tisdag 27 september 2016

Känner att jag måste klargöra lite



Under mässan så skrev jag alltså blogginläggen i realtid, under tiden jag satt på olika seminarier. Det brukar jag inte göra och är alltid grymt imponerad av de som alltid lyckas så bra med just detta t ex Anna och Linda. Därför kan inläggen säkert vara mer än lovligt virriga och osammanhängande på sina ställen, men jag tänker att jag struntar faktiskt i det!

Jag tänker att man kanske kan träna upp det där igen? När jag pluggade för en himla massa år sedan antecknade jag ju alltid under olika föreläsningar och kom ut ur hörsalarna med faktiskt helt ok anteckningar.

Jag är så nöjd med att inte sitta i efterhand och göra sammanfattningar som ändå inte kommer upp på bloggen förrän flera veckor efter det att mässan har varit och då inte känns alls aktuella längre.




söndag 25 september 2016

Fredagens feelgood-mingel och middag










Kulturkollos feelgood-mingel under fredagen med besök av bl a Lisa Jewell och Mhairi McFarlane blev en stor succé! Mina bilder gör det inte alls rättvisa. Det var mycket mer folk och mer minglande än vad det ser ut att vara här. Riktigt kul var det!

Sedan har vi världens yngsta och världens sötaste bokbloggare med också ;-)

Middagen på Incontro blev också bra, som tur var. Jag var liiite nervös att antalet kött, fisk etc inte skulle stämma, men allt flöt på fint!


lördag 24 september 2016

Familjerelationer på gott och ont


Lisa Jewell, Mhairi McFarlane och Titti Schultz.

Mycket material kommer från olika typer av familjerelationer i båda deras böcker. Det finns mycket inspiration att hämta där. Vare sig det är mamma, pappa, barn eller plastmamma, halvsyskon mostrar och en farfar. 

Roligt inflikande om att narcisister alltid ser sig själva i böcker medan de riktiga förebilderna aldrig ser likheterna!

Mhairi menar att många författare kanske ser något som triggar igång ett "what if" när man kanske ser något eller hör något som sätter igång fantasin.

Och där slutar jag skriva. Det här är så himla roligt att lyssna på så jag vill njuta helt!

Sitter kanske styrkan i - håret?


Sofie Okssnen och Yukiko Duke samtalar om Oksanens senaste roman, Norma, som är en sorts modern Rapunsel-berättelse.

Oksanen pratar om svårigheterna med att skriva en samtida roman. Saker och ting kan förändras snabbt i världen. Hon nämner specifikt Ukraina som är världsledande inom hårindustrin (!). När hon började skriva Norma spelar Ukraina en stor roll. Detta var 2013 och under tiden hon skrev sin roman blev det som vi ju nu vet revolution i Ukraina.

Tänk att det finns en sådan stor industri som hårindustrin i världen som jag inte alls ens reflekterat över. Det handlar om mycket pengar. Någon eller några få personer gör stora pengar, och det är inte de personer som säljer sitt hår för att försörja familjen som gör några vinster. 

Romanen handlar mycket om den kvinnliga kroppen. Surrogatmödrar, hår och biologi. Den är något annat än Oksanens tidigare författarskap, vilket hon själv tycker är kul. Den var rolig att skriva. Befriande, och intressant att hitta andra sidor i sitt eget skrivande.

Det finns komplicerade familjeförhållanden i romanen och det handlar inte om jämställda förhållanden. Oksanen menar att hon inte kan komma på ett enda jämställt förhållande i någon av sina romaner. Hur mycket hon än är för det i verkliga livet, så är det inte särskilt intressant att skriva om.





Swede Hollow


Ola Larsmo berättar om Swede Hollow och dess svenska emigranter. En bild av dessa människor vi inte alls är vana att se  om man ser Karl-Oskar och Kristina som norm. Det här är någonting helt annat.

Sverige hade väldigt höga siffror som utvandrar till USA. De flesta hannade i storstäderna och många hamnade i svår fattigdom och utsatthet. 

Människorna i Swede Hollow passade inte alls in i bilden av den vanliga emigranten. Runt sekelskiftet bodde ca 1000 personer här, de flesta var svenskar. Männen hamnade inom järnvägen, många blev järnvägsbromsare. En helt galet farlig syssla med urusel lön. Kvinnorna var ofta sömmerskor. Också här arbetade man under usla förhållanden. Många levde i mer eller mindre misär.

Dessa svenskar hamnade längst ner i hierarkin. Den svenska lukten återkommer när man forskar i ämnet. Att de kändes igen på lukten, som då inte var särskilt trevlig.

Alla ser ner på svenskarna i dalen. Även de svenskar som lyckats ta sig upp till gatunivå.

Men någonting händer. Italienarna kommer och tar lägsta platsen. Svenskarna blir lite populärare. De jobbar bra etc. Efter italienarna kommer sedan polackerna. Osv osv. När stället till sist rivs 1956 är platsen bebodd av mycket fattiga mexikanare. På 70-talet sedan blev platsen ett stort parkområde.

Mycket intressant om en helt för mig okänd händelse i historien.


På vandring med Elsie Johansson


Det här är min sanning om mitt liv. Det har inte alls varit lätt att öppna upp på det här sättet. Så börjar hon, Elsie Johansson, och hjälp vad jag känner att jag vill läsa den här biografin.

