Nu börjar Crimetime-peppen!

Nu har jag bokat boende för Crimetime 2017 ... Det gick snabbt. På typ två minuter hade jag snurrat runt på bokningssidor och insett att här var ingen tid att förlora och bokat rum på Mullbärsgården. Jag har inte bott där tidigare, men det blir säkert bra!

The Dry, eller Hetta av Jane Harper på Forum förlag är en av de författare som jag är väldigt nyfiken på inför årets festival. Det lär ju bli fler! Här kan man läsa mer om boken.

Nya tag?!? Eller? Nja, vi får väl se

Oj, oj, oj. Ett sådant här långt bloggstopp har jag inte haft på mycket länge. Det hänger förmodligen tätt ihop med att jag har otroligt dåligt läsflyt den här hösten.

Jag kan faktiskt inte minnas när det gick såhär trögt senast. Jag har massor, verkligen massor, med bra böcker hemma men jag kommer inte till ro med min läsning.

Jag har bestämt mig för att faktiskt strunta i det, och bara vänta in inspirationen och lässuget. Det kommer väl, tänker jag. Jag tror inte att man är en storläsande person i hela sitt liv för att sedan bara sluta tvärt. Nej, jag tror det här beror på att jag har haft ett hektiskt år, med en massa att fixa, många kalas att ordna etc, etc ... Kanske blir det lite läst under juldagarna, eller också inte. Det är ju knappt någon ledighet alls i år, tråkigt nog.

Jag har lite dåligt samvete över en del recex som ligger olästa därhemma och hoppas på att kunna skriva om dem allteftersom.

Just nu tittar jag på Netflix istället för att läsa. För tillfället är det The Blacklist som går varm. Den är verkligen spännande och jag är helt fast. Det är egentligen det enda jag vill göra just nu. Ligga i sängen och titta på The Blacklist. Jag fasar lite över när första säsongen tar slut ... Jag får snabbt hitta något annat att sätta tänderna i, och hoppas på att det kommer en andra säsong hyfsat snabbt!

Oj!

Ja, idag gick det inget sus genom biblioteket när vi fick höra namnet, utan det blev mer ett "oj", och sedan började alla skratta högt. Liksom lite lättat, både personal och låntagare. Alla visste vem det var och namnet är lätt att uttala ;-) Alla var rörande överens om att det var lite otippat men kul! En av kollegorna sa att hon nästan trodde att det skulle komma ett "Nä, jag bara skoja", och så skulle det "riktiga" namnet komma!

Vem kan man skylla på egentligen?

Ja, det är nog Emma Cline och hennes Flickorna som jag tänker ha som ursäkt att det gått lite trögt med min läsning det sista. Inte för att jag inte gillade Flickorna. Tvärtom var det en av de bästa böcker jag läst i år, en av de böcker som verkligen triggade igång fantasin och en önskan om att veta mer. Detta i sig gjorde att jag började googla Manson-familjen och fastnade i Aquarius på Netflix, med David Duchovny i en av huvudrollerna. jag fastnade stenhårt och hetstittade hela första säsongen på några dagar.

Duchovny var så himla bra i Aquarius att jag raskt gick över till Californication, som jag inte sett någon säsong av tidigare. Till en början var jag helt fast även här, men blev lite mätt på upplägget efter ett tag. Jag började fuska och kolla några avsnitt från varje säsong ... Får se om jag kanske tittar på hela sista säsongen.

Det ena ledde till det andra och nu sitter jag med säsong 10 av The X-files på kvällarna. Det blir inte mycket tid över att läsa ...

Finpost

Bloggen går visserligen lite på sparlåga, men jag vilar mig i form och tar strax nya tag. Tack @modernistared för finpost #mannensomlektemeddockor #maxcrumbly #bibliotekskatten

Finns det en finns det flera

Titel: Finns det en finns det flera
Författare: Mhairi McFarlande
Förlag: Harper Collins Nordic
Recensionsexemplar

När jag läste McFarles "You had me at hello" så låg jag på en strand på Kreta och skrattade högt för mig själv. Mina medresenärer som då var 13 och 17 år flyttade sig diskret (eller kanske inte så himla diskret egentligen när jag tänker efter) en bit längre bort för varje gång jag skrattade.

Jag kanske inte skrattade högt lika många gånger under läsningen av Finns det en finns det flera, men jag tycker lika mycket om den ändå. Det är mer svärta i den här senast av McFarlande än vad det varit i de tidigare, tycker jag. Hon har alltid med ett allvarligt, svart stråk i sina böcker men här märks det mer.

Edie är en tjej som, tror hon själv, kommer att vara singel för evigt. Hon har inget riktigt svar på varför. Hon är smart, har ett helt ok jobb och många vänner. Hon har också en (nästan) flirt med Jack på samma arbetsplats. De skickar otroligt smarta och vitsiga mejl till varandra och hon känner att han verkligen förstår henne. Problemet är bara det att Jack är förlovad med en annan kvinna. Som också hon, komplicerat nog, jobbar på samma företag.

Edie blir sårad när det deklareras att Jack sak gifta sig, men hon försöker att låtsas som ingenting. Innerst inne har hon nog ändå trott att han ska lämna sin nuvarande flickvän till förmån för henne själv. Edie går på bröllopet och håller god min. Ända tills Jack plötsligt utan någon som helst förvarning kysser Edie. Och inte nog med det, oturligt (eller kanske är det tur?) kommer bruden runt hörnet i samma sekund, och katastrofen är ett faktum.

Jack klarar sig undan skuld nästan helt och hållet, och istället riktas all ilska mot Edie. Hon lämnar London och tar ett skrivuppdrag i sin hemstad som innebär att skriva en självbiografi tillsammans med en hyllad skådespelare, också han från samma stad.

Edie tvingas bo tillsammans med sin pappa och sin syster, vilket inte är helt okomplicerat. Bland annat så har den lilla trasiga familjen egentligen aldrig kommit över mammans självmord när Edie var i 9 årsåldern.

Jag gillar Edie. Och jag gillar hennes familj och hennes vänner i hemstaden. Jag gillar också att det trots det humoristiska anslaget finns ett ganska grovt svart stråk i berättelsen. Det är otroligt mycket sorg under ytan och det är också otroligt mycket självdestruktivt beteende hos Edie när man skrapar på ytan. Hon har aldrig egentligen tagit sig själv på allvar eller gett sig själv en ärlig chans. Hon har liksom nöjt sig med att aldrig egentligen få landa någonstans eller hos någon för den delen. Förmodligen är det därför hon hänger sig kvar vid typer som Jack. För att hon egentligen inte anser att hon har rätt att bli lycklig? Sorgen efter mamman är ständigt närvarande i allt hon tar sig för.

Jag kommer fortsätta läsa McFarlane även om, som sagt, jag inte gillar allt lika mycket.  Det är ändå helt klart läsvärt och mer än så. Det var kul också att lyssna på henne på mässan tillsammans med Lisa Jewell. Hon verkar vara en väldigt sympatisk person som man gärna ville höra mer om.

Känner att jag måste klargöra lite

Under mässan så skrev jag alltså blogginläggen i realtid, under tiden jag satt på olika seminarier. Det brukar jag inte göra och är alltid grymt imponerad av de som alltid lyckas så bra med just detta t ex Anna och Linda. Därför kan inläggen säkert vara mer än lovligt virriga och osammanhängande på sina ställen, men jag tänker att jag struntar faktiskt i det!

Jag tänker att man kanske kan träna upp det där igen? När jag pluggade för en himla massa år sedan antecknade jag ju alltid under olika föreläsningar och kom ut ur hörsalarna med faktiskt helt ok anteckningar.

Jag är så nöjd med att inte sitta i efterhand och göra sammanfattningar som ändå inte kommer upp på bloggen förrän flera veckor efter det att mässan har varit och då inte känns alls aktuella längre.

Fredagens feelgood-mingel och middag

Kulturkollos feelgood-mingel under fredagen med besök av bl a Lisa Jewell och Mhairi McFarlane blev en stor succé! Mina bilder gör det inte alls rättvisa. Det var mycket mer folk och mer minglande än vad det ser ut att vara här. Riktigt kul var det!

Sedan har vi världens yngsta och världens sötaste bokbloggare med också ;-)

Middagen på Incontro blev också bra, som tur var. Jag var liiite nervös att antalet kött, fisk etc inte skulle stämma, men allt flöt på fint!

Familjerelationer på gott och ont

Lisa Jewell, Mhairi McFarlane och Titti Schultz.

Mycket material kommer från olika typer av familjerelationer i båda deras böcker. Det finns mycket inspiration att hämta där. Vare sig det är mamma, pappa, barn eller plastmamma, halvsyskon mostrar och en farfar. 

Roligt inflikande om att narcisister alltid ser sig själva i böcker medan de riktiga förebilderna aldrig ser likheterna!

Mhairi menar att många författare kanske ser något som triggar igång ett "what if" när man kanske ser något eller hör något som sätter igång fantasin.

Och där slutar jag skriva. Det här är så himla roligt att lyssna på så jag vill njuta helt!

Sitter kanske styrkan i - håret?

Sofie Okssnen och Yukiko Duke samtalar om Oksanens senaste roman, Norma, som är en sorts modern Rapunsel-berättelse.

Oksanen pratar om svårigheterna med att skriva en samtida roman. Saker och ting kan förändras snabbt i världen. Hon nämner specifikt Ukraina som är världsledande inom hårindustrin (!). När hon började skriva Norma spelar Ukraina en stor roll. Detta var 2013 och under tiden hon skrev sin roman blev det som vi ju nu vet revolution i Ukraina.

Tänk att det finns en sådan stor industri som hårindustrin i världen som jag inte alls ens reflekterat över. Det handlar om mycket pengar. Någon eller några få personer gör stora pengar, och det är inte de personer som säljer sitt hår för att försörja familjen som gör några vinster. 

Romanen handlar mycket om den kvinnliga kroppen. Surrogatmödrar, hår och biologi. Den är något annat än Oksanens tidigare författarskap, vilket hon själv tycker är kul. Den var rolig att skriva. Befriande, och intressant att hitta andra sidor i sitt eget skrivande.

