Finns det en finns det flera

Titel: Finns det en finns det flera
Författare: Mhairi McFarlande
Förlag: Harper Collins Nordic
Recensionsexemplar

När jag läste McFarles "You had me at hello" så låg jag på en strand på Kreta och skrattade högt för mig själv. Mina medresenärer som då var 13 och 17 år flyttade sig diskret (eller kanske inte så himla diskret egentligen när jag tänker efter) en bit längre bort för varje gång jag skrattade.

Jag kanske inte skrattade högt lika många gånger under läsningen av Finns det en finns det flera, men jag tycker lika mycket om den ändå. Det är mer svärta i den här senast av McFarlande än vad det varit i de tidigare, tycker jag. Hon har alltid med ett allvarligt, svart stråk i sina böcker men här märks det mer.

Edie är en tjej som, tror hon själv, kommer att vara singel för evigt. Hon har inget riktigt svar på varför. Hon är smart, har ett helt ok jobb och många vänner. Hon har också en (nästan) flirt med Jack på samma arbetsplats. De skickar otroligt smarta och vitsiga mejl till varandra och hon känner att han verkligen förstår henne. Problemet är bara det att Jack är förlovad med en annan kvinna. Som också hon, komplicerat nog, jobbar på samma företag.

Edie blir sårad när det deklareras att Jack sak gifta sig, men hon försöker att låtsas som ingenting. Innerst inne har hon nog ändå trott att han ska lämna sin nuvarande flickvän till förmån för henne själv. Edie går på bröllopet och håller god min. Ända tills Jack plötsligt utan någon som helst förvarning kysser Edie. Och inte nog med det, oturligt (eller kanske är det tur?) kommer bruden runt hörnet i samma sekund, och katastrofen är ett faktum.

Jack klarar sig undan skuld nästan helt och hållet, och istället riktas all ilska mot Edie. Hon lämnar London och tar ett skrivuppdrag i sin hemstad som innebär att skriva en självbiografi tillsammans med en hyllad skådespelare, också han från samma stad.

Edie tvingas bo tillsammans med sin pappa och sin syster, vilket inte är helt okomplicerat. Bland annat så har den lilla trasiga familjen egentligen aldrig kommit över mammans självmord när Edie var i 9 årsåldern.

Jag gillar Edie. Och jag gillar hennes familj och hennes vänner i hemstaden. Jag gillar också att det trots det humoristiska anslaget finns ett ganska grovt svart stråk i berättelsen. Det är otroligt mycket sorg under ytan och det är också otroligt mycket självdestruktivt beteende hos Edie när man skrapar på ytan. Hon har aldrig egentligen tagit sig själv på allvar eller gett sig själv en ärlig chans. Hon har liksom nöjt sig med att aldrig egentligen få landa någonstans eller hos någon för den delen. Förmodligen är det därför hon hänger sig kvar vid typer som Jack. För att hon egentligen inte anser att hon har rätt att bli lycklig? Sorgen efter mamman är ständigt närvarande i allt hon tar sig för.

Jag kommer fortsätta läsa McFarlane även om, som sagt, jag inte gillar allt lika mycket.  Det är ändå helt klart läsvärt och mer än så. Det var kul också att lyssna på henne på mässan tillsammans med Lisa Jewell. Hon verkar vara en väldigt sympatisk person som man gärna ville höra mer om.

Skön mjukstart inför mässan

Ikväll startar vi upp bokmässeveckan på Mölnlycke bibliotek med en mingelkväll vi döpt till "Feelgoodkväll med spänning". Känns kul! Hoppas det kommer lite folk ... Det är ju alltid lite lurigt med folkbibliotek och gratisevenemang utan anmälan ...!

Hur som helst så kommer det bli supertrevligt, det är jag helt säker på ;-)

Helena Dahlgren på Dark places kommer och tipsar om skräck och spänning och Printz Publishing kommer och tipsar om sin höstutgivning. Det blir lite tilltugg, utlottning av goodiebags och andra trevligheter. Välkomna om ni har vägarna förbi!

Psst ... Mölnlycke ligger jättenära Göteborg! Ta bara Grön express från Korsvägen, utanför mässan, så är ni här på max 15 minuter! Sedan kan ni skryta med att ha varit på Mölnlycke Kulturhus också. Bara det.

Flickorna i parken

Titel: Flickorna i parken
Författare: Lisa Jewell
Förlag: Printz Publishing
Recensionsexemplar

Jag har inte läst allt av Lisa Jewell, men det jag läst tidigare har jag gillat. Flickorna i parken är inget undantag. Jag fastnade ganska så på direkten och ville gärna tillbaka till min bok när jag var tvungen att pausa. För att typ åka och jobba eller liknande aktiviteter.

Detta är ju ingen feelgood egentligen enligt min mening. Inte för att det gör någonting alls, jag föredrar när berättelsen har ett mörkare stråk i sig, och det har Jewells senaste absolut.

Sedan att berättelsen innehåller en del mer eller mindre dysfunktionella familjer och andra ganska udda karaktärer gör saken ännu bättre.

Det hela utspelar sig i och runt en park i London, och det är nästan som om parken i sig blir en av karaktärerna i boken. Som om den tillskrivs, kanske inte mänskliga drag, men nästan. Som om att det händer saker i parken som inte händer någon annanstans. Att det man gör eller säger i den där parken inte betyder någonting i den vanliga världen utanför. Lite som i en dröm, eller som om att det man gör i parken är sådant man inte behöver ta något ansvar för utanför parken.

Man får som läsare en bild av att den där parken är som en oas. Barnen kan springa och leka helt obevakat, inget ont kommer att hända så länge de befinner sig inom parkens gränser. Ändå vet man att en flicka en gång för inte alls så längesedan faktiskt blev mördad i parken.

En lite märklig sak är att familjerna i husen runtomkring verkar bo kvar i sina lägenheter och andra boenden hur många år som helst i flera generationer. Lägenheter går i arv, vilket gör att de som nu är föräldrar med egna barn också ofta har vuxit upp i samma hus och har känt de flesta av sina grannar sedan de själva var barn. Lite annorlunda, och man anar att det kanske inte alltid är helt sunt.

Precis i början av boken så hittas en av flickorna överfallen och medvetslös i en undanskymd del av parken. Alla boende runtomkring har varit i och ur parken hela dagen. Vuxna som barn och ungdomar. Det är fest och så gott som alla är med och firar på ett eller annat sätt.

När Pip går runt och letar efter sin syster Grace är det dock ingen som sett henne på länge, och när hon tillslut hittar henne har det hemska redan inträffat. Pip och Grace är nyinflyttade i området tillsammans med sin mamma. Pappan befinner sig inlåst efter ett nervöst sammanbrott (schizofreni?) då han satte eld på familjens hus utan att veta om döttrarna befann sig i huset eller inte. Den yngsta dottern skriver till sin pappa och dessa brev ligger med i texten och tillför en hel del som bidrar till att man förstår sig på systrarna lite bättre.

Vad jag däremot inte riktigt begriper är varför pappan måste vara sjuk? Hade det inte räckt med att de var separerade och att tjejerna inte fick träffa honom av ngn anledning? Det kändes som om man skulle få en lite djupare förklaring till hans sjukdom och varför det var med, men det kom inte någon.

Systrarna dras i alla fall med in i gemenskapen med de andra barnen i området. Några av dem är fortfarande just barn medan andra är på gränsen in i tonåren, och just detta spelar stor roll i berättelsen. Detta gränsland när man lämnar barndomen. Som ett nästan febrigt tillstånd beskrivs det i boken, och här tycker jag att det är som allra bäst. När Lisa Jewell skildrar förhållandet barnen och ungdomarna emellan. Det barnsligt oskyldiga som samsas med en nyfikenhet på det förbjudna.

När det sedan cirkulerar vuxna som kanske inte bara är snälla och osjälviska då det gäller att ta hand om och ställa upp för barn på väg in i ungdomsåren så skruvas den där biten åt ett extra varv.

Sist men inte minst så ska det bli fantastiskt roligt att få träffa Lisa jewell under feelgood-minglet som Kulturkollo anordnar på Bok- och bibliotek!