Kast med liten kniv

Titel; Kast med liten kniv
Författare; Sara Kadefors
Förlag; Piratförlaget
Recensionsexemplar

Så här är det. Jag gick på högstadiet samtidigt och på samma skola som Sara Kadefors. Hon är ett år äldre än mig, och under de här åren umgicks vi lite grand. Efter nian kanske vi träffades ett par gånger under gymnasietiden och som vuxna har vi inte haft någon kontakt alls. Jag har flera gånger tänkt skriva något till Sara, när man exempelvis har läst någon krönika med enorm igenkänning eller så, men det har aldrig blivit av.

Självklart färgar det här till viss del min läsning av Kast med liten kniv, detta att jag känner igen mig så mycket. Platser, händelser och kanske framförallt känslor och stämningar. Jag tror nog att jag hade tyckt lika mycket om boken även om jag aldrig träffat Sara, men faktum är att jag nu blev enormt berörd. Den fick mig att minnas så mycket från den här tiden, händelser och minnen bara vällde upp till ytan. Sådant som jag inte ägnat en tanke åt på många många år. Man förstår hur mycket vi bär med oss och hur otroligt känsliga och påverkbara vi är under våra tonår.

För mig gick det så långt att jag nästan började storgråta när jag varit och lyssnat på Sara under bokmässan. Det blev något sorts klimax. Helt galet. Som sagt, vi umgicks lite grand under några få år när vi gick på högstadiet, inte mer. Om jag blev så skakig när jag läste boken så kan jag bara föreställa mig hur mycket det måste ha väckt hos Sara under tiden hon skrev.

Kort om handlingen är att vi får träffa Jonas, både i nutid och dåtid. Jonas är en kille som växte upp i ett mindre samhälle strax utanför Göteborg. Han hängde med det halvkriminella gänget, och även om han kände sig fruktansvärt obekväm i många sammanhang så hade han aldrig orket eller modet att bryta sig ur. Vart skulle han ta vägen istället? Vem skulle han då vara med? Jag tror inte han såg några alternativ. Han blev också klassad som lite dum i och med att han hade dyslexi och var tvungen att gå i obs-klass. Tvärtom emot vad lärarna och i viss mån även föräldrarna trodde, hade Jonas egentligen inga som helst problem med inlärning, förutom att han behövde hjälp med sin läsning. Var det ett ämne som intresserade honom, tragglade han sig igenom mycket komplicerade texter. Detta såg faktiskt kompisgänget. De flesta av dem var medvetna om Jonas kapacitet.

Föräldrarna trodde nog att de gjorde "rätt" genom att inte lägga sig i. Genom att låta killarna härja bäst de ville i familjens källare. Istället skulle de självklart ha petat, ställt frågor och varit riktigt påträngande och besvärliga. Det kanske hade kunnat skaka igång Jonas.

Det fanns en tjej som Jonas var intresserad av, och hade inte det som inte får lov att hända hänt, om hon hade fått leva, så tror jag att Jonas liv hade sett helt annorlunda ut. Skuldkänslorna över den här tragiska olyckshändelsen är något som Jonas sedan bär med sig långt in i sitt vuxenliv. De hämmar honom och gör honom närmast handlingsförlamad i vissa situationer. Han vill bara att allt ska vara lugnt och fint och normalt. Han vill inte sticka ut. Det är nästan som om han önskar att han vore osynlig.

Åh, det är så mycket i den här boken man kan gå in i och diskutera. Jonas förhållande till sin storasyster t ex. Hjälp vad mycket det finns att hämta där! Går man sedan in och tittar på systerns egen dotter och hennes problem så är bara det en roman i sig.

Jag ska inte avslöja mer om handlingen, men jag hoppas verkligen att Kast med liten kniv får riktigt många läsare. Boken förtjänar verkligen det. Samtidigt hoppas jag att Sara fortsätter skriva så här, med den här nerven som finns i den här boken! Fortsätt i samma stil, på samma tema och låt nästa bok även den utspela sig under de här uppväxtåren. Det behöver inte nödvändigtvis vara någon fortsättning på Kast med liten kniv. Jag tror det kan bli hur bra som helst.

Tio stationer

Titel; Tio stationer
Författare; Jenny Valentine
Förlag; Atrium
Recensionsexemplar

Tio stationer är en kortroman, nästan som en novell, på bara 62 sidor. Trots detta hinner det hända en hel del, och som alltid med Jenny Valentine så gillar jag det jag läser. Det är någonting med hennes karaktärer som gör mig både glad och lite ledsen. De känns så fina. Även om de retar halvt ihjäl varandra och utåt sett verkar tycka nästan illa om varandra, så anar man hela tiden en otrolig värme, som lyser igenom.

Att få lyssna på Jenny Valentine var absolut en av höjdpunkterna för mig under bokmässan i år.

I Tio stationer får man återigen träffa på Lucas ifrån Hitta Violet Park. Här ska han tillsammans med sin syster, för att avlasta sin mamma, ta med sig lillebror och farmoderns sambo på utflykt. Farmodern är död och hennes sambo, Norman, har flyttat hem till Lucas och hans familj. Dessvärre börjar Norman bli lite senil, och det blir mer och mer besvärligt för mamman att hålla ordning på honom.

Nästandirekt tappar Lucas och systern bort Norman och Jed, lillebrodern, i tunnelbanan. Man får därefter följa dem i deras alltmer panikartade försök att hitta igen dem.

Jag blir så sugen på att få läsa mer om Lucas och hans familj, och hoppas innerligt att det är så att denna lilla kortroman är ett litet smakprov på en bok till om familjen Swain.

Gästbloggare Maria Bergh

Snart är det vår!

Nu har jag anmält mig till Bokresan 2013! Det verkar så otroligt roligt, och jag har redan väldigt höga förväntningar! Fast vad kan egentligen gå fel? Trevliga människor, mysigt ställe, god mat och en massa prat om böcker!!! En given hit ;-)

Nu ser du mig

Titel; Nu ser du mig
Författare; S J Bolton
Förlag; Modernista
Recensionsexemplar

Nu ser du mig är första boken om Londonpolisen Lacey Flint och tvåan Dead scared har redan kommit ut på engelska. Den står i hyllan och väntar på mig. Jag är väldigt sugen på att rycka tag i den på en gång, men den får vänta ett tag till. Annat får lov att komma före. Men så snart det bara går så hugger jag!

Lacey Flint är ganska ny som polis och i början av boken råkar hon ut för en otrevlig händelse då en knivskuren kvinna dör i hennes armar. Efter ytterligare några händelser står det klart att man dels har att göra med en Jack the Ripper kopia, dels att mördaren har ett personligt intresse för Lacey. Mördaren verkar dessutom veta att Lacey är något av en Jack the Ripper expert.

Det känns lite onödigt nästan att nämna mer om handlingen, det känns som om det är så många som bloggat om boken redan. Men jag måste ändå nämna att Lacey är en hjältinna helt i min smak. Stark, envis, ganska så tilltufsad och med en spontanitet som gör mig nervös. Flera gånger ville jag ropa: NEJ! Stanna kvar! Eller, herregud gå inte ut dit då, eller liknande.

Väldigt irriterande är det, men ett gott betyg, när jag knappt kan hålla mig ifrån att tjuvkika några sidor längre fram för att jag inte står ut med ovissheten.

Jag har tidigare läst Rov och Ond skörd av Bolton, och jag tycker de är riktigt bra, men det här är bättre. Det är snyggt, läskigt och så pass många vändningar att det är svårt att från början lista ut vad som kommer att hända. Som van deckarläsare kan man ju annars, i vissa fall, på ett ganska tidigt stadium lista ut hur saker och ting ligger till. Här anade man, men kunde inte känna sig säker.

Jag vet att egentligen så finns det en hel del att anmärka på hur Laceys kollega Joesbury beter sig, men jag bryr mig inte ett skvatt om det när jag läser. Jag föll pladask och köper allt med hull och hår. Jag inser också att man borde reagera på utseendefixeringen boken igenom, men det är likadant där. Jag bryr mig faktiskt inte ett skvatt. Eller jo, kanske lite. Men inte tillräckligt för att det ska dra ner min läsupplevelse.

Det har, som sagt, bloggats ganska flitigt om Nu ser du mig. Bland annat så har Bokstävlarna sågat, Dark places, Bokbabbel samt Lingonhjärta hyllat. Jag sluter mig till de senare, och kan knappt bärga mig tills jag får sätta tänderna i Dead scared.

Augustnomineringarna 2012

Det känns ju sådär när man läser nomineringarna, och inser att man inte läst en enda...Jag får se till att ändra på det! Här kan man läsa mer!

Kurt Cobain

Titel; Kurt Cobain finns inte mer
Författare; Hanna Jedvik
Förlag; Rabén & Sjögren
Recensionsexemplar

Lovis och Alex i Kurt Cobain finns inte mer hittar varandra första dagen på gymnasiet. De blir helt oskiljaktiga, de gör allt ihop, men de blir inget kärlekspar. Alex dras mer till killar. Och till något annat, något mer och något svartare än vad Lovis egentligen vill kännas vid. Hur nära de än står varandra, så finns det en del av Alex som han behåller för sig själv. En del som Lovis inte har fullt tillträde till, och som kanske känns lite skrämmande. Eller om inte skrämmande, så oroande.

Hanna Jedvik har många musikreferenser i denna sin andra ungdomsroman, och i o m att den utspelar sig på 90-talet så är det väl där mina (inte särskilt starka, men ändå) invändningar mot boken ligger. Jag tänker mig att det kanske är svårt att som ung idag referera till musik och andra samhällsfenomen från 90-talet. Samtidigt så läser man ju hela tiden romaner från olika tidsepoker och det är ju inget konstigt med det, så det kanske inte är något stort problem alls. Som när man tittar på någon film med några år på nacken och tycker telefonerna ser förskräckligt klumpiga ut.

Under bokmässan kom Hanna Jedvik upp för en intervju då vi bloggambassadörer hade vårt mingel för unga bokbloggare, och det var intressant att lyssna på henne. Det märktes att de ungdomar som hade läst boken tyckte om den och jag är ganska säker på att de som inte hade läst den innan, planerade att göra det efter mässan!

Hitta hem

Titel; Hitta hem
Författare; Ann-Helén laestadius
Förlag; Raben & Sjögren
Recensionsexemplar

Det här blir bara bättre och bättre, jag tycker så mycket om böckerna om Agnes, och Hitta hem är verkligen inget undantag. Ann-Helén Laestadius skriver så lyhört och med fingertoppskänsla både om att vara ung med allt vad det innebär, och om att tillhöra två olika världar med oundvikliga krockar som följd.

I Hitta hem kommer Henrik för första gången på besök till Agnes i Solna. Tidigare har de bara träffats när hon varit uppe i Soppero. Självklart är Agnes nervös och lite orolig över vad hennes vänner ska tycka. Men det spelar ju egentligen ingen roll, eller? Hon vet ju själv vad hon tycker. Samtidigt kanske det inte är fullt så enkelt. Man ser en människa på ett helt nytt sätt när man tar honom eller henne från den miljö man är van att se dem.

Några veckor innan sommarlovet är slut sedan, åker Agnes till Soppero för en återträff med ungdomarna från konfirmationslägret, och märker då med en gång att det är något som inte stämmer med  Jåke. Han drar sig undan och verkar närmast rädd för Henriks kompisar. Agnes nöjer sig inte med att han upprepar sitt "allt är bra", utan fortsätter fråga och undra.

Man kan inte annat än att längta efter femman i den här fina serien, och glädjas åt att den ska filmatiseras! Eller ska förresten, jag undrar om det inte var så att den skulle vara klar 2012? Får försöka ta reda på det här snarast! Ska blir spännande att se Agnes på film. Och alla miljöer. Undra om man blir besviken?

Den här godingen t ex

Ikväll öppnar jag t ex den här! Är mycket spänd. Nu börjar jag tyvärr i lite fel ordning (som jag egentligen inte alls gillar...) men det kan inte hjälpas. Det får bli bra ändå.

Läsa eller skriva

Att det inte händer så mycket här på bloggen just nu beror inte på att jag inte har något att skriva om. Tvärtom. Jag har ju inte ens fått ur mig allt om mässan ännu, och jag läser massor. Verkligen massor. Just nu vill jag bara läsa, och tydligen inte skriva om det jag läser. Men det kommer! Snart hoppas jag!

Gästbloggare Maria B

Gud på Bokmässan eller om K2 kunde tala

Torsdag, Bokmässans första dag. Mina öron njuter av alla kloka ord som sägs under olika seminarier. Skeptisk lärare som jag numera är, till alla uppdrag som åläggs mig, blir jag ändå inspirerad av att lyssna till ”Undervisning på vetenskaplig grund”. Moderatorn Björn Linnell ställer uppfriskande frågor
och Skolverkets f.d. generaldirektör säger så kloka och värmande ord om lärarskapet, att man blir rörd.

Vidare till sal K2, denna sal som givit mig och andra så mycket under flera besök på Bokmässan. Under ett seminarium för två år sedan, fick vi t.ex. höra om hur jämställdhet i ett samhälle är bra för samhällets utveckling och att Sverige (åtminstone då) var ett av dessa länder. Jag minns även Lasse Bergs kloka, om än något motvilligt givna råd, om hur man bör leva som människa. ”Promenera 6 km per dag, tillsammans med andra”, ”Kontemplera i naturen”, ”Lapa sol”, ”Dansa och sjung, ”Skratta
och le”, var några av hans råd.

Och så nu, 2012. Rosa Taikon, denna sprudlande 86-åring, som tillsammans med författaren Lawen
Mothab, talar om de bortglömda sidorna av Katarina Taikon, Rosas syster. Man rörs och förskräcks
över att få höra orden:” Vi bodde i lägerghetton i 40-graders kyla”. Hon talar inte om Polen, 1940.
Nej, hon talar om Sverige, 1960 och om zigenarnas utsatthet under så många år. Detta måste
ihågkommas. Efter föreläsningen går jag ner mot podiet, först i tron att boken säljs där. Så står jag där, med Rosa Taikons hand i min och hon säger :”Vi har visst setts förut”. Detta är nog inte sant, men det känns bra
att höra.

Så infaller ett ögonblick av nåd. I ögonvrån ser jag plötsligt HONOM sitta där, liksom inkognito, i
övergången mellan ett föredrag till ett annat. Där sitter självaste Tomas Tranströmer i sin rullstol och
inväntar det kommande seminariet ”Tomas Tranströmer, en mystiker som inte predikar”. Jag tar ett kort i smyg, glider snabbt upp vid hans vänstra sida och framför min plattityd: ”Tack för dina fantastiska bilder”. Tomas Tranströmer ser glatt överraskad ut och kramar min högra hand tillbaka, den som jag spontant lagt på hans vänstra hand. Magi. Ögonblicket är förbi, men inte för mig. Salig tar jag mig upp till en bänk ovanför nobelpristagaren och tänker att Gud nog finns, trots allt. Var det en poetisk inspiration som for in i min stundtals poesiskrivande hand? Då borde jag kanske inte tvätta densamma mer…

Föredraget är naturligtvis helt briljant. Ärkebiskopen, m.fl. talar och det sägs det ena vackra efter det
andra om Tranströmers poesi. Poeteten Marie Lundquist uttalar sig vackert om poesi i allmänhet, t.ex. ”poesin är tvivlets språk” och ”Poesi är en slag förbindelse mellan ande och materia”. Så är det, tänker jag och så är även Bokmässan, möten med ”en slags förbindelse mellan ande och materia”. Möten mellan människor med litteratur och liv som gemensam nämnare. Så tack, Tomas Tranströmer, för ditt fantastiska bildspråk och ditt vänliga leende till en beundrare.

Maria B.

Horses horses horses # 5 Millan av Pia Hagmar

Titel; Millan
Författare; Pia Hagmar
Förlag; B Wahlström
Recensionsexemplar

Egentligen skulle jag sitta och skriva på inlägg om mässan, om alla bra och intressanta seminarier jag var på. Men det får vänta, för nu på morgonen innan jobbet läste jag Pia Hagmars Millan, och jag kände att jag måste skriva något om det här på en gång.

Millan är en 13-årig tjej som inte har det så himla lätt. Mamma och pappa är arbestslösa, pappan dricker för mycket, mamman röker och gråter. Det är mycket bråk hemma och ett mycket tungt ansvar för Millan. Bland annat är det i stort sett Millan ensam som tar hand om lillebror Josef.

Det är inte så att Millan är mobbad i skolan eller så, hon trivs med att vara ensam, och helt ensam är hon inte, hon har bästisen Angelika och hon har stallet. I stallet är hon, i de andra tjejernas ögon, stallslaven. Hon tar hand om deras ponnier, mockar och städar i stallet. Kvinnan som äger stallet däremot, ser Millan för den hon är och uppskattar verkligen det hon gör. Millan arbetar för Marianne, som kvinnan heter, får betalt för att sköta stallet, och ibland ger Marianne henne lektioner på en av sina egna hästar.

Angelika vill väl och har egentligen ingen aning om hur Millan har det hemma. Hur ska hoin kunna veta något när Milla inte har berättat? Istället blir Angelika sur när Millan aldrig vill sova över eller stanna kvar och äta middag. Hon måste ju hem till Josef. Som tur är kan Angelika aldrig vara sur särskilt länge.

Det här är en väldigt fin berättelse av Pia Hagmar med en helt oväntad händelse på slutet, som gör att man ser extra mycket fram emot att få träffa Millan igen framöver. Jag hoppas det blir en lång härlig serie böcker av det här!