Husdjuret

Nästan direkt efter det att jag var klar med Camilla Grebes Älskaren från huvudkontoret så fortsatte jag med Husdjuret, som jag tyckte minst lika mycket om. Den tar vid bara ett kort tag efter det att Älskaren ... slutar, och man kan absolut läsa den fristående, även om det alltid är lite kul att ha bättre koll på persongalleriet, som man ju faktiskt har om man läst tidigare delar i serien.

Husdjuret är lite annorlunda men väldigt snyggt berättad om man ska jämföra med Älskaren ..., vi möts inte alls på samma vis av opålitliga och ombytliga berättare. Här blir pusslandet istället det att vi har en huvudperson med minnesförlust samt en som med flit undanhåller polisen information även om vi som läsare får ta del av allt.

Berättelsen utspelar sig i Ormberg, en liten Sörmländsk by. Ormberg beskrivs som en by som folk flyttar ifrån och inte till och där människorna kan ses som lite bittra pga nedläggningar etc, men som om att de ändå