Det blev ju en mini för mig. Som jag varit jättenöjd med. Ända tills för en liten, liten stund sedan.
Jag har problem med Blogger från minin. Någon som känner igen sig? Jag använde alltså den vanliga websidan, inte någon app, och det blev hur märkligt som helst. Gick inte att radera i texten, inte lägga in bilder, inte öppna fler flikar etc etc. Tillslut gav jag upp och plockade fram mobilen. Vilket känns lite surt eftersom det var mycket för att blogga från den som minin fick följs med hem från första början...
fredag 28 juni 2013
Tredje tecknet
Titel; Tredje tecknet
Författare; Ingelin Angerborn
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar
Man vet att man är mer än lovligt blödig om man snyftar sig igenom de sista sidorna i en bok för åldern ca 10-13 år....
Det var precis det jag gjorde när jag, så här allra första semesterdagen, läste Tredje tecknet vid frukostbordet.
Det här är med andra ord ännu en välskriven bok med inslag av det övernaturliga av Ingelin Angerborn som jag är säker på kommer bli lika populär som de tidigare.
Här träffar vi Olivia som adopterades som riktigt liten från Columbia. Plötsligt känner Olivia att hon inte är ensam hemma när hon vet att mamma och pappa är ute, katten Smilla börjar uppföra sig märkligt och är det inte ovanligt många nyckelpigor i år?
Ja, det händer en del märkliga saker i Olivias liv, samtidigt som hennes gamla längtan om ett syskon (helst en storasyster som man kan fråga en massa och låna kläder av) blossar upp igen.
Mysig läsning om vardagsproblem, som att vara kär i bästa kompisens pojkvän, att familjen inte har råd att åka utomlands på semestern etc blandat med en lagom dos oförklarliga mystiska händelser. Perfekt sommarläsning för alla åldrar! Fungerar utmärkt som högläsning dessutom.
Författare; Ingelin Angerborn
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar
Man vet att man är mer än lovligt blödig om man snyftar sig igenom de sista sidorna i en bok för åldern ca 10-13 år....
Det var precis det jag gjorde när jag, så här allra första semesterdagen, läste Tredje tecknet vid frukostbordet.
Det här är med andra ord ännu en välskriven bok med inslag av det övernaturliga av Ingelin Angerborn som jag är säker på kommer bli lika populär som de tidigare.
Här träffar vi Olivia som adopterades som riktigt liten från Columbia. Plötsligt känner Olivia att hon inte är ensam hemma när hon vet att mamma och pappa är ute, katten Smilla börjar uppföra sig märkligt och är det inte ovanligt många nyckelpigor i år?
Ja, det händer en del märkliga saker i Olivias liv, samtidigt som hennes gamla längtan om ett syskon (helst en storasyster som man kan fråga en massa och låna kläder av) blossar upp igen.
Mysig läsning om vardagsproblem, som att vara kär i bästa kompisens pojkvän, att familjen inte har råd att åka utomlands på semestern etc blandat med en lagom dos oförklarliga mystiska händelser. Perfekt sommarläsning för alla åldrar! Fungerar utmärkt som högläsning dessutom.
torsdag 20 juni 2013
Stad av skugor
Titel; Stad av skuggor
Författare; Cassandra Clare
Förlag: Bonnier Carlsen
Recensionsexemplar
Just nu är jag inne i en period då jag nästan hetsläser ungdomsböcker inför vårt Minikollo nästa vecka. Det här gör ju att man rör ihop det en del...Det var inte så illa med just Stad av skuggor under själva läsningen, men nu när jag sitter och ska skriva om den så märker jag att jag hamnar i Rädda mig inte då och då.
Jag har inte riktigt bestämt mig ännu för vad jag tycker om det här. Däremot är jag helt övertygad om att det kommer att bli en serie som "Hungerspelsläsarna" kommer att kasta sig över.
Det är spännande, häftiga karaktärer och lagom mycket relationsproblematik. Mina invändningar, om jag har några, är att det känns lite rörigt med alla olika sorters väsen samt att jag inte riktigt har klurat ut det här med kroppsrunorna? Jag hade nog lite för bråttom när jag läste för att greppa den biten.
Sedan, som nästan alltid i den här typen av böcker, så tycker jag det går alldeles för snabbt för huvudkaraktären att acceptera/förstå/inse dels de egna förmågorna, dels att det existerar en annan värld mitt ibland oss. Jag tycker det borde ta lite mer än typ två dagar att greppa något så märkligt. Jag tänker alltid på böckerna om Harry Potter, som jag tycker har ett bättre tempo när det gäller den här, i brist på bättre ord, förståelsen.
Förmodligen handlar det om att kunna dra igång handlingen så snabbt som möjligt, men jag hade föredragit en något långsammare ingång. Man kan verkligen inte klaga på någon seg inledning i Stad av skuggor. Det är full fart från i stort sett första sidan, när Clare har fått med sig bästa kompisen Simon till älsklingsklubben Pandemonium. Väl därinne får Clare syn på tre ungdomar som dödar en fjärde person. Det märkliga är att ingen annan än Clare ser de här personerna och den döda kroppen går upp i rök. Redan nästa dag träffar hon på en av dem igen och samma kväll försvinner också Clares mamma spårlöst.
Jag gillar att författaren vrider handlingen några extra varv, framförallt på slutet, så det hela inte blir så svart eller vitt. Att det blir svårt för personerna att välja sida i det krig som pågår. Allt beror på vad för variant av historien man fått inpräntat i sig från det att man var riktigt liten. Det är inte alltid så lätt att ändra uppfattning om saker och ting, även om man egentligen har svaren mitt framför näsan.
Det är lätt att tänka sig Stad av skuggor som film, och det ska bli spännande att se hur det kommer att bli. Faktum är att man "ser" boken som en film när man laser. Eller jag gjorde det i alla fall. Frågan är om det beror på att den är skriven med en filmatisering i tankarna, eller på att jag sett trailers från filmen innan jag läste boken?
Hur som helst; det här är spännande och jag är hyfsat säker på att jag kommer att läsa tvåan när den kommer ut i höst. Om jag kan hålla mig och inte läser tvåan på engelska under semestern!
Författare; Cassandra Clare
Förlag: Bonnier Carlsen
Recensionsexemplar
Jag har inte riktigt bestämt mig ännu för vad jag tycker om det här. Däremot är jag helt övertygad om att det kommer att bli en serie som "Hungerspelsläsarna" kommer att kasta sig över.
Det är spännande, häftiga karaktärer och lagom mycket relationsproblematik. Mina invändningar, om jag har några, är att det känns lite rörigt med alla olika sorters väsen samt att jag inte riktigt har klurat ut det här med kroppsrunorna? Jag hade nog lite för bråttom när jag läste för att greppa den biten.
Sedan, som nästan alltid i den här typen av böcker, så tycker jag det går alldeles för snabbt för huvudkaraktären att acceptera/förstå/inse dels de egna förmågorna, dels att det existerar en annan värld mitt ibland oss. Jag tycker det borde ta lite mer än typ två dagar att greppa något så märkligt. Jag tänker alltid på böckerna om Harry Potter, som jag tycker har ett bättre tempo när det gäller den här, i brist på bättre ord, förståelsen.
Förmodligen handlar det om att kunna dra igång handlingen så snabbt som möjligt, men jag hade föredragit en något långsammare ingång. Man kan verkligen inte klaga på någon seg inledning i Stad av skuggor. Det är full fart från i stort sett första sidan, när Clare har fått med sig bästa kompisen Simon till älsklingsklubben Pandemonium. Väl därinne får Clare syn på tre ungdomar som dödar en fjärde person. Det märkliga är att ingen annan än Clare ser de här personerna och den döda kroppen går upp i rök. Redan nästa dag träffar hon på en av dem igen och samma kväll försvinner också Clares mamma spårlöst.
Jag gillar att författaren vrider handlingen några extra varv, framförallt på slutet, så det hela inte blir så svart eller vitt. Att det blir svårt för personerna att välja sida i det krig som pågår. Allt beror på vad för variant av historien man fått inpräntat i sig från det att man var riktigt liten. Det är inte alltid så lätt att ändra uppfattning om saker och ting, även om man egentligen har svaren mitt framför näsan.
Det är lätt att tänka sig Stad av skuggor som film, och det ska bli spännande att se hur det kommer att bli. Faktum är att man "ser" boken som en film när man laser. Eller jag gjorde det i alla fall. Frågan är om det beror på att den är skriven med en filmatisering i tankarna, eller på att jag sett trailers från filmen innan jag läste boken?
Hur som helst; det här är spännande och jag är hyfsat säker på att jag kommer att läsa tvåan när den kommer ut i höst. Om jag kan hålla mig och inte läser tvåan på engelska under semestern!
onsdag 12 juni 2013
Härliga tider
Nu är det en sådan där tid då det ligger ett trevligt bokpaket i brevlådan flera dagar i veckan. Många härliga recensionsexemplar att sätta tänderna i. Lite stressigt känns det också, man vill ju hinna läsa allt så snabbt som möjligt, men jag försöker att tänka bort den där biten.
Jag är inte en av de bloggare som alltid publicerar inlägg exakt på recensionsdatum. Jag inbillar mig att det kan vara bra att sprida ut publiciteten kring en titel en del. Problemet blir ju att man får försöka att inte läsa så mycket av det som skrivs om titeln innan man själv har publicerat sin text. Risken finns ju annars att man påverkas vare sig man tror det eller ej.
Jag är inte en av de bloggare som alltid publicerar inlägg exakt på recensionsdatum. Jag inbillar mig att det kan vara bra att sprida ut publiciteten kring en titel en del. Problemet blir ju att man får försöka att inte läsa så mycket av det som skrivs om titeln innan man själv har publicerat sin text. Risken finns ju annars att man påverkas vare sig man tror det eller ej.
tisdag 11 juni 2013
Bokmässan 2013
Det är ju långt kvar. Eller? Sommaren rusar ju snabbt iväg, det vet ju alla, och sedan den där första tiden på höstterminen när alla projekt drar igång överallt som fullständigt skenar...Tänker man på det viset så är vi där i ett nafs.
Diskussionen om bloggambassadörer och f d ambassadörer och deras eventuella tillgång till uppkoppling och kanske någonstans att sitta och blogga, ladda mobiler etc är i full gång. Det var likadant förra året när jag själv hade turen att vara bloggambassadör.
Jag vet inte riktigt hur man ska tänka, men det känns som om det skulle vara hanterbart för Bok- och Bibliotek att ge bokbloggare (de som inte är ambassadörer) tillgång till ett fungerande nät och kanske något litet rum att ladda mobiler och annat. Problemet är väl kanske hur det hela skulle administreras från deras sida. Skulle vi som är intresserade anmäla oss, så det ska kollas upp bloggar innan man får ett ok så blir det såklart ganska svårarbetat. Att alla f d bloggambassadörer skulle få en inloggning? Då är det ju ändå många som hamnar utanför? Som sagt, jag vet inte.
Vad jag vet är däremot att det skulle vara väldigt skönt om man visste att uppkopplingen fungerade så man kan blogga utan problem under mässdagarna. Ännu skönare, absolut, om man hade tillgång till ett bloggrum där man kunde diskutera med andra bokbloggare, knyta nya kontakter och ladda mobilen.
Diskussionen om bloggambassadörer och f d ambassadörer och deras eventuella tillgång till uppkoppling och kanske någonstans att sitta och blogga, ladda mobiler etc är i full gång. Det var likadant förra året när jag själv hade turen att vara bloggambassadör.
Jag vet inte riktigt hur man ska tänka, men det känns som om det skulle vara hanterbart för Bok- och Bibliotek att ge bokbloggare (de som inte är ambassadörer) tillgång till ett fungerande nät och kanske något litet rum att ladda mobiler och annat. Problemet är väl kanske hur det hela skulle administreras från deras sida. Skulle vi som är intresserade anmäla oss, så det ska kollas upp bloggar innan man får ett ok så blir det såklart ganska svårarbetat. Att alla f d bloggambassadörer skulle få en inloggning? Då är det ju ändå många som hamnar utanför? Som sagt, jag vet inte.
Vad jag vet är däremot att det skulle vara väldigt skönt om man visste att uppkopplingen fungerade så man kan blogga utan problem under mässdagarna. Ännu skönare, absolut, om man hade tillgång till ett bloggrum där man kunde diskutera med andra bokbloggare, knyta nya kontakter och ladda mobilen.
söndag 9 juni 2013
Rädda mig inte
Titel; Rädda mig inte
Författare; Tahereh Mafi
Förlag; B Wahlström
Recensionsexemplar
När jag började läsa Rädda mig inte kände jag mig lite lätt förvirrad. Dels för att jag inte riktigt kom ihåg slutet på Rör mig inte, och dels för att jag läst rätt mycket ungdoms på sista tiden (eller det gör jag ju för all del hela tiden...) som är i lite samma stil. Dystopier, övernaturligt och i flera delar. Jag rörde ihop det lite helt enkelt. Men efter tag kom jag ju ihåg vad som hänt och kom då ganska snabbt in i handlingen som i stort sett tar vid där ettan slutar. Det är spännande, det är full fart, kärlek, triangeldrama och slutar så klart med en riktig cliffhanger...
Vi hamnar mitt uppe i ett krig. Juliette och Adam befinner sig nu tillsammans med motståndsrörelsen som gör uppror mot Återetablissemanget. De är ett par och börjar så smått slappna av i detta, att det faktiskt är ok, när nästa stora motgång drabbar dem med dunder och brak. Allt rasar återigen samman och Juliette har svårt att se någon mening med någonting.
Jag gillar språket, att det är enkelt och avskalat och jag gillar själva storyn. Det ska bli spännande att se hur det hela knyts ihop i trean när den kommer.
Författare; Tahereh Mafi
Förlag; B Wahlström
Recensionsexemplar
Vi hamnar mitt uppe i ett krig. Juliette och Adam befinner sig nu tillsammans med motståndsrörelsen som gör uppror mot Återetablissemanget. De är ett par och börjar så smått slappna av i detta, att det faktiskt är ok, när nästa stora motgång drabbar dem med dunder och brak. Allt rasar återigen samman och Juliette har svårt att se någon mening med någonting.
Jag gillar språket, att det är enkelt och avskalat och jag gillar själva storyn. Det ska bli spännande att se hur det hela knyts ihop i trean när den kommer.
lördag 8 juni 2013
Millan - sveket
Titel; Millan sveket
Författare; Pia Hagmar
Förlag; B Wahlström
Recensionsexemplar
Pia Hagmars tvåa i serien om Millan, Sveket, håller absolut måttet. Det är jättefin läsning.
Millan som fick en liten Shetlandsponny av sin pappa som vunnit den på kortspel i första delen, står nu med en häst som hon måste fixa stallplats och foder till som är på tok för liten för henne att rida. Ändå vill hon inte göra sig av med honom. Kanske vill lillebror, Josef, börja rida? Josef som Millan tar i stort sett hela ansvaret för eftersom mamman är sjukskriven och pappan lika ofta full som nykter. Oftast är det ingen som fixar någon middagsmat eller ser till att Josef kommer upp på morgnarna om inte Millan gör det.
Just syskonens relation är nästan det bästa i böckerna om Millan. Sedan gillar jag att Pia Hagmar gör Marianne så mänsklig. Marianne, kvinnan som äger stallet där Millan hjälper till, och som erkänner för Millan att hon alltid önskat sig en dotter och att hon ibland till och med låtsas som om Millan är hennes dotter på riktigt. Hennes öppenhet ger Millan ett perspektiv hon inte kunnat ana. Att Marianne, trots sina hästar, fina hus och bra jobb inte är helt lycklig ändå. Att hon själv kan tillföra någon annan människa någonting bra, att någon tycker så mycket om henne att den personen låtsas att Millan är hennes dotter.
En perfekt hästserie som också tar upp så mycket annat än bara stallet och livet med hästar. Även om böckerna om Millan har en del klassiska hästboksingredienser, som ung tjej utan egen häst som minsann får jobba hårt i stallet med andras hästar för att få en möjlighet att rida. De lite dryga och bortskämda hästtjejerna med egna hästar som kör med huvudkaraktären men inte alls rider lika bra. Någon vuxen i närheten som ser potentialen i vår hjältinna osv. Men det gör ingenting för de här böckerna har så mycket mer. Prova själv vetja!
Författare; Pia Hagmar
Förlag; B Wahlström
Recensionsexemplar
Millan som fick en liten Shetlandsponny av sin pappa som vunnit den på kortspel i första delen, står nu med en häst som hon måste fixa stallplats och foder till som är på tok för liten för henne att rida. Ändå vill hon inte göra sig av med honom. Kanske vill lillebror, Josef, börja rida? Josef som Millan tar i stort sett hela ansvaret för eftersom mamman är sjukskriven och pappan lika ofta full som nykter. Oftast är det ingen som fixar någon middagsmat eller ser till att Josef kommer upp på morgnarna om inte Millan gör det.
Just syskonens relation är nästan det bästa i böckerna om Millan. Sedan gillar jag att Pia Hagmar gör Marianne så mänsklig. Marianne, kvinnan som äger stallet där Millan hjälper till, och som erkänner för Millan att hon alltid önskat sig en dotter och att hon ibland till och med låtsas som om Millan är hennes dotter på riktigt. Hennes öppenhet ger Millan ett perspektiv hon inte kunnat ana. Att Marianne, trots sina hästar, fina hus och bra jobb inte är helt lycklig ändå. Att hon själv kan tillföra någon annan människa någonting bra, att någon tycker så mycket om henne att den personen låtsas att Millan är hennes dotter.
En perfekt hästserie som också tar upp så mycket annat än bara stallet och livet med hästar. Även om böckerna om Millan har en del klassiska hästboksingredienser, som ung tjej utan egen häst som minsann får jobba hårt i stallet med andras hästar för att få en möjlighet att rida. De lite dryga och bortskämda hästtjejerna med egna hästar som kör med huvudkaraktären men inte alls rider lika bra. Någon vuxen i närheten som ser potentialen i vår hjältinna osv. Men det gör ingenting för de här böckerna har så mycket mer. Prova själv vetja!
fredag 7 juni 2013
Gästbloggare B.O
Gästbloggare B.O har läst några titlar ur min hylla som tyvärr har hamnat längre ner i läshögen än vad som var meningen...Här kommer hens, lite korta, reflektioner.
Titel; Den tomma stolen
Författare; J. K Rowling
Förlag; Wahlström & Widstrand
Recensionsexemplar
Med Den tomma stolen har J. K Rowling skrivit en bok om vardagen och fått det till spännande läsning. Att man som läsare får dela de olika personernas tankar och perspektiv får oss att förstå hur olika man kan uppfatta en och samma händelse, och vi ser hur den ena olyckliga händelsen efter den andra sakta men säkert leder fram till katastrofen.
Titel; Nattens cirkus
Författare; Erin Morgenstern
Förlag; Norstedts
Recensionsexemplar
En bok fylld av magi, jag fick lite Harry Potter känsla.
Titel; Kaffe med rån
Författare; Catharina Ingelman-Sundberg
Förlag; Forum förlag
Recensionsexemplar
Spännande upplägg och lite lagom trivsam läsning, men jag tycker inte den lyfter ordentligt.
Titel; Den tomma stolen
Författare; J. K Rowling
Förlag; Wahlström & Widstrand
Recensionsexemplar
Titel; Nattens cirkus
Författare; Erin Morgenstern
Förlag; Norstedts
Recensionsexemplar
Titel; Kaffe med rån
Författare; Catharina Ingelman-Sundberg
Förlag; Forum förlag
Recensionsexemplar
torsdag 6 juni 2013
Läst maj
Ja, nu har jag nog börjat slarva lite med att skriva upp det jag läser. Jag kommer nog få komplettera listan för maj längre fram. Inte för att trenden har vänt på något sätt, men några fler titlar än de nedan blev det nog.
Maj
1. Försvunnen, Tess Gerritsen
2. En orolig grav, Elly Griffiths
3. Homecoming queen, Moa Herngren (u)
4. Hemma kanske inte är en plats, Lin Hallberg (u)
5. Rädda mig inte, Mafi Tahere (u)
6. Barnkolonin, Kerstin Lundberg Hahn (u)
Maj
1. Försvunnen, Tess Gerritsen
2. En orolig grav, Elly Griffiths
3. Homecoming queen, Moa Herngren (u)
4. Hemma kanske inte är en plats, Lin Hallberg (u)
5. Rädda mig inte, Mafi Tahere (u)
6. Barnkolonin, Kerstin Lundberg Hahn (u)
Barnkolonin
Titel; Barnkolonin
Författare; Kerstin Lundberg Hahn
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar
Jag blev väldigt glad när jag såg att Kerstin Lundberg Hahn skulle komma ut med Barnkolonin. Som Barn- och ungdomsbibliotekarie som har många bokprat under en termin är man alltid på jakt efter böcker som är bra att prata om. Dels ska det ju vara bra böcker och sedan ska barnen gilla dem. Sist men inte minst ska man ju helst gilla dem själv också. Annars blir man genomskådad direkt, det är ingen idé att försöka låtsas. Då är det bättre att köra med öppna kort och säga att; Ja, jag tyckte egentligen inte så mycket om den här boken, men jag tror att ni kommer att gilla den, det skulle vara kul om någon ville läsa den och berätta vad ni tyckte nästa gång vi ses. Eller något. Man kan ju alltid berätta lite vad boken handlar om, vad det är för typ av bok, men man ska aldrig låtsas.
När det gäller Barnkolonin så kände jag på mig att det skulle bli bra, och det blev det. Skuggan i väggen av Lundberg Hahn, som kom innan Barnkolonin gick ut väldigt bra på bibblan, och jag gillade den väldigt mycket själv, så förväntningarna var ganska höga.
I barnkolonin får vi träffa Joel som flyttat ut på landet med sin familj. De har tagit över en gammal barnkoloni som är ombyggt till vandrarhem. Storasyrran tycker det är helt gräsligt, småsyskonen tycker väl egentligen ingenting och Joel tycker väl att det är lite både och. Lite nyfiken är han, samtidigt som det är trist att lämna stan och alla kompisar bakom sig.
Miljön är väldigt fint beskriven. Jag ser det framför mig precis. Svensk sommar, ni vet, med torra stigar i skogen fulla med barr, dofterna, solen som strilar ner genom trädtopparna och vetskapen om att runt nästa krök ligger det en liten skogssjö och väntar med alldeles klarblått vatten. Sedan är det något alldeles speciellt med sådana där gamla byggnader där många olika människor har befunnit sig. Det sitter i väggarna att mycket har hänt, både roliga och sorgliga saker.
Det här är på sätt och vis en spökhistoria, och en del kan nog tycka att den är lite väl läskig, men de flesta kommer nog bara tycka den är precis lagom. Det blir spännande. Mycket spännande till och med. Det mystiska börjar nästan med en gång i boken, när Joel träffar på vaktmästaren som börjar prata med honom. När han sedan kommer in till sina föräldrar så visar det sig att det inte finns någon vaktmästare...
Jag gillar också hur författaren knyter ihop dåtid och nutid, hon gör det så snyggt att det inte känns ett dugg krystat. Sedan gillar jag också hur bandet mellan syskonen beskrivs. De bråkar en del, skyller på varandra och tjafsar som syskon ofta gör. Men när det verkligen gäller så märker man att de kan lita på varandra. Jag kan verkligen rekommendera Barnkolonin. Både som högläsning och som läsa själv från 11-12 år och uppåt. Den här boken är, till skillnad från Skuggan i väggen klassad som en ungdomsbok, vilket förbryllar mig en del. Jag vet inte om jag tycker den är så mycket läskigare eller svårare än den tidigare. Jag kommer förmodligen att ta med den när jag träffar femmor och sexor till hösten.
Författare; Kerstin Lundberg Hahn
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar
När det gäller Barnkolonin så kände jag på mig att det skulle bli bra, och det blev det. Skuggan i väggen av Lundberg Hahn, som kom innan Barnkolonin gick ut väldigt bra på bibblan, och jag gillade den väldigt mycket själv, så förväntningarna var ganska höga.
I barnkolonin får vi träffa Joel som flyttat ut på landet med sin familj. De har tagit över en gammal barnkoloni som är ombyggt till vandrarhem. Storasyrran tycker det är helt gräsligt, småsyskonen tycker väl egentligen ingenting och Joel tycker väl att det är lite både och. Lite nyfiken är han, samtidigt som det är trist att lämna stan och alla kompisar bakom sig.
Miljön är väldigt fint beskriven. Jag ser det framför mig precis. Svensk sommar, ni vet, med torra stigar i skogen fulla med barr, dofterna, solen som strilar ner genom trädtopparna och vetskapen om att runt nästa krök ligger det en liten skogssjö och väntar med alldeles klarblått vatten. Sedan är det något alldeles speciellt med sådana där gamla byggnader där många olika människor har befunnit sig. Det sitter i väggarna att mycket har hänt, både roliga och sorgliga saker.
Det här är på sätt och vis en spökhistoria, och en del kan nog tycka att den är lite väl läskig, men de flesta kommer nog bara tycka den är precis lagom. Det blir spännande. Mycket spännande till och med. Det mystiska börjar nästan med en gång i boken, när Joel träffar på vaktmästaren som börjar prata med honom. När han sedan kommer in till sina föräldrar så visar det sig att det inte finns någon vaktmästare...
Jag gillar också hur författaren knyter ihop dåtid och nutid, hon gör det så snyggt att det inte känns ett dugg krystat. Sedan gillar jag också hur bandet mellan syskonen beskrivs. De bråkar en del, skyller på varandra och tjafsar som syskon ofta gör. Men när det verkligen gäller så märker man att de kan lita på varandra. Jag kan verkligen rekommendera Barnkolonin. Både som högläsning och som läsa själv från 11-12 år och uppåt. Den här boken är, till skillnad från Skuggan i väggen klassad som en ungdomsbok, vilket förbryllar mig en del. Jag vet inte om jag tycker den är så mycket läskigare eller svårare än den tidigare. Jag kommer förmodligen att ta med den när jag träffar femmor och sexor till hösten.
onsdag 5 juni 2013
En stillsam känsla av ett "hallelujah moment"
Jag hade precis nu turen att få sitta på min arbetsplats och lyssna till min kollega som läste högt ur Ulf Starks 'Inget trams eller farväl till Stureby'. Helt underbart! Jag gillar Ulf Starks självbiografiska berättelser från sin uppväxt väldigt mycket, men den här hade jag inte läst. Det är, som titeln visar, två berättelser i boken; Inget trams samt Farväl till Stureby. Det är bara att läsa och njuta! Gillar man den där stillsamma humorn som Ulf Stark är en mästare på så blir det en läsupplevelse man aldrig glömmer! Rekommenderas starkt som högläsning, och då gärna för vuxna lyssnare...
Eggers litterära sällskap 4
Eggers enligt Horraz
Jobb, jobb, jobb familjeförpliktelser, lite mer jobb och lite mer familjeförpliktelser. Det under stundom minst
sagt lugubra livet som ansvarsfull familjefar behövdes piggas upp. Borta var de spontana ölen med kamraterna, borta var livet med rockbandet och andra russin från livet som ”ungdom”. Vad göra?
Som en skänk från ovan tog P.O upp sin spirande idé om en bokklubb. En i det närmaste genialisk idé som jag genast högg på. Men, alltid detta men, vi kunde såklart inte ha en bokklubb, alldeles för banalt. Ett litterärt sällskap med litterära sammankomster skulle det självklart vara, lite stil vill man ha. En perfekt ursäkt för att träffa kamraterna över en bit mat, en och annan öl och allmänt skitsnack. Läsa böcker är alltid trevligt
och givande. Nästan alla böcker är ju bra, något jag kunde hålla med P.O om, inte som med musik där otroliga mängder skit kastas över konsumenterna. Den alltid osedvanligt kloke FvZ´s kommentar till resonemanget; att vår syn kanske berodde på att vårt musikaliska referensurval och kunnande var större än det litterära skulle senare bevisas.
Cirka 30 böcker och sju år senare med sällskapet, och framför allt livliga litterära diskussioner, kan jag konstatera att både P.O och jag sågat och hyllat om vartannat. Det krävs idag betydligt mer för att blidka en av Eggers äldsta ledamöter. Alla böcker är inte bra. De bra böckerna har blivit bättre, de har fått en lyskraft att likt himlens stjärnor lysa genom hålen i den mörka vägg som skiljer de små tankarna från de stora, ja jisses. Med tiden har bok-ingrediensen i sammankomsterna vuxit i vikt, det är inte längre endast en ursäkt för samkväm vuxna pojkar emellan.
De livliga litterära diskussionerna får en härlig dynamik då den litterära bakgrunden skiftar i det nio man
starka sällskapet. Här finns litterärt belästa, volymbelästa, allmänt belästa samt ett knippe helt vanliga
ingenjörer. Till skillnad från den professionella kritikerkåren finns ingen oro för att tycka fel, här faller
domarna från hjärtat. Vilket var väldigt tydligt vid avhandlingen av ”Ingen konst” som enhälligt sågades
strax nedanför fotknölarna av Eggers medans den professionella kåren inte mäktade med att säga bu
eller bä. I alstrets alla konstigheter kanske någon viktig tyckare skulle se något och säga bä, då kan man
inte säga bu, eller tvärtom, bäst att vara diplomatisk.
Traditioner har smugit sig in, eggning med tillhörande stänkare, bokavtäckning, bastubad, Göstas risotto
etc. Eggningen dvs det finurliga röstningssystemet med gissa egget-elementet överlåter jag åt Gösta att
förklara vid senare tillfälle, han är eggnings- och risotto-ansvarig. Vem vet kanske han avslöjar receptet
till risotton. I de oskrivna stadgarna kan man finna en sällan utnyttjad paragraf om wild-cards. Arrangören
av sammankomsten har rätt att bjuda in en utomstående. Endast två gånger har detta utnyttjats av
sällskapet och med skiftande utkomst. När Jens som taggad till tusen skulle få vara med som wild-card
och avhandla Pause/Play i Gundes vinkällare hade inte Pastorn riktigt kläm på paragrafen, inte heller
på vad Honey sa när han lämnade lägenheten. Som tur var var Jens på sitt mer förstående humör och
Pastorns mer än lovligt tydliga deklamerande om att här kommer minsann inga fler medlemmar in togs
med den nypa salt det förtjänade. Det är alltid lite av rysk roulette att träda ner i Gundes vinkällare,
det sägs att den låga syrehalten där nere i kombination med ljuvliga drycker kan ge överraskande
effekter. Ett vågat men mycket lyckat drag lyckades Kapten med när han tog med en kvinna i sällskapet.
Kicksans personlighet och år i Japan kryddade sammankomsten till Murakami’s ypperliga ”Kafka på
stranden”, Zozaki’s sushi var inte dum den heller. När jag ändå är inne på toppnoteringar i den Eggerska
minnesbanken: Vodka, borst och Bulgakov i Svensson-Gettot var en fin kombination som sent skall
glömmas då Bryschan insåg att PJ’s Black Pilate travesterade på den i ”Mästaren och Margarita”
avhandlade Pontius Pilatus och världens bästa band spelades om och om igen på stereon. Eller vad
tycks om Krakows Bigos a’la Prinsessan Lillian med Bison Vodka ihop med Dr. Aue’s omtumlande
historia i ”De Välvilliga”, svårt att slå. Nja, en som kan matcha, ”Just Kids” på Slussens Pensionat, P.O på
scen sjungandes ”Keep on rocking in the free world”, nattligt nakenbad och av Pluborg ordnad efterfest.
Eller mästerverket ”In Cold Blood”; först på film hos Kapten för vidare avhandling på Ölrepubliken. Många
oförglömliga upplevelser.
Jag kan bara hålla med Kapten, jag ser också fram emot att stråla samman med bröderna som pensionär, kanske kan vi öka frekvensen till en gång i månaden då. //Horraz
Jobb, jobb, jobb familjeförpliktelser, lite mer jobb och lite mer familjeförpliktelser. Det under stundom minst
sagt lugubra livet som ansvarsfull familjefar behövdes piggas upp. Borta var de spontana ölen med kamraterna, borta var livet med rockbandet och andra russin från livet som ”ungdom”. Vad göra?
Som en skänk från ovan tog P.O upp sin spirande idé om en bokklubb. En i det närmaste genialisk idé som jag genast högg på. Men, alltid detta men, vi kunde såklart inte ha en bokklubb, alldeles för banalt. Ett litterärt sällskap med litterära sammankomster skulle det självklart vara, lite stil vill man ha. En perfekt ursäkt för att träffa kamraterna över en bit mat, en och annan öl och allmänt skitsnack. Läsa böcker är alltid trevligt
och givande. Nästan alla böcker är ju bra, något jag kunde hålla med P.O om, inte som med musik där otroliga mängder skit kastas över konsumenterna. Den alltid osedvanligt kloke FvZ´s kommentar till resonemanget; att vår syn kanske berodde på att vårt musikaliska referensurval och kunnande var större än det litterära skulle senare bevisas.
Cirka 30 böcker och sju år senare med sällskapet, och framför allt livliga litterära diskussioner, kan jag konstatera att både P.O och jag sågat och hyllat om vartannat. Det krävs idag betydligt mer för att blidka en av Eggers äldsta ledamöter. Alla böcker är inte bra. De bra böckerna har blivit bättre, de har fått en lyskraft att likt himlens stjärnor lysa genom hålen i den mörka vägg som skiljer de små tankarna från de stora, ja jisses. Med tiden har bok-ingrediensen i sammankomsterna vuxit i vikt, det är inte längre endast en ursäkt för samkväm vuxna pojkar emellan.
De livliga litterära diskussionerna får en härlig dynamik då den litterära bakgrunden skiftar i det nio man
starka sällskapet. Här finns litterärt belästa, volymbelästa, allmänt belästa samt ett knippe helt vanliga
ingenjörer. Till skillnad från den professionella kritikerkåren finns ingen oro för att tycka fel, här faller
domarna från hjärtat. Vilket var väldigt tydligt vid avhandlingen av ”Ingen konst” som enhälligt sågades
strax nedanför fotknölarna av Eggers medans den professionella kåren inte mäktade med att säga bu
eller bä. I alstrets alla konstigheter kanske någon viktig tyckare skulle se något och säga bä, då kan man
inte säga bu, eller tvärtom, bäst att vara diplomatisk.
Traditioner har smugit sig in, eggning med tillhörande stänkare, bokavtäckning, bastubad, Göstas risotto
etc. Eggningen dvs det finurliga röstningssystemet med gissa egget-elementet överlåter jag åt Gösta att
förklara vid senare tillfälle, han är eggnings- och risotto-ansvarig. Vem vet kanske han avslöjar receptet
till risotton. I de oskrivna stadgarna kan man finna en sällan utnyttjad paragraf om wild-cards. Arrangören
av sammankomsten har rätt att bjuda in en utomstående. Endast två gånger har detta utnyttjats av
sällskapet och med skiftande utkomst. När Jens som taggad till tusen skulle få vara med som wild-card
och avhandla Pause/Play i Gundes vinkällare hade inte Pastorn riktigt kläm på paragrafen, inte heller
på vad Honey sa när han lämnade lägenheten. Som tur var var Jens på sitt mer förstående humör och
Pastorns mer än lovligt tydliga deklamerande om att här kommer minsann inga fler medlemmar in togs
med den nypa salt det förtjänade. Det är alltid lite av rysk roulette att träda ner i Gundes vinkällare,
det sägs att den låga syrehalten där nere i kombination med ljuvliga drycker kan ge överraskande
effekter. Ett vågat men mycket lyckat drag lyckades Kapten med när han tog med en kvinna i sällskapet.
Kicksans personlighet och år i Japan kryddade sammankomsten till Murakami’s ypperliga ”Kafka på
stranden”, Zozaki’s sushi var inte dum den heller. När jag ändå är inne på toppnoteringar i den Eggerska
minnesbanken: Vodka, borst och Bulgakov i Svensson-Gettot var en fin kombination som sent skall
glömmas då Bryschan insåg att PJ’s Black Pilate travesterade på den i ”Mästaren och Margarita”
avhandlade Pontius Pilatus och världens bästa band spelades om och om igen på stereon. Eller vad
tycks om Krakows Bigos a’la Prinsessan Lillian med Bison Vodka ihop med Dr. Aue’s omtumlande
historia i ”De Välvilliga”, svårt att slå. Nja, en som kan matcha, ”Just Kids” på Slussens Pensionat, P.O på
scen sjungandes ”Keep on rocking in the free world”, nattligt nakenbad och av Pluborg ordnad efterfest.
Eller mästerverket ”In Cold Blood”; först på film hos Kapten för vidare avhandling på Ölrepubliken. Många
oförglömliga upplevelser.
Jag kan bara hålla med Kapten, jag ser också fram emot att stråla samman med bröderna som pensionär, kanske kan vi öka frekvensen till en gång i månaden då. //Horraz
tisdag 4 juni 2013
Så har jag det nu
Titel; Så har jag det nu
Författare; Meg Rosoff
Förlag; Brombergs
Imorgon ska vi ha vår sista träff med vår bokcirkel för unga på jobbet och vi har läst Så har jag det nu. Jag har läst den tidigare och jag tror jag har skrivit om den på Annettes bokblogg, men nu läste jag alltså om den. Det här blir inget långt inlägg, men jag kände att jag var tvungen att skriva något, för den är verkligen bra. Mycket läsvärd. Vacker, sorglig och tänkvärd. Passar alla tror jag, gammal som ung. Läs!
Litet tillägg; Jag har tydligen inte skrivit om den tidigare...Får kanske återkomma i ärendet.
Författare; Meg Rosoff
Förlag; Brombergs
Litet tillägg; Jag har tydligen inte skrivit om den tidigare...Får kanske återkomma i ärendet.
lördag 1 juni 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)