Det finns komplicerade familjeförhållanden i romanen och det handlar inte om jämställda förhållanden. Oksanen menar att hon inte kan komma på ett enda jämställt förhållande i någon av sina romaner. Hur mycket hon än är för det i verkliga livet, så är det inte särskilt intressant att skriva om.

Swede Hollow

Ola Larsmo berättar om Swede Hollow och dess svenska emigranter. En bild av dessa människor vi inte alls är vana att se  om man ser Karl-Oskar och Kristina som norm. Det här är någonting helt annat.

Sverige hade väldigt höga siffror som utvandrar till USA. De flesta hannade i storstäderna och många hamnade i svår fattigdom och utsatthet. 

Människorna i Swede Hollow passade inte alls in i bilden av den vanliga emigranten. Runt sekelskiftet bodde ca 1000 personer här, de flesta var svenskar. Männen hamnade inom järnvägen, många blev järnvägsbromsare. En helt galet farlig syssla med urusel lön. Kvinnorna var ofta sömmerskor. Också här arbetade man under usla förhållanden. Många levde i mer eller mindre misär.

Dessa svenskar hamnade längst ner i hierarkin. Den svenska lukten återkommer när man forskar i ämnet. Att de kändes igen på lukten, som då inte var särskilt trevlig.

Alla ser ner på svenskarna i dalen. Även de svenskar som lyckats ta sig upp till gatunivå.

Men någonting händer. Italienarna kommer och tar lägsta platsen. Svenskarna blir lite populärare. De jobbar bra etc. Efter italienarna kommer sedan polackerna. Osv osv. När stället till sist rivs 1956 är platsen bebodd av mycket fattiga mexikanare. På 70-talet sedan blev platsen ett stort parkområde.

Mycket intressant om en helt för mig okänd händelse i historien.

På vandring med Elsie Johansson

Det här är min sanning om mitt liv. Det har inte alls varit lätt att öppna upp på det här sättet. Så börjar hon, Elsie Johansson, och hjälp vad jag känner att jag vill läsa den här biografin.

Det är något helt annat än romanerna. Det är själva ropet som är viktigt, eller rent av nödvändigt. Svaren kanske kommer eller också inte. 

Elsie Johansson känner att hon är född författare även om hon inte kan se riktigt var det kommer ifrån. Kanske den kreativa mamma? Ensam kvar som sladdbarn med mamman under dagarna så hittade de på ihop. De lekte sagor.

Elsie var den som fick möjlighet till riktig skolgång. Lärarna såg något som gjorde att hon fick komma vidare. Fröken kom hem och pratade med pappa vilket ledde till att Elsie fick pröva in på flickläroverket.

Det svåraste att skriva om var det första äktenskapet som inte var helt okomplicerat. Hon vill inte hänga ut någon utan tycker att hon borde kunna beskriva allt balanserat.

Bilderna inne i huvudet är viktiga. Ett visuellt sätt gå in i ens egen värld. Boken är också en berättelse om vägen till ett författarskap.

De personer som varit viktiga för hennes författarskap, det är dem hon vill lyfta fram i boken. Mamman och pappan finns med hela vägen. Hon pratar fortfarande med dem och beskriver en sorg i att deras äktenskap aldrig var riktigt lyckligt. Att hennes mamma kände sig lurad in i äktenskapet i o m att hon blev gravid redan vid 16 års ålder.

Man blir alldeles för sårbar om man älskar till 100 procent. Vilket Elsie kände starkt under sitt första äktenskap där hon blev sviken. Andra kvinnor var förmodligen "lättare" att ha att göra med.

Elsie Johansson beskriver så fint att om hon levt med sin nuvarande man från det stt hon var ung, hade hon aldrig blivit författare. Då hade ju allt varit så bra hela vägen och då hade hon inte behövt kämpa eller uppleva sorg och smärta.

Det har förekommit svartsjuka över att hon fick en utbildning. Att hon fick den hör möjligheten. Storebrodern var alltid så omtänksam och omhändertagande.

Hon anser sig vara proletärförfattare på ett vis i o m att hon känner till och vet hur utsatta och nedvärderade människor har det. Hon står på deras sida. Hon står på människans sida. Annars har hon inte mycket till övers för att människor ska fösas in i fåror och stoppas i lådor för stt man ska ha någon ordning på dem.

Ständigt på flykt i tanken

Kim Thúy och Yukiko Duke 💜

Okey en minut har gått och vi gapskrattar redan när Thúy går igång med ord som berusad, långtradare (kyss) etc. Helt underbart!

Så intressant om att man kan se och uppfatta saker helt olika även om man befinner sig på samma plats. Hon berättar om ett dyksafari på ett helt fantastiskt sätt. Där hon fastnade i det fantastiska stimmen men de små små räkorna som en stjärnhimmel. Istället för att titta på valarna valde hon att fokusera på de mikroskopiska detaljerna.

Thúy pratar om linjen mellan verklighet och fantasi. Som när man minns något man såg eller hörde som barn och sedan berättar om det som vuxen. Hur mycket kommer man egentligen ihåg och hur mycket har man listat ut i efterhand och gjort om i sitt huvud. 

Hon pratar också om att flykten satt vissa spår som aldrig slipper även om hon inte har några riktigt svåra trauman. Hon har fortfarande svårt att se när någon slösar med vatten. Hon minns också med fasa "toaletterna" i lägret i Malaysia.

Hon berättar att när de försökte få inresetillstånd i något land så tog Sverige enbart emot handikappade flyktingar, vilket hon alltid beundrat Sverige för.

Vi får höra fruktansvärda historier om vad som hände de vietnamesiska flyktingarna. Avskyvärda händelser i möten med pirater. 

När du springer, flyr, så kan du inte titta bakåt. Thúy menar att hon är så priviligierad då hon i o m sitt skrivande har lyxen att blicka bakåt och minnas. Att ta hand om sina egna och andras minnen.

Nu blev det så fruktansvärt så jag kan inte ens skriva om det ...

För vietnameser så handlar det mycket om att landet och folket har varit med om så mycket fasansfullt att enda möjligheten att inte helt gå under i sorg är att blicka framåt. Därav kritiken vissa  vietnameser riktar gentemot andra mör de vittnar om vad som hänt. Det enda riktiga menar man är att glädjas åt sin andra chans. Vara tacksam över att mm lever. Blicka framåt inte snegla bakåt.

Definition av en flykting i sitt eget land: du har blivit nekad ditt gamla land, du har ingenstans att ta vägen. Samtidigt som du befinner dig i ett tomrum i ditt gamla land. Du är fast.

 När man som barn i skolan varje vecka måste ställa sig upp och berätta att man t ex sett sin mamma läs en bok, eller sett sin kusin lyssna på musik. Detta kunde sedan leda till åtal. Som familj lärde man sig därför stt vara tyst, att inte se någonting. Så att man av misstag skulle säga något som skulle kunna utsätta någon för fara.

Jag är helt slut efter det här seminariet ... så mycket hemskheter och samtidigt så mycket skratt och värme. Jag ser mycket fram emot bokcirkeln med Kim Thúy imorgon.

Den livsfarliga litteraturen och den livliga fantasin

Kristoffer Leandoer, Therese Bohman, Klas Östergren & Åsa Beckman diskuterar när litteraturen faktiskt kan vara dålig eller nästan farlig istället för bra för oss.

Här kommer, lite osammanhängande, en liten del av samtalet! 

Just nu går jag tillbaka i min text och tänker att de här människorna säger så himla många smarta och bra saker precis hela tiden. Det är helt omöjligt att hinna med! Man skulle behöva lyssna på det hör samtalet flera gånger om för att hänga med. Sedan skulle man ha fullt upp i flera år med att läsa in sig på alla teorier och tankar som tas upp.

De är ganska eniga om att det kan vara riktigt illa att läsa erotik eller sexscener för tidigt. Svårt att hämta sig ifrån!

Nu blev det riktigt roligt med en berättelse om den förfärlige "Ottomannen" som alla tanter slängde sig helt skamlöst på i alla pinup-tidningar som låg överallt när man växte upp. Här kommer de också in på att texten var häftigare än bilderna på "tanterna" på bilderna. När man sätter egna bilder till texten man läser.

Är litteraturens största mål att få oss att känna oss missnöjda med det liv vi lever? Även om man läser för att hitta igenkänning? Då läser man ju också om andra människor som också längtar bort?

En riktigt koncentrerad och riktad  fantasivärld är det som skiljer skrivandet från ren dårskap, menar Klas Östergren.

Skulle man, hårdraget, kunna skjuta en man som man precis läst en bok av?!? Man behöver ju per automatik faktiskt inte gilla personen som skrivit boken man gillar? Det kan ju vara precis tvärtom.

När man läser släpper man till viss del kontrollen. Man släpper in en parasit i sitt huvud. Som en besatthet av en annan människas tankar.

Läsarens välvilja kan göra även sämsta bok riktigt bra enligt Östergren. Om man kanske bara har en bok att läsa där man befinner sig.

Man måste investera i sig själv när man läser, annars blir det ingenting.

Känslan av ensamhet, betraktarens vinkel är egentligen avstamp för både läsande och skrivande enligt Therese Bohman.

Den klassiska litteraturen till skillnad från dagens uttrycker allas åsikt.

Enligt forskningen kan man prata om readers high. Man kan bli beroende och uppleva abstinens. 

Språket har en närmast kemisk effekt i hjärnan enligt Östergren och menar att efter han skrivit färdigt en bok krävs det närmast någon sorts avgiftning.

Bohman jämför det här tillståndet med att när man som barn går helt in i leken. Det är så ovanligt att vi hamnar i sådana tillstånd som vuxna.

Nu blev det spännande när Leandoer menar att vi ser all text som bilder i huvudet. Vilket kan förklara att man kan tro att man exempelvis ha sett en bok filmatiserats som inte ens är filmad. Det förklarar en hel del tycker jag!

Boken kan vara en låda att stänga in sig i också. Man väljer att stänga allt annat ute, man väljer att isolera sig. I alla fall för en stund.

Sådär är det för mig! Läsningen är min återhämtning. Mitt sätt att hantera stress, oro, ilska, när jag är ledsen etc. Mitt sätt att stänga dörren om mig en stund. Det kan säkert se ut som en flykt ibland för utomstående. Men det är inte helt sant. Jag bearbetar så mycket och kommer ut ur läsningen lite helare. 

Årets bok

Efter bubbel och goda små och snygga snittar sitter vi nu och lyssnar och väntar spänt på vilken bok som blir Årets Bok 2016.

Bibliotekskatten via Instagram

Mingel för Årets bok med delar av @kulturkollo @lindaode74 @ochdagarnagr @ulejo @annsofie_l #bibliotekskatten #bokmässan2016

Det går att vara ensam på så många olika sätt

Annelie Jordahl och Therese Bohman  i ett samtal om sina nya romaner. Det de har gemensamt är bland annat att de har kvinnor som på något vis befinner sig i någon sorts brytpunkt i livet samt att de behandlar ensamhet i olika former.

Therese Bohman tror att huvudpersonerna i de båda böckerna skulle kunna finna varandra i sitt sätt att inte tycka så mycket om andra människor. Att kanske finna nöje i sitt gemensamma missnöje i möten med andra. Plus att i viss mån vara nöjd med att vars missnöjd.

I Jordahls "Som hundarna i Lafayette Park" är ett tema att för att hitta sin egen mening hitta andras sammanhang att engagera sig i. I Jeanettes fall hamnar hon i sitt sökande i San Fransisco där hon möter medborgarrättsrörelsen. Hon upptäcker bland annat att alls för sin egen kamp. Ibland är det svårt att göra gemensam sak. Romanen handlar också om makt på olika nivåer.

I Bohmans "Aftonland" träffar vi Karolina som bryter upp från en längre relation. Karolina tänker mycket på alltings meningslöshet och undergång. 

Horror vs terror

Lotta Olsson (igen!), Mats Strandberg & Jonathan Stroud i ett samtal om horror vs skräck. Är det någon skillnad?!? Horror ska vara mer att det är något oklart som händer. Man kanske ser något utanför fönstret eller kanske inte. Terror är mer att hör finns det inga frågetecken. Zombien är redan över dig och det är bara att springa för livet. Tror jag ...?

Väldigt intressant om hur man som författare måste vara tydlig med vilka regler som gäller när man skapar sin egen värld. Det är lätt att som läsare gå vilse i berättelsen om man inte känner sig trygg i den aktuella världen. Om författaren snärjer in sig eller inte är konsekvent med vad som gäller.

Jag tänker att man som både författare och som läsare måste gå hela vägen och kunna köpa vad som gäller. Inte fega ur halvvägs.

Jonathan Stroud pratar om balans och rytm i berättandet. Hur viktig timingen är. Att en scen som innehåller exempelvis en jakt kan vara så otroligt välgjord och spännande. Samma scenario kan också vara urtrist att titta på, helt beroende på hur det är klippt (om det är film!), vinklar etc. 

Myten om vikingen

Det blir alltid ett visst mått av Helena Dahlgren-stalking på mässor, har jag märkt ...! Inte så jättemycket ändå hittills under Bok- och Bibliotek om man jämför med Crimetime 2016.

Jag tycker väldigt mycket om böckerna om Turid och ser fram emot trean som ska komma i november. Det är så tydligt att Elisabeth Östnäs är ordentligt påläst som religionshistoriker (tror jag att hon är?). Det blir så lagom mycket historia och lagom mycket spänning och annan handling i böckerna.

Intressant diskussion om att man så fort man förlägger berättelsen i en annan tid så slipper man frågor som man annars skulle få, kanske om feministiska värderingar? Som om att man inte kan behandla aktuella frågor och känslor om inte allt utspelas i nutid.

Även här glids det in på frågan om hur mörkt får det bli i barn- och ungdomslitteraturen? Och kan det bli mörkare än hur det faktiskt är i verkligheten? Astrid Lindgren sa att så länge det finns hopp, känns väl som en bra tumregel tänker jag.

På frågan om hon skulle kunna skriva något helt samtida svarar Elisabeth Östnäs nej. Den berättelsen hon skriver på nu utspelar sig i två tidsplan. Låter spännande!

Ensam är stark?

Sara kadefors pratar om sin Billie avgång 09:42 och Johanna Thydell om sin (M)ornitologen.

Bland annat diskuteras hur mycket faktiskt tekniken kan förstöra i en berättelse. Har man en fungerande mobil och ok täckning så är man ju egentligen aldrig riktigt ensam? På ett eller annat sätt så måste man ibland helt enkelt som författare ta död på tekniken för att få en bra historia.

Intressant att en av författarna blir av med sin ångest genom att skriva, och den andra får ångest när hon skriver!

Sjuka själar, glasbarn och annan skräck och spänning

Kristina Ohlsson berättar om sina böcker och lovar att det som händer i hennes böcker är absolut inte sant.

Hur läskigt får det bli när man skriver för barn? Hur stort ansvar bör man som författare ta? Och hur vet man vem som blir rädd för vad när det är så individuellt vad som faktiskt skrämmer?

