Otrygg hamn

Titel; Otrygg hamn
Författare; Tana French
Förlag; Albert Bonniers förlag
Recensionsexemplar

Av någon outgrundlig anledning så hade jag missat Otrygg hamn ... Jag kan inte alls förstå varför. Jag har tidigare fullkomligt kastat mig över när det kommer nytt av Tana French. Hon är verkligen en av mina favoritförfattare. Men, men, bättre sent än aldrig.
Jag blev definitivt inte besviken den här gången heller. Mycket bra och mycket spännande.

Som alltid i French's böcker så får man träffa en ny huvudperson. Även om det tidigare varit så att man känt igen karaktärerna från de tidigare böckerna, om jag inte minns fel? Fast att fokus på person skiftat? Här var det inte så. Om jag inte missat något, på grund av att det var längesedan jag läste något av French.

I Otrygg hamn möter vi Michael Kennedy, som tillsammans med sin partner Richie ska utreda ett brott i en förort till Dublin. Tre av fyra familjemedlemmar är mördade, och den fjärdes liv hänger på ett hår. Redan från början är det mycket som förbryllar Kennedy, samt att fallet blir personligt på ett obehagligt sätt på grund av platsen brottet begås på, Broken Harbour.

Jag tänker inte gå närmare in på handlingen, bara säga att det är riktigt bra. Oerhört tät stämning från allra första stund. Nu vet jag att Tana French kommer med en ny bok i sommar, och den tänker jag inte vänta så här länge med att läsa.

Jag måste bara nämna också att det är en grej i boken som jag inte förstår ... Jag måste nog bläddra tillbaka lite för att se om jag kan få någon klarhet. Det handlar om ekorrar och deras huvuden, så mycket kan jag säga! Om någon som läst känner sig manad att kommentera, så gör gärna det! Vill gärna prata lite om det här!

Flickan på tavlan

Titel; Flickan på tavlan
Författare; Rebecka Åhlund
Förlag; Rabén & Sjögren

Jag tycker Rebecka Åhlunds Flickan på tavlan är en riktigt bra liten spökhistoria. Jag har haft med den här boken på ganska många bokprat det här läsåret, och varje gång går de exemplar jag har med mig ut, samt att det blir kö på boken.

Boken handlar om Ella, som under protest måste börja följa med sina föräldrar till deras nyinköpta torp på helgerna. Föräldrarna är helt lyriska, men Ella hade gärna sluppit. Hon vill mycket hellre stanna kvar i stan. Dels missar hon sin fredagsträning och dels är det den där nya killen som hon är lite intresserad av.

Det finns dock ingen chans att hon ska få vara kvar ensam i lägenheten så hon får vackert följa med. Väl där känner sig Ella lite obehaglig till mods. Mycket på grund av tavlan med den lilla flickan på, som hänger inne i torpet. Var hon än befinner sig i rummet känns det som om flickan på tavlan tittar efter henne.

Det händer en del oförklarliga saker i det lilla huset. Hyllor ramlar ner och stegar välter. Man skulle kunna tro att det är någon som försöker meddela sig med dem ...

När jag var och lyssnade på Rebecka Åhlund på Bokmässan berättade hon att hon håller på med en fristående fortsättning till debuten. Jag ser mycket fram emot att läsa den!

En sekund i taget

Titel; En sekund i taget
Författare; Sofia Nordin
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar

En sekund i taget av Sofia Nordin är en bok som jag var helt säker på att jag skrivit om här på bloggen tidigare. Men när jag skulle skriva om tvåan, Spring så fort du kan, så upptäckte jag att det hade jag inte ... Märkligt ...

Det här är en dystopi, och är i början rätt läskig. I stort sett alla i hela staden där Harriet bor är döda. Hon träffar inte på en annan levande själ. Alla har dött i någon fruktansvärt smittsam sjukdom. Ingenting fungerar.

Harriet tar sig till sin skola, där hon vet att det finns utrustning som hon kan komma behöva för att klara sig ute i naturen. Hennes plan är att ta sig ut till en gård de har besökt med skolan, som ligger en bit utanför stan och där hon vet att det finns djur och mat.

Sofia Nordin beskriver riktigt bra hur det det måste kännas att tro att man faktiskt är helt ensam i hela världen och att inte veta hur man ska bära sig åt för att faktiskt överleva. Harriet klarar sig dock helt strålande. Hon lär sig både det ena och det andra och börjar känna sig hemmastadd på gården. Efter ett tag anar hon att det är någon som bevakar henne ... Jag ska inte avslöja något ytterligare i handlingen, men efter att precis ha läst tvåan, så kan jag ju säga så mycket som att det förmodligen kommer även en trea!

Avgrundens änglar

Titel; Avgrundens änglar
Författare; Magnus Nordin
Förlag; Bonnier Carlsen
Recensionsexemplar

Här kommer en kortis. Jag måste (jag vet att jag tjatar om det här, men det kan inte hjälpas!) försöka få iväg lite fler texter om lästa titlar. Jag blir galen. I Avgrundens änglar träffar vi en grupp unga människor ledda av en gymnasielärare, Molly, som tar lagen i egna händer då det gäller att ta upp kampen mot män som förgriper sig på unga kvinnor, i de fall de anser att polisen inte gör tillräckligt.

Det handlar om många unga människors verklighet, chatsidor där vuxna människor är någon annan än den de utger sig för att vara. Utsattheten alltför många är drabbade av när man inte har någon att vända sig till.

Det här är spännande och ganska otäckt på sina ställen i och med att det ligger så nära och att ämnet är så laddat. Det händer överallt hela tiden, och man kan bara hoppas att ingen av ens nära och kära kommer att drabbas. Man önskar självklart att ingen överhuvudtaget, någonstans, ska drabbas! Det här är en sådan där bok som man egentligen vill rycka ur händerna på de låntagare som man tycker är på tok för unga för att läsa om det här. Det är också en sådan bok som borde fungera alldeles utmärkt som diskussionsunderlag på gymnasiet, och kanske i nian?

