fredag 11 januari 2019

Ghost wall av Sarah Moss



Ja, hjälp vad ska jag skriva om Ghost wall, denna på många vis fantastiska bok? Den är oerhört fängslande och oerhört obehaglig. Vissa passager var nästan fysiskt påfrestande att läsa, och samtidigt är det helt omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag läste den inte i en sittning dock, även om den inte är särskilt lång med sina 152 sidor, helt enkelt för att det var för jobbigt.

Jag tror på riktigt att Silvies (som är vår berättare och huvudperson) pappa är en av de otrevligaste personerna jag läst om. En sådan ynklig och liten människa. En människa med sadistiska och psykopatiska drag, helt klart. En man med ett enormt mindervärdeskomplex gentemot den akademiska världen, som han samtidigt föraktar. En man som misshandlar både fysiskt och psykisk och som genom att mata sitt intresse för järnåldern och dess människor och levnadssätt har hittat ett sätt att rättfärdiga sitt eget agerande.

Boken utspelar sig i Northumberlands skogar några extremt varma sommardagar. Silvie och hennes föräldrar tillbringar dessa dagar tillsammans med en universitetslärare och några av hans arkeologistudenter i en konstruerad järnåldersby. Det är meningen att de ska leva som människor gjorde på järnåldern och klara sig av det naturen ger.

Det kan väl gå an om man är där som student och gör det till en rolig grej, men det är inte så roligt för Sylvie och hennes mamma som är där tillsammans med en maktgalen psykopat, som tar det här projektet på fullt allvar. Han förnedrar, misshandlar och styr sin familj med järnhand.

Som jag nämnde ovan så tar Bill, Sylvies pappa, historien som alibi för sitt eget gräsliga beteende. Det här är ju hans stora ögonblick i livet, ett tillfälle att få leva ut sina drömmar och kunna gå all in i sitt kontrollbehov över sin familj och sin omgivning. Det är svårt att sätta emot när han (i a f till viss del, de delar han väljer ut själv kan man väl säga) kan sin historia. Hans okunskap, eller brist på förmåga att se till helheten och den stora bilden kommer fram vid ett flertal tillfällen. Bl a när han desperat försöker hitta det "genuint brittiska".

Språket är fantastiskt och jag ska absolut läsa mer av Sarah Moss. Den mörka, täta stämningen i skogen speglar sig och går hand i hand med stämningen och händelserna i lägret. Snaran dras åt och som läsare förstår man tidigt att det handlingen oundvikligen kommer att leda fram till en storm. Frågan är hur stor katastrofen kommer att bli och vem som kommer att gå hel ur den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar