Titel; Magikerna
Författare; Lev Grossman
Förlag; Pocketförlaget
Recensionsexemplar

Jag tycker det är svårt att skriva om Magikerna. Dels hade jag läst så mycket om den innan jag själv läste, vilket alltid är dumt (men svårt att låta bli!), och dessutom gjorde mina förväntningar skyhöga. Dels pendlade jag under hela läsningen i vad jag egentligen tycker om boken.

I början var jag helt lyrisk. Jag tyckte verkligen att den var så bra som jag hade hoppats. Sedan mattades den känslan av, för att komma tillbaka på slutet. Nu är det ändå ett tag sedan jag läste den, och jag märker att den fortfarande surrar kvar i huvudet och att jag börjar undra lite över uppföljaren.

Det var, tror jag utan att kunna sätta fingret på exakt vad, själva magiutövandet som störde mig. Jag är nog märkt av HP för resten av livet. J K Rowling har talat om för mig hur det går till i trollkarlsvärlden, och den uppfattningen ändrar man inte på så lätt. På gott och ont. Återigen måste jag säga att jag är glad att hon stoppade efter sju böcker. Så skönt att hon inte fallit för frestelsen att skriva en åttonde del. Hoppas det håller i sig.

I magikerna störde jag mig på att skolåren bara flöt på. Det gick fort fram, även om handlingen egentligen var rätt långsam i mittenpartiet. Däremot gillade jag Narniareferenserna, som jag tror många störde sig på.

Quentin Coldwater är en mycket olycklig människa, olycklig på gränsen till deprimerad. Han är också oerhört begåvad, och precis på väg att sluta high school. Han hanterar tillvaron genom att på ett nästan maniskt sätt drömma sig kvar i sin barndoms läsning av Fantasyböckerna om landet Fillory. Fillory har stora likheter med Narnia; syskon som skickas ut på landsbygden och på olika vis olika år hamnar i Fillory. Dock med ett stort undantag. Ett av barnen fastnar i Fillory, för att sedan aldrig återfinnas.

Qentin önskar verkligen att Fillory fanns på riktigt. I hans sinne skulle allt bli bra om han bara kunde komma till Fillory, istället för att vara fast i vår egen verkliga, trista och gråa värld. Han inbillar sig att det är svaret på hans drömmar.

Efter en mycket märklig, misslyckad nästan på gränsen till skrämmande början på en antagningsintervju till ett prestigefyllt college förändras Quentins liv drastiskt. Han befinner sig plötsligt i en del av staden han aldrig sett förut. Klimatet förändras och han träder för första gången in i Brakebills trädgård. Brakebill är ett college för magi, och efter riktigt tuffa antagningsprov som han genomgår i ett nästan transliknande tillstånd blir Quentin antagen.

Nu skulle man ju kunna tro att Quentins lycka är gjord, att han är nöjd med sin tillvaro. Magi finns! Den existerar och han är en del av den. Men riktigt så enkelt är det inte. Quentin är fortfarande olycklig, och inte särskilt tillfreds. Hans depressiva tillstånd handlar inte om den värld han lever i så mycket som den person han själv är.

Ja, jag känner mig fortfarande lite kluven till vad jag egentligen tycker, och det kanske är precis det som är meningen? I så fall är det hela mycket skickligt genomfört. Självklart kommer jag hur som helst läsa tvåan när den kommer!