Barnkolonin

Titel; Barnkolonin
Författare; Kerstin Lundberg Hahn
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar

Jag blev väldigt glad när jag såg att Kerstin Lundberg Hahn skulle komma ut med Barnkolonin. Som Barn- och ungdomsbibliotekarie som har många bokprat under en termin är man alltid på jakt efter böcker som är bra att prata om. Dels ska det ju vara bra böcker och sedan ska barnen gilla dem. Sist men inte minst ska man ju helst gilla dem själv också. Annars blir man genomskådad direkt, det är ingen idé att försöka låtsas. Då är det bättre att köra med öppna kort och säga att; Ja, jag tyckte egentligen inte så mycket om den här boken, men jag tror att ni kommer att gilla den, det skulle vara kul om någon ville läsa den och berätta vad ni tyckte nästa gång vi ses. Eller något. Man kan ju alltid berätta lite vad boken handlar om, vad det är för typ av bok, men man ska aldrig låtsas.

När det gäller Barnkolonin så kände jag på mig att det skulle bli bra, och det blev det. Skuggan i väggen av Lundberg Hahn, som kom innan Barnkolonin gick ut väldigt bra på bibblan, och jag gillade den väldigt mycket själv, så förväntningarna var ganska höga.

I barnkolonin får vi träffa Joel som flyttat ut på landet med sin familj. De har tagit över en gammal barnkoloni som är ombyggt till vandrarhem. Storasyrran tycker det är helt gräsligt, småsyskonen tycker väl egentligen ingenting och Joel tycker väl att det är lite både och. Lite nyfiken är han, samtidigt som det är trist att lämna stan och alla kompisar bakom sig.

Miljön är väldigt fint beskriven. Jag ser det framför mig precis. Svensk sommar, ni vet, med torra stigar i skogen fulla med barr, dofterna, solen som strilar ner genom trädtopparna och vetskapen om att runt nästa krök ligger det en liten skogssjö och väntar med alldeles klarblått vatten. Sedan är det något alldeles speciellt med sådana där gamla byggnader där många olika människor har befunnit sig. Det sitter i väggarna att mycket har hänt, både roliga och sorgliga saker.

Det här är på sätt och vis en spökhistoria, och en del kan nog tycka att den är lite väl läskig, men de flesta kommer nog bara tycka den är precis lagom. Det blir spännande. Mycket spännande till och med. Det mystiska börjar nästan med en gång i boken, när Joel träffar på vaktmästaren som börjar prata med honom. När han sedan kommer in till sina föräldrar så visar det sig att det inte finns någon vaktmästare...

Jag gillar också hur författaren knyter ihop dåtid och nutid, hon gör det så snyggt att det inte känns ett dugg krystat. Sedan gillar jag också hur bandet mellan syskonen beskrivs. De bråkar en del, skyller på varandra och tjafsar som syskon ofta gör. Men när det verkligen gäller så märker man att de kan lita på varandra. Jag kan verkligen rekommendera Barnkolonin. Både som högläsning och som läsa själv från 11-12 år och uppåt. Den här boken är, till skillnad från Skuggan i väggen klassad som en ungdomsbok, vilket förbryllar mig en del. Jag vet inte om jag tycker den är så mycket läskigare eller svårare än den tidigare. Jag kommer förmodligen att ta med den när jag träffar femmor och sexor till hösten.