Lova att jag får

Titel; Lova att jag får
Författare; Siri Spont
Förlag Hippo

Lova att jag får är den fjärde boken i serien om Tilda, Thea och de andra. Jag tycker fortfarande att böckerna håller, även om jag inte är lika förtjust nu, som när den första kom. Det är ju lite samma, samma kan man tycka. Men ändå så tycker jag att de här vardagsberättelserna är charmiga. Det som jag gillar mest, tror jag, är att de inte känns ett dugg insmickrande. Tildas sämre sidor kommer fram hela tiden, liksom hennes goda, och det är likadant med alla karaktärer i de här böckerna.

Igenkännningsfaktorn i vardagslivet tror jag är hög bland alla i Tildas ålder, även om man inte bor i ett samhälle som ser likadant ut som hennes. Problem  av olika slag med familj, husdjur, klasskompisar och liknande har ju varenda unge då och då. Jag kommer förmodligen fortsätta läsa om det kommer fler delar i serien, även om jag inte förväntar mig några större överraskningar. Ibland är det skönt att veta att det inte väntar några vilda svängningar i handlingen, utan att det lunkar på i lite lagom takt. Sedan älskar jag illustrationerna som dyker upp lite här och var.

Nu går barnen i sexan, och sommarlovet närmar sig. Det ska bli spännande att se hur författaren tänker lägga upp det hela när de börjar sjuan, och den gamla klassen splittras. Men jag förmodar att det kommer minst en del som utspelar sig innan nästa hösttermin eftersom handlingen i denna del leder fram till klassens sista klassresa tillsammans.

Tana French!!!

Jag kan inte riktigt förstå hur jag har kunnat missa den här? Har inte läst på engelska och missat helt att den kommit på svenska? Vad är det för fel på mig?!?

Det var först när Jessica på Bokbabbels fb-sida (in och gilla sidan om ni inte redan gör det!) skrev om nästa Tana French, som kommer i sommar, som jag upptäckte mitt misstag .... Tack till Jessica!

Ryttarna

Titel; Ryttarna
Författare; Mats Wahl
Förlag; Natur & Kultur
Recensionsexemplar

Ryttarna är första delen i Mats Wahls serie Blodregn, och handlar o Elin och hennes familj. Det här är en ungdomsdystopi, och tankarna går till Hungerspelen, Divergent etc under läsningen. En sådan jämförelse kan man nog inte komma undan, om man väljer att skriva en berättelse i den genren just nu.

Vi har en stark tjej som huvudkaraktär, vi har Sverige i en inte alltför avlägsen men skrämmande framtid, vi har regeringstrupper som sätter reglerna och vi har en motståndsrörelse.

Elin ingår inte själv i motståndsrörelsen, i alla fall inte i den här första delen, även om man ganska snabbt misstänker att det är däråt det kommer att utvecklas. Däremot så är hennes moster är aktiv, och detta gör att hela familjen blir inblandad vare sig de vill eller inte.

I Ryttarna dödar Elin en man från en annan familj, då hon och hennes bror blir överfallna. Det är en gammal fejd som ligger till grund för attacken, och det var i självförsvar som Elin skjuter iväg en pil. Samtidigt tas brodern som gisslan av den andra familjen, och det faller på Elins lott att förhandla sig till ett byte, så brodern kommer helskinnad hem igen.

Det är spännande, och jag blir framförallt nyfiken på mostern. Varför hon valde att gå med i motståndsrörelsen, och var hon befinner sig nu. Jag vill inte avslöja något, men slutet visar på att något gått snett och att familjen nu kan agera för att hjälpa henne.

Jag gillar känslan av en mix av gammalt och nytt Mats Wahl fått till i boken. Det är ultramodern teknologi samtidigt som man får starka förr i tiden-vibbar. I och med att det är en katastrof på grund av miljöförstöring som gör att landet håller på att rasa ihop har man fått ta till alternativa lösningar då det gäller energiförsörjning. Teknologin handlar för övrigt mycket om kontroll. Att ordningsmakten ska kunna se var alla är, vad de köper och vad de gör.

Det ska bli kul att se hur berättelsen utvecklas i tvåan.

De utstötta

Jag läste ut Griffiths 'De utstötta' så snabbt så jag känner mig helt tom nu efteråt. Egentligen har jag massor av bra titlar att läsa, men kan inte bestämma mig för vad det ska bli nu. Inlägg om 'De utstötta' kommer en annan dag ...

Titlar som finns på e-lib!

Det här inlägget kommer bli ett så kallat "levande dokument" ;-), och är egentligen enbart till för att jag själv ska komma ihåg titlar jag inte läst men vill läsa och som finns på e-lib och alltså kan lånas på biblioteket som e-böcker. Varför jag lägger det här på bloggen och inte någon annanstans är mest att det känns lättåtkomligt. Det är alltså ingen som helst läsordning som gäller här, jag bara skriver upp allteftersom jag ser dem!

Nattfilm, Marisha Pessl
Rörgast, Johan Theorin
Kvinnan på övervåningen, Claire Messud
Fågelburen, Lisa Jewell
Kanada, Richard Ford
Den osynlige mannen från Salem, Christoffer Carlsson
Min pappa Ann-Christine, Ester Roxberg
I kroppen min, Kristian Gidlund
Steglitsan, Donna Tartt
Egenmäktigt förfarande, Lena Andersson
I mörkrets skugga, Peter Robinson
Inferno, Dan Brown
Guld, Chris Cleeve

A dark and twisted tide

Titel; A dark and twisted tide
Författare; Sharon Bolton
Förlag; Bantam Press

Som jag längtade efter att denna bok skulle ges ut! Jag minns att under Bokresan 2013 så låg jag och läste boken innan i serien om Lacey, Joesbury och de andra och började redan när jag slog ihop den att tänka på nästa ...

