m att vi skulle åka med bokcirkeln till Tjolöholm veckan efter, och få en guidad tur om den Libertyinspirerade inredningen där. Men, men, det får bli nästa gång. Vi hann i alla fall med en tur till Tate, som ju alltid är mycket trevligt plus ett snabbt besök på Waterstone's vid Piccadilly, som känns som ett måste för mig. Spelar ingen roll hur många andra Waterstone's jag hinner med under ett Englandsbesök. Butiken vid Piccadilly vill jag inte missa.

Kanske, kanske inte kommer det fler inlägg från resan. Just nu bloggas det inte något vidare ofta från min sida, men som alltid så är ambitionen att skriva oftare. Men, vid det här laget så har jag också insett att jag tänker inte stressa över antalet inlägg här på bloggen. Det blir som det blir. Den lever, även om jag i perioder inte är så aktiv. Läser gör jag ju hela tiden ...

Kyss mig först

Titel; Kyss mig först
Författare; Lottie Moggach
Förlag; Modernista
Recensionsexemplar

Kyss mig först har länge hängt över mig som ett dåligt samvete ... Ett recensionsexemplar som blivit liggandes. Så jobbigt. Jag har några till sådana hemma i hyllan och kommer verkligen försöka beta av dem ett efter ett. Det handlar ju absolut inte om att jag inte vill läsa dem. Verkligen inte. Det är bara det att man hamnar i otakt ibland, med nytt som strömmar in och lite äldre som då inte blir läst.

Nu blev det så lyckligt så att det bestämdes i bästa bokcirkeln Bokbubblarna att vi skulle läsa Lottie Moggach's debut. Perfekt, tänkte jag och slängde mig över den. Sedan visade det sig att jag blev sjuk och inte kunde komma på träffen ... Men jag fick läst boken, och det är jag väldigt glad för.

Det är främst huvudpersonen, Leila, som gör att jag kapitulerade så fullständigt inför det här. Jag tycker hon gestaltas helt suveränt, och jag ömmar verkligen för henne. Till saken hör att jag just nu följer The Tunnel på SVT på måndagar (jag såg aldrig Bron när den gick), och Leila påminner mig väldigt starkt om den kvinnliga, franska poliskaraktären som spelas av Clémence Poésy (Fleur Delacour i Harry Potter! En parentes i sammanhanget är att jag tycker Clémence Poésy är fantastisk i The Tunnel). Inte så att de är lika till sättet egentligen, men just det här med att sakna vissa sociala kompetenser, svårigheten med att koda av situationer och händelser då man interagerar med andra människor. Jag tycker Moggach är helt fenomenal när Leila berättar för oss läsare hur hon tänker i vissa sammanhang. Hur logiskt det låter, fast att vi som läser vet att hon kommer bli besviken och att hon har missuppfattat andra personers intentioner.

Kyss mig först blev helt klart en mycket positiv överraskning, som dessutom blev en av de titlar jag tog med mig till mitt ena radioprat!

Av en annan tid

Titel; Av en annan tid
Författare; Katherine Webb
Förlag; Historiska media
Recensionsexemplar

Förväntningarna var höga när jag började läsa Av en annan värld. Jag tyckte mycket om Carolines arv, som var Webbs debut, och jag blev definitivt inte besviken på Av en annan värld.

Också här utspelar sig handlingen i två tidsplan. I nutid möter man Leah, en journalist som i sin hand får ett brev som hittats i fickan hos en soldat från första världskriget. Hon blir nyfiken på hans historia och på personen som skrivit brevet. Ledtrådarna leder henne till den gamla prästgården i Berkshire.

Till samma prästgård anländer också tjänsteflickan Cat Morley år 1911. Efter att ha tillbringat en tid i fängelse i London på grund av sin delaktighet i kvinnorättsfrågor hamnar hon långt ut på landet. Cat är en, milt uttryckt, främmande fågel i denna sin nya miljö och människor i byn både förfasar sig över hennes sätt att vara samtidigt som de känner sig hotade av hennes intellekt och sätt att tänka.

Av olika anledningar blir Cat inblandad i den ockulta experten, Robbin Durrants, liv. Durrant slår sig ner i prästgården på grund av att kyrkoherden, Cats arbetsgivare, är intresserad av det ockulta och känner sig helt säker på att det finns älvor och andra väsen i byn.

Det är härliga miljöer (Engelsk landsbygd! Gamla prästgårdar!), väl sammansatta (Excentriska! Lätt maniska! Dysfunktionella familjer!) karaktärer. Vad mer kan man begära? Katherine Webb är helt klart ett författarskap jag kommer att följa utgivningen av.

Underbara Jenny Valentine

Titel; Dubbelgångare
Författare; Jenny Valentine
Förlag; Atrium
Recensionsexemplar

Jag har väntat väldigt länge med att läsa Jenny Valentines Dubbelgångare. Ibland blir det ju sådär. Annat som kommer emellan. Men jag är väldigt glad att jag fick läst den såhär innan vi ska ha vårt Minikollo på jobbet så jag kan ta med och tipsa om den här.

Jag har ju verkligen älskat alla Valentines böcker, framförallt hennes ungdomsböcker, och det här var definitivt inget undantag. Jag sögs in i berättelsen på ett litet kick. Sedan befann jag mig i en Valentine-bubbla tills boken var utläst, i stort sett.

Som nästan alltid i Valentines böcker, är det ungdomar som på något vis är utsatta man möter. Här är det Chap, som är 14 år och är hemlös. Han är helt ensam i världen. Vad det är som egentligen hänt får man som läsare reda på lite då och då i boken, vilket skrivs in på ett så skickligt sätt att man funderar hit och dit under läsningens gång. Jag var inne på en massa olika spår, innan man tillslut fick hela bilden klart för sig.

Lite kort om handlingen är att Chap befinner sig på ett hem för ungdomar på rymmen, när han får syn på en bild i tidningen som ser ut som en kopia av honom själv. Det är en bild på Cassiel som varit försvunnen i två år.

Föreståndarna för hemmet är helt övertygade om att han är Cassiel och tillslut så bestämmer sig Chap för att spela med. Cassiel verkar ha, eller ha haft innan han försvann, allt det där som Chap aldrig haft. En familj, ett hem och välordnade förhållanden. Han lyckas lura (nästan!) alla, inklusive Cassiels familj, att han faktiskt är Cassiel. Men, det dröjer inte särskilt länge innan han förstår att saker och ting kanske inte är så idylliska som det verkat från början.

Det här är en familj med en del problem, och dessutom så är det något destruktivt och kanske till och med direkt farligt över storebrodern Frank. Slutet är smart och finurligt och ingenting man gissade sig till på en gång. Det är alltid kul att bli lite överraskad!

Jag gillar alltid karaktärerna i Valentines böcker väldigt mycket. Det är nästan aldrig några idylliska familjeförhållanden, men även om det oftast handlar om utsatta ungdomar på något vis, så finns det alltid människor i deras närhet som ställer upp och hjälper till. Och det behöver inte alls vara någon i familjen. Det kan vara bekanta eller rena främlingar som bryr sig. Sedan är karaktärerna alltid starka i sig själva. Modiga och kloka.

Som sagt, det här är bra, så bara läs! Jag ska aldrig mer vänta så länge med att läsa något nytt av Jenny Valentine.

Otrygg hamn

Titel; Otrygg hamn
Författare; Tana French
Förlag; Albert Bonniers förlag
Recensionsexemplar

Av någon outgrundlig anledning så hade jag missat Otrygg hamn ... Jag kan inte alls förstå varför. Jag har tidigare fullkomligt kastat mig över när det kommer nytt av Tana French. Hon är verkligen en av mina favoritförfattare. Men, men, bättre sent än aldrig.
Jag blev definitivt inte besviken den här gången heller. Mycket bra och mycket spännande.

Som alltid i French's böcker så får man träffa en ny huvudperson. Även om det tidigare varit så att man känt igen karaktärerna från de tidigare böckerna, om jag inte minns fel? Fast att fokus på person skiftat? Här var det inte så. Om jag inte missat något, på grund av att det var längesedan jag läste något av French.

I Otrygg hamn möter vi Michael Kennedy, som tillsammans med sin partner Richie ska utreda ett brott i en förort till Dublin. Tre av fyra familjemedlemmar är mördade, och den fjärdes liv hänger på ett hår. Redan från början är det mycket som förbryllar Kennedy, samt att fallet blir personligt på ett obehagligt sätt på grund av platsen brottet begås på, Broken Harbour.

Jag tänker inte gå närmare in på handlingen, bara säga att det är riktigt bra. Oerhört tät stämning från allra första stund. Nu vet jag att Tana French kommer med en ny bok i sommar, och den tänker jag inte vänta så här länge med att läsa.

Jag måste bara nämna också att det är en grej i boken som jag inte förstår ... Jag måste nog bläddra tillbaka lite för att se om jag kan få någon klarhet. Det handlar om ekorrar och deras huvuden, så mycket kan jag säga! Om någon som läst känner sig manad att kommentera, så gör gärna det! Vill gärna prata lite om det här!

De utstötta

Jag läste ut Griffiths 'De utstötta' så snabbt så jag känner mig helt tom nu efteråt. Egentligen har jag massor av bra titlar att läsa, men kan inte bestämma mig för vad det ska bli nu. Inlägg om 'De utstötta' kommer en annan dag ...

Carolines arv

Titel; Carolines arv
Författare; Katherine Webb
Förlag; Historiska media
Recensionsexemplar

Det är många saker jag gillar med Carolines arv, och inte alls många som jag inte gillar. T ex så tycker jag att Katherine Webb får ihop de två tidsplanen i berättelsen på ett mycket fint sätt. Jag gillar också de olika miljöerna, att hon förflyttar sig på ett bekvämt sätt mellan två kontinenter. Beskrivningen av hur det måste ha varit att komma som "fin dam" eller "bortskämd ung kvinna" från New York till rena rama vildmarken i början av 1900-talet känns äkta.

Det är väl inte så konstigt att man får ganska starka Kate Morton vibbar av den här romanen. Det är mycket som känns igen. Engelsk landsbygd, två tidsplan och inte minst en eller flera mörka familjehemligheter.

Jag tänker dessutom ofta på filmen Gilbert Grape när jag läser boken. Jag ser Johnny Depp som Dinny rättigenom hela boken, och även om jag inte ser Leonardo DiCaprio som Harry så finns det ju likheter i och med någon form av nedsättning.

Varför jag hela tiden ser scener ur filmen Stekta gröna tomater när jag läser den här boken är dock en gåta ... Jag har ingen aning om varför den poppar upp hela tiden.

Det jag tycker absolut bäst om i Carolines arv, är beskrivningen av Erica. Framförallt så gillar jag hur hon beskrivs som barn, under den där sommaren då systrarna Beth och Ericas kusin Henry försvann och aldrig återfanns. Hur hon som Beths lillasyster var förälskad i (eller ungdomligt svärmade för är ett uttryck jag gärna använder här!) Dinny, och hela tiden hängde Beth och honom i hälarna. Det framgår så oerhört tydligt hur hon vill att alla ska vara glada och nöjda! Att alla ska vara vänner, och att allt ska vara som det alltid har varit. En medlare ut i fingerspetsarna. Det är något rörande över den framställningen av Erica som barn, tycker jag. Lika rörande är systrarnas lojalitet gentemot varandra och gentemot Dinny.

Den här medlande egenskapen märks tydligt även hos Erica som vuxen, liksom hennes kärlek till sin syster och det där att hela tiden ta ansvar för andra människors lycka.

Det ska bli spännande att se om det kommer någon ny titel av Katherine Webb. Det här är hennes debut, och hon blev nominerad till flera debutantpriser 2010 när Carolines arv gavs ut. Hur som helst så kommer jag läsa mer av henne om det blir fler romaner.

Färdig

Så var den utläst då, Georges 'En ond liten handling'. Just nu känner jag mig mest utmattatd. Dels för att jag är febrig, allergisk och allmänt hängig, och dels för att jag har plöjt 778 s på ganska kort tid. Återkommer vid senare tillfälle med tankar om boken.

En välbevarad hemlighet

Titel; En välbevarad hemlighet

Författare; Kate Morton

Förlag; Forum

Recensionsexemplar

Kate Mortons En väl bevarad hemlighet var en sådan där titel som blev liggande lite för länge hemma hos mig, innan jag fick tid att ta itu med den. Inte alls för att jag inte ville läsa den, jag brukar gilla Morton, utan för att högarna blev lite övermäktiga.

Som alltid då det gäller Morton så pendlar hon mellan två tidsepoker, och som alltid tycker jag det fungerar alldeles utmärkt. Även om jag kanske inte riktigt föredrar det i vanliga fall så köper jag det helt och hållet då det gäller Kate Mortons böcker.

När man väl börjar läsa är boken svår att släppa ifrån sig. Historierna vävs samman, och titeln En väl bevarad hemlighet skulle mycket väl även kunna syfta på upplösningen, som åtminstone jag inte kände mig helt säker på förrän precis på slutet.  

Huvudkaraktären är Laurel, som då hon var 16 år blev vittne till ett mord. Eftersom hela situationen var så osannolik blev hon med tiden lite osäker på vad det egentligen var hon bevittnat. Den enda människa som egentligen har svaret på den frågan är Laurels mamma, som nu är gammal och sjuklig. Laurel känner att hon måste ta reda på vad som egentligen hände, och varför, den där sommardagen för så längesedan. Hon känner också att tiden börjar rinna ut. Mamman är dålig och Laurel har inte mycket tid på sig att få svar på alla sina frågor.

Ni älskar dem inte

Titel; Ni älskar dem inte
Författare; Belinda Bauer
Förlag; Modernista
Recensionsexemplar

Efter den här tredje romanen av Bauer, Ni älskar dem inte, känner jag ingen som helst tvekan längre, om jag någonsin gjort det. Belinda Bauer är helt klart en av mina nya favoriter. Jag är med från första stund och har stora problem med att lägga ifrån mig boken. Som tur är har jag haft lite extra tid att sitta och läsa den här veckan, vilket har jag gjort att jag fick plöja den i lugn och ro, för att direkt efter kunna ta itu med Boltons Nu ser du mig. Vilken grym deckarvecka jag har haft!

Vi får återigen träffa både bypolisen Jonas Holly och Steven Lamb från de båda tidigare böckerna. När boken börjar är Holly fortfarande sjukskriven på grund av de traumatiska händelserna i förra boken, Skuggsida, då hans fru blev mördad. Steven är helt övertygad om att Holly är den skyldige och försöker med alla medel undvika dels att stå öga mot öga med Holly dels att gå förbi stugan där Jonas fortfarande bor kvar. Det senare blir problematiskt då Steven vill utvidga sin tidningsrunda med husen bortanför Hollys stuga.

En person som endast figurerat i utkanten av de tidigare böckerna och som tar större plats i den här, är Stevens lillebror, Davey.

Boken börjar med att en tjej i tonåren försvinner från sin pappas bil, då han är ute och jagar. Jess är tvingad av sin pappa att följa med ut, och i ren protest väljer hon att stanna kvar i bilen. Då jaktsällskapet kommer tillbaka är Jess borta. Istället hittar man en post it lapp med orden 'Du älskar henne inte'.

Det här är, visar det sig snart, det första av ett flertal försvinnande av barn i området. Alla försvinner från bilar och alla ersätts med lappar i liknande stil.

Polisen står utan spår och hängs ut i media med sina misslyckanden att hitta barnen. Av olika anledningar går Jonas Holly tillbaka i tjänst något tidigare än vad som kanske var meningen från början och hamnar mitt i pågående utredning.

Det här är välskrivet och riktigt obehagligt. Samtidigt som jag tycker det är riktigt bra undrar jag, som ofta, varför jag läser om sådana här ruskigheter egentligen. En av anledningarna, tror jag, I Bauers fall, är de fina personskildringarna hon tecknar. Spelar ingen roll att en del av dem inte är särskilt sympatiska. De berör och skakar om, och får mig att fundera på hur man själv skulle bete sig i olika sammanhang, och på hur lätt det är att falla in i ett destruktivt beteendemönster.

Slutet gör att jag hoppas att det går riktigt snabbt tills dess att jag kan lägga vantarna på uppföljaren.

 

Ond skörd

Titel; Ond skörd
Författare; Sharon J. Bolton
Förlag; Telegram förlag
Recensionsexemplar

Plötsligt såg man Sharon J. Boltons namn överallt i bloggosfären. Sådär som det blir ibland, utan att man vet hur det egentligen startade. Ett namn, en författare, som är på allas läppar. Självklart blir man nyfiken! Ofta bildar man ju sig någon form av uppfattning redan innan man ens läst en rad i själva boken, av det det man läser om en bok eller författare, och visst hade jag mina aningar att jag skulle gilla Ond skörd.

När Tom är tolv år flyttar familjen in i ett hus som är byggt precis kloss an kyrkogården i den lilla staden Heptonclough. Ganska snart märker Tom att det är någonting som inte stämmer i samhället. Bland annat ser han en flicka som bara visar sig ibland, en flicka som ser lite märklig ut. Tom försöker förklara för de vuxna, men de lyssnar inte. Småsyskonen ser också flickan, men de säger ingenting så de vuxna tror att Tom hittar på.

Det går så långt att Tom får träffa en psykiatriker, Eve. Eve är tveksam och vet inte riktigt vad hon ska tro. När hon får klart för sig att även den nya prästen hör röster och råkar ut för märkligt otrevliga saker, blir hon än mer förbryllad.

Staden har en mörk historia, med en del otrevliga händelser med försvunna barn. När historien verkar upprepa sig kommer sådant som man försökt sopa under mattan åter upp till ytan.

Det här är snyggt, suggestivt och mycket spännande. Det är alltid otrevligt när det är barn (och djur!) inblandade, och ibland undrar man ju...Varför läser jag det här?! Det är ju förfärligt! Men, men, det dröjer aldrig särskilt länge innan jag sitter där igen med något lika mörkt i mina händer.

Direkt när jag var klar med Ond skörd reserverade jag Rov, Boltons förra roman. Idag när jag kom till jobbet låg den där och väntade på mig. Helgen är räddad!

Jag läste någonstans (Bokbabbel?) att Bolton skulle kunna vara en blandning av, jag tror det var, Elly Griffiths och Elizabeth Hand. Jag vet inte riktigt. Jag älskar Elly Griffiths, men jag tycker hennes böcker är mycket snällare. Ja, det är ju mord och ruskigheter där också, men med lite mer mysfaktor, eller hur? Elizabeth Hand har jag än så länge bara läst Generation Loss av (inlägg kommer hyfsat snart!), men kommer definitivt att fortsätta med. Där har man mer mörka stråk, som jag tycker återfinns i Ond skörd. Hur som helst så var det här lika bra som jag hoppats och trott, och jag kommer definitivt att följa utgivningen av S J Bolton även fortsättningsvis.

Ruskigt spännande

Titel; Mörk jord
Författare; Belinda Bauer
Förlag; Modernista
Recensionsexemplar

Jag föll pladask för Belinda Bauers Mörk jord. Den är välskriven och mycket spännande. Ibland på gränsen till outhärdligt, på grund av det faktum att det är barn inblandade. Barn och rejält störda vuxna som utnyttjar barn.

Min recension finns på Litteraturmagazinet, jag tror den publiceras under dagen idag, och jag ser välddigt mycket fram emot att läsa Bauers andra roman, Skuggsida, som kommer ut nu i april.

