Så skriver du skräck

Mats Strandberg och Maria Ernestam på Skrivas scen. 

Miljöerna är viktiga! Ett bra grepp är att exempelvis låta skräcken eller det onaturliga sippra in i det vardagliga. Eller att ta en avgränsad plats. Ett strålande exempel på det slutna rummet är ju en färja som i Mats Färjan, eller ett kloster som i Maria Ernestams Innanför murarna.

Om man får miljöerna och sinnesupplevelserna trovärdiga är det lättare att få läsaren att köpa resten också.

Kalla mord bland varma källor

Yrsa Sigurdadottir i samtal med Lotta Olsson. Det kändes ju trist att inte se någonting alls på Crimetime så det fick jag ju göra någonting åt.

Jag har inte läst Sigurdadottir men jag har varit nyfiken på henne och jag har hennes Eldnatt hemma. Det var kanske det här jag behövde för att faktiskt läsa. Det känns som fantastiska miljöer om inte annat.

Popkulturen är död - leve den

Martin Aagård, Natalia Kazmierska och Fredrik Strage i samtal med Ika Johannesson.

Samtalet börjar i att om det från början var så att popkulturen såg till i o m olika samarbeten inom bl a media alla, även marginaliserade grupper i samhället kunde synas. Mycket ändrades i o m internet, sociala medier och nedladdning.

Skivbolagen har inte alls samma makt idag. Till viss del så har festivalerna tagit över den biten. 

Strages bok har jag ju redan köpt men nu blir jag väldigt sugen på Aagårds och Kazmierskas också ...

Stina Wollter på Skrivas scen

Igår märkte jag att blogginläggen blev kortare och kortare men kanske framförallt virrigare och virrigare ...

Idag satsar jag på kort och koncists!

Att använda sig av språket är någonting Stina har sysslat med i olika former under lång tid. Det pratades mycket och högljutt under uppväxten. Språket har alltså alltid varit viktigt. Som vapen, som skydd och som ren självbevarelsedrift. Så, steget till en bok var ändå inte så stort.

Tanken på en fysisk bok skrämde dock. En bok kan man inte ändra i ... Exempelvis instagramtexter går att redigera! 

Mycket handlar om våndan i att inse att när man väl formulerat ett svar på ett hatfyllt inlägg så har personen i fråga sedan länge lämnat tråden.

Jag blir helt fascinerad av Stina Wollter engagemang och hennes kärlek till det hon gör. Hon vet hur viktig hennes roll är och hon ör så himla klok. Jag ser fram emot att lösa boken.

Det typiska svenska

Henrik Berggren, Elisabeth Åsbrink, Göran Everdahl och Björn Wiman i ett samtal om det typiskt svenska.

Alla tre författarna har färska böcker som på något vis handlar om det svenska. Alla låter intressanta på sitt sätt, men det blir förmodligen Åsbrinks Orden som formade Sverige som jag kommer att läsa.

Blixtra och misslyckas - om författarens våndor och wowstunder

Samtal mellan Jenny Jägerfeldt och John Ajvide Lindqvist. Modererar gör Jenny Aschenbrenner. 

Det hela handlar om att misslyckas bättre. Är det att lyckas bättre nästa gång? Eller att misslyckas bättre, alltså att det går ännu sämre?!?

Man pendlar ofta när man skriver. Mellan himmel och helvete. Jenny skriver en viss tid och John skriver ert visst antal sidor. 

Jag blir lite sugen på att läsa Ajvides skrivbok. Ett hett tips: skriv färdigt. Känner mig liiite träffad. Varför envisas vissa och faktiskt skriver färdigt? Varför gör inte alla det? Vilken förmåga är det som saknas när man bara slutar? 

Varför väljer man att skriva om en person som drabbas av skrivkramp? Jenny ville beskriva känslan när man helt enkelt inte får ur sig ngt bra. När det förväntas av en att man ska få ur sig någonting och helst någonting bra.

De pratar om att spara formuleringar och t o m karaktärer som man kan plocka fram. När man exempelvis skriver ngt dåligt men man gillar ngn av karaktärerna. Man kan ha som en liten bank att plocka ur.

Gemensamt för båda är deras genuina intresse för människor och den psykologiska aspekten. Att de vill skildra människor på ett trovärdigt sätt. 

Sammanfattningsvis blir det efter seminarier fler böcker att läsa.

Ögonblicket som aldrig tar slut

Sara Stridsberg i samtal med Anneli Dugva om Kärlekens Antarktis.

Sara börjar med att läsa högt ur romanen. Jag blir genast sugen på att ta första bästa buss hem och börja läsa. Jag vet vad jag ska lösa ikväll i alla fall. 

Angående att kill your darlings. Sara vill inte döda sina älsklingar utan arbetar utefter en icke censur princip. Ett förlåtande klimat när hon skriver. 

Hon vill göra det man inte ska göra. Hur mycket man än säger så finns der hela tiden, och uppstår hela tiden nya, saker vi inte vet. Om allt är upplyst söker hon sig till den del som är nedsläckt. Fånga in det som stängs ute. 

Det låter så outhärdligt sorgligt när huvudpersonens sista ögonblick beskrivs. Som att det fanns inget mer att säga och ingen att säga någonting till. Bad skulle hon säga till exempelvis sin mamma som hon inte försökt tidigare?

Den unga kvinnan och den unga kvinnans kropp, flickkvinnan, är ett tema som återkommer i Stridsberg böcker. 

Gällande skrivandet. Sara stänger ute allt. Automatisk skrift ligger nära till hands. Hon har som ett mantra att glöm allt du någonsin lärt dig. Ingenting är sant.

Äntligen någon som pratar om Aphra Behn!

Stefan Höglund som skrivit Kvinnorna historien glömde i samtal med Brita Plank och Eva Bonde.

Helt ärligt så var det enbart på grund av avsnittet om Aphra Behn som jag ville gå på det här seminariet. För länge länge sedan skrev jag en uppsats om Aphra Behn och det var riktigt svårt att hitta någon som helst information. Nu har jag inte läst boken ännu men hoppas på att få veta mer om denna fascinerande person.

Intressant om att de kvinnor som faktiskt tas upp i historieskrivningen är när de på något vis används som exempel. Det farliga med att utesluta kvinnor ur historieskrivningen är att vår historia faktisk beskrivs inkorrekt.  Viktigt också att vi tänker på vad vi förmedlar till våra barn och kanske främst då våra flickor. Historieintresset hos tjejer är ganska lågt. Kanske ändrar detta sig om det faktiskt skrivs in kvinnor i historien.

Uppfattningen i stort har så smått börjat skifta något. Fet handlar ju inte om att någon eller några behövs ta bort för att man faktiskt lägger till kvinnorna. Det sker ny granskning på flera håll där man faktiskt lyfter kvinnor ur historien.

Vad gör vi för att lyfta kvinnor ännu mer? Fortsätter att lyfta enstaka framhångsrika kvinnor tills det märks att de är inte få utan många. Det måste också luftas i skolan. Historieskrivningen släpar efter. Informationen finns i många fall redan men den är ofta dold för allmänheten. Forskare i ämnet måste också få större utrymme i exempelvis media. 

Maggie O’Farrell

Först ut idag var en bokcirkel med Maggie O’Farrell via länk, där vi pratade om hennes fantastiska Ett hjärtslag från döden. Det var ju som bekant meningen att Maggie skulle komna till bokmässan och att hon skulle närvara själv vid bokcirkeln. Nu blev det inte så på grund av att hennes dotter blev sjuk. Har man läst boken har man full förståelse för att detta drastiskt ändrar ens resplaner.

Den här boken var så speciell på så många sätt och vid så det kommer ett inlägg längre fram om den. Jag är djupt imponerad av Maggie O’Farrell som person och som författare och hädanefter kommer jag förmodligen alltid att leta efter ledtrådar till hennes eget liv när jag läser andra titlar av henne.

Vad hände med den arabiska våren?

 Nawal El Saadawi i samtal med Johar Bendjelloul. 

Att sitta fängslad, menar Saadawi, är en oerhört värdefull erfarenhet. Hon fick ett större självförtroende efter sin fängelsevistelse. 

Åren i exil kändes på en del sätt inte alls som att leva i exil, på ett sätt kände hon sig friare. Men i grund och boten beror det på vad man gör det till. Man Jan känna det som att man lever i exil i sitt hemland likaväl som man kan känna sig friare än någonsin i sitt fängelse.

Nawal El Saadawi har alltid varit en optimist som sett livet från den ljusa sidan. Hon pratat också om genetikens betydelse och om sin farmor som hon menar att hon ärvt detta synsätt ifrån.

Vad hände då, med den arabiska våren? Saadawi pratar bl a om USA:s inblandning och om faran för styret i länder världen över om den arabiska våren lyckats fullt ut. Planen var, globalt, att splittra landet i Islams namn. 

Hon pratar upprört över att det aldrig talas om brott mot mänskliga rättigheter i ex Saudiarabien och USA, och att det faktiskt inte finns riktig demokrati någonstans. Man måste vara väldigt försiktig med vad man tror är sant. 

Gällande kvinnliga rättigheter i Egypten så går det fram och tillbaka. Politiken behöver religionen för att kunna styra. Därav uppsvinget världen över när det kommer til religion. Största hotet är alltså politik och religion tillsammans plus att människor till viss del förlorat hoppet. 

Alla föds vi kreativa. Barn är kreativa och väldigt uppmärksamma på orättvisor. Vi måste på något vis frigöra oss från utbildningssystemen, religion och annat som styr oss och kväver vår kreativitet och hämmar oss. Vi måste hålla kvar vår klarsynthet och får förmåga att se saker i ett sammanhang. Att koppla ihop och se samband.

Göteborgs schamaner

Jag har inte läst Koka makaroner, och inte heller Johan Nilssons första roman Två sjöar. Göteborgs schamaner känns lockande i o m att vi får följa huvudpersonen under många år i Göteborg. Jag tror boken tar avstamp 1989. 1989 var jag 23 år och bodde i Göteborg och hängde på alla möjliga och omöjliga ställen.

Yukiko Duke är som vanligt mycket påläst och trevlig att lyssna på. Säkert är att hon får mig att vilja läsa boken. Hon pratar om en suggestiv svävande stämning i boken som är svår att sätta fingret på. Som förmedlar en sorts osäkerhet gällande vad som egentligen händer. 

Johan beskriver fördelen med att skriva berättelser med två tidsplan. Tiden ger då per automatik en extra dimension till historien. Som i livet självt så är ju ingen människa statisk utan ändrar sig efter tid och efter vad man går igenom och utefter vilka val man gör. Tiden gör ju sedan också att man kan spana bakåt och upptäcka vissa vägskäl där man eventuellt skulle ha kunnat välja annorlunda.

Psykisk ohälsa bland unga

Lisa Bjärbo, Sofia Nordin och Ulrika Lidbo. Jenny jägerfeld modererar. 

Ulrikas arbete med den nya boken tog avstamp i ett möte med en ung tjej som precis kommit ut från ett behandlingshem pga ett svårt drogmissbruk. I och med att hon sedan satt med ett enormt material som grundade sig i en sann historia blev det lite svårt att skriva en fiktiv historia. Det här var en svår bok att skriva, som tog lång tid.

Tjejerna i Sofias bok är lika på utsidan och för andra, men kanske inte så lika på insidan. Den ena av tjejerna drar och den andra hänger mer med. Idén från början var att det skulle bli en sorglig bok. Men, även om ämnena är riktigt svåra och tunga; bipolär diagnos, psykisk ohälsa och självmord, så finns det ändå humor och mycket värme i boken. Minna i boken har inga filter. Hon kan inte sortera bort allt hemskt som händer i världen, så allt verkligen drabbar henne.

Lisas karaktär är Liv, som jag för övrigt blev oerhört förtjust i, är blyg på gränsen till att ha social fobi. Allt, verkligen allt, blir sveper och stort. Hon har tillsammans med sin pappa flyttat ut på landet och ska börja ett helt nytt liv. Lisa ville lufta fram de blyga. Hon tyckte att det finns så många modiga människor i litteraturen, men saknade de blyga och tystas historia.

