Tänk att jag kunde vänta!

Titel; Döden på en blek häst
Författare; Amanda Hellberg
Förlag; Forum
Recensionsexemplar

Jag har varit på väg så många gånger, att läsa Döden på en blek häst, men av någon anledning (det har väl kommit ngn annan mer akut titel emellan...) har det inte blivit av förrän nu. Och glad är jag för det, för nu kan jag ju gå direkt på Tistelblomman! Skönt att slippa vänta ett år på uppföljaren. Sådär är det ofta annars tycker jag. Att man läser någonting man gillar väldigt mycket och så är det första i en serie och så får man vänta så länge på nästa. Nu är det för min del Elly Griffiths nästa som jag väntar på...

Så; Döden på en blek häst: Jag tycker om det. Jag gillar Maja Grå och jag gillar att jag tycker det är läskigt med det hon ser. Jag tycker att miljöerna är skickligt beskrivna och jag vill gärna läsa mer. Vissa av karaktärerna kändes inte lika levande som Maja Grå själv, men det var ingenting jag hängde upp mig på precis. Det enda jag kan komma på att jag retade mig på var att polisen Maja hade kontakt med i Brighton också hade befunnit sig i Oxford för flera år sedan då de fyra unga kvinnorna oförklarligt dog. Kändes lite konstruerat och jag förstod inte riktigt vitsen med det.

Sedan hade jag gärna velat få veta mer om Majas mamma, men det kanske man får i Styggelsen? Jag har inte läst den ännu, och nu vill jag absolut läsa Tistelblomman först, men sedan blir det nog Styggelsen också längre fram.

En sak i boken som jag tycker är riktigt läskig är det här med rumsnumret (OBS! lite spoilervarning här!!). Man har ju läst och sett detta tidigare (The Shining, huuu), att man målar på med lite färg, ändrat ett rumsnummer eller så, på grund av att det hänt något förfärligt på platsen tidigare och att folk är vidskepliga. Sedan hjälper inte detta! Det hemska sipprar igenom. Sånt skrämmer mig nog mer än vad jag egentligen vill erkänna. Och speglar! Hjälp! Att se saker i speglar som inte ska finnas där...

Ja, Amanda Hellberg har definitiv lyckats med det kusliga, tycker jag. Plus att Majas skörhet känns fint beskriven. Att hon svajar i och med sina syner, att de är svåra att hantera och ingenting hon klarar av med vänstern. Den biten är också fint berättad.

Jag kan dock inte komma ifrån att det är lite besvärligt också, det här med att vänta med att läsa en bok som det bloggats om på alla håll och kanter under en ganska lång period. På ett sätt så känns det som om jag redan läst boken. Vare sig jag vill eller inte så har det någonstans fastnat fragment av andras texter och tyckande som bidrar till min egen uppfattning. Det är svårt att släppa det man tidigare läst och hört och läsa boken utan någonting med sig i bagaget.