Författare: Lisa Jewell
Förlag: Printz Publishing
Recensionsexemplar
Jag har inte läst allt av Lisa Jewell, men det jag läst tidigare har jag gillat. Flickorna i parken är inget undantag. Jag fastnade ganska så på direkten och ville gärna tillbaka till min bok när jag var tvungen att pausa. För att typ åka och jobba eller liknande aktiviteter.
Detta är ju ingen feelgood egentligen enligt min mening. Inte för att det gör någonting alls, jag föredrar när berättelsen har ett mörkare stråk i sig, och det har Jewells senaste absolut.
Sedan att berättelsen innehåller en del mer eller mindre dysfunktionella familjer och andra ganska udda karaktärer gör saken ännu bättre.
Det hela utspelar sig i och runt en park i London, och det är nästan som om parken i sig blir en av karaktärerna i boken. Som om den tillskrivs, kanske inte mänskliga drag, men nästan. Som om att det händer saker i parken som inte händer någon annanstans. Att det man gör eller säger i den där parken inte betyder någonting i den vanliga världen utanför. Lite som i en dröm, eller som om att det man gör i parken är sådant man inte behöver ta något ansvar för utanför parken.
Man får som läsare en bild av att den där parken är som en oas. Barnen kan springa och leka helt obevakat, inget ont kommer att hända så länge de befinner sig inom parkens gränser. Ändå vet man att en flicka en gång för inte alls så längesedan faktiskt blev mördad i parken.
En lite märklig sak är att familjerna i husen runtomkring verkar bo kvar i sina lägenheter och andra boenden hur många år som helst i flera generationer. Lägenheter går i arv, vilket gör att de som nu är föräldrar med egna barn också ofta har vuxit upp i samma hus och har känt de flesta av sina grannar sedan de själva var barn. Lite annorlunda, och man anar att det kanske inte alltid är helt sunt.
Precis i början av boken så hittas en av flickorna överfallen och medvetslös i en undanskymd del av parken. Alla boende runtomkring har varit i och ur parken hela dagen. Vuxna som barn och ungdomar. Det är fest och så gott som alla är med och firar på ett eller annat sätt.
När Pip går runt och letar efter sin syster Grace är det dock ingen som sett henne på länge, och när hon tillslut hittar henne har det hemska redan inträffat. Pip och Grace är nyinflyttade i området tillsammans med sin mamma. Pappan befinner sig inlåst efter ett nervöst sammanbrott (schizofreni?) då han satte eld på familjens hus utan att veta om döttrarna befann sig i huset eller inte. Den yngsta dottern skriver till sin pappa och dessa brev ligger med i texten och tillför en hel del som bidrar till att man förstår sig på systrarna lite bättre.
Vad jag däremot inte riktigt begriper är varför pappan måste vara sjuk? Hade det inte räckt med att de var separerade och att tjejerna inte fick träffa honom av ngn anledning? Det kändes som om man skulle få en lite djupare förklaring till hans sjukdom och varför det var med, men det kom inte någon.
Systrarna dras i alla fall med in i gemenskapen med de andra barnen i området. Några av dem är fortfarande just barn medan andra är på gränsen in i tonåren, och just detta spelar stor roll i berättelsen. Detta gränsland när man lämnar barndomen. Som ett nästan febrigt tillstånd beskrivs det i boken, och här tycker jag att det är som allra bäst. När Lisa Jewell skildrar förhållandet barnen och ungdomarna emellan. Det barnsligt oskyldiga som samsas med en nyfikenhet på det förbjudna.
När det sedan cirkulerar vuxna som kanske inte bara är snälla och osjälviska då det gäller att ta hand om och ställa upp för barn på väg in i ungdomsåren så skruvas den där biten åt ett extra varv.
Sist men inte minst så ska det bli fantastiskt roligt att få träffa Lisa jewell under feelgood-minglet som Kulturkollo anordnar på Bok- och bibliotek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar