Eggers litterära sällskap 4

Eggers enligt Horraz

Jobb, jobb, jobb familjeförpliktelser, lite mer jobb och lite mer familjeförpliktelser. Det under stundom minst
sagt lugubra livet som ansvarsfull familjefar behövdes piggas upp. Borta var de spontana ölen med kamraterna, borta var livet med rockbandet och andra russin från livet som ”ungdom”. Vad göra?

Som en skänk från ovan tog P.O upp sin spirande idé om en bokklubb. En i det närmaste genialisk idé som jag genast högg på. Men, alltid detta men, vi kunde såklart inte ha en bokklubb, alldeles för banalt. Ett litterärt sällskap med litterära sammankomster skulle det självklart vara, lite stil vill man ha. En perfekt ursäkt för att träffa kamraterna över en bit mat, en och annan öl och allmänt skitsnack. Läsa böcker är alltid trevligt
och givande. Nästan alla böcker är ju bra, något jag kunde hålla med P.O om, inte som med musik där otroliga mängder skit kastas över konsumenterna. Den alltid osedvanligt kloke FvZ´s kommentar till resonemanget; att vår syn kanske berodde på att vårt musikaliska referensurval och kunnande var större än det litterära skulle senare bevisas.

Cirka 30 böcker och sju år senare med sällskapet, och framför allt livliga litterära diskussioner, kan jag konstatera att både P.O och jag sågat och hyllat om vartannat. Det krävs idag betydligt mer för att blidka en av Eggers äldsta ledamöter. Alla böcker är inte bra. De bra böckerna har blivit bättre, de har fått en lyskraft att likt himlens stjärnor lysa genom hålen i den mörka vägg som skiljer de små tankarna från de stora, ja jisses. Med tiden har bok-ingrediensen i sammankomsterna vuxit i vikt, det är inte längre endast en ursäkt för samkväm vuxna pojkar emellan.

De livliga litterära diskussionerna får en härlig dynamik då den litterära bakgrunden skiftar i det nio man
starka sällskapet. Här finns litterärt belästa, volymbelästa, allmänt belästa samt ett knippe helt vanliga
ingenjörer. Till skillnad från den professionella kritikerkåren finns ingen oro för att tycka fel, här faller
domarna från hjärtat. Vilket var väldigt tydligt vid avhandlingen av ”Ingen konst” som enhälligt sågades
strax nedanför fotknölarna av Eggers medans den professionella kåren inte mäktade med att säga bu
eller bä. I alstrets alla konstigheter kanske någon viktig tyckare skulle se något och säga bä, då kan man
inte säga bu, eller tvärtom, bäst att vara diplomatisk.

Traditioner har smugit sig in, eggning med tillhörande stänkare, bokavtäckning, bastubad, Göstas risotto
etc. Eggningen dvs det finurliga röstningssystemet med gissa egget-elementet överlåter jag åt Gösta att
förklara vid senare tillfälle, han är eggnings- och risotto-ansvarig. Vem vet kanske han avslöjar receptet
till risotton. I de oskrivna stadgarna kan man finna en sällan utnyttjad paragraf om wild-cards. Arrangören
av sammankomsten har rätt att bjuda in en utomstående. Endast två gånger har detta utnyttjats av
sällskapet och med skiftande utkomst. När Jens som taggad till tusen skulle få vara med som wild-card
och avhandla Pause/Play i Gundes vinkällare hade inte Pastorn riktigt kläm på paragrafen, inte heller
på vad Honey sa när han lämnade lägenheten. Som tur var var Jens på sitt mer förstående humör och
Pastorns mer än lovligt tydliga deklamerande om att här kommer minsann inga fler medlemmar in togs
med den nypa salt det förtjänade. Det är alltid lite av rysk roulette att träda ner i Gundes vinkällare,
det sägs att den låga syrehalten där nere i kombination med ljuvliga drycker kan ge överraskande
effekter. Ett vågat men mycket lyckat drag lyckades Kapten med när han tog med en kvinna i sällskapet.
Kicksans personlighet och år i Japan kryddade sammankomsten till Murakami’s ypperliga ”Kafka på
stranden”, Zozaki’s sushi var inte dum den heller. När jag ändå är inne på toppnoteringar i den Eggerska
minnesbanken: Vodka, borst och Bulgakov i Svensson-Gettot var en fin kombination som sent skall
glömmas då Bryschan insåg att PJ’s Black Pilate travesterade på den i ”Mästaren och Margarita”
avhandlade Pontius Pilatus och världens bästa band spelades om och om igen på stereon. Eller vad
tycks om Krakows Bigos a’la Prinsessan Lillian med Bison Vodka ihop med Dr. Aue’s omtumlande
historia i ”De Välvilliga”, svårt att slå. Nja, en som kan matcha, ”Just Kids” på Slussens Pensionat, P.O på
scen sjungandes ”Keep on rocking in the free world”, nattligt nakenbad och av Pluborg ordnad efterfest.
Eller mästerverket ”In Cold Blood”; först på film hos Kapten för vidare avhandling på Ölrepubliken. Många
oförglömliga upplevelser.

Jag kan bara hålla med Kapten, jag ser också fram emot att stråla samman med bröderna som pensionär, kanske kan vi öka frekvensen till en gång i månaden då. //Horraz