Kul att höra Ohlsson prata om "Sjuka Själar" som jag gillade mycket. Nu kom jag ihåg hur frustrerad jag blev där emot slutet ...

Breven från Agnes

Intressant om Agnes von Krusenstjernas brev. Återigen blir jag påmind om att jag vill läsa fler biografier. Plus att jag vill läsa om Agnes von Krusenstjernas böcker. Jag har inte läst allt så jag får nog börja med att bens ut vad jag läst tidigare.

Jag hade ingen aning om (eller så har jag glömt det) att hon var så sjuk. 

Väldigt bra samtal mellan Ulrika Knutson, Anna Williams och Daniel Sjölin som ju är otroligt pålästa. Jag blir sugen på att läsa breven som bitvis är hysteriskt roliga. Vilket man genast sätter lite i halsen när man tänker på att hon faktiskt inte mådde bra.

Bra start på fredagen

Författarfrukost med Lotta Olsson som moderator. Bra start på dagen även om själva frukosten var lite sen.

Alla dessa beslut ...

Ole dole doff ... #bibliotekskatten

Lite stök får man väl tåla, eller?!?

Viktig fråga som fick fart under förra året. Stök och ohållbara situationer på biblioteken runt om i landet.

Inspiration när den är som bäst

Jag är så glad att jag hann iväg och lyssna på Johanna Lindbäck i ett samtal med Meg Rosoff! Rosoffs senaste har jag inte hunnit läsa ännu, men efter idag så står den absolut på min lista. Just nu kommer jag inte på ett enda citat, men hon var verkligen jätterolig att lyssna på. Så smart, ödmjuk och efter vad det verkar genuint intresserad av människor och deras liv.

Djinner och magiker i London

Jonathan Stroud berättar bl a om Lockwood & Co. Jag gillar Lockwood men har inte läst Bartimaeustrilogin. Det är kanske dags nu då?!?

Väldigt intressant hur Stroud väljer att ge barnen makten i böckerna samt hur han skapar sina egna regler för olika typer av spöken.

Tydligen är Stroud omgiven av starka kvinnor vilket har bidragit till att ge Lucy så stor plats i Lockwoodserien. Tur för oss!

Kul att höra hur Stroud tänker med att förläggs sina Fantasyserier i ett London som är helt korrekt geografiskt. Att detta ger berättelserna en stabil grund att stå på. Sedan kan det sväva ut då det gäller spöken, magiker, trollformler etc.

Man kommer ju osökt att tänka på Harry Potter. Jag vet inte vilken som kom först? HP eller Bartimaeus? HP skulle jag tro? Får kolla upp.

Vem tar ansvaret för romanen?

Intressant samtal om ansvarsfrågan. Vem tar egentligen ansvar för innehållet? Författaren? Förlaget? Vad händer om exempelvis ett utländskt förlag vill stryka vissa scener? Vad händer om det handlar om förtal?

Mycket att fundera över. Sedan kan man också fundera över var Lena Andersson befann sig? Hon var nämligen puts väck och ingen visste varför hon inte var på plats

...

Ibland (ganska ofta!) gillar jag mitt jobb väldigt mycket

Stort tack till delar av @printzpublishing och @helena_dahlgren som kom till @molnlyckebibliotek och tipsade om allt från #feelgood till #100hemskaste. Tack också till @modernistared som sponsrade med böcker till våra goodiebags 😃. Vi är supernöjda och hoppas ni är det också! #bibliotekskatten

Skön mjukstart inför mässan

Ikväll startar vi upp bokmässeveckan på Mölnlycke bibliotek med en mingelkväll vi döpt till "Feelgoodkväll med spänning". Känns kul! Hoppas det kommer lite folk ... Det är ju alltid lite lurigt med folkbibliotek och gratisevenemang utan anmälan ...!

Hur som helst så kommer det bli supertrevligt, det är jag helt säker på ;-)

Helena Dahlgren på Dark places kommer och tipsar om skräck och spänning och Printz Publishing kommer och tipsar om sin höstutgivning. Det blir lite tilltugg, utlottning av goodiebags och andra trevligheter. Välkomna om ni har vägarna förbi!

Psst ... Mölnlycke ligger jättenära Göteborg! Ta bara Grön express från Korsvägen, utanför mässan, så är ni här på max 15 minuter! Sedan kan ni skryta med att ha varit på Mölnlycke Kulturhus också. Bara det.

Flickorna

Titel: Flickorna
Författare: Emma Cline
Förlag: Natur & Kultur

Ja vad ska man säga? Flickorna är definitivt en snackis som lever upp till de mycket höga förväntningarna. Jag var så himla besviken härom kvällen när jag skulle titta på Babelavsnittet med Emma Cline på Play och det bara buffrade och buffrade ... Jag ska försöka ikväll igen.

Här är i alla fall länken.

Eventuellt är det lite spoilervarning för det här inlägget ... Jag har så många frågor! Det ska bli väldigt intressant att prata om Flickorna i bästa bokcirkeln Bokbubblarna om några veckor.

