Såååå bra!

Titel; Allt jag säger är sant
Författare; Lisa Bjärbo
Förlag; Rabèn & Sjögren
Recensionsexemplar

Jag hade faktiskt väldigt höga förväntningar på Lisa Bjärbos Allt jag säger är sant. Den förra, Det är så logiskt alla fattar utom du, var bra och jag var nästan lite nervös. Jag ville så gärna tycka om det här. Och oj, vad jag gillade! Helt enormt. Man sugs in i Alicias värld från allra första stund. Man vill krama henne! Stötta henne! Skälla lite på henne! Lyssna på henne! Ta en fika!

Det är ju så här; Har man barn själv, så vill man ju inte att de bara ska rätta in sig i leden. Man vill att de ska utvecklas till självständiga och tänkande individer. Till omtänksamma människor med stora hjärtan och ett globalt samvete. Sticka ut! Våga vägra etc etc. Samtidigt...När de sticker ut...Hur jobbigt blir det inte då? Ganska jobbigt kan det bli...Jag känner att jag själv börjar skruva lite besvärat på mig t o m medans jag skriver det här. Det är svårt. Så jag kan absolut förstå Alicias föräldrars upprördhet över att hon hoppar av gymnasiet, samtidigt som deras stolthet lyser igenom. Och deras generositet och klokhet skulle jag vilja säga. Det är inte lätt att säga; Ok, men då flyttar du ut då, det blir bra. Även om det bara är till mormor. Det måste kännas som lite av ett nederlag ändå. Men för att börja från början. Jag bara bubblar på nu, det finns så mycket att diskutera i den här boken!

Alicia har fått nog. Hon går första året på Natur (man förstår att det där med val av program inte var helt genomtänkt. Hon har bara hängt på bästa kompisen, och tänkt att det här blir nog bra. De får ju vara tillsammans), och vantrivs. Hon förstår inte alls vitsen med det här. Och att sitta fast i tre år! Nej, det får vara bra. Alicia kommer till insikt. Hon ska ta kommandot över sitt eget liv och börja göra de stordåd hon alltid innerst inne vetat att hon ska komma att göra.

Nu blir det ju så att alla i hennes omgivning tycker inte att det här är en alldeles strålande idé. Nästan ingen faktiskt. Inte ens bästa kompisen. Alicia får en vecka på sig av syokonsulenten på skolan, att fixa någon typ av sysselsättning. Annars så går kommunen in och ordnar praktikplats.

Alicia löser det lilla problemet genom att helt sonika trava in på det enda fiket i stan där hon bor, som hon själv vill fika på, och meddelar att hon tänker börja jobba där. Tursamt nog behövs det folk och kan kan börja omgående.

Problemen är ju inte över med det steget, naturligtvis, föräldrarna vill att hon ska ha någon typ av plan, och de kommer helt enkelt inte överens för tillfället, det blir bara gräl. De löser det hela tillfälligt genom att Alicia flyttar hem till mormor. Deras relation, Alicias och mormoderns är oerhört fint beskriven. Mormodern är så bra med Alicia. Lägger sig inte i, men säger ända vad hon tycker. Och Alicia är uppriktigt väldigt fäst vid sin mormor.

Alicia själv tycker att allt ordnat sig till det absolut bästa. Hon har ett jobb! Hon bor hos sin älskade mormor! Dessutom är hon kär...Det var kärlek vid första ögonkastet från Alicias sida. Han bara klev in på fiket där hon jobbar (visserligen tillsammans med sin flickvän, men sådana små problem måste man ju sätta sig över) och Alicia bara vet att han är den rätte.

Ja, det har väl inte undgått någon vid det här laget att jag blev rätt så förtjust i Allt jag säger är sant...Jag hoppas, eller jag är säker på faktiskt, att den kommer att hitta fram till många läsare som liksom jag kommer att älska den. Men, jag hoppas att den kommer att få vuxna läsare såväl som ungdomar. Dels för att det är en riktigt bra bok, låt vara att den klassas som ungdomsroman, som jag tycker även vuxna ska läsa för sin egen skull. Sedan så kan man som vuxen läsare också kanske tänka till lite, om det är och hur det var. Samt så klart tipsa unga (och någon äldre) i sin omgivning att läsa!