Ni älskar dem inte

Titel; Ni älskar dem inte
Författare; Belinda Bauer
Förlag; Modernista
Recensionsexemplar

Efter den här tredje romanen av Bauer, Ni älskar dem inte, känner jag ingen som helst tvekan längre, om jag någonsin gjort det. Belinda Bauer är helt klart en av mina nya favoriter. Jag är med från första stund och har stora problem med att lägga ifrån mig boken. Som tur är har jag haft lite extra tid att sitta och läsa den här veckan, vilket har jag gjort att jag fick plöja den i lugn och ro, för att direkt efter kunna ta itu med Boltons Nu ser du mig. Vilken grym deckarvecka jag har haft!

Vi får återigen träffa både bypolisen Jonas Holly och Steven Lamb från de båda tidigare böckerna. När boken börjar är Holly fortfarande sjukskriven på grund av de traumatiska händelserna i förra boken, Skuggsida, då hans fru blev mördad. Steven är helt övertygad om att Holly är den skyldige och försöker med alla medel undvika dels att stå öga mot öga med Holly dels att gå förbi stugan där Jonas fortfarande bor kvar. Det senare blir problematiskt då Steven vill utvidga sin tidningsrunda med husen bortanför Hollys stuga.

En person som endast figurerat i utkanten av de tidigare böckerna och som tar större plats i den här, är Stevens lillebror, Davey.

Boken börjar med att en tjej i tonåren försvinner från sin pappas bil, då han är ute och jagar. Jess är tvingad av sin pappa att följa med ut, och i ren protest väljer hon att stanna kvar i bilen. Då jaktsällskapet kommer tillbaka är Jess borta. Istället hittar man en post it lapp med orden 'Du älskar henne inte'.

Det här är, visar det sig snart, det första av ett flertal försvinnande av barn i området. Alla försvinner från bilar och alla ersätts med lappar i liknande stil.

Polisen står utan spår och hängs ut i media med sina misslyckanden att hitta barnen. Av olika anledningar går Jonas Holly tillbaka i tjänst något tidigare än vad som kanske var meningen från början och hamnar mitt i pågående utredning.

Det här är välskrivet och riktigt obehagligt. Samtidigt som jag tycker det är riktigt bra undrar jag, som ofta, varför jag läser om sådana här ruskigheter egentligen. En av anledningarna, tror jag, I Bauers fall, är de fina personskildringarna hon tecknar. Spelar ingen roll att en del av dem inte är särskilt sympatiska. De berör och skakar om, och får mig att fundera på hur man själv skulle bete sig i olika sammanhang, och på hur lätt det är att falla in i ett destruktivt beteendemönster.

Slutet gör att jag hoppas att det går riktigt snabbt tills dess att jag kan lägga vantarna på uppföljaren.