Underbara Jenny Valentine

Titel; Dubbelgångare
Författare; Jenny Valentine
Förlag; Atrium
Recensionsexemplar

Jag har väntat väldigt länge med att läsa Jenny Valentines Dubbelgångare. Ibland blir det ju sådär. Annat som kommer emellan. Men jag är väldigt glad att jag fick läst den såhär innan vi ska ha vårt Minikollo på jobbet så jag kan ta med och tipsa om den här.

Jag har ju verkligen älskat alla Valentines böcker, framförallt hennes ungdomsböcker, och det här var definitivt inget undantag. Jag sögs in i berättelsen på ett litet kick. Sedan befann jag mig i en Valentine-bubbla tills boken var utläst, i stort sett.

Som nästan alltid i Valentines böcker, är det ungdomar som på något vis är utsatta man möter. Här är det Chap, som är 14 år och är hemlös. Han är helt ensam i världen. Vad det är som egentligen hänt får man som läsare reda på lite då och då i boken, vilket skrivs in på ett så skickligt sätt att man funderar hit och dit under läsningens gång. Jag var inne på en massa olika spår, innan man tillslut fick hela bilden klart för sig.

Lite kort om handlingen är att Chap befinner sig på ett hem för ungdomar på rymmen, när han får syn på en bild i tidningen som ser ut som en kopia av honom själv. Det är en bild på Cassiel som varit försvunnen i två år.

Föreståndarna för hemmet är helt övertygade om att han är Cassiel och tillslut så bestämmer sig Chap för att spela med. Cassiel verkar ha, eller ha haft innan han försvann, allt det där som Chap aldrig haft. En familj, ett hem och välordnade förhållanden. Han lyckas lura (nästan!) alla, inklusive Cassiels familj, att han faktiskt är Cassiel. Men, det dröjer inte särskilt länge innan han förstår att saker och ting kanske inte är så idylliska som det verkat från början.

Det här är en familj med en del problem, och dessutom så är det något destruktivt och kanske till och med direkt farligt över storebrodern Frank. Slutet är smart och finurligt och ingenting man gissade sig till på en gång. Det är alltid kul att bli lite överraskad!

Jag gillar alltid karaktärerna i Valentines böcker väldigt mycket. Det är nästan aldrig några idylliska familjeförhållanden, men även om det oftast handlar om utsatta ungdomar på något vis, så finns det alltid människor i deras närhet som ställer upp och hjälper till. Och det behöver inte alls vara någon i familjen. Det kan vara bekanta eller rena främlingar som bryr sig. Sedan är karaktärerna alltid starka i sig själva. Modiga och kloka.

Som sagt, det här är bra, så bara läs! Jag ska aldrig mer vänta så länge med att läsa något nytt av Jenny Valentine.