Tio stationer

Titel; Tio stationer
Författare; Jenny Valentine
Förlag; Atrium
Recensionsexemplar

Tio stationer är en kortroman, nästan som en novell, på bara 62 sidor. Trots detta hinner det hända en hel del, och som alltid med Jenny Valentine så gillar jag det jag läser. Det är någonting med hennes karaktärer som gör mig både glad och lite ledsen. De känns så fina. Även om de retar halvt ihjäl varandra och utåt sett verkar tycka nästan illa om varandra, så anar man hela tiden en otrolig värme, som lyser igenom.

Att få lyssna på Jenny Valentine var absolut en av höjdpunkterna för mig under bokmässan i år.

I Tio stationer får man återigen träffa på Lucas ifrån Hitta Violet Park. Här ska han tillsammans med sin syster, för att avlasta sin mamma, ta med sig lillebror och farmoderns sambo på utflykt. Farmodern är död och hennes sambo, Norman, har flyttat hem till Lucas och hans familj. Dessvärre börjar Norman bli lite senil, och det blir mer och mer besvärligt för mamman att hålla ordning på honom.

Nästandirekt tappar Lucas och systern bort Norman och Jed, lillebrodern, i tunnelbanan. Man får därefter följa dem i deras alltmer panikartade försök att hitta igen dem.

Jag blir så sugen på att få läsa mer om Lucas och hans familj, och hoppas innerligt att det är så att denna lilla kortroman är ett litet smakprov på en bok till om familjen Swain.