Det är något helt annat än romanerna. Det är själva ropet som är viktigt, eller rent av nödvändigt. Svaren kanske kommer eller också inte. 

Elsie Johansson känner att hon är född författare även om hon inte kan se riktigt var det kommer ifrån. Kanske den kreativa mamma? Ensam kvar som sladdbarn med mamman under dagarna så hittade de på ihop. De lekte sagor.

Elsie var den som fick möjlighet till riktig skolgång. Lärarna såg något som gjorde att hon fick komma vidare. Fröken kom hem och pratade med pappa vilket ledde till att Elsie fick pröva in på flickläroverket.

Det svåraste att skriva om var det första äktenskapet som inte var helt okomplicerat. Hon vill inte hänga ut någon utan tycker att hon borde kunna beskriva allt balanserat.

Bilderna inne i huvudet är viktiga. Ett visuellt sätt gå in i ens egen värld. Boken är också en berättelse om vägen till ett författarskap.

De personer som varit viktiga för hennes författarskap, det är dem hon vill lyfta fram i boken. Mamman och pappan finns med hela vägen. Hon pratar fortfarande med dem och beskriver en sorg i att deras äktenskap aldrig var riktigt lyckligt. Att hennes mamma kände sig lurad in i äktenskapet i o m att hon blev gravid redan vid 16 års ålder.

Man blir alldeles för sårbar om man älskar till 100 procent. Vilket Elsie kände starkt under sitt första äktenskap där hon blev sviken. Andra kvinnor var förmodligen "lättare" att ha att göra med.

Elsie Johansson beskriver så fint att om hon levt med sin nuvarande man från det stt hon var ung, hade hon aldrig blivit författare. Då hade ju allt varit så bra hela vägen och då hade hon inte behövt kämpa eller uppleva sorg och smärta.

Det har förekommit svartsjuka över att hon fick en utbildning. Att hon fick den hör möjligheten. Storebrodern var alltid så omtänksam och omhändertagande.

Hon anser sig vara proletärförfattare på ett vis i o m att hon känner till och vet hur utsatta och nedvärderade människor har det. Hon står på deras sida. Hon står på människans sida. Annars har hon inte mycket till övers för att människor ska fösas in i fåror och stoppas i lådor för stt man ska ha någon ordning på dem.


Ständigt på flykt i tanken


Kim Thúy och Yukiko Duke 💜

Okey en minut har gått och vi gapskrattar redan när Thúy går igång med ord som berusad, långtradare (kyss) etc. Helt underbart!

Så intressant om att man kan se och uppfatta saker helt olika även om man befinner sig på samma plats. Hon berättar om ett dyksafari på ett helt fantastiskt sätt. Där hon fastnade i det fantastiska stimmen men de små små räkorna som en stjärnhimmel. Istället för att titta på valarna valde hon att fokusera på de mikroskopiska detaljerna.

Thúy pratar om linjen mellan verklighet och fantasi. Som när man minns något man såg eller hörde som barn och sedan berättar om det som vuxen. Hur mycket kommer man egentligen ihåg och hur mycket har man listat ut i efterhand och gjort om i sitt huvud. 

Hon pratar också om att flykten satt vissa spår som aldrig slipper även om hon inte har några riktigt svåra trauman. Hon har fortfarande svårt att se när någon slösar med vatten. Hon minns också med fasa "toaletterna" i lägret i Malaysia.

Hon berättar att när de försökte få inresetillstånd i något land så tog Sverige enbart emot handikappade flyktingar, vilket hon alltid beundrat Sverige för.

Vi får höra fruktansvärda historier om vad som hände de vietnamesiska flyktingarna. Avskyvärda händelser i möten med pirater. 

När du springer, flyr, så kan du inte titta bakåt. Thúy menar att hon är så priviligierad då hon i o m sitt skrivande har lyxen att blicka bakåt och minnas. Att ta hand om sina egna och andras minnen.

Nu blev det så fruktansvärt så jag kan inte ens skriva om det ...

För vietnameser så handlar det mycket om att landet och folket har varit med om så mycket fasansfullt att enda möjligheten att inte helt gå under i sorg är att blicka framåt. Därav kritiken vissa  vietnameser riktar gentemot andra mör de vittnar om vad som hänt. Det enda riktiga menar man är att glädjas åt sin andra chans. Vara tacksam över att mm lever. Blicka framåt inte snegla bakåt.

Definition av en flykting i sitt eget land: du har blivit nekad ditt gamla land, du har ingenstans att ta vägen. Samtidigt som du befinner dig i ett tomrum i ditt gamla land. Du är fast.

 När man som barn i skolan varje vecka måste ställa sig upp och berätta att man t ex sett sin mamma läs en bok, eller sett sin kusin lyssna på musik. Detta kunde sedan leda till åtal. Som familj lärde man sig därför stt vara tyst, att inte se någonting. Så att man av misstag skulle säga något som skulle kunna utsätta någon för fara.

Jag är helt slut efter det här seminariet ... så mycket hemskheter och samtidigt så mycket skratt och värme. Jag ser mycket fram emot bokcirkeln med Kim Thúy imorgon.