När jag läste Like this for ever, så kände jag att, visst, man kan störa sig en del på utseendefixeringen, Joesburys turkosblå ögon, Lacey skönhet etc. Men nej, jag väljer att strunta i de bitarna när de gäller de här karaktärerna. Jag gillar det här för mycket för att vilja bry mig.

Så är det med A dark and twisted tide också. Redan på sidan 2 (!) tror jag, dyker det upp en kommentar om de turkosblå ... Men som sagt, strunt i det! Det är spännande och det är en genomarbetad berättelse, och det känns som om Bolton verkligen tycker om och vårdar sina karaktärer.

En annan sak som man kan reagera på, jag vet att Jessica på Bokbabbel också skrev om det här, är att det blir problematiskt när det är en av poliserna själva som hela tiden råkar ut för någonting. Hur mycket elände kan en och samma person egentligen vara med om, för att det ska kännas hyfsat trovärdigt? Även detta väljer jag att släppa.

Hela upplägget kring husbåtarna, Themsen och människorna som bor så nära floden känns riktigt spännande, tycker jag. Jag blir väldigt sugen på att ta mig längs med Themsen på ett annat sätt än vad jag tidigare gjort, nästa gång jag åker till London. Jag har en känsla av att det kan kännas som en helt annan stad. Både skrämmande och härlig.

Lite kul är det också att efter det att jag kom hem från London nu i april, så har vi hemma flera gånger pratat om att bo på kanalbåt i London under en period. Ett tecken! Fast man vill ju inte vara med om några ruskigheter förstås.

Om jag ska ha några invändningar, så är det i så fall att jag velat ha med Joesbury mer i handlingen, men det var säkert ett medvetet drag av Bolton, att spara lite på kärlekshistorien. Positivt var att man fick lära känna Dana lite mer och fick mer sympati för henne. Förmodligen, eller förhoppningsvis, kommer hon och Helen att få ännu lite mer utrymme även i nästa bok. Nu slog det mig att Lacey och Joesbury kanske fasas ut något i nästa del? Till förmån för Dana och Helen? Så det inte ska bli inflation i allt som händer Lacey som person? Spekulera kan man ju alltid göra ... Men, som sagt, same procedure; När kommer nästa del?!? Så snart jag slog ihop A dark and twisted tide, så började jag längta efter nästa!

Uppdrag Stjärnväktarna

Titel; Uppdrag Stjärnväktarna
Författare; Peter Ekberg
Förlag; Berghs

Nu har jag äntligen läst Peter Ekbergs uppföljare till Uppdrag Silverstjärnan; Uppdrag Stjärnväktarna. Den slutar med en riktig cliffhanger, så jag förmodar att Peter håller på och skriver på trean för fullt!

Tvåan är lika spännande som ettan, även om jag tycker att den är lite mer komplicerad än ettan. Lite fler trådar att hålla ordning på. Men de barn som läser serien är nog så inne i Arenas och de andra passagerarna på Voyas värld att det inte blir några större problem.

Uppdrag Stjärnväktarna börjar med att hela det enorma rymdskeppet stannar av. Allt slutar fungera och människor blir inlåsta i sina bostäder, hissar eller var helst de befinner sig. Inget vatten och ingen el. Ingen vet om deras kapten lever eller vad som pågår.

Av olika anledningar kommer Arena att spela en stor roll i det som sedan händer, även om det inte var hennes avsikt från början. Jag ser fram emot att läsa nästa del! Jag tänker när jag läser Stjärnväktarna, att bok nummer två i en serie måste vara riktigt svår att skriva. Särskilt om man planerar en trilogi. Då blir tvåan på något sätt, hur man än beter sig, en sorts transportsträcka? Nu menar jag inte att Stjärnväktarna känns som en enda lång transportsträcka, men jag (och nu vet jag ju inte alls hur andra läsare känner!) har hela tiden väntat på det som jag förmodar, och hoppas, kommer hända i del tre.

Deadstring Brothers # 4 (sort of)

I came to some sort of insight about myself earlier today. A few of us were having lunch at work, and we were talking about the Swedish band Mando Diao. I like this band, but it's not like I've been listening to them a lot. But, while we were talking, I realized that I do know stuff about them, that I've "read somewhere".

I'm sort of fascinated by the Norén brothers. Gustaf Norén is in Mando Diao, and two of his younger brothers in a band called Sugarplum Fairy. Which is also the band that Kristian Gidlund, who very sadly died in September 2013 was in. He was far to young, and it's all extremely sad.

I remember reading a few interviews with the different Norén brothers a couple of years ago,  and I remember thinking that they sounded like really sweet and well behaved boys. They seemed nice, and I, naturally, began to wonder about their family and what it was like to grow up in a family where everyone seemed smart and talented in one way or another.This is not a text about the Norén, though!

The thing is that this, apparently, is what I do. Read stuff about bands/writers/artists etc, and find what I read about the person behind it all just as interesting as what they actually produce.

When I began to think about this, it all became very clear. I've always done this. For instance, when I was studying literature at the University (many, many years ago ...) I always spent too much time reading about the authors and the period in time when they were living, when I should focus on their texts.

It felt quite good to discover this behaviour in myself, since I now won't have to worry so much about why I've been so interested in the Deadstring Brothers and the history of the band. It's just what the way I do things. It's the way I am and no big deal really. Feels a lot better!

Flickan i de vindlande gångarna

Titel; Flickan i de vindlande gångarna
Författare; Moa Eriksson Sandberg
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar

Flickan i de vindlande gångarna är en fristående fortsättning på 'Den första flickan skogen möter'. Här är Hanna tillbaka i Rydöbruk. Hon är där för att hälsa på bästa kompisarna Jonna och Sabina. Självklart hoppas hon oclså på att träffa Janek, killen som hon var ihop med innan flytten till Göteborg. Eller, är de kanske ihop fortfarande? Hanna vet inte riktigt. Ingen av dem har gjort slut i alla fall, men de pratar knappt med varandra längre i telefon. Och skriver inte heller längre. Det känns nervöst på alla möjliga plan att komma tillbaka efter det där hemska som hände. Med Linda Palm som blev mördad. Man har fotfarande inte hittat mördaren och människorna i det lilla samhället är fortfarande oroliga och på sin vakt.

Redan dagen efter det att Hanna kommer, händer det en annan hemsk sak. En flicka försöker begå självmord. Som tur är hittas hon innan det är försent, men hon är såpass illa däran att hon ligger i koma och får stanna kvar på sjukhuset.

Jag tycker det här är bra. Det är spännande, med lagom mycket inslag av drömmar och det oförklarliga. Tjejerna beskrivs trovärdigt, och det känns antingen som om Moa Eriksson Sandberg har sin egen uppväxttid i färskt minne, eller att hon pratar mycket med unga i den här åldern.

Just det där med åldern är i så fall det enda problemet med boken. Tjejerna är sådär precis i gränslandet mellan barn och ungdom. De vet om det själva. Det härligt befriande i att få leka ibland, samtidigt som tonårslivet med killar och fester lockar till viss del. Frågan är vem man vill sätta boken i händerna på. Inte innan sexan känns det som. Men, boken är Hcg-klassad och i de hyllorna har man från ca år 4 som plockar böcker. Ibland yngre. Ja, inte helt lätt det där. Att flytta ner den till tonårshyllan känns inte heller helt rätt, för då tror jag inte den går ut. Där kanske den känns för barnslig ... Alltid klurigt det där. Särskilt när det handlar om en titel man vill ska läsas, och det vill jag med den här!

A room of one's own

Ett eget rum. Vi är nog många som då och då (eller ofta?!?) drömmer om ett eget rum. Det behöver ju inte alls vara något stort eller tjusigt, på något sätt.

Snarare intimt och lite lagom slitet och trivsamt, om jag får bestämma. Någonstans där man känner sig hemma och väl till mods. 

Nu sitter ju inte jag och kämpar med en roman eller något annat stort som ska skrivas, men ändå. Att kunna stänga om sig och ha bättre med tid att läsa, och att skriva om det man läser. 

Jag undrar hur lång tid det skulle ta för mig att faktiskt kunna koppla av såpass så att jag kunde utnyttja tiden till att enbart läsa och skriva, om jag fick en sådan möjlighet? Inte vet jag hur jag skulle hantera det. De första dagarna skulle jag med all sannolikhet sova en hel del ... Sedan beror det ju såklart på om man skulle ha tillgång till internet. I sådana fall skulle man (jag!) lätt fastna i fb, IG etc alltför långa stunder. Men, efter några dagar, om man bara har sig själv att ta hand om, tillgång till de böcker man vill läsa och ett ok skrivprogram? 

Det skulle vara spännande att prova på i en vecka eller så (sedan skulle jag nog sakna familjen för mycket). Jag får låna föräldrarnas Trysilstuga helt ensam någon gång framöver och se hur det går.

Stefan Andersson

Igår var vi och lyssnade på Stefan Andersson på Hindås Station. Det är en kulturförening, Kulturhållplats Hindås, som har sin verksamhet i vårt gamla, fina stationshus. Jag är, som alltid när man är där, mäkta imponerad av vilka bra arrangemang de får dit. De gör ett fantastisk arbete.

Vi brukar tyvärr vara försent ute ganska ofta, biljetterna går åt blixtsnabbt, men den här gången gick det bra, och det är jag jätteglad för.

Det blev en jättetrevlig kväll, och jag som aldrig hört Stefan Andersson live tidigare, är helt övertygad om att det inte var sista gången.

Musiken var bra, men det hade jag nog helt kallt räknat med, men att han berättade så bra det hade jag ingen aning om. Jag har ju hört andra som sett honom som sagt att det är fantastiskt intressant, och nu har jag hört det själv också!

Han verkar vara hur påläst som helst, men framförallt så märks det att han brinner för de här historierna, de här livsödena han berättar om i sina texter. Väldigt bra! Kan varmt rekommendera att gå och lyssna på Stefan Andersson om man får möjlighet till det!

Jag glömmer aldrig Pascal

Titel; Jag glömmer aldrig Pascal
Författare; Linnéa Berglund
Förlag; Idus

Man undrar ju lite hur blödig man är, på en skala, när man sitter och snyftar och tårarna kommer då man som 47-åring läser en hästbok för åldrarna ca 9-12? Det var i alla fall vad jag gjorde när jag läste Jag glömmer aldrig Pascal.

Egentligen så är det här en ganska klassisk hästbok. Tjej utan häst som sparar pengar för att en dag kunna köpa egen. Liten mysig ridskola som hotas av nedläggning på grund av stort ridhus som byggs i närheten. Hästfamilj som tar sig an vår hjältinna. Lite kärlek och några lite småelaka tjejer i stallet.

Men helt klart så triggade den här igång någonting hos mig. Den är lite sorglig, och Linnéa Berglund går hela vägen här, vilket jag tycker är modigt. Det handlar väl förmodligen om någon sorts igenkänning, även om jag inte var med om någonting så här sorgligt när jag var i Emelies ålder.

Det här är andra boken i en serien om Emelie Lexander. Den första heter Ingen vanlig sommar, och jag skrev lite kort om den här. Böckerna om Emelie kommer säkert hitta fram till sina läsare.

Ny novell av Bolton!

I väntan på finpaket i brevlådan.

http://www.deadgoodbooks.co.uk/index.php/sharon-bolton-short-story-exclusive/

Dömd

Titel; Dömd
Författare; Pascal Vallin Johansson
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar

Dömd är första delen i en serie som jag tror kommer att gå ut bra på biblioteken till barn i åldrarna ca 10-12 år. Den är spännande, lite läskig och har de där lite magiska inslagen som är riktigt stort just nu, och där Ingelin Angerborn ligger i topp!

Amir, Lo och Vidar hamnar som fosterbarn på ett fruktansvärt ställe långt upp i norra Sverige. Kvinnan som driver hemmet är helt förfärlig och gör barnens tillvaro riktigt hemsk.

Anledningen till att barnen befinner sig i det här fosterhemmet är att deras mammor blivit dömda för mord, och att de ska "botas" från sina mördargener. Barnen själva är helt övertygade om att deras mammor blivit oskyldigt dömda.

Efter att till en början haft svårt att riktigt kunna lita på varandra, börjar de tillslut förstå att för att överleva och kanske kunna fly så måste de hjälpas åt och våga tro på varandra.

Jobbskuggning i London onsdagen den 7 april

Det här går ju inte! Jag har ju inte fått iväg något inlägg på bloggen om de tre sista dagarna av mitt jobbskuggnings-äventyr! Det är bara att dra igång.

På onsdagen  (vi är alltså på den 8 april nu) kom jag lite senare till biblioteket på grund av att jag skulle stanna rätt sent i och med ett författarbesök. Detta innebar att jag hann med en helt ljuvlig och ganska lång promenad i Hyde Park och Kensington Gardens tidigt på morgonen. Helt fantastiskt. Ni som läser det här och har mig på fb vet ju att jag lagt ut en del bilder ...

Under dagen var jag med på en 'Under fives' igen samt att jag på eftermiddagen vid en träff med en 'Home work club'. Det här är väldigt vanligt. I stort sett alla bibliotek har läxhjälp en eller flera dagar i veckan. Oftast så är det en bibliotekarie som håller i trådarna för verksamheten för ett antal bibliotek i närområdet, och till sin hjälp har han eller hon volontärer som kommer in och arbetar med barnen.

Jag vet inte om jag nämnt det i något tidigare inlägg, men det här med volontärer är något som används ganska flitigt i England på biblioteken, efter vad det verkar. Det kan var inom områden som exempelvis läxhjälp, men på St Johns Woods bibliotek kom det även en dam en gång i månaden för att bland annat ta hand om alla skolkort och ordna med omlån etc.

Det var väldigt intressant att vara med under läxhjälpen. Den skola, som eleverna som kom den här dagen gick på, lade ut alla läxor på nätet, så allt gjordes på datorn. Just de här barnen hade inte tillgång till någon dator i hemmet (det var bland annat tre syskon) så de var mer eller mindre tvungna att sitta på biblioteket. Vilket de inte alls hade något emot. Dessutom så var deras pappa (en väldigt engagerad man!) med och hjälpte till.

De stunder som jag hade över ägnade jag åt mitt projekt med att gallra ungdomsböcker!

Mandy Kirby läser ur 'Love letters of the Great War'

På kvällen sedan var det dags för ett författarbesök. Det var ganska välbesökt. Jag skulle tippa på i alla fall 30 personer. Mest äldre människor, vilket i och för sig inte var så konstigt, eftersom det var boken 'Love letters of the great war' som stod i centrum. Boken är sammanställd av Mandy Kirkby, och helt ärligt så tänkte jag nog att det här kanske egentligen inte var någonting för mig. Det var innan besöket ... Det visade sig vara väldigt intressant alltihop, och Mandy Kirkby var riktigt bra på att berätta om sitt arbete med boken.

I och med att det är hundra år sedan första världskriget i år är det här väldigt stort i England. Vi här hemma har ju inte alls samma historia, så det är lite svårt att förstå engagemanget. Eller, det är det ju inte egentligen, det är bara det att det här är fortfarande en stor del i många människors liv i England. Intresset är mycket stort.

En sak hon (Kirkby) berättade var att det under första världskriget låg en enorm byggnad i Regents Park, som ju ligger väldigt nära St Johns Wood (det var där jag blev stannad av polisen!!!). Jag har för mig att hon sa att det var den tidens största byggnad i Europa. Det var postcentralen, där all post sorterades, och det var en enorm organisation. Det handlar om oerhörda mängder brev som varje dag togs omhand för att forslas till och från soldaterna. Hon berättade att i och med att det här var ett krig där soldaterna faktiskt inte flyttade på sig särskilt ofta eller särskilt lång, så fungerade faktiskt postgången alldeles utmärkt.

Under själva arbetet med att sammanställa boken hade Kirby suttit i krigsarkiven och letat efter brev att ta med i boken. Hon hade läst massor och åter massor av brevväxlingar under arbetets gång. Hennes tanke var att det skulle bli en bra blandning av brev i samlingen, och det tycker jag hon lyckats väldigt bra med. Jag har inte läst från pärm till pärm, men de brev jag läst har varit mycket varierande. En del roliga, en del fruktansvärt sorgliga, en del mycket romantiska etc.

Det var en väldigt trevlig kväll, och i stort sett alla besökare stannade kvar efteråt och ställde frågor och pratade med varandra. Biblioteket bjöd på vin och kex och stämningen var varm och familjär.

Det var min onsdag det!

Deadstring Brothers in English #3

All of a sudden, I feel really uncertain about if I'm going to publish the rest of those texts I've been writing about the Deadstring Brothers, after all ...

There are several reasons, and one of them would be that I'm starting to worry about (I'm the worrying kind!) if it looks a bit 'fan girly-ish' (30 or so years too late to be fan girly about anything really), which of course is not at all what this is all about.

Then again, I feel very strongly that if I want to read and write about this, then why shouldn't I? I think it's fun, interesting and last but not least very relaxing and different compared to everything else I read and write about.

I'll have to think about this for a while, and at the same time decide what else to do with what I've been writing, if I don't post them. Feels a bit like a waste of time ... Or maybe not a waste, since I've been enjoying myself while doing it.

Deadstring Brothers in English #2

My heart broke a little bit ...

…When I realized that the Deadstring Brothers doesn't exist as a band at the moment, and that there will not be a tour in Sweden this year.

This is, in a way, a very strange text for me to write. It’s not like when I write book reviews, or something else literature or library related. To be quite honest I have absolutely no idea why I’m writing it at all … I don’t really know where to start, or if I’m going to publish those other texts about the band that I’ve been writing. We’ll see what happens.

But, since this is something that’s been on my mind for over a year now, it feels like I have to do something about it.

In June last year I published this text about the Deadstring Brothers' (dsb from now on in this text) show at Pustervik in Gothenburg, which also was the first time I ever heard the band. Since then I’ve been doing a lot more reading about this band. I’ve read all the reviews and interviews that I could find on the Internet, from their first album and up till now. I did it sort of backwards though, since I started with their latest release ‘Cannery Row’ which came out quite soon after the show in Gothenburg.

I had absolutely no idea what so ever, about their earlier releases (Thank you Spotify!), so I just started to read whatever I could find.

I just realised, that if I will publish those other texts I’ve been writing about dsb, it will be the same thing really. Me, starting at the end, since I’m writing about the band not being a band any longer in this first post.

Once I had started to read the reviews about ‘Cannery Row’, I realized quite quickly that the line up for this tour was a new one and that there had been a few years without any touring as a band at all, but with Kurt Marschke (founder and front man) touring on his own. When Jeremy Mackinder (bass player with the dsb for two years, from Detroit just like Kurt Marschke, even if Marschke relocated to Nashville a few years ago), left his band Whitey Morgan and the 78's (which I haven't listened to at all) they (Marschke and Mackinder) decided to restart dsb. Nathan Kalish (also with his own band 'Nathan Kalish and the Wild Fire‘, which I have listened to and like a lot!) was also in the tour line up at an early stage I think. The plan, according to interviews with the band, was to tour very intense for two years. Kurt Marschke mentions this quite often when interviewed, the importance of being on the road a lot with a band, especially within this genre, if you want to get through with your music.

It has been a lot of fun to follow this band on fb, twitter etc. And it has also been a lot of fun to read old interviews and reviews. It seems like they are extremely appreciated everywhere they go. People can’t praise them enough, which seems to have been the case right from the start.

Another good thing that I’ve been gaining by following this band is all the references to other bands. I’ve discovered so much new (to me) music this last year, for which I’m very grateful.

I’m so impressed about how they been coping, playing all these shows. If you take a look at their schedule for 2013, one notice that there are not many days off between January and October 2013.

During the really intense year, 2013, dsb also went into the studio and recorded yet another record, with covers. That’s why really, I was a bit surprised when it didn’t turn up any posts on their fb-page regarding this years tour dates. I knew that they were supposed to be back in Sweden sometime in February or March, and I was naturally looking forward to hear them live once again. No information showed up though …

Then, all of a sudden there was a photo of Kurt Marschke on the fb-page with a very short text. Still nothing about another tour, however. After a while the profile and cover photo on the fb-page were changed as well, just showing Kurt Marschke.

So, I worked up my courage and asked him, (Marschke) since I’ve been lucky enough to have had some email conversations with him a few times, about what was going on. He was nice enough to answer, and he told me that there isn’t a band at the moment, but that this is not anything unusual really. He mentioned that he’s been having different line ups since 2008 and also that he’s been touring on his own for a few years in between. He also explained how extremely expensive it is to have a band touring and that he, even if he really loves playing in a band, felt that he might have lost ground with his one man act while touring as a band again. To me, it seems so strange (and unfair!) that despite all the shows they’ve been playing and despite the overwhelmingly positive response they’ve had,  that it should be so difficult to make ends meet.

Anyway, the fact that there isn’t a band at the moment is to me, who was looking forward to another tour, quite sad. I really, really hope that I will be able to catch a live show with Kurt Marschke again, sometime. Either as a solo act or with another band line up.

I’ve never had any real longing for travelling in the States, but when you read some of the posts on fb about shows dsb been playing in places that sounds extremely nice, it’s really a bit depressing not being close enough to be able to go to at least some of them. I will have to start saving up so that I will be able to travel around ‘over there’, listening to lots and lots of good music before I get too old and grey …

What I’ve been trying to do with all the gathering of texts and blog posts I’ve been reading about dsb, is to write my own texts in some kind of chronological order (except for this first one), based on these different texts.

Like I mentioned earlier, I have no idea really, what so ever, why I’ve become so fascinated by the history of dsb. There has to be something (except for the obvious that I really like their music) that somehow gets to me. I want to know more about this band! I feel quite nosey … How it all started, the stories behind it all. You can actually find some information on the internet, about how it all started, but I want more. I want to know what was going on before the first line up of band members. Where there other bands? Have they been able to live on their music? Worked with other things besides the music? I have so many questions …

One of the reasons why I went on listening to this band, which I also mentioned in that earlier post almost a year ago, is Kurt Marschkes voice. I think it’s his voice in combination with the lyrics. He sounds like he’s really present while he’s singing, and many of the lyrics are like short short-stories that really starts off my imagination. I find myself thinking about the characters in the songs long after I’ve stopped listening to the music.

Below, I have listed a few of the reviews I’ve found of the Cannery Row album. Almost all of them, except for the two at the bottom, are positive. And there are many more out there in the same style. What many of the reviews have in common, except for the fact that the people writing the texts think it’s a really good record, is the comparison to the Rolling Stones. Especially Marschkes voice which everybody seem to love to compare with Jaggers. I agree to some extent, but it’s get a bit boring after a while, when everybody’s mentioning it, everywhere. And, for the record, I like Marschkes voice better than Jaggers. I mean I really like the Rolling Stones, but Kurt Marschke got a really nice voice. Go on and listen to the Deadstring Brothers albums and find out for Yourselves!

http://www.savingcountrymusic.com/album-review-deadstring-brothers-cannery-row 

http://twangville.com/14713/deadstring-brothers-cannery-row/

http://www.nosurfmusic.com/thenosurfreview/reviews/deadstringbrothers-canneryrow/index.html 

http://www.popmatters.com/review/170356-deadstring-brothers-cannery-row/

http://www.rockthebodyelectric.com/2013/04/album-review-deadstring-brothers.html The review above contains a few mistakes i believe, regarding the back up singing. On the Cannery Row album, Kim Collins is one of the back up singers, and I think she is absolutely amazing. Kim Collins and her husband Scott Collins are the Smoking Flowers .

http://blurtonline.com/review/deadstring-brothers-cannery-row/

http://vinylmag.org/2013/04/10/review-deadstring-brothers-cannery-row/

http://www.examiner.com/article/cd-review-deadstring-brothers-cannery-roy 

http://kdhx.org/music/news/charting-the-music-deadstring-brothers-cannery-row

http://www.countrystandardtime.com/d/cdreview.asp?xid=5074

http://www.mxdwn.com/2013/04/14/reviews/deadstring-brothers-cannery-row/ 

http://www.absolutepunk.net/showthread.php?t=3183611

http://exclaim.ca/Reviews/FolkAndCountry/deadstring_brothers-cannery_row

Another  web page that I would like to mention is Rootsy Live. This is the the organizer that brought the Deadstring Brothers to Sweden last year. Let's hope they will do that again sometime.

Snodd frågestund av Enligt O

 Jag är ju så gott som aldrig med på några utmaningar, eller enkäter här på bloggen. Varför vet jag egentligen inte. Inte vet jag heller varför jag plötsligt kände att jag absolut borde vara med på denna trevliga frågestund som Linda på Enligt O hade på sin blogg i söndags. 

Snabbläsare eller långsamläsare?
Tegelstenareller tunnisar? Här har jag svårt att välja. Är svag för tjocka böcker (de räcker så länge!), men tycker ofta att de faktiskt kunde kortas ner.
Bibliotek eller bokhandel? Bibliotekarien väljer bibliotek, men älskar bokhandel också!
Ljudbok eller e-bok? Får bli e-bok. Har ingen riktigt bra tid att lyssna på böcker. Hade jag exempelvis kört bil till jobbet hade jag säkert lyssnat mer.
Inbunden eller pocket? Får bli inbundetomdet ska stå i hyllan. Pocket är ju praktiskt, dock, i packningen etc. Sedan är jag lite svag för de engelska och amerikanska paperbackformatet.
Vampyrer eller spöken? Fast jag gillar spöken också.
En i taget eller slalomläsning?
Nytt eller gammalt? Borde definitivt läsa mer klassiker,men också mer sådant som kom ut för två år sedan,eller fem etc. Som jag inte hann med när de var nya.Men det är riktigt svårt när det kommer så mycket nytt, bra hela tiden!
Bokmärke eller hundöra?
Snacks eller godis?
Biografier eller memoarer?
Skräck eller chicklit?
Soffan eller sängen?
Inne eller ute? Men det måste vara ganska perfekta förhållanden för att det ska fungera!
Boken eller filmen?
Twitter eller Facebook?
Goodreads eller Boktipset? Fast inte särskilt aktiv. Önskar jag hängde där lite mer. Det kanske kommer.
Kokbok eller Bakbok? Om jag måste välja. Egentligen inget av alternativen.
Te eller kaffe? Alltid.
Nobelpriset eller Augustpriset? Svårt att välja. Om jag ska vara helt ärlig, så är jag nog ovanligt lite intresserad av priser och nomineringar, för att vara bibliotekarie och bokbloggare!

Deadstring Brothers, in english #1

The text below was posted on this blog in swedish on the 13th of July, 2013. Due to various reasons I will publish the texts I write about the Deadstring Brothers in english as well as in swedish. The translations will be filed under the tag 'Deadstring Brothers in english'. This will be the first one and the others will follow in time.

On the 13th of march this year, N and I went out to Pustervik in Gothenburg. We were going out to listen to Deadman. There was especially one song I wanted to hear, If i lay down in the river. I noted, briefly, that he (Steven Collins) was touring with a band called the Deadstring Brothers and that the act was called the Double Dead Tour.

I had never heard of  the Deadstring Brothers before (DSB from now in this text), and the strange thing is that I didn't even bother to look them up on Spotify or anything before the show. There wasn't enough time I guess.

This would be the time to mention that there will be nothing more in this text about Deadman. I apoligize for that, and I will defenately listen more to their music later on.

I was in a terrible mood when we came to Pustervik. Now I can't remember why, but if we hadn't already bought the tickets I'm quite sure that we (horrible thought!) would have stayed in.

I've allways listened to music, but It's been a while since I really listened. There's never enough time, always other things to do. I always end up listening to stuff I already know that I like. Or uptil that night that is, cause something happened to my way of listening to music right there and then.

I went straight home after the show and listened through all of DSB:s albums. I felt a bit nervous when I read that their latest release, Cannery Row, that was due to come out just about that time, were supposed to a bit more country-influenced than the earlier ones. But I didn't have to worry at all. I like Cannery Row just as mush as I like their earlier albums.

The first thing that kept me listening was the singers (frontman and founder), Kurt Marschkes voice. The lyrics facsinated me aswell. Unfortunately I can't find them anywhere online. It's like when you think you understand everything but You wan't to be completely certain? I defenately want to be able to read the lyrics when there's something I really like. Maybe It's a workthing??

On the Cannery Row cd the lyrics are not attached, and I have to admit that I have the rest of the DSB albums on Spotify only. I do have Life of crime's Demos for the choirbook on cd though, where the texts did follow. This is a very early cd though, from 2002, and sounds different from de DSB ones.

Anyway, I found this band so fascinting that I looked them up on the Internet. I didn't find a lot, but enough to make me want to know more. I read interviews, reviews, checked out their fb page, twitter etc and it was all very interesting reading. It seemed that already from the begining the reviews were really good, and You got the feeling that they were on their way to a huge breakthrough. Kurtis Marschke was reffered to as a ”studio magician” and everybody seemed to simply love these guys. These guys and this girl is more correct though, since Masha Marijeh was in the band on vocals from the begining (or at least very early?). She's not a member any longer though.

Unfortunately it also seemes like they were having trouble with bandmembers leaving due to workpermits etc, and in several interviews Marschke describes how he in the end of 2010 due to administration-problems ended the band and instead went on as a one man act. In 2012, however, Marschke and bassplayer JD Mack recounstructed DSB and ever since that things seem to be right on track again.

They have been touring this whole year and they will continue to do so the whole year through. I do hope they will return to Sweden really soon. By reading interviews and (almost a bit manic actually) check out fb and Twitter I've found so much new (to me) music that I'm having trouble finding the time to listen properly to everything. I've made very hasty and a bit sloppy playlists on Spotify and named them ”unsorted”, ”related Deadstring” etc, so that I won't forget about something I found and liked.

But, the reason why I'm writing this piece of text is really that I've found so many things that intrigues me while reading about DSB and other bands. When it comes to DSB, their journey, geographically and musically, from Detroit to Nashville is fascinating in itself. And the whole thing with bands that basically spend the whole year on the road. They tour almost constantly and I want to know more about that. How do they cope? Makes me curious. In fact I find it so interesting that I, in short periods of hybris, feel that this is something I would like to spend time writing more about. How about a biography of a few bands living like this? With lots of nice photos, and maybe a documentary movie to go with it? All from a total outsiders (mine of course!) perspective. Someone without any knowledge of the subject really, only her curiosity and longing to understand and learn more. I know it sounds crazy, but it would be such a great and creative project to dig into.

Another thing that is interesting in all this is the Nashville aspect. It feels almost a bit holy. Like that you really should have spent at least a year at university just to be able to figure out what you should start listening to. A lot of traditions, rules etc. I feel like I need a guided tour through American music history.

(...And to admit that You have stored Your vinyls away and often listen to music on Spotify...I wonder if you will be allowed to cross the city border at all...)

I've never cared about analyzing my own taste in music. I'm pretty clear of what I like and I don't really have any problems with that (or hardly ever, I wouldn't like for everybody to see my ”running 2013-list” on spotify for instance). This being said, I've always had a huge interest in traditions and coherent within literature. Now I've sort of started to think more in those terms when it comes to music as well, and it makes me a bit nervous. I'm thinking more of the reasons why I like something and what it is about it I like, or dislike for that matter, than I did before.

I also got a bit paranoid over the fact that I don't know how conservative Nashville really is, and I started to google different things, like for instance abortion clinics. To my relief I found several in Nashville, which feels good. After that I began to wonder about laws concerning guns, and felt that I had to stop before it all got too complicated.

To be continued. I think. About the music that is, not about laws about abortions and guns.

You can find Deadstring Brothers on Facebook and on Twitter @DeadstringAlert

Carolines arv

Titel; Carolines arv
Författare; Katherine Webb
Förlag; Historiska media
Recensionsexemplar

Det är många saker jag gillar med Carolines arv, och inte alls många som jag inte gillar. T ex så tycker jag att Katherine Webb får ihop de två tidsplanen i berättelsen på ett mycket fint sätt. Jag gillar också de olika miljöerna, att hon förflyttar sig på ett bekvämt sätt mellan två kontinenter. Beskrivningen av hur det måste ha varit att komma som "fin dam" eller "bortskämd ung kvinna" från New York till rena rama vildmarken i början av 1900-talet känns äkta.

Det är väl inte så konstigt att man får ganska starka Kate Morton vibbar av den här romanen. Det är mycket som känns igen. Engelsk landsbygd, två tidsplan och inte minst en eller flera mörka familjehemligheter.

Jag tänker dessutom ofta på filmen Gilbert Grape när jag läser boken. Jag ser Johnny Depp som Dinny rättigenom hela boken, och även om jag inte ser Leonardo DiCaprio som Harry så finns det ju likheter i och med någon form av nedsättning.

Varför jag hela tiden ser scener ur filmen Stekta gröna tomater när jag läser den här boken är dock en gåta ... Jag har ingen aning om varför den poppar upp hela tiden.

Det jag tycker absolut bäst om i Carolines arv, är beskrivningen av Erica. Framförallt så gillar jag hur hon beskrivs som barn, under den där sommaren då systrarna Beth och Ericas kusin Henry försvann och aldrig återfanns. Hur hon som Beths lillasyster var förälskad i (eller ungdomligt svärmade för är ett uttryck jag gärna använder här!) Dinny, och hela tiden hängde Beth och honom i hälarna. Det framgår så oerhört tydligt hur hon vill att alla ska vara glada och nöjda! Att alla ska vara vänner, och att allt ska vara som det alltid har varit. En medlare ut i fingerspetsarna. Det är något rörande över den framställningen av Erica som barn, tycker jag. Lika rörande är systrarnas lojalitet gentemot varandra och gentemot Dinny.

Den här medlande egenskapen märks tydligt även hos Erica som vuxen, liksom hennes kärlek till sin syster och det där att hela tiden ta ansvar för andra människors lycka.

Det ska bli spännande att se om det kommer någon ny titel av Katherine Webb. Det här är hennes debut, och hon blev nominerad till flera debutantpriser 2010 när Carolines arv gavs ut. Hur som helst så kommer jag läsa mer av henne om det blir fler romaner.