Författare; Pia Hagmar
Förlag; B Wahlström
Recensionsexemplar
Millan som fick en liten Shetlandsponny av sin pappa som vunnit den på kortspel i första delen, står nu med en häst som hon måste fixa stallplats och foder till som är på tok för liten för henne att rida. Ändå vill hon inte göra sig av med honom. Kanske vill lillebror, Josef, börja rida? Josef som Millan tar i stort sett hela ansvaret för eftersom mamman är sjukskriven och pappan lika ofta full som nykter. Oftast är det ingen som fixar någon middagsmat eller ser till att Josef kommer upp på morgnarna om inte Millan gör det.
Just syskonens relation är nästan det bästa i böckerna om Millan. Sedan gillar jag att Pia Hagmar gör Marianne så mänsklig. Marianne, kvinnan som äger stallet där Millan hjälper till, och som erkänner för Millan att hon alltid önskat sig en dotter och att hon ibland till och med låtsas som om Millan är hennes dotter på riktigt. Hennes öppenhet ger Millan ett perspektiv hon inte kunnat ana. Att Marianne, trots sina hästar, fina hus och bra jobb inte är helt lycklig ändå. Att hon själv kan tillföra någon annan människa någonting bra, att någon tycker så mycket om henne att den personen låtsas att Millan är hennes dotter.
En perfekt hästserie som också tar upp så mycket annat än bara stallet och livet med hästar. Även om böckerna om Millan har en del klassiska hästboksingredienser, som ung tjej utan egen häst som minsann får jobba hårt i stallet med andras hästar för att få en möjlighet att rida. De lite dryga och bortskämda hästtjejerna med egna hästar som kör med huvudkaraktären men inte alls rider lika bra. Någon vuxen i närheten som ser potentialen i vår hjältinna osv. Men det gör ingenting för de här böckerna har så mycket mer. Prova själv vetja!
Jag gillar också böckerna om Millan. Det var längesedan jag läste någon "hästbok" men som du säger så är de så mycket mer.
SvaraRadera