Peach av Emma Glass

Jag vet helt ärligt inte vad jag ska tycka eller skriva om den här boken. Den var en mycket märklig känsla att läsa den. Den var obehaglig, men samtidigt så kunde jag inte lägga den ifrån mig. Den kommer förmodligen att stanna kvar under lång tid, det här är ingenting man glömmer i första taget ...

Den börjar med att vi möter Peach, som i svåra smärtor tar sig hemåt. Hon är ensam och hon har precis blivit våldtagen. Hon berättar ingenting när hon kommer hem, utan duschar, badar, tvättar och lagar sina kläder. Sedan syr hon ihop sig själv innan hon går ner och äter middag med sin familj.

Det är svårt att läsa om Peach och det som har hänt henne. Det är knappt det går. Ordvalen är så perfekt precisa så det är på gränsen till smärtsamt. Man vrider sig under läsningen, och trots att boken är tunn så tar det ändå en stund att ta sig igenom den. Det här är inte något man svischar igenom precis. Jag kommer på mig själv att blunda flera gånger när jag läser. Som för att stänga ute orden.

Det är sorgligt, men det är också brutalt och på sina ställen ganska osmakligt. Det sorgliga handlar mycket om att Peach inte ber sin familj och sina vänner om hjälp. Hon har många runtomkring sig som älskar henne och skulle göra allt de kunde för att hjälpa. Det känns som om det är bitar av Peaches historia som man som läsare inte får reda på. Som om det saknas pusselbitar. Jag vill som läsare få vet mer om vad som hänt precis innan boken tar sin början. Jag vill veta mer om Peach.

Det ska bli spännande att följa Emma Glass författarskap, det har hörts så många hyllningar, så jag kommer inte bli förvånad alls om hon kommer att få en massa fina priser för Peach. Det skulle vara roligt att höra vad andra läsare tycker. Jag vill framförallt prata om sista kapitlet!!!

Mitt lyckliga liv

Jag kan inte komma ihåg om jag någon gång skrivit om böckerna om Dunne av Rose Lagercrantz, med illustrationer av Eva Eriksson? Som börjar med Med Mitt lyckliga liv? Jag hittade ingenting här i sökfunktionen, fast det är inte alltid den funkar ... Hur som helst så läste jag om första delen för några dagar sedan och vill verkligen skriva några rader. Jag gillar verkligen de här. De är bra för den som precis har kommit igång med sin läsning och har passerat börja läsa-böckerna. Det är korta meningar och korta kapitel med lite text på sidorna, plus att det vimlar av Eva Erikssons underbara svartvita illustrationer.

Vi får träffa Dunne och följa henne under delar av hennes första skolår. För det mesta är hon lycklig, men ibland blir hon väldigt olycklig. Som t ex när bästa kompisen flyttar och hon blir ensam på skolgården på rasterna ...

Det är överhuvudtaget mycket igenkänning här, i de olika situationerna som uppstår och som sagt, mysig läsning. De är fina att läsa högt också, böckerna om Dunne!

Inte längre min

Inte längre min av Ann-Helén Laestadius är en fortsättning på Tio över ett som belönades med Augustpriset 2016. Jag tyckte mycket om Tio över ett och jag gillade Inte längre min lika mycket. Jag hoppas det kommer fler böcker om Maja och hennes älskade Kiruna.

När den här boken börjar så har Maja och hennes familj flyttat till ett nytt hus och deras gamla hus är ett av de gamla husen i Kiruna som ska flyttas, inte rivas. Även om de som bott i dessa hus tidigare har en möjlighet att få flytta tillbaka så blir det inte så för Maja och hennes familj, Ingen mer än Maja är intresserad. De andra tycker det är bra som det är i det nya boendet.

Bästa kompisen Julia har flyttat till Luleå och fått en ny bästa kompis och saknaden är svår för Maja. Hon har inte hittat någon ny vän att vara med, och även om hon tillbringar mycket tid med sin pojkvän Albin så är det inte riktigt samma sak. När sedan Julia kommer och hälsar på så är det svårt att hitta tillbaka till det gamla.

Inte blir det bättre heller, av att det flyttar in en ny tjej som ska bo i Majas gamla hus. Dessutom verkar det vara något på gång mellan Albin och Aurora, som den nya tjejen heter.

Nej, Maja har det inte lätt på något plan och jag hoppas det lättar lite för henne om det blir någon mer bok. Jag gillar verkligen Maja. Det är något visst med henne. Hon är så intensiv och ärlig på något vis. Jag kan lätt tänka mig att hon inte skulle vara helt enkel att ha att göra med om man skulle ha en Maja i sin närhet. Hon kräver mycket av andra människor, men inte lika mycket som hon kräver av sig själv. Hon funderar mycket och tar absolut inte lätt på tillvaron.

Har man inte läst Tio över ett så ska man absolut göra det, för att sedan raskt följa upp med Inte längre min.

Bibliotekskattens soundtrack

Vilket roligt tema på Kulturkollos bloggstafett! Men svårt! Det var ju helt fri tolkning dessutom, vilket gör det liksom både enklare och svårare på samma gång ... Jag har funderat och funderat, och landade tillslut i att det blir ett soundtrack från mitt liv mer eller mindre som publiceras i det här inlägget. Nu är det ju bara jag som skriver på den här bloggen, och i o m det så är det ju också Bibliotekskattens soundtrack så att säga.

Musik har alltid varit en viktig del i mitt liv. Jag har alltid lyssnat på musik. Självklart mer eller mindre i olika perioder, men musiken har alltid funnits där. Som stöd, avkoppling och inspiration. Kanske beror det på att mamma alltid sjöng när jag var liten och under min uppväxt. Och med alltid så menar jag faktiskt nästan alltid. Hon sjöng när man skulle sova, hon sjöng när man hade ont och hon sjöng när vi skulle fördriva tiden. Hon sjöng i bilen, när hon lagade mat etc etc. Det här smittade ju av sig, så jag har alltid sjungit själv också. Inte minst för barnen när de var små. Det var intressant hur texterna man själv hörde som barn kom tillbaka till en när man själv fick barn. Här kan jag rabbla hur många titlar som helst. Den ena knepigare än den andre. Några exempel:

Tre små gummor
Det var en gång en flicka som hette Josefin
I en sal på lasarettet (denna blev senare vår dotters paradnummer. Med oerhört allvar och med gravallvarlig min drog hon den här i alla möjliga och olika sammanhang, med en konstpaus och med tillhörande uppfordrande rörelser med armarna innan sista versen, som lyder: Vintern kom och flingor falla på den lilla flickans grav. Där stod prästen där stod alla, där stod flickans mor och far ... Inte ett öga torrt)
Mjölnarens Irene
Ute spelar Näcken (SOM jag har letat efter denna barnvisa. Den finns inte på Spotify och jag hittar den verkligen ingenstans ... Här kommer i a f texten. Kanske någon läsare känner igen den? Det här är förmodligen den sång jag har sjungit mest för barnen alla kategorier. Jag skulle nog kunna dra den från början till slut om man så väcker mig mitt i natten. Jag tror den kanske kan vara norsk från början?).

Ute spelar Näcken på sin drömfiol

under sina täcken

har barnen gått till ro

barndomsvän och Ole 

kom och tag oss med

vägen till morgonstad 

ska ni snart få se

Även om det regnar

från en himmel grå

under paraplyet

vi klarar oss ändå

barndomsvän och Ole

kom och ta oss med

vägen till morgonstad

ska ni snart få se

Hela långa natten

fram mot ljusan dag

över land och vatten

på väg mot morgonstad

barndomsvän och Ole

kom och ta oss med

vägen till morgonstad

ska ni snart få se

Jag hade en gång en båt
Trollmors visa
Jag är en vanlig kanin
Vid en väg på en sten (Till den här finns också en rolig historia med dottern. Texten går bland annat så här: "Bara fötter bara ben" och T frågade en gång vart resten av flickan fanns? Var fanns huvudet? Armarna? Hur visste man att det var en flicka alls när det bara fanns ben och fötter? Jag blev lite förskräckt eftersom hon hade hört sången säkert 1000 ggr, och jag tänkte att herregud vilka hemska bilder hon måste haft i huvudet. Hon verkar nu inte vid 17 års ålder har lidit några men, dock ...)
Lyckliga gatan
Är det konstigt att man längtar bort någon gång
34:an
Då går jag ner i min källare
Sommar och sol
mm mm i all oändlighet ...

Sedan lyssnade mamma mycket på musik också, och min moster som var tio år äldre än mig lyssnade också mycket på musik, så av henne fick jag höra fantastiska låtar och artister som exempelvis Creedence, Joni Mitchell, John Denver m fl som jag förmodligen aldrig hade hittat till annars, förrän längre fram i livet.

Fram tills jag var sådär 11-12 år så lyssnade på vad som föll mig in och vad som fanns hemma, plus att man lyssnade på radion såklart. Några artister som sticker ut är Dolly Parton, Bette Midler, Joan Baez, Emmylou Harris, Dr Hook, Barbara Streisand (en del av dessa inser jag nu som vuxen, kanske inte var så vanligt att man lyssnade på i den där åldern). Men sedan började man ju fatta att det fanns en viss musik som alla skulle lyssna på och att det gällde att ha lite koll. Det som jag kommer att tänka på här är bland annat Baccara (Yes sir I can boogie), Boney M (My baker, Belfast etc), Amii Stewart (Knock on wood) m fl ... Då blev det lite jobbigt där ett tag vet jag. Det här med att man dels skulle lyssna på det som man själv tyckte var bra och dels skulle lyssna på det där som man bara skulle lyssna på, för att det var vad man skulle göra helt enkelt.

Sedan är det lite mer diffust, vad jag egentligen lyssnade på från, säg 12-20? Jag lyssnade ju hela tiden på musik, men jag hade nog ingen röd tråd i mitt lyssnande direkt. Nästa tidsepok i mitt liv som är ganska tydligt musikaliskt är nog mellan 20-27 ungefär. Under i alla fall en del av de här åren så lyssnade jag mycket på bl a Sanne Salomonsen, Totta Näslund, Louise Hoffsten, Mats Ronander, Py Bäckman, Dan Hylander, Louise Hoffsten, Waterboys, Hot House Flowers, Springsteen, Van Morrison, Leonard Cohen och såklart många många fler. Några som kom in i mitt liv lite senare, men som jag absolut vill nämna är Stefan Sundström och Johan Johansson. När N och jag träffades (för sisädår 23-24 år sedan!!!) kom också exempelvis Ulf Lundell, Bob Dylan m fl att spelas ofta i vårt gemensamma hem ...

Under småbarnsåren blev det inte så mycket nytt och det var egentligen inte förrän barnen blivit ganska stora som jag började lyssna mer på musik för egen del igen. Ett tag var det mest kvinnliga artister jag lyssnade på som exempelvis Bonnie Raitt, Carly Simon, Annie Lennox, Elkie Brooks,, Melissa Etheridge, Jennifer Warnes, Dixie Chicks ... Ja herregud listan kan göras hur lång som helst!

Kvinnor som jag börjat lyssna på lite senare i livet är t ex Gillian Welch, Beth Hart och Bobby Gentry.

Vad jag märker nu är att jag vill ha det svängigt och jag vill ha det rockigt som The Temperance movement, Larkin Poe och Jetbone. Ibland känns det som om jag är en 65-årig man när det kommer till vad för musik jag lyssnar på ... Fast egentligen inte, det är mest med tanke på alla rockiga snubbar som jag lyssnar på i perioder.

Några namn som jag absolut måste ha med, som har betytt jättemycket för mig är The Deadstring brothers, Deadman, The Band, Rival Sons, SHOVELS & ROPE, Jamestown Revival, Jason Isbell och Shooter Jennings.