Känslan av död

Titel; Känslan av död
Författare; Elly Griffiths
Förlag; Minotaur
Recensionsexemplar

Idag är det recensionsdatum för Elly Griffiths fjärde bok om Ruth Galloway, Känslan av död. Jag har självklart läst och jag gillar den lika mycket som de andra tre. Min recension finns på LitteraturMagazinet om ni vill läsa!

Precis vad jag behövde

Titel; Hundar, hus och hjärtats längtan
Författare; Lucy Dillon
Förlag; Forum
Recensionsexemplar

Det här var precis vad jag behövde för att komma en bit på väg ur min lässvacka

Jag gillar att några av personerna ur Ensamma hjärtan och hemlösa hundar även finns med i Hundar, Hus och hjärtats längtan. De hade gärna fått ta lite mer plats.                                                                                                                       
Jag håller med Fru E:s böcker om att Lucy Dillon skickligt håller sig på rätt sida om gränsen av att bli banal. Det skulle kunna bli helt fel, men det känns istället mysigt och bekvämt. I Hundar, hus och...träffar vi Juliet som alldeles för ung blivit änka. Hennes man Ben föll ner och dog en bit bort från deras hus. Den trogne följeslagaren terriern Minton är med när det händer, och det är först när Minton kommer hemspringandes ensam som Juliet förstår att det är något som är fel. Just när de köpte Minton var en av scenerna i Ensamma hjärtan och hemlösa hundar.

Nu bor Juliet ensam i det renoveringsobjekt till hus hon och Ben köpt tillsammans. Planen var att renovera varsamt och att göra det själva. Nu sitter Juliet där utan ens en fungerande dusch och vet inte riktigt i vilken ände hon ska börja. Om hon alls vill börja. Helst vill hon bara fortsätta sitt sorgearbete. Vilket hon för det mesta gör genom att stänga in sig i huset och följa olika tv-serier.

Mamman och systern gör sitt bästa för att peppa och för att få ut henne i livet igen. Det blir inte lättare av att Juliet och systern hade ett ganska allvarligt gräl precis innan Ben dog, och i och med dödsfallet har det inte varit läge att rensa luften, så de cirklar lite runt varandra och vet inte riktigt hur de ska hantera situationen.

I granhuset har det flyttat in en väldigt högljudd barnfamilj som Juliet till en början inte år något riktigt grepp om. Var är mannen i huset? Och vem är det som verkar ha flyttat in i stället? Tillsammans med just Lorcan som har flyttat in hos grannarna och som också passande nog är hantverkare (!) börjar Juliet att mycket långsamt, rum för rum, renovera sitt hus.

Som sagt, det här är en mysig bok att läsa med många personer att känna sympati för och jag kan varmt rekommendera den om man vill komma igång med sin läsning efter en mycket trög period!

Lite glädjefnatt

Tänk att man kan bli så himla glad över en bok i brevlådan! Det stör mig lite att jag inte kan börja läsa ikväll, men jag vet att jag kommer att vilja sträckläsa här och jag har tänkt att titta på A game of thrones, så jag får inte ihop det! Bättre att vänta tills jag kan läsa några timmar i sträck.

Tänk att jag kunde vänta!

Titel; Döden på en blek häst
Författare; Amanda Hellberg
Förlag; Forum
Recensionsexemplar

Jag har varit på väg så många gånger, att läsa Döden på en blek häst, men av någon anledning (det har väl kommit ngn annan mer akut titel emellan...) har det inte blivit av förrän nu. Och glad är jag för det, för nu kan jag ju gå direkt på Tistelblomman! Skönt att slippa vänta ett år på uppföljaren. Sådär är det ofta annars tycker jag. Att man läser någonting man gillar väldigt mycket och så är det första i en serie och så får man vänta så länge på nästa. Nu är det för min del Elly Griffiths nästa som jag väntar på...

Så; Döden på en blek häst: Jag tycker om det. Jag gillar Maja Grå och jag gillar att jag tycker det är läskigt med det hon ser. Jag tycker att miljöerna är skickligt beskrivna och jag vill gärna läsa mer. Vissa av karaktärerna kändes inte lika levande som Maja Grå själv, men det var ingenting jag hängde upp mig på precis. Det enda jag kan komma på att jag retade mig på var att polisen Maja hade kontakt med i Brighton också hade befunnit sig i Oxford för flera år sedan då de fyra unga kvinnorna oförklarligt dog. Kändes lite konstruerat och jag förstod inte riktigt vitsen med det.

Sedan hade jag gärna velat få veta mer om Majas mamma, men det kanske man får i Styggelsen? Jag har inte läst den ännu, och nu vill jag absolut läsa Tistelblomman först, men sedan blir det nog Styggelsen också längre fram.

En sak i boken som jag tycker är riktigt läskig är det här med rumsnumret (OBS! lite spoilervarning här!!). Man har ju läst och sett detta tidigare (The Shining, huuu), att man målar på med lite färg, ändrat ett rumsnummer eller så, på grund av att det hänt något förfärligt på platsen tidigare och att folk är vidskepliga. Sedan hjälper inte detta! Det hemska sipprar igenom. Sånt skrämmer mig nog mer än vad jag egentligen vill erkänna. Och speglar! Hjälp! Att se saker i speglar som inte ska finnas där...

Ja, Amanda Hellberg har definitiv lyckats med det kusliga, tycker jag. Plus att Majas skörhet känns fint beskriven. Att hon svajar i och med sina syner, att de är svåra att hantera och ingenting hon klarar av med vänstern. Den biten är också fint berättad.

Jag kan dock inte komma ifrån att det är lite besvärligt också, det här med att vänta med att läsa en bok som det bloggats om på alla håll och kanter under en ganska lång period. På ett sätt så känns det som om jag redan läst boken. Vare sig jag vill eller inte så har det någonstans fastnat fragment av andras texter och tyckande som bidrar till min egen uppfattning. Det är svårt att släppa det man tidigare läst och hört och läsa boken utan någonting med sig i bagaget.

En Arktisk spökroman

Titel; Evig natt
Författare; Michelle Paver
Förlag; Semic

 i Evig natt lever Jack ett ensamt liv i London. Året är 1937 och det är krig i Europa. Jacks familj hämtade sig aldrig riktigt efter första världskriget där hans pappa deltog. Pappan blev aldrig sig själv efter kriget. Familjen förlorade sin inkomst och Jack fick sluta studera vidare. Han känner sig bitter, som om han aldrig har fått någon riktig chans i livet.

Nu får han dock möjlighet att följa med på en Arktisk expedition. Trots tveksamhet, främst då det gäller de andra i gruppen, bestämmer han sig för att satsa allt och följa med.

Långt, långt bort ifrån all civilisation slår de läger, vid Gruhuken, som kaptenen som tar dem dit anser vara hemsökt. Till en början bara njuter Jack av skönheten och stillheten. Men allteftersom mörkret tar vid och de andra i gruppen tvingas lämna lägret blir det värre. Han är så gott som säker på att han inte är helt ensam på platsen. Men vem eller vad är det han känner närhet av?

En spökhistoria där huvudpersonens egen skräck är det mest hemska. Berättelsen griper tag och jag är glad att jag läste Michelle Pavers första (tror jag i alla fall?) bok för vuxna. Ska bli spännande att se vad det blir nästa gång.

Ett bra tag senare än många andra

Titel; En dag
Författare; David Nicholls
Förlag; Printz Publishing

Nu var det ett tag sedan jag läste En dag, men jag har inte kommit till skott att skriva något om den tidigare. Lite känner jag att det har redan bloggats och skrivits så mycket om den redan, så varför jag också, liksom? Men, samtidigt så tyckte jag ju att den var väldigt bra, så här kommer det lite kort bara.

