Vill gärna läsa mer!

Serie; Trolldomens tre skrifter
Titel; Smaragdernas bok
Författare; John Stephens
Förlag; Semic
Recensionsexemplar

Det här tycker jag om! Man får lite Harry Potter känsla, och det tycker ju inte jag är helt fel. Det känns lite saga, lite Fantasy, lite humor, spännande och allmänt mysigt att läsa. Passar alla åldrar, också precis som HP.

Smaragdernas bok handlar om Kate, Michael och Emma som är tre syskon som skickas från barnhem till barnhem. Kate som är äldst är den enda av de tre som kommer ihåg föräldrarna och som också kommer ihåg någonting från den kvällen då de såg sina föräldrar för sista gången. Mamman väckte dem och en man kom och hämtade dem och körde iväg med dem. Det sista mamman sa till Kate var att deras föräldrar älskar dem väldigt mycket, att de skulle ses igen och att hon, Kate, skulle ta hand om sina syskon.

Nu har det gått tio år och Kate har tagit hand om sina syskon, men föräldrarna har inte kommit tillbaka. Barnhemmen de bott på har inte lyckats med att hitta något riktigt hem åt barnen så de skickas runt till olika ställen och nu var det dags igen. Det här är, enligt föreståndarinnan på barnhemmet, deras sista chans. De ska till en doktor Pym som bor på ett märkligt ställe i ett märkligt gammalt hus.

De hinner knappt packa upp sina väskor innan de råkar hitta en gammal konstig bok och kastas igenom tid och rum. Här blir det ett klassiskt Fantasy-upplägg med ett uppdrag att utföra innan man kan återvända hem till sin egen tid igen. Under resans gång får Kate dessutom en snabb glimt av en kvinna som kan vara barnens mamma.

Barnen har (precis som HP!) i början av boken inte en aning om att de besitter magiska gåvor, detta upptäcker de allt eftersom handlingen går framåt.

Smaragdernas bok är första delen i serien Trolldomens tre skrifter och jag ser redan fram emot att läsa tvåan. Hoppas det inte dröjer alltför länge innan den kommer!

Bloggambassadör för Bokmässan 2012

Nu när jag är en av Bokmässans bloggambassadörer för 2012, vilket känns både roligt och utmanande, skulle man kanske tänka nordiskt lite mer organiserat?

Jag är inte med i någon läsutmaning officiellt, men har ändå lite funderingar. Jag ska be att få återkomma med hur man kan tänkas lägga upp det hela.

Vill  man vara med i en läsutmaning kan man kolla in Bokmanias blogg och hänga på! Man märker att bokbloggare i allmänhet för det allra mesta är ute i väldigt god tid, det här läsprojektet t ex startade ju redan i oktober i år...men det går säkert bra att kasta sig med ändå.

Jag tänkte ta det lite lugnare och börja i januari, pigg och utvilad efter någon veckas ledighet. Känns som om jag behöver få in någon typ av rutin först och främst på att skriva på mässans community! Kul!

Svag is

Titel; Svag is
Författare; Ewa Christina Johansson & Kristina Sjögren
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar

Jag hade missat att det fanns en första del om Siri, Sista resan, som kom före Svag is. Nu gick det bra att läsa Svag is även om jag inte läst första delen, men det är ju alltid kul att vara med från början så man lär känna karaktärerna från grunden.

I svag is dras Siri in i en härva av hundtjuvar, kamphundar och annat otrevligt. Det är inga smågangsters hon råkar på, och det blir farligare än vad hon först tror. Det är spännande och det händer saker nästan med en gång i boken. Det är djur som far illa, vilket kan var bra att veta om man har ont av att läsa om sådant. Det ser man i och för sig redan av baksidestexten.

Jag får lite Afrodite-vibbar av Iris. Tuff tjej som är lite kantig, nyfiken och som inte drar sig för att ge sig in i lite farliga situationer.

Svag is kan nog få många läsare, om det inte är så att en del drar sig för att läsa pga att hundarna far illa. Vad jag saknar är lite mer om Iris familj, men det kanske man får reda på i den första boken. Det verkar vara lite av en trend i barn- och ungdomsdeckare att barnen/ungdomarna får kontakt med en speciell polis, som de sedan har fortsatt kontakt med i efterföljande delar. Lite sympatiskt tycker jag.

Ojdå

Jag har ju skrivit tidigare att mina inlägg här på bloggen släpar väldigt om man jämför med vad jag faktiskt läser. Nu ser jag också att jag inte alls verkar följa min egen plan om vilka inlägg som står på tur, enligt min fina lista i vänstermarginalen...Får försöka uppdatera en liten aning tror jag bestämt.

We'll always have summer

Titel; We'll always have summer
Författare; Jenny Han
Förlag;  Simon & Schusters Children's Publishing

Det var nästan så att jag inte ville att den skulle ta slut. Jag vill inte avslöja för mycket, men slutet kändes på många sätt lika mycket som en början som ett slut. Samtidigt som jag är ett verkligt fan av serier som verkligen har ett slut, på riktigt, och inte bara fortsätter i all oändlighet, så känns det som om jag gärna vill ha en fortsättning på det här. Jag vill veta vad som händer!

De två första delarna i serien har jag läst på svenska, vilket jag nästan ångrar lite då jag läste tredje delen på engelska. Inte för att jag tycker det har varit dåliga översättningar, tvärtom, utan för att att det ju alltid hur bra översättningar det än är finns nyanser i språket som går förlorade. I We'll always have summer så tyckte jag att det var mer humor än i de två tidigare delarna. Ni vet den där lite stillsamma humorn som jag gillar så mycket, och jag misstänker att den är grymt svår att få till i en översättning.

Handlingen lite kort (utan att för avslöja för mycket!); Belly och Jeremiah är fortfararnde ett par. De går på samma college och Belly trivs bra med det här arrangemanget. Däremot finns det andra i hennes närhet som har invändningar. Bland annat Bellys mamma som tycker att collegetiden borde vara en tid då man knyter nya kontakter och inte enbart tillbringar all sin fria tid med sådana männsikor man känt i hela sitt liv.

Conrad ser de inte mycket av. Han håller sig borta, kommer bara på korta besök för att försvinna lika snabbt som han dök upp. Belly själv känner sig fortfarande lite skakig när han är i närheten. Lika säker som hon känner sig på sina känslor för Jeremiah, lika osäker känner hon sig inför Conrad.

När Belly och Jeremiah vid en familjemiddag annonserar en nyhet som kommer som en fullständig överraskning för alla närvarande, skakar de om tillvaron för sina nära och kära så att det blir svårt att återgå till det normala.

Väldigt fin och lätt beroendeframkallande är den här ungdomsserien av Jenny Han. Hett tips till alla (självklart även vuxna!!) som inte har läst den ännu.

Första delen i derien

Andra delen i serien

Spännande och roligt uppdrag 2012!

Det känns lite pirrigt, men mest roligt att vara en av Bokmässans bloggambassadörer för 2012! Jag ser fram emot inspirationsträffen i februari där man får träffa de andra bloggarna.

Undrar om man kommer att känna sig extra laddad och extremt väl förberedd när det väl är dax för Bokmässan 2012? Vi får väl se. Fram tills dess så kommer det i alla fall att bli en del inlägg här på bloggen om mässan.

Glöm inte att gå in på Bok & bibliotek's community! Det finns en massa kul att läsa och en rad diskussioner och trådar att följa.

Tänkvärt

Nu köper jag inte alls lika mycket böcker som tidigare, långt därifrån. Dels för att det dimper ner finfina recensionsexemplar i brevlådan och dels för att jag arbetar som bibliotekarie. Men några blir det ju, lite då och då. Jag ska villigt erkänna att när jag handlar böcker så blir det i kanske åtta fall av tio att jag klickar hem från nätet. Men jag tänker ofta att man självklart ska stödja den fysiska bokhandeln. Om vi vill ha dem kvar. Och det vill vi ju gärna. Snodde den här länken av Calliope Books. Fina bilder på dels bokhandlar och dels bibliotek och bokmärken. Bland annat bilden på Shakespeare o co. i Paris. Åh, vad jag skulle vilja besöka den butiken någon gång...

Sankta Psyko

Titel; Sankta Psyko
Författare; Johan Theorin
Förlag; Wahlström & Widstrand
Recensionsexemplar

Jag vet inte riktigt om jag tycker det här är bra. Eller jo, det är nog bra, fast inte jättebra... Rätt kusligt är det, läskig att läsa på vissa ställen, som det ju gärna blir när det är barn inblandade.

Om man ska jämföra, eller ha någon favorit av Theorin, så är det helt klart Skumtimmen för min del. Den minns jag som helt beroendeframkallande, och att jag sträckläste. Så känns det inte alls med Sankta Psyko. Mer då som att, jaha, det var det det.

Nu visste man ju redan från början om att det inte handlade om en roman till som utspelar sig på Öland, och att det här kanske var något helt annat, så mina förväntningar var inte jättehöga även om jag var rätt nyfiken efter att ha läst bland annat baksidetexten. Jag hade nog hoppats på mer skräck tror jag, det blev ett lite lamt slut. Det gick så fort och kändes som lite platt fall.

Lite kort om handlingen: Jan Haugen söker ett vikariat på förskolan Gläntan. Barnen på Gläntan har minst en av sina föräldrar på Sankta Patricias regionklinik som ligger bakom murarna bredvid Gläntan. Sankta Patricia, med öknamnet Sankta Psyko, är ett sjukhus för psykiskt störda våldsbrottslingar. En av uppgifterna för personalen på Gläntan är att eskortera barnen då de ska träffa sina föräldrar.

Jan trivs med sitt arbete och är bra med barnen, men vad ingen vet är att han hade en baktanke då han sökte tjänsten, som har att göra med hans eget förflutna.

Som sagt, det här är ingen fullträff för mig, och mycket tror jag beror på att jag inte får någon relation till Jan Haugen. Man behöver ju inte sympatisera med eller ens tycka om en karaktär i en bok, men det underlättar om man känner någonting. Om man blir berörd på något vis. Eller åtminstone störd eller förvirrad. Jan Haugen lämnar mig mest oberörd. Jag tycker han är lite kuslig och jag tycker lite synd om honom, men inte tillräckligt.

Hur som helst så kommer jag säkert glatt att läsa nästa Theorin, vare sig den utspelar sig på Öland eller inte!

Jag gick omkring med ett fånigt leende på läpparna

ett bra tag efter det att jag läst;

Titel; Tio vilda hästar en räknesaga
Text; Grethe Rottböll
Illustratör; Lisen Adbåge
Förlag; Raben & Sjögren
Recensionsexemplar

Helt ljuvliga illustrationer och en rolig, lite lagom sorglig rimsaga, där allt blir bra på slutet! Upplägget att man först räknar neråt för att därefter räkna upp igen, tycker jag är helt genialt, plus att de får med hur man är en bra kompis, att man ska hjälpa varandra och att alla har olika egenskaper och förmågor. Det här vill jag ha mer av!

Det gick min ära förnär

en aning, när jag började läsa;

Titel; The twilight time
Författare; Karen Campbell
Förlag; Hodder Paperback

Jag läser ganska mycket på engelska. Jag gillar att läsa på engelska och brukar inte ha några problem med språket. Men, när jag började med The Twilight time kändes det väldigt tungt. Handlingen utspelar sig i Glasgow och det var en hel del dialektala ord och uttryck som jag ärligt talat inte hängde med i alls...Men! Skam den som ger sig. Det kändes ju att det här var någonting bra, någonting som jag väldigt gärna ville läsa, så jag kämpade på. Jag tog några pauser från boken där i början, och sedan rätt som det var, så flöt det på.

Och glad är jag för det, för hjälp vad jag gillar det här. Jag ser mycket fram emot att läsa de andra delarna om Anna Cameron och de andra inom poliskåren i Glasgow. Nu har jag ju dessutom "hört" från en säker källa att Jamie sitter i fängelse i början av andra boken, och det gör mig ju inte mindre nyfiken precis!

Lite kort om handlingen; Anna Cameron arbetar vid "the Flexi unit" vid polisen i Glasgow. På sin första dag där, som någon sorts avdelningschef, upptäcker hon att hon bland andra, ska arbeta tillsammans med Jamie, en gammal älskare sedan polishögskolan.

Jamie i sin tur lever numera tillsammans med Cath, den kvinna som han en gång lämnade Anna för. Det finns något ouppklarat i luften omkring Jamie och Anna, och i och med att de arbetar med Glasgows undre värld, en brutal sådan, blir både de fysiska och de psykiska påfrestningarna enorma.

Cath, som även hon har arbetat som polis är hemma med hennes och Jamies första barn. Hon känner sig lämnad utanför och ser sin chans att visa att hon inte är helt ute för räkning när Anna efter en misshandel i tjänsten hamnar på sjukhus och helt utelämnad tar hjälp av Cath, även om hon innerst inne vet att det inte är moraliskt försvarsbart.

Väldigt välskrivet, komplext beskriva personer och ruskigt spännande. Även om jag tänker lugna mig något innan jag tar mig an tvåan, så är det inte för att jag inte egentligen vill slänga mig över den med en gång, utan för att det finns annat i högarna som ropar på mig. Men, till jul kanske? Hoppas det.

En liten smula underbar

Titel; En liten smula underbar
Författare; Dawn French
Förlag; Printz publishing

Nu var det ett tag sedan jag läste En liten smula underbar, och ett tag sedan den mysiga bokcirkelkvällen då vi diskuterade boken. Jag vet ju att jag aldrig ska vänta för länge med att skriva om böcker jag läst! Vissa böcker liksom lägger sig tillrätta på något vis och vill inte alltid komma fram och bli sådär klara och tydliga igen, som de var precis då, vid läsningen.

Nu är dock fördelningen lästa böcker/böcker jag bloggat om fruktansvärt skev. Det handlar säkert om en sisådär tjugo böcker jag tänkt skriva om, men helt enkelt inte riktigt hunnit med. Får väl se hur det blir framöver, om man kanske kan hinna ikapp litegrand i alla fall...

Så, En liten smula underbar. Jo, den har ju också bleknat något i minnet, men jag kommer ihåg mer och mer ju mer jag sneglar på omslaget av boken som ligger här bredvid mig. Vad jag minns allra mest är att jag hade skyhöga förväntningar på den här boken. Jag ville verkligen tycka om den. Jag gillar Dawn French, jag gillar Jennifer Saunders, och jag fullkomligt älskade Helt hysteriskt när den gick som TV-serie.

Nu blev det inte sådär ohejdat positivt. Inte så att jag blev jättebesviken, absolut inte, men det blev inte någon riktig fullträff. Det började med att jag störde mig lite på språket hos dottern, 17 åriga Dora. Jag tyckte inte det kändes naturligt. Jag är nog lite skadad här tror jag, i o m att jag läser så mycket ungdomslitteratur. Det märks direkt när det är en vuxen som försöker låta som en tonåring. Det kan bli riktigt jobbigt att läsa. Så var det inte här, långtifrån, men det var ändå så jag reagerade och inte kände mig helt bekväm i de kapitel där det var Doras röst man hörde. Själva upplägget annars är bra, och jag tyckte väldigt mycket om sonen, Peter 16 år. Peter som bara lyssnar till namnet Oscar, efter Oscar Wilde, eftersom han är helt övertygad om att han på något sätt bär Wildes ande inom sig.

Sedan var mormodern en favorit, som fanns där för hela familjen och lyssnade och stöttade. Ett annat stort plus var att alla recepten på mormoderns goda kakor (alla i familjen hade sin egen favorit) finns med i slutet av boken. Man borde verkligen prova att baka någon av dem någongång...Kanske en kväll när jag skrivit ifatt mig på bloggen! Typ augusti 2015?

Handlingen är den att Mo, snart 50, är på väg in i en livskris som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Det handlar väl egentligen mycket om bekräftelse och att se det fina som finns mitt framför näsan, istället för att kika längre och längre bort. Poängen i den här boken är nog den att Mo till slut, när några misstag är gjorda, när en del personers känslor är sårade och när en del personer börjar se klarare igen, så har Mo en underbar familj som faktiskt älskar varandra och stöttar varandra genom livet.

Det var en mysig bok att läsa, men den gav mig inte någon direkt mersmak. Jag vet inte riktigt om jag läser nästa Dawn French. Och en nästa Dawn French tror jag absolut det blir.

Getingsommar

Titel; Getingsommar
Författare; Denise Mina
Förlag; Minotaur
Recensionsexemplar

Sara ligger helt utmattad och sover i sin säng i sitt gamla flickrum i föräldrahemmet, när hon hör någonting på nedervåningen. Två unga pojkar kommer in i hennes sovrum och efter ett tag föstår hon att de fakiskt är ute efter att skada henne på riktigt, eller kanske något ännu värre. Hon får panik och gör en rusning mot dörren. Hon blir knuffad, faller i trappan och blir därefter brutalt misshandlad till döds.

Innan hon dör ser Sara en man hon känner i en av pojkarnas ansiktsdrag. När hon konfronterar honom med detta märker hon att han blir störd, men inte mer än att han fortsätter med det han kommit för att göra. Det är förbryllande att de flera gånger frågar var barnen är. Varje gång svarar hon att hon inte har några barn, men de frågar igen och igen.

Det här är upptakten till Denise Minas Getingsommar, som är riktigt bra. Klasstillhörighet beskrivs fantastiskt bra. Snobbism, inte bara från överklassens sida utan från alla typer av samhällskikt. Det är otroligt lyhört och välformulerat. Man får som läsare höra alla sidors version av olika händelser och skeenden vilket gör berättelsen mer komplex.

Det konstiga, och samtidigt lite obehangliga är att jag känner sympatier med framförallt en av killarna boken igenom. Jag vet ju från första stund vad de gjort, men jag vet inte riktigt säkert vem som gjorde vad. Hela tiden hoppas jag (vilket säkert är tänkt så) att det inte är den ena av dem. Jag hoppas att han var den som stod bredvid. Visserligen medskyldig, men inte ansvarig fullt ut till det obeskrivbara som hände. När jag sitter och skriver det här känner jag att jag måste nog läsa om de sitsta sidorna, så jag inte missade något. Var det så att den ena av pojkarna var så ofattbart förutseende och grym redan direkt efter mordet på Sara, att han förberedde sin omgivning så att han själv skulle slippa undan?

Jag har inte läst så mycket Denise Mina tidigare, men blir väldigt sugen på att göra det efter att ha läst Getingsommar. Jag vet att vid något tidigare tillfälle så kändes det inte alls rätt, men så där kan det ju vara. Att en bok som man testat för flera år sedan och itne kommit igenom helt plötsligt är kanonbra att läsa. Det känns som om det är på det viset med Denise Mina och mig. Åtminstone så hoppas jag att det är så.