Jag gillade som sagt Flickorna väldigt mycket. Redan från allra första början drogs man nästan mot sin vilja in i den nästan hypnotiska stämningen i boken. Det känns lojt och lättjefullt och när man ser bilderna framför sig så ser jag de här unga kvinnorna och flickorna som genom ett lite disigt filter. Jag ser solgassiga dagar i parker med lite vattenblänk här och var. Jag ser barnfamiljer som har picknick med barn som springer omkring. Och jag kan väldigt tydligt se Clines flickor som kommer i sina lite sjabbiga klänningar och drar runt barfota och letar efter mat i soptunnorna.

Det är lätt att falla för Evie. Man ömmar för henne och vill berätta för henne att allt kommer att bli bra! Det är väl det jag saknar i boken, att inte få veta mer om vad som hände Evie efter morden och få träffa henne mer som vuxen. Man förstår ju som läsare att hon haft det tufft i livet och inte riktigt hittat hem. Jag skulle också velat få veta mer om vad som hände med de unga kvinnorna  (och mannen) som utförde morden. Vad hände med dem? Våndan i att om man vore Evie inte veta vad som skulle ha hänt om hon åkt med ... Skulle hon ha stoppat det som skedde? Skulle hon själv ha blivit en mördare? Incidenten i bästa kompisens hus pekar ju lite på att hon trots en inre styrka var väldigt lättpåverkad och vilse under den här perioden. Detta i kombination med att hon ville imponera på Suzanne kunde lätt ha fått förödande konsekvenser, tänker jag.

Sedan undrar jag lite hur mycket som stämmer överens med verkligheten. Jag har inte googlat någonting. Fanns Evie som person i verkligheten eller är hon helt och hållet Clines skapelse? fanns det en tjej som stod lite utanför och var mer iakttagande än deltagande?

Någon annan jag skulle också skulle vilja veta mer om är Suzanne. Man får ju en känsla av att hon är en smart tjej, samtidigt som hon helt uppenbart är helt i händerna på Russel. Denna tydligen helt makalöst karismatiske man. Egentligen är ju det hela helt absurt. Vad hände? Och varför? Var det på direkt order av Russel som morden utfördes, eller hetsade de varandra och tappade kontrollen helt? Det hela är så kyligt utfört att man blir helt stum.

Sedan detta att Suzanne slängde ut Evie ur bilen när de var på väg att utföra morden? Av omtanke? Ren självbevarelsedrift, eftersom hon trodde att Evie inte skulle kunna hålla tyst? Visste hon redan där och då vad som skulle hända?

Hur som helst så blir jag nyfiken och inser att jag egentligen inte vet någonting om Mansonfamiljen. När man läst något om morden så har det varit med fokus på Sharon Tate och Roman Polanski och inte på de som utförde morden. Det skulle vara intressant (även om det känns kanske en liten aning för makabert och sensationslystet?) att läsa mer om själva sekten.

Flickorna i parken

Titel: Flickorna i parken
Författare: Lisa Jewell
Förlag: Printz Publishing
Recensionsexemplar

Jag har inte läst allt av Lisa Jewell, men det jag läst tidigare har jag gillat. Flickorna i parken är inget undantag. Jag fastnade ganska så på direkten och ville gärna tillbaka till min bok när jag var tvungen att pausa. För att typ åka och jobba eller liknande aktiviteter.

Detta är ju ingen feelgood egentligen enligt min mening. Inte för att det gör någonting alls, jag föredrar när berättelsen har ett mörkare stråk i sig, och det har Jewells senaste absolut.

Sedan att berättelsen innehåller en del mer eller mindre dysfunktionella familjer och andra ganska udda karaktärer gör saken ännu bättre.

Det hela utspelar sig i och runt en park i London, och det är nästan som om parken i sig blir en av karaktärerna i boken. Som om den tillskrivs, kanske inte mänskliga drag, men nästan. Som om att det händer saker i parken som inte händer någon annanstans. Att det man gör eller säger i den där parken inte betyder någonting i den vanliga världen utanför. Lite som i en dröm, eller som om att det man gör i parken är sådant man inte behöver ta något ansvar för utanför parken.

Man får som läsare en bild av att den där parken är som en oas. Barnen kan springa och leka helt obevakat, inget ont kommer att hända så länge de befinner sig inom parkens gränser. Ändå vet man att en flicka en gång för inte alls så längesedan faktiskt blev mördad i parken.

En lite märklig sak är att familjerna i husen runtomkring verkar bo kvar i sina lägenheter och andra boenden hur många år som helst i flera generationer. Lägenheter går i arv, vilket gör att de som nu är föräldrar med egna barn också ofta har vuxit upp i samma hus och har känt de flesta av sina grannar sedan de själva var barn. Lite annorlunda, och man anar att det kanske inte alltid är helt sunt.

Precis i början av boken så hittas en av flickorna överfallen och medvetslös i en undanskymd del av parken. Alla boende runtomkring har varit i och ur parken hela dagen. Vuxna som barn och ungdomar. Det är fest och så gott som alla är med och firar på ett eller annat sätt.

När Pip går runt och letar efter sin syster Grace är det dock ingen som sett henne på länge, och när hon tillslut hittar henne har det hemska redan inträffat. Pip och Grace är nyinflyttade i området tillsammans med sin mamma. Pappan befinner sig inlåst efter ett nervöst sammanbrott (schizofreni?) då han satte eld på familjens hus utan att veta om döttrarna befann sig i huset eller inte. Den yngsta dottern skriver till sin pappa och dessa brev ligger med i texten och tillför en hel del som bidrar till att man förstår sig på systrarna lite bättre.

Vad jag däremot inte riktigt begriper är varför pappan måste vara sjuk? Hade det inte räckt med att de var separerade och att tjejerna inte fick träffa honom av ngn anledning? Det kändes som om man skulle få en lite djupare förklaring till hans sjukdom och varför det var med, men det kom inte någon.

Systrarna dras i alla fall med in i gemenskapen med de andra barnen i området. Några av dem är fortfarande just barn medan andra är på gränsen in i tonåren, och just detta spelar stor roll i berättelsen. Detta gränsland när man lämnar barndomen. Som ett nästan febrigt tillstånd beskrivs det i boken, och här tycker jag att det är som allra bäst. När Lisa Jewell skildrar förhållandet barnen och ungdomarna emellan. Det barnsligt oskyldiga som samsas med en nyfikenhet på det förbjudna.

När det sedan cirkulerar vuxna som kanske inte bara är snälla och osjälviska då det gäller att ta hand om och ställa upp för barn på väg in i ungdomsåren så skruvas den där biten åt ett extra varv.

Sist men inte minst så ska det bli fantastiskt roligt att få träffa Lisa jewell under feelgood-minglet som Kulturkollo anordnar på Bok- och bibliotek!

Available dark

Titel: Available dark
Författare: Elizabeth Hand
Förlag: Constable crime

Jag kom på att jag har ju egentligen inte skrivit något om Available dark. Jag går in på nätbokhandeln lite då och då för att kolla om Hard light, tredje delen om Cass Neary har kommit som häftad, men än så länge har jag inte haft någon tur på den fronten. Vilket kanske är bra med tanke på läshögen som växer därhemma ... Samtidigt är jag väldigt sugen på att få fortsätta läsa om Cass och få följa med på hennes resa. Trean skulle ju dessutom utspela sig i London, så det bådar ju mycket gott!

I Available dark reser Cass till Helsingfors, för att sedan av olika anledningar hamna på Island. Anledningen till att hon åker till Helsingfors är att hon blir erbjuden en massa pengar för att identifiera ett antal sällsynta fotografier, och att intyga att de är original. Fotona i sig är inte av den sorten som man går till vilken fotograf som helst och visar, så redan här anar man att det kanske är vissa otrevliga intressenter inblandade.

Cass ser resan som ett sätt att slippa handskas med polisen hemma i NY som vill prata med henne gällande det ouppklarade mord hon blev involverad i på en ö utanför Maine i den första boken, Generation Loss.

För att komma iväg från Helsingfors när saker börjar hetta till tar sig Cass till Reykavik, i förhoppningen att hitta sin älskare från sin ungdom, som hon av olika anledningar tror ska finnas på Island. Väl där fortsätter problematiken och Cass blir mer och mer inträngd i ett hörn, där hon varken kan åka hem eller stanna kvar.

Elizabeth Hand är helt fantastisk, tycker jag. Det var så härligt att få möjlighet att lyssna på henne vid flera tillfällen under Crimetime i somras. Under bokcirkelfrukosten i Visby, när Elizabeth Hand var med, så var det någon som uttryckte precis det jag känner, att man vill liksom ta hand om Cass Neary. Man oroar sig för henne och vill gärna att hon ska äta ordentligt, inte ta några droger och helst få en god natts sömn. Hon framkallar någon sorts moderskänsla, även om hon är en (medelålders?) kvinna som uppenbarligen kan ta mycket väl hand om sig själv.

En kvinna i blått

Titel: En kvinna i blått
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum
Recensionsexemplar E-bok

Böckerna om allas vår favoritarkeolog tillhör de böcker som jag kommer fortsätter att läsa i den takt de kommer ut, även om jag kanske egentligen om jag ska vara helt ärlig, börjar bli lite mätt på upplägget.

Jag kan liksom inte låta bli. Man vill ju så gärna veta vad som kommer att hända med Ruth Galloway och de andra. Det är helt klart persongalleriet jag är mest intresserad av här och inte så mycket själva mysteriet. Personerna och miljöerna rättare sagt. Jag har varit rätt mycket i Norfolk och älskar att läsa böcker som utspelar sig i de trakterna.

I En kvinna i blått så är det Cathbad, Ruths keltiske druidvän, som under tiden han vaktar ett hus beläget vid en kyrkogård, får syn på en kvinna klädd i en blå mantel. Senare hittas kvinnan mördad. Samtidigt så får ett antal kvinnliga präster ta emot obehagliga brev från en anonym kvinnoprästmotståndare. Nelson tror att mordet och breven kan ha ett samband, och som en lycklig slump är Ruth god vän med en av de kvinnliga prästerna som fått ett hotfullt brev.

Det är som sagt mysig läsning. Lite som att återse en gammal kär vän som man inte umgås med jämt och ständigt, men som man inser att man saknat när man väl ses igen!