Bibliotekskattens soundtrack

Vilket roligt tema på Kulturkollos bloggstafett! Men svårt! Det var ju helt fri tolkning dessutom, vilket gör det liksom både enklare och svårare på samma gång ... Jag har funderat och funderat, och landade tillslut i att det blir ett soundtrack från mitt liv mer eller mindre som publiceras i det här inlägget. Nu är det ju bara jag som skriver på den här bloggen, och i o m det så är det ju också Bibliotekskattens soundtrack så att säga.

Musik har alltid varit en viktig del i mitt liv. Jag har alltid lyssnat på musik. Självklart mer eller mindre i olika perioder, men musiken har alltid funnits där. Som stöd, avkoppling och inspiration. Kanske beror det på att mamma alltid sjöng när jag var liten och under min uppväxt. Och med alltid så menar jag faktiskt nästan alltid. Hon sjöng när man skulle sova, hon sjöng när man hade ont och hon sjöng när vi skulle fördriva tiden. Hon sjöng i bilen, när hon lagade mat etc etc. Det här smittade ju av sig, så jag har alltid sjungit själv också. Inte minst för barnen när de var små. Det var intressant hur texterna man själv hörde som barn kom tillbaka till en när man själv fick barn. Här kan jag rabbla hur många titlar som helst. Den ena knepigare än den andre. Några exempel:

Tre små gummor
Det var en gång en flicka som hette Josefin
I en sal på lasarettet (denna blev senare vår dotters paradnummer. Med oerhört allvar och med gravallvarlig min drog hon den här i alla möjliga och olika sammanhang, med en konstpaus och med tillhörande uppfordrande rörelser med armarna innan sista versen, som lyder: Vintern kom och flingor falla på den lilla flickans grav. Där stod prästen där stod alla, där stod flickans mor och far ... Inte ett öga torrt)
Mjölnarens Irene
Ute spelar Näcken (SOM jag har letat efter denna barnvisa. Den finns inte på Spotify och jag hittar den verkligen ingenstans ... Här kommer i a f texten. Kanske någon läsare känner igen den? Det här är förmodligen den sång jag har sjungit mest för barnen alla kategorier. Jag skulle nog kunna dra den från början till slut om man så väcker mig mitt i natten. Jag tror den kanske kan vara norsk från början?).

Ute spelar Näcken på sin drömfiol

under sina täcken

har barnen gått till ro

barndomsvän och Ole 

kom och tag oss med

vägen till morgonstad 

ska ni snart få se

Även om det regnar

från en himmel grå

under paraplyet

vi klarar oss ändå

barndomsvän och Ole

kom och ta oss med

vägen till morgonstad

ska ni snart få se

Hela långa natten

fram mot ljusan dag

över land och vatten

på väg mot morgonstad

barndomsvän och Ole

kom och ta oss med

vägen till morgonstad

ska ni snart få se

Jag hade en gång en båt
Trollmors visa
Jag är en vanlig kanin
Vid en väg på en sten (Till den här finns också en rolig historia med dottern. Texten går bland annat så här: "Bara fötter bara ben" och T frågade en gång vart resten av flickan fanns? Var fanns huvudet? Armarna? Hur visste man att det var en flicka alls när det bara fanns ben och fötter? Jag blev lite förskräckt eftersom hon hade hört sången säkert 1000 ggr, och jag tänkte att herregud vilka hemska bilder hon måste haft i huvudet. Hon verkar nu inte vid 17 års ålder har lidit några men, dock ...)
Lyckliga gatan
Är det konstigt att man längtar bort någon gång
34:an
Då går jag ner i min källare
Sommar och sol
mm mm i all oändlighet ...

Sedan lyssnade mamma mycket på musik också, och min moster som var tio år äldre än mig lyssnade också mycket på musik, så av henne fick jag höra fantastiska låtar och artister som exempelvis Creedence, Joni Mitchell, John Denver m fl som jag förmodligen aldrig hade hittat till annars, förrän längre fram i livet.

Fram tills jag var sådär 11-12 år så lyssnade på vad som föll mig in och vad som fanns hemma, plus att man lyssnade på radion såklart. Några artister som sticker ut är Dolly Parton, Bette Midler, Joan Baez, Emmylou Harris, Dr Hook, Barbara Streisand (en del av dessa inser jag nu som vuxen, kanske inte var så vanligt att man lyssnade på i den där åldern). Men sedan började man ju fatta att det fanns en viss musik som alla skulle lyssna på och att det gällde att ha lite koll. Det som jag kommer att tänka på här är bland annat Baccara (Yes sir I can boogie), Boney M (My baker, Belfast etc), Amii Stewart (Knock on wood) m fl ... Då blev det lite jobbigt där ett tag vet jag. Det här med att man dels skulle lyssna på det som man själv tyckte var bra och dels skulle lyssna på det där som man bara skulle lyssna på, för att det var vad man skulle göra helt enkelt.

Sedan är det lite mer diffust, vad jag egentligen lyssnade på från, säg 12-20? Jag lyssnade ju hela tiden på musik, men jag hade nog ingen röd tråd i mitt lyssnande direkt. Nästa tidsepok i mitt liv som är ganska tydligt musikaliskt är nog mellan 20-27 ungefär. Under i alla fall en del av de här åren så lyssnade jag mycket på bl a Sanne Salomonsen, Totta Näslund, Louise Hoffsten, Mats Ronander, Py Bäckman, Dan Hylander, Louise Hoffsten, Waterboys, Hot House Flowers, Springsteen, Van Morrison, Leonard Cohen och såklart många många fler. Några som kom in i mitt liv lite senare, men som jag absolut vill nämna är Stefan Sundström och Johan Johansson. När N och jag träffades (för sisädår 23-24 år sedan!!!) kom också exempelvis Ulf Lundell, Bob Dylan m fl att spelas ofta i vårt gemensamma hem ...

Under småbarnsåren blev det inte så mycket nytt och det var egentligen inte förrän barnen blivit ganska stora som jag började lyssna mer på musik för egen del igen. Ett tag var det mest kvinnliga artister jag lyssnade på som exempelvis Bonnie Raitt, Carly Simon, Annie Lennox, Elkie Brooks,, Melissa Etheridge, Jennifer Warnes, Dixie Chicks ... Ja herregud listan kan göras hur lång som helst!

Kvinnor som jag börjat lyssna på lite senare i livet är t ex Gillian Welch, Beth Hart och Bobby Gentry.

Vad jag märker nu är att jag vill ha det svängigt och jag vill ha det rockigt som The Temperance movement, Larkin Poe och Jetbone. Ibland känns det som om jag är en 65-årig man när det kommer till vad för musik jag lyssnar på ... Fast egentligen inte, det är mest med tanke på alla rockiga snubbar som jag lyssnar på i perioder.

Några namn som jag absolut måste ha med, som har betytt jättemycket för mig är The Deadstring brothers, Deadman, The Band, Rival Sons, SHOVELS & ROPE, Jamestown Revival, Jason Isbell och Shooter Jennings.

Några saker jag funderat på. Jag är inte ute efter någon förklaring, jag har bara noterat en del saker när det gäller mig och mitt lyssnande:

1. Jag har sällan  på musik när jag exempelvis skriver på bloggen eller sitter med annat. Jag kan ha på musik när jag går runt hemma och städar och fixar eller är ute i trädgården eller så, men då handlar det om en kuliss. Förutom när jag öser på för fullt vid storstädning t ex och sjunger för full hals för att pigga upp det hela en aning.

2. Jag är en rastlös lyssnare. Det låter bättre på engelska, "restless listener". När jag exempelvis lyssnar igenom Spotifys "discover weekly" listor så ger jag inte låtarna många sekunder innan jag går vidare till nästa. Likadant när det kommer ut ett nytt album som jag kanske väntat länge på. Det första jag gör är att jag snabblyssnar igenom alla låtar flera ggr. Sedan går jag tillbaka och börjar lyssna igenom de låtar som lockar mig mest. Jag inser att jag kanske missar mycket bra musik på det här viset, men det är ett djupt inrotat mönster. Jag minns innan cd-skivornas intåg, att jag sitta framför skivspelaren och måtta in i låtarna med nålen precis där jag visste var de där passagerna fanns som jag gillade mest i en låt, för att sedan lyssna på dem om och om igen.

3. Jag kan också lätt lyssna sönder en eller ett par låtar som jag nästan har på repeat för att de golvar mig fullständigt. Efter ett tag tröttnar man ju av naturliga skäl, vilket är lite synd. De hade hållit att lyssna på mycket längre om jag inte överdoserat.

Nedan har jag länkat till några av mina Spotifylistor, bland annat till den som heter Älsklingar, och där ser man lite vad jag lyssnar mycket på just nu. Listan som heter just Bibliotekskattens soundtrack är en jag satt ihop med lite från varje del av mitt liv. Tror jag. Självklart har jag missat perioder och artister som jag kommer att gräma mig över men jag har gjort ett försök i alla fall.











Till sist tänkte jag bara nämna några favoritspelningar jag varit på, och bland de allra allra bästa är Shovels and Rope på Pustervik, Temperance movement som jag sett säkert tre gånger i Falkenberg och en gång på Sticky Fingers i Göteborg. Aaron Lee Tasjan på en av festivalerna i Falkenberg var också helt fantastisk, plus de båda gånger jag sett Beth Hart live ... Jag stoppar här, för annars kommer jag fortsätta rabbla upp en massa fina musikminnen. Det är svårt att sluta när man väl börjat.

Jag tänker lite att mitt soundtrack är som min blogg, eller kanske snarare tvärtom, att bloggen är lite som mitt soundtrack. En mix av allt möjligt, som är nyfiken på nytt men ändå ganska säker på sin smak och stil. Såpass säker att man kan tillåta sig lite utflykter åt olika håll när andan faller på. Jag hoppas det kommer att fortsätta så. Att jag ska fortsätta hitta ny (oftast gammal men ny för mig) musik att utforska på samma sätt som jag hela tiden hittar nya författarskap att lära känna.

Jag måste också tillägga att det har varit väldigt roligt att läsa alla fantastiska inlägg av alla som varit med i stafetten. Mycket inspirerande! Man får så mycket tankar och det är så många minnen som dyker upp att man skulle behöva flera dagar att nysta i allt spännande.