Tiden går så långsamt när man tittar på den

Titel; Tiden går så långsamt när man tittar på den
Författare; Josefin Lindén
Förlag Litet Förlag

Det känns egentligen inte som om jag behöver skriva någonting mer om Tiden går så långsamt ... De flest som läser bloggen vet nog redan att jag gillar den väldigt mycket. Men "bara för att" så skriver jag några rader.

Tiden ... blev liggande lite länge hemma hos mig innan jag plockade upp den på riktigt. När jag sedan väl öppnade den och började läsa, så sträckläste jag den i stort sett. Jag blev otroligt gripen av berättelsen.

Det var så otroligt många känslor som triggades igång hos mig i o m ämnet förlossningspsykos. Jag har själv inte varit drabbad av något liknande, men väl haft täta missfall innan mina graviditeter, som har inneburit känslosvall av stora mått. Plus att de satt sina spår och präglat mig och mitt beteende långt mer än vad jag egentligen varit medveten om. Sedan har jag på senaste tiden funderat mycket på att allt man går igenom hela tiden färgar av sig hur man är och hur man beter sig. Både mot sig själv och mot andra människor. Det låter ju helt självklart när man säger det högt. Men när man börjar fundera över varför man agerar som man gör i vissa sammanhang och när det plötsligt går upp ett ljus ...

Handlingen lite kort i Tiden ...: Caroline och Jonas är utåt sett ett lyckligt och framgångsrikt par i Stockholms innerstad. Båda har bra jobb, ser bra ut, trevligt umgänge och fin vindsvåning mitt i stan. När de börjar tycka det är dags att skaffa barn kommer det som lite av en överraskning att det inte går så lätt som de tror. De blir helt enkelt inte med barn.

Efter ett antal misslyckanden får de hjälp och till deras stora lycka så går det bra vid andra försöket. Caroline får behålla barnet och de ser positivt på framtiden och sina framtida föräldraroller.

Man förstår allt eftersom att Caroline inte mått helt bra under sin uppväxt. Att hon haft besvär med sin självbild och sitt självförtroende. Något hon sedan tagit  för senare i livet, men hela tiden med en gnagande känsla av att inte räcka till, att tillvaron på något sätt år på låtsas, och att hon hela tiden kan bli avslöjad som någon som fuskat sig till det hon åstadkommit i livet.

Utan att någon i deras omgivning egentligen tar signalerna på allvar drabbas Caroline av en förlossningspsykos, som leder till att hon efter hemkomsten från BB släpper taget om sin dotter från balkongen på sjunde våningen.

Lilla Elsa, som barnet heter klarar sig som av ett under, och vi får som läsare sedan följa den lilla familjen den tid som följer efter tragedin.

Det här låter ju fullkomligt nattsvart, men det är mycket mer än en ren tragedi. Det är en relationsroman med många bottnar, och jag ser redan fram emot fortsättningen som jag vet skrivs på för fullt!