Upplägget tycker jag är helt fenomenalt. Två unga männsikor som tillbringar en natt tilsammans när de är tjugo år, för att sedan gå skilda världar, och sedan dessa nedslag i deras liv åren mellan tjugo och fyrtio. Det enda jag känner att jag inte riktigt kan köpa är de där svåra åren för Emma. När ingenting gick bra, när hon åt för mycket, jobbade på Mexikansk restaurang och det bara var uppförsbacke hela tiden. Hon som var en sådan smart tjej, kanske inte med världens bästa självförtroende, men ändå. Klok, rolig och omtyckt av många. Varför fastnade hon i det där så länge?

Men, det är egentligen det enda jag hakar upp mig på, och till skillnad från en del andra kanske så tycker jag att slutet , även om det är hemskt på många sätt, är modigt! Det hade ju varit så enkelt om de levde lyckliga i alla sina dagar. Alltför enkelt. Jag tror inte En dag hade stannat kvar så länge i mina tankar, och fortsätta att dyka upp då och då, om slutet varit ett annat, mer väntat.

Jag har vid vissa tillfällen så gott som tvingat människor i min omgivning att läsa det här, och jag kommer att fortsätta göra så, om jag stöter på någon som inte läst den ännu!

Little Darlings

Titel; Little darlings

Författare; Jacquelin Wilson

Förlag; Alfabeta

Destiny har i hela sitt liv vetat om att hon är dotter till en berömd rockstjärna. Hennes mamma har alltid varit helt ärlig och berättat precis hur det var. Att de var så unga när de träffades, hur förälskade de var, men att det sedan var något som gick snett. Hon har också berättat att precis då hon hade tänkt åka till London och berätta för Destinys pappa att hon var med barn, så fick hon läsa i skvallerpressen att han hade träffat någon annan, som även hon var gravid. Då bestämde Destinys mamma sig för att inte störa, utan att istället vänta på rätt tillfälle.

Destiny och hennes mamma följde med i händelserna kring pappan och hans andra familj genom vad som skrevs i tidningarna. De hade en stor klippbok där de klistrade in alla bilder på Destinys halvsyskon, och på något underligt vis så kände Destiny att hon hörde samman med den här andra familjen som levde så totalt annorlunda mot vad hon själv och mamman gjorde.

När Sunset, som halvsystern som är lika gammal som Destiny heter, och Destiny tillslut träffas (under rätt underliga förhållanden) känner de båda ett starkt band emellan sig. Sunsets mamma, den berömda fd fotomodellen, ställer till ett fasligt liv och skiljer tjejerna åt. Men, nu har de träffats och ingenting kan göra det mötet ogjort.

Man känner igen karaktärer och handling i Little darlings från JW tidigare böcker, och jag tycker om det, precis som jag har tyckt om det mesta jag läst av henne. Främst för att hon alltid skildrar barn och ungdomar så fint. Barnen är för det mesta kloka och omhändertagande och det är ofta någon lite alternativ, halvtokig men innerst inne snäll mamma med i bilden. Ibland blir man aningen trött på alla dumma vuxna som skildras i barn och ungdomslitteraturen, men så känner jag inte då det gäller Jacquelin Wilson, även om det även hos henne förekommer att det är barnen som står för det praktiska och ofta också för förnuftet. Skillnaden tror jag är att hon skildrar i stort sett alla karaktärer med respekt för personen (undantag finns, det existerar riktigt elaka vuxna även hos Jacquelin Wilson, men dem skildras som just elaka, med eller utan förklaring till sitt beteende, och inte bara som hopplöst idiotiskt dumma vuxna). Det finns också alltid bra och omhändertagande vuxna i JW böcker. Det kan vara en mamma, en mormor eller någon annan, men där finns alltid någon.

Har man läst och gillat JW förra bok Tvillingsjälar så tror jag absolut att man tycker om Little Darlings också. En sak gällande JW tidigare böcker; varför dessa barnsligt tecknade omslag? De avskräcker de lite äldre läsarna. Innehållet är ofta mognare är vad omslagen visar och det är (som alla som arbetar med att få barn och ungdomar att läsa känner igen sig i!!!) fruktansvärt svårt att sälja in en bok som signalerar ”barnslig” till unga läsare. Tvillingsjälar och Little darlings är fina undantag, med mycket tilltalande omslag som går hem.