Några saker jag funderat på. Jag är inte ute efter någon förklaring, jag har bara noterat en del saker när det gäller mig och mitt lyssnande:

1. Jag har sällan  på musik när jag exempelvis skriver på bloggen eller sitter med annat. Jag kan ha på musik när jag går runt hemma och städar och fixar eller är ute i trädgården eller så, men då handlar det om en kuliss. Förutom när jag öser på för fullt vid storstädning t ex och sjunger för full hals för att pigga upp det hela en aning.

2. Jag är en rastlös lyssnare. Det låter bättre på engelska, "restless listener". När jag exempelvis lyssnar igenom Spotifys "discover weekly" listor så ger jag inte låtarna många sekunder innan jag går vidare till nästa. Likadant när det kommer ut ett nytt album som jag kanske väntat länge på. Det första jag gör är att jag snabblyssnar igenom alla låtar flera ggr. Sedan går jag tillbaka och börjar lyssna igenom de låtar som lockar mig mest. Jag inser att jag kanske missar mycket bra musik på det här viset, men det är ett djupt inrotat mönster. Jag minns innan cd-skivornas intåg, att jag sitta framför skivspelaren och måtta in i låtarna med nålen precis där jag visste var de där passagerna fanns som jag gillade mest i en låt, för att sedan lyssna på dem om och om igen.

3. Jag kan också lätt lyssna sönder en eller ett par låtar som jag nästan har på repeat för att de golvar mig fullständigt. Efter ett tag tröttnar man ju av naturliga skäl, vilket är lite synd. De hade hållit att lyssna på mycket längre om jag inte överdoserat.

Nedan har jag länkat till några av mina Spotifylistor, bland annat till den som heter Älsklingar, och där ser man lite vad jag lyssnar mycket på just nu. Listan som heter just Bibliotekskattens soundtrack är en jag satt ihop med lite från varje del av mitt liv. Tror jag. Självklart har jag missat perioder och artister som jag kommer att gräma mig över men jag har gjort ett försök i alla fall.











Till sist tänkte jag bara nämna några favoritspelningar jag varit på, och bland de allra allra bästa är Shovels and Rope på Pustervik, Temperance movement som jag sett säkert tre gånger i Falkenberg och en gång på Sticky Fingers i Göteborg. Aaron Lee Tasjan på en av festivalerna i Falkenberg var också helt fantastisk, plus de båda gånger jag sett Beth Hart live ... Jag stoppar här, för annars kommer jag fortsätta rabbla upp en massa fina musikminnen. Det är svårt att sluta när man väl börjat.

Jag tänker lite att mitt soundtrack är som min blogg, eller kanske snarare tvärtom, att bloggen är lite som mitt soundtrack. En mix av allt möjligt, som är nyfiken på nytt men ändå ganska säker på sin smak och stil. Såpass säker att man kan tillåta sig lite utflykter åt olika håll när andan faller på. Jag hoppas det kommer att fortsätta så. Att jag ska fortsätta hitta ny (oftast gammal men ny för mig) musik att utforska på samma sätt som jag hela tiden hittar nya författarskap att lära känna.

Jag måste också tillägga att det har varit väldigt roligt att läsa alla fantastiska inlägg av alla som varit med i stafetten. Mycket inspirerande! Man får så mycket tankar och det är så många minnen som dyker upp att man skulle behöva flera dagar att nysta i allt spännande.

Ghost wall av Sarah Moss

Ja, hjälp vad ska jag skriva om Ghost wall, denna på många vis fantastiska bok? Den är oerhört fängslande och oerhört obehaglig. Vissa passager var nästan fysiskt påfrestande att läsa, och samtidigt är det helt omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag läste den inte i en sittning dock, även om den inte är särskilt lång med sina 152 sidor, helt enkelt för att det var för jobbigt.

Jag tror på riktigt att Silvies (som är vår berättare och huvudperson) pappa är en av de otrevligaste personerna jag läst om. En sådan ynklig och liten människa. En människa med sadistiska och psykopatiska drag, helt klart. En man med ett enormt mindervärdeskomplex gentemot den akademiska världen, som han samtidigt föraktar. En man som misshandlar både fysiskt och psykisk och som genom att mata sitt intresse för järnåldern och dess människor och levnadssätt har hittat ett sätt att rättfärdiga sitt eget agerande.

Boken utspelar sig i Northumberlands skogar några extremt varma sommardagar. Silvie och hennes föräldrar tillbringar dessa dagar tillsammans med en universitetslärare och några av hans arkeologistudenter i en konstruerad järnåldersby. Det är meningen att de ska leva som människor gjorde på järnåldern och klara sig av det naturen ger.

Det kan väl gå an om man är där som student och gör det till en rolig grej, men det är inte så roligt för Sylvie och hennes mamma som är där tillsammans med en maktgalen psykopat, som tar det här projektet på fullt allvar. Han förnedrar, misshandlar och styr sin familj med järnhand.

Som jag nämnde ovan så tar Bill, Sylvies pappa, historien som alibi för sitt eget gräsliga beteende. Det här är ju hans stora ögonblick i livet, ett tillfälle att få leva ut sina drömmar och kunna gå all in i sitt kontrollbehov över sin familj och sin omgivning. Det är svårt att sätta emot när han (i a f till viss del, de delar han väljer ut själv kan man väl säga) kan sin historia. Hans okunskap, eller brist på förmåga att se till helheten och den stora bilden kommer fram vid ett flertal tillfällen. Bl a när han desperat försöker hitta det "genuint brittiska".

Språket är fantastiskt och jag ska absolut läsa mer av Sarah Moss. Den mörka, täta stämningen i skogen speglar sig och går hand i hand med stämningen och händelserna i lägret. Snaran dras åt och som läsare förstår man tidigt att det handlingen oundvikligen kommer att leda fram till en storm. Frågan är hur stor katastrofen kommer att bli och vem som kommer att gå hel ur den.

Kvinnan i hytt 10

Jag har haft Kvinnan i hytt 10 av Ruth Ware liggandes hemma väldigt länge. Den har fått maka på sig gång efter annan till förmån för annan läsning. Nu fick jag i slutet av 2018 äntligen läst den, och den höll måttet får jag nog säga.

Jag hade inte jättehöga förväntningar, men hoppades på en bättre än genomsnittet spänningsroman, och det tycker jag är precis vad jag fick. Efter Gone girl så blir man ju inte längre särskilt överaskad av de där totala vändningarna längre, som fortfarande funkade i exempelvis Kvinnan på tåget. Nu förväntar man ju sig mer eller mindre att någon form av oväntad twist eller helomvändning kommer att ske, så jag kanske förväntade mig något kraftfullare i den vägen när det gäller Kvinnan i hytt 10, jag vet inte. Eller rättare sagt, vi har vant oss lite när det gäller opålitliga berättare, så man är lite på sin vakt när man läser vilket utnyttjas skickligt av Ruth Ware här.

Journalisten Lo Blacklock får en fantastisk jobbmöjlighet som hon känner att hon bara inte får lov att missa. Hur hon sköter det här uppdraget kan avgöra hennes framtida karriär. Uppdraget består i att resa med ett lyxkryssning och skriva om upplevelsen. Det är ingen stor båt, endast 10 hytter, men otroligt luxuös på alla håll och kanter.

Till saken hör att Lo har en sjukdomshistoria och äter ångestdämpande medicin, samt att hon dagen innan var med om ett inbrott i sin lägenhet, när hon själv befann sig i lägenheten.

Problemen börjar redan när hon kliver ombord. Dels är hon omtöcknad av sömnbrist pga oro efter inbrottet och känner att hon inte är riktigt med och därför inte gör något vidare första intryck och dels för den händelse som boken sedan kretsar kring.

Lo har glömt sin mascara och knackar på i hytt 10 och får då låna en av kvinnan som befinner sig i hytten. Senare under natten vaknar Lo av ett skrik och av ljudet av någon/något som slängs överbord. När hon tittar ut ser hon blod på balkongräcket till hytt nummer 10, och det är här hennes problem börjar på riktigt. När hon tillkallar personalen så märker hon ganska snabbt att hon inte blir tagen på allvar. Ingen kvinna ska nämligen ha befunnit sig i hytt nummer 10, den står tom. Det hela blir inte bättre av av att när Lo lotsas igenom fartyget och får träffa all personal ombord så inser hon att kvinnan hon sett inte är någon av personerna som finns ombord, och det är heller inte någon som saknas ...

Lo är säker på sin sak och försöker i det längsta få någon över på sin sida, någon som verkligen tror på vad hon sett och hört.

Det här blir ju pga var handlingen är förlagd en slutna rummet-deckare på sitt eget vis. Det hela är riktigt smart uttänkt och vissa delar av handlingen kunde i alla fall inte jag lista ut i förväg, vilket ju alltid är uppfriskande! Stämningen blir minst sagt klaustrofobisk under vissa passager, riktigt otäckt, och jag kommer förmodligen tänka tillbaka på boken nästa gång jag åker färja ...

Set ska bli spännande att följa Ruth Wares författarskap. Jag gillade Kvinnan i hyytt 10 snäppet bättre än I en mörk, mörk skog som hon debuterade med. Det kanske bara blir bättre och bättre?!? Låt oss hoppas!

En liten plats av Jamaica Kincaid

Jag har länge velat läsa någonting av Jamaica Kincaid, och nu för ett tag sedan så fick jag äntligen läst En liten plats. Det var väl egentligen inte den jag tänkt börja med, men nu blev det så. Planen var att börja med Min mors självbiografi som jag är väldigt nyfiken på.

 I En liten plats möter vi en verkligt rasande författare känns det som. Hon är oerhört skarp i sin kritik dels gentemot de gamla kolonialmakterna, men också turismen som kommit som en följd till denna. Jag fick orimligt dåligt samvete, även om jag aldrig åkt på några långresor och turistat på det vis som beskrivs i boken. Jag fick dåligt samvete för precis allting. Texten visste var den tog, så att säga. Fast ändå inte så det avskräcker från att fortsätta läsa Kincaid, tvärtom. Det är med en fantastiskt skarp blick och lika skarp penna hon beskriver det hon möter när hon för första gången på över 20 år besöker den lilla ön Antigua, där hon är född och uppvuxen.

Hon skickades till Amerika av sin mor när hon var i övre tonåren, och meningen var att hon skulle jobba och skicka hem pengar till familjen. På något sätt skar det sig med familjen, men jag har inte läst in mig alls på vad det var som hände och varför det dröjde så lång tid innan Jamaica Kincaid återvände till den plats där hon föddes.

En liten plats gavs ut första gången 1988, men känns helt rätt i tiden när man läser den idag. Det finns hur mycket som helst att diskutera i denna pärla till essä, och jag förstår precis varför den är så populär som kurslitteratur på universitet runtom i världen.

Mörkret av Ragnar Jónasson

Mörkret är första boken om Kommissarie Hulda Hermansdóttir, och den utspelar sig på Island. Nästkommande böcker i serien kommer att utspelas tidigare i Huldas liv. I Mörkret är hon precis på väg att gå i pension och känner sig minst sagt lite skeptisk till detta beslut. Inte för att hon har något val. Det är nya tider på stationen och hennes plats ska ersättas av någon yngre förmåga.

Det finns något återhållsamt, både i Hulda som person och i berättandet i stort. Det fängslar men det är inte så att jag faller pladask. Ragnar Jónasson försöker inte förföra eller flirta med sina läsare, eller komma med några trix för att trollbinda. Han lyckas med det bra ändå, jag ser fram emot att läsa mer om Hulda och jag blev efter de små smakbitarna man fick sig till dels gällande hennes tidigare liv i Mörkret, mycket nyfiken på att få reda på vad exakt som har format Hulda till den person hon är nu såhär strax innan sin pension.

Miljöerna är karga och för mig mycket lockande! Jag har alltid velat åka till Island och att läsa Mörkret gjorde mig inte precis mindre sugen.

Uppstarten till boken är den att innan Hulda mer eller mindre tvingas att gå i pension tidigare än vad hon planerat så får hon möjlighet att åta sig ett sista fall, som hon väljer själv. Från hennes chefs sida så var det mer eller mindre ett sätt att hålla Hulda på gott humör och han funderade nog inte mer på saken när Hulda väl lämnat hans rum. Men, för Hulda har det här sista fallet stor betydelse. Det kommer bli det sista hon gör som polis och hon väljer med omsorg och vet precis vad hon är ute efter.

Hulda vill granska ett gammalt ouppklarat fall om en död ung kvinna från Ryssland. Den gamla utredningen lämnar en hel del övrigt att önska och har rubricerat händelsen som självmord, vilket Hulda snabbt inser är helt fel. Genast märker hon också att det är mycket svårt, på gränsen till omöjligt, att få tillgång till information om fallet. Hulda blir motarbetad från alla håll och tar det ena självrådiga beslutet efter det andra, vilket i slutändan sätter henne själv i fara.

Slutet är oväntat och modigt och fick mig att ropa till högt hemma i soffan, samt att läsa om sista kapitlet omedelbart.

Bibliotekskatten listar 2018

Här kommer, sent men ändå, min lista! Den är ganska kort, men jag fick korta av för att få iväg den över huvudtaget ... 

Årets klassiker: Jag vet inte om Britt-Mari lättar sitt hjärta av Astrid Lindgren räknas som klassiker men jag skriver den i alla fall. Sedan kan jag ju alltid säkra upp med Den svarta fläcken av Harry Kullman som ju definitivt räknas som en klassiker, och dessutom omnämns i många sammanhang som den första svenska ungdomsboken, även om jag inte riktigt vet om jag håller med om det.

Årets kvinnokamp: Här måste jag nog skiva Sara Danius och akademien. Kanske lite väl uppenbart, men ändå. Självklart menar jag med detta inte att det enbart varit Sara Danius kamp, men hon får stå som frontfigur och symbolisera hela den där obehagligt osmakliga röran.

Årets historiska: Det får bli Mischling av Affinity Konar om den kan räknas som historisk, men det tycker jag den får göra. En bok som stannade kvar länge hos mig.

Årets obehagligaste: Vaggvisa av Leïla Slimani. Fruktansvärt obehaglig.

Årets dystopi: Som så många andra så skriver jag Slutet av Mats Strandberg här. Så bra.
Årets grafiska: Jag läser inte alls många grafiska romaner, men just 2018 så läste jag i alla fall en; Närmare kommer vi inte av Anneli Furmark, som jag tyckte mycket om.

Årets nya bekantskap: Flera stycken faktiskt men jag väljer Crimson lake av Candice Fox.

Årets tegelsten: Det straff hon förtjänar av Elizabeth George. Ingen superduper tegelsten kanske, men den var på 677 sidor så den får väl räknas.

Årets ögonöppnare: Nuckan av Malin Lindroth, kanske? Intressant att få läsa den här högst personliga beskrivningen av av leva ofrivilligt ensam.

Årets återseende: Lina Bengsdotters Fransesca, uppföljaren till Annabell som kom förra året var ett efterlängtat återseende som definitivt höll måttet.

Årets kulturella höjdpunkt: Jag får nog skriva som Linda på Kulturkollo här; Monk's house i Lewes. Jag vill absolut åka tillbaka för att få se den här fantastiska trädgård under fler årstider.

Årets möte: Alla fantastiska möten med fantastiska personer ur #boblmaf under bl a resor till Malören, Brighton och Varberg förstås! Och inte minst under bokmässan. Om man ska nämna ett mer "kändisbetonat" möte så får det bli bokcirkeln via länk med Maggie O'Farrell under bokmässan när vi cirklade om hennes fina Jag är, jag är, jag är: Ett hjärtslag från döden.

Årets kan-inte-släppa-den: Träskkungens dotter av Karen Dionne. Jag vet egentligen inte varför, men den har stannat kvar hos mig och jag tänker på den ofta. Bland annat så gjorde den mig riktigt nyfiken på hur Kaveldun smakar ... Jag måste verkligen försöka få äta den här växten vid något tillfälle.

Årets lyckopiller: Resorna till Malören och Brighton

Årets debut: Felsteg av Maria Adolfsson. Längtar efter tvåan.

Årets skandal: Svenska akademien ...

Årets pristagare: Lisa Bjärbo med Astrid Lindgren-priset

Årets serie: Här väljer jag Lisa Gardners serie som börjar med A perfect husband. Jag köpte och läste Rigth behind you under Brightonresan, och insåg att det var del nummer sju i en av Gardners serier. Jag klickade raskt hem första delen i den serien, A perfect husband, samt första delen i en annan av hennes serier; Alone. Hon är oerhört produktiv och här finns massor med bra spänning att utforska!

Årets TV-serie: The Americans på Netflix och Escape at Dannemora på HBO. Och herregud, Dark places och The Handmades tale ... 

Årets låt: Svårt, men det får bli Sound of the South med Whiskey wolves the west tätt följd av Your water med Parker Millsap

Mitt år på Goodreads

Ok, 102 böcker blev det tillslut. Fast egentligen så känns det som om det borde ha varit 95 eller så kanske p ga att några av böckerna är riktiga tunnisar som jag läst för jobbets räkning ... Men men, allt räknas, va? Här kan man kolla mer på hur mitt läsår såg ut.

Liten summering

Det blev kanske inte ett superår i antal böcker, men jag ”klarade” min läsutmaning på Goodreads på 100 böcker. Egentligen är jag lite skeptisk till att sätta upp de här målen, men samtidigt så är det ett perfekt sätt att hållla koll på vad man läst. Det går ju bra ändå förstås, utan att registrera en utmaning, att bara skriva in de titlar man läser. Men, nu körde jag samma för 2019 ... Jaja, vi får väl se hur det blir med det.

För övrigt har väl mitt bokår varit fint tycker jag, med läshelg i Varberg, Brightonresa, Kalix & Malören samt bokmässan som höjdpunkter. Plus alla fina träffar med bästa bokcirkeln Bokbubblarna förstås.

Vi har också haft några fina evenemang på jobbet. Författarfrukost med Tove Folkesson, Litteraturafton med Fatima Bremmer som några exempel. Jag var också iväg på en resa till Hamburg med en hel drös trevliga ungdomsbibliotekarier samt lika trevliga personer från Kultur i Väst. Vi arrangerade även en finfin dag om ungdomslitteratur på Litteraturhuset i Göteborg. Många trevliga saker har hänt!

Däremot så har det varit ett kasst musikår. Väldigt få spelningar och konserter.  Jag vet inte riktigt varför, det har bara blivit så. Datum som har krockat med annat har varit ett av problemen.

Jag har inga nyårslöften för det kommande året, men jag hoppas på att kunna blogga mer och att få lite bättre styrsel på min läsning. Nu blir det mycket nytt för att de nya titlarna inte ska glömmas bort, vilket gör att hyllvärmarna här hemma blir fler och fler. 

Kanske kommer det ett litet inlägg längre fram om mina bästa böcker från 2018.

Vem vet vad 2019 blir för ett år?!? Inte jag i alla fall. Låt oss hoppas på det bästa i både stort och smått. Snart är det i alla fall dags för den tredje bokbloggarresan till Hotell Gästis i Varberg med allt vad det innebär och jag ser grymt mycket fram emot detta. Det räcker ganska långt bara det.