Jag har bara läst Lisas bok men blir väldigt sugen på de båda andra. 

Hur hemskt får det bli

Hur hemskt får det egentligen bli i barnlitteraturen? Jo men ganska så hemskt ändå, tänker jag?

Karin Erlandsson och Eva Frantz samtalar och Johanna Lindbäck modererar.

Båda böckerna riktar sig till ca 9-12 år och båda är från början skrivna för en skrivartävling som deras förlag anordnade. Jag är dåligt påläst gällande böckerna och får ta och kolla upp dem bättre lite senare.

Intressant om att barn visst är medvetna om att det ju finns ondska i världen. Att försöka ge barn tillrättalagda berättelser med trygga och lyckliga slut hela tiden är att lura både dem oss sig själv. Barn liksom vuxna behöver alla typer av historier.

Ibland kräver helt enkelt berättelsen som håller på att skrivas en del hemskheter. Annars skulle det inte bli just den historien. 

Bloggfrukost

Inspirerande om bl a skrivprocessser och andra personliga tips om skrivande och spännande litteratur för barn och unga.

Nu kör vi dag två

Först ut idag blir en bokbloggarfrukost och sist ut blir bloggmiddag på Pinchos. Där emellan kommer det såklart hända massor.

Om nätverket Vagina Dentata

I storytels monter, Madeleine Bäck och Jenny Lundin om nätverket Vagina Dentata. Ett nätverk för kvinnliga författare, poddare, filmskapare och många fler. Modererar gör Helena Dahlgren.

Nätverket är tänkt att peppa och stötta skrivande och skapande kvinnor i en mansdominerad värld.

Intressant om en hel hop kvinnliga förebilder. Några namn som nämns är; Selma Lagerlöf, Sara Stridsberg, Åsa Larsson, Gillian Flynn och många många fler.

Det poängteras att nätverket har ingen agenda och har ingen uttalad definition för vad skräck egentligen är. Alla som på något sätt skapar skräck är välkomna att ansöka om medlemsskap.

Nätverket skulle också kunna användas för att komma i kontakt med exempelvis kvinnor som skriver om skräck, som att nätverket skulle kunna förmedla kontakter. Drömmen är också att nätverket skulle kunna ha någon sorts återkommande salong.

Sorg och hopp med ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson

Ett av mina måsten denna mässa: Jacqueline Woodson. Brun flicka drömmer drabbade mig med full kraft. Det var som om jag höll andan under läsningen. Jag har inte läst någonting annat av författaren men har absolut planer på att göra det.

Nu säger Woodson precis att hon blir bättre och bättre för varje bok så hon tycker egentligen inte man nödvändigtvis ska läsa hennes back list. 

Intressant tanke om att det är de vuxna som står som gate keepers mellan barn och unga och litteraturen. Tycker de vuxna att det exempelvis är ett för svårt ämne så kanske våra barn inte hittar boken pga vuxna i deras närhet. 

Många t ex Woodsons familj lämnade södern på grund av diskriminering. Många lämnade sina hem under natten, som om de flydde även om det inte var någon flykt kanske i den bemärkelsen. Men arbetsgivarna ville inte att de skulle lämna. Själva förutsättningen för mångas liv var ju trots allt billig hemhjälp, chauffören etc. Att lämna södern blev själva motståndet. Woodsons familj ville inte prata om tiden innan flytten från Södern. Detta blev sedan en bidragande orsak till att Jacqueline Woodson ville berätta berättelser. Hon visste tidigt att hon ville bli författare, redan i 7-årsåldern.

Karaktärerna. Viktigt att själv älska sina karaktärer. Om man som författare inte bryr sig om sina karaktärer blir det svårt att få läsaren att engagera sig.

Viktigt att karaktärerna känns mänskliga. De måste få ha fel och brister för att det ska bli trovärdigt.

Det är viktigt med hopp i livets alla skeden. Hur mörkt och hemskt det än företer sig så kanske människan ändå har förmågan att se något litet hopp. Man lägger sig inte platt utan de flesta har en stark drivkraft att överleva övergrepp, orättvisor, sjukdom och sorg.

