En liten smula underbar

Titel; En liten smula underbar
Författare; Dawn French
Förlag; Printz publishing

Nu var det ett tag sedan jag läste En liten smula underbar, och ett tag sedan den mysiga bokcirkelkvällen då vi diskuterade boken. Jag vet ju att jag aldrig ska vänta för länge med att skriva om böcker jag läst! Vissa böcker liksom lägger sig tillrätta på något vis och vill inte alltid komma fram och bli sådär klara och tydliga igen, som de var precis då, vid läsningen.

Nu är dock fördelningen lästa böcker/böcker jag bloggat om fruktansvärt skev. Det handlar säkert om en sisådär tjugo böcker jag tänkt skriva om, men helt enkelt inte riktigt hunnit med. Får väl se hur det blir framöver, om man kanske kan hinna ikapp litegrand i alla fall...

Så, En liten smula underbar. Jo, den har ju också bleknat något i minnet, men jag kommer ihåg mer och mer ju mer jag sneglar på omslaget av boken som ligger här bredvid mig. Vad jag minns allra mest är att jag hade skyhöga förväntningar på den här boken. Jag ville verkligen tycka om den. Jag gillar Dawn French, jag gillar Jennifer Saunders, och jag fullkomligt älskade Helt hysteriskt när den gick som TV-serie.

Nu blev det inte sådär ohejdat positivt. Inte så att jag blev jättebesviken, absolut inte, men det blev inte någon riktig fullträff. Det började med att jag störde mig lite på språket hos dottern, 17 åriga Dora. Jag tyckte inte det kändes naturligt. Jag är nog lite skadad här tror jag, i o m att jag läser så mycket ungdomslitteratur. Det märks direkt när det är en vuxen som försöker låta som en tonåring. Det kan bli riktigt jobbigt att läsa. Så var det inte här, långtifrån, men det var ändå så jag reagerade och inte kände mig helt bekväm i de kapitel där det var Doras röst man hörde. Själva upplägget annars är bra, och jag tyckte väldigt mycket om sonen, Peter 16 år. Peter som bara lyssnar till namnet Oscar, efter Oscar Wilde, eftersom han är helt övertygad om att han på något sätt bär Wildes ande inom sig.

Sedan var mormodern en favorit, som fanns där för hela familjen och lyssnade och stöttade. Ett annat stort plus var att alla recepten på mormoderns goda kakor (alla i familjen hade sin egen favorit) finns med i slutet av boken. Man borde verkligen prova att baka någon av dem någongång...Kanske en kväll när jag skrivit ifatt mig på bloggen! Typ augusti 2015?

Handlingen är den att Mo, snart 50, är på väg in i en livskris som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Det handlar väl egentligen mycket om bekräftelse och att se det fina som finns mitt framför näsan, istället för att kika längre och längre bort. Poängen i den här boken är nog den att Mo till slut, när några misstag är gjorda, när en del personers känslor är sårade och när en del personer börjar se klarare igen, så har Mo en underbar familj som faktiskt älskar varandra och stöttar varandra genom livet.

Det var en mysig bok att läsa, men den gav mig inte någon direkt mersmak. Jag vet inte riktigt om jag läser nästa Dawn French. Och en nästa Dawn French tror jag absolut det blir.