Skuggvandrare

Titel; Skuggvandrare
Författare; Magnus Nordin

Förlag; Bonnier Carlsen
Recensionsexemplar

Skuggvandrare är tredje, och tror jag, sista delen i Magnus Nordins Skuggserie. Man kan säkert läsa den fristående, men jag skulle rekommendera att läsa Skuggvarelser och Blodets röst först så man får händelserna i rätt ordning. Det är absolut värt det.

I skuggvarelser träffar vi för första gången Daniel och Kira som mot alla odds blir kära i varandra. Vad Daniel inte vet när han försiktigt börjar närma sig Kira och hennes familj är att de inte är riktigt som vanliga människor. De är Skuggvandrare, människor som byter skepnad, eller varulvar.

Daniel bor på Gotland med sin alkoholiserade pappa. Det är en ganska kall och trist tillvaro han för, Daniel, med en pappa som bara bryr sig om sin nästa fylla och som dessutom tvingar Daniel att agera chaufför innan han fått sitt körkort.

Hela byn tisslar och tasslar om en udda och ljusskygg familj som flyttat in i ett gammalt ödehus i utkanten av samhället. Redan innan familjen flyttat in går det en massa historier om huset, den ena värre än den andra. Riktiga spökhistorier. Men , som sagt, redan första gången Daniel träffar Kira är det kört. Han blir häftigt förälskad och Kira likaså, även om hon till skillnad från Daniel vet att deras kärlek är omöjlig.

Man får sedan i alla tre böckerna följa deras öden, och jag tycker det här håller hela vägen. Jag är helt såld, och efter tvån kände jag mig riktigt orolig! Nordin fick det att låta så naturligt med Alfagruppen och annat att jag nästan tänkte; Jamen, det kanske är så här!? De kanske finns! Nja, inte riktigt fullt ut kanske, men näst intill. Läs och njut! Vuxna liksom ungdomar.