Man kan som författare med sina starka karaktärer visa unga människor att det finns hopp, man kan visa på lösningar och att det finns vägar ut ur mörkret. Viktigt är att inte skriva läsaren detta på näsan och att inte använda sig av pekpinnar. Man måste som läsare se detta på egen hand. Då kan man bli hjälpt på riktigt. Genom igenkänning och att upptäcka hopp genom andras erfarenheter.

Det där lite oplanerade

Lite otippat blev det pastasallad till lunch för mig. Vid DN:s scen lyssnandes på Fredrik Strage. Han pratade bl a om hu lättpåverkad han är. Jag kan lite känna igen mig i det i o m att jag direkt efteråt köpte boken ...

Hästboken idag

Kontrasternas tid! Från Bengt Ohlsson till ett seminarie med Helena Dahlgren, Emelie Novotny och Katja Timgten. Johanna Linbäck modererar.

Ett seminarie om hästboken igår, idag och imorgon. 

Alltid när jag lyssnar på samtal om hästböcker så blir jag så enormt sugen på att skriva ngn sorts arbete eller bloggserie om hästboken. Jag började lite smått för några år sedan här på bloggen under etiketten ”horses horses horses”. Jag får nog gå tillbaka och ta upp det där igen.

Spännande att alla tre författarna skrivit hästböcker för nästan samma ålder, men att böckerna i sig har så otroligt olika ingångar.

Känner att jag måste läsa Jorvik snarast! Vad som än händer har jag på skrivbordet på jobbet och Vänd rätt upp tror jag att jag köar på. 

Något jag tänker på när jag lyssnar är att jag egentligen aldrig kommit i kontakt med de där tuffa stallen med strikt hierarki och äldre hästtjejer som alla är livrädda för. Jag har nog haft tur, både för egen del och senare för dotterns del. Jag har nästan enbart upplevt positiva miljöer och blivit väl bemött.

Vad är det fina i ett stall? Hästarna! Stall kan innebära ren skräck för de andra i stallet. Det är ju verkligen förfärligt. Men hästarna är alltid det trygga och det fina. Man står ut med så himla mycket för att få den där lilla stunden med höstarna. Därav den brutala konkurensen. Det finns så många fler hästtjejer och hästkillar än vad det finns hästar. 

Ofta är det helt andra tjejer som har hög status i stallet än i exempelvis i skolan. Helt andra regler gäller. Ansvarsfrågan är också väldigt intressant. Det är stora djur! Självklart ligger det ett enormt ansvar som läggs på unga tjejer. De ska hantera de här stora djuren. Sedan växer man ju något oerhört i och med det här ansvarstagandet såklart, men det är också oerhört påfrestande.

Kul att utforska de olika typerna av hästböcker. Ridskolemiljöerna, de där när ensam tjej hittar misskött ponny som hon tar hand om etc. Sedan att hitta de olika karaktärerna! Blyga tjejen, tuffa tjejen, bortskämda tjejen etc etc. Blir väldigt sugen på att bena ut det här ...

Nöden har ingen lag

Första seminariet för i år blir med Bengt Ohlsson i samtal med Stefan Eklund. 

Intressant om strejkbrytarna i Ådalen och Bengt Ohlssons nya roman De dubbelt så bra. Titeln syftar för övrigt på vad strejkbrytarna kallades för. 

Innan Ådalen var Sverige ett av de oroligaste länderna i Europa nör det gäller arbetsmarknaden. Nu är vi ett av de stabilaste. Mycket ändrades efter skotten i Ådalen. 

Viktigt är att erövra och upptäcka saker när man skriver en roman menar Bengt Ohlsson. Man vill inte enbart läsa om det vi redan vet. 

Huvudpersonerna i boken far illa i o m kontakten med arbetarrörelsen och fackföreningar, vilket ju är ett annorlunda grepp i litteraturen. Det fanns en vilja av att bland annat starta upp en annan form av fackföreningar. 

Det var en mix av människor, från olika sammanhang, som blev just strejkbrytare. Det var ingen homogen grupp på något sätt. Många hade till viss del en egen agenda. 

Hur mycket ska man ge läsaren via baksidestexten? Bengt Ohlsson var inne på att själva kärlekshistorien mellan Ragnar och Arvid skulle komma som ytterligare ett lager i romanen.  Dubbelheten i utanförskapet är en viktig del i romanen. Det kan vara en befrielse på många sätt, men samtidigt en stor sorg.

Får kanske omprioritera läshögen lite och lägga De dubbelt så bra högt upp.

Nu är vi igång!

Nu så! Nu har Katti Hoflin invigt Biblioteks- och berättarscenen i Kultur i Västs monter så nu är mässan officiellt igång. Nu kör vi!

Klänningar, klänningar och klänningar

via Instagram https://ift.tt/2OQvdE7

Svårt det här med planering ...

Ja, såhär ser det ut lite här och var i min mässplanering just nu. Fyra eller t o m fem seminarier som krockar ... Jaja det ger ju sig, det gör det ju alltid, men lite frustrerande är det ju att behöva välja!

Bokbubblarna pratar om Plåtmannen

Igår hade vi en härlig träff med Bokbubblarna igen. Jag missade förra gången, så för min del var detta mycket efterlängtat! Vi blev inte full styrka, men sådär blir det ju ibland. Förutom ett bra samtal om boken; Plåtmannen av Sarah Winman, så blev det också en del bubblat om bokmässan, som ju närmar sig med stormsteg.

För en gångs skull så var vi alla eniga om att detta var en riktigt fin bok. Tror betyget blev en fyra. Själv gillade jag den mycket. Ett plus var att det är rätt så uppfriskande att för en gångs skull läsa en roman som faktiskt är på under 200 sidor, utan att den för den sakens skull brista i innehåll.

Ellis och Michael träffas för första gången när de är 12 år. Deras vänskap håller i sig upp i vuxen ålder, och när Ellis gifter sig med Annie kommer även hon att ingå i deras gemenskap, vilket kändes så sympatiskt tycker jag. Att istället för att stänga ute antingen Michael eller Annie så klarade de tre tillsammans av att umgås på ett fint sätt.

Plåtmannen är på många sätt en kärlekshistoria, men den är också så mycket mer. Trots det lilla formatet så ryms det så mycket. En hel del lämnas öppet men det är absolut ingenting som stör, snarare tvärtom, det öppnar upp för olika tolkningar som alla kan vara lika rätt eller fel.

Det finns så mycket att diskutera i den här pärlan till bok. De läckra Oxfordmiljöerna inte minst. Extra kul tycker jag kanske, eftersom det ju faktiskt inte ens var två veckor sedan jag var där. Det var verkligen jättemysigt, och tillför det där lilla extra, att läsa om hur personerna i boken exempelvis promenerar över Magdalene bridge när man själv gjort detsamma precis nyss.

Det fanns flera olika personer att gilla i romanen, men jag undrar om inte en av huvudpersonernas mamma, Dora, ändå inte blev min favorit. Hon var så otroligt stark och så fin tillsammans med killarna. Att sonen skulle fortsätta sina studier var enormt viktigt för henne, och när hon insåg att hon själv inte skulle få vara en del av hans framtid gjorde hon ändå allt som stod i hennes makt för att försöka undvika en annan typ av framtid för sin son.

Att det sedan inte gjordes någon stor sak av killarnas bisexualitet var ett stort plus. Jag har inte läst någonting annat av Sarah Winman, men "När gud var en kanin" står oläst hemma i en bokylla, och jag känner mig väldigt sugen på att plocka upp den ganska snart.

Kvinnorna historien glömde

Jag har inte riktigt kommit igång på allvar med att planera min bokmässa ännu, men det börjar i alla fall att ta form lite smått.

En programpunkt som jag är väldigt intresserad av är Kvinnorna som historien glömde med Stefan Högberg. Främst är jag intresserad av vad som kommer att sägas om Aphra Behn, som ligger mig varmt om hjärtat vi kanske ses på scen F4 kl 10:30 under lördagen?

Här kan man läsa lite mer om programpunkten.