Författare; Coco Moodysson
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar
Pappan har träffat en ny kvinna, en präst, och Alexander och hans pappa har flyttat in hos prästen och hennes dotter. Mamman, som Alexander inte har träffat så mycket, har helt nyligen flyttat till samma stad och lite smått börjat umgås med sonen. Dock har hon råkat ut för en olycka och ligger på sjukhus. Alexander mörkar för familjen där mamman är inneboende att hon är värre skadad än vad han har sagt, för han vet inte vad han ska ta sig till med mammans hund, som forfarande bor kvar i huset. Instängd i mammans rum under dagarna.
Det här var en kraftig invändning från min sida. Hela grejen med hunden, som känns djurplågeri och känslokallt. Jag förstår inte alls vitsen med den.
Alexander är i alla fall väldigt intresserad av Maxine, som är fosterdotter i huset där mamman bor, och han gör allt för att få vara med henne. I början så går det inte så bra, och istället så slumpar det sig så att han hela tiden stöter ihop med Viola i klassen. Viola som har en funktionshindrad tvillingbror som sitter i rullstol. Viola med de stora tänderna och de för långa tröjorna. Viola som signalerar utanförskap hela hon. Just hon visar ett stort intresse för Alexander som han till en början inte alls känner sig bekväm med.
Det är en samling udda existenser i den här boken, och sakta men säkert hittar Alexander en plats som fungerar för honom och de mörka krafterna försvinner mer och mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar