The fault in our stars

Titel; The fault in our stars
Författare; John Green
Förlag; E P Dutton & Co Inc

Jag hade hört så mycket otroligt positivt om The fault in our stars, att det nästan kändes lite läskigt att faktiskt börja läsa den. Lite samma känsla som med Jellicoe Road. Men, också lite samma som med Jellicoe Road, så fastnade jag precis med en gång och höll sedan nästan andan under tiden jag läste. Så bra tyckte jag att den var.

Det är ju ett fruktansvärt tungt tema, med ungdomar som har cancer, och visst är det helt ofattbart sorgligt, men det är också så mycket värme, humor och intelligens i boken att det positiva (hur konstigt det än kan låta) tar över.

Hazel har cancer i lungorna och hon kommer aldrig att bli frisk. De kan med hjälp av medicinering hålla den hyfsat under kontroll, men hon kommer aldrig att bli av med sin sjukdom. Hon har haft hemundervisning i tre år och hon har inte många vänner kvar. Hazel är en mycket smart tjej och hon har en otrolig distans till sin sjukdom och sin situation i stort. Hennes föräldrar mer eller mindre tvingar iväg henne till kyrkans stödgrupp en gång i veckan, och det är där hon träffar Gus.

De blir, inte ett par, men ganska oskiljaktiga redan från början. Gus har på grund av sin egen sjukdom amputerat ett ben, så de har full förståelse för varandras erfarenheter av sjukdom och sjukvård.

Hazel läser mycket, och hennes absoluta favoritbok (på gränsen till besatthet faktiskt) är An imperal affliction av Peter Van Houten. Boken handlar om en cancersjuk flicka och slutar mitt i en mening. Hazel förmodar att slutet indikerar att flickan dör, men hon vill så gärna få veta vad som händer med de andra karaktärerna i boken. Hon har utan att lyckas försökt få tag på författaren, som är bosatt i Holland, för att få svar på sina frågor. Gus läser även han An imperal affliction och börjar även han söka efter svar.

Även om man någonstans förstår redan tidigt i boken att det här inte kommer att sluta väl, så hoppas man in i det sista. Det är verkligen som Enligt O varnade mig för. Man fulgråter på slutet. Det här är inte bok man ska läsa till och från sitt arbete. Om man inte vill bli granskad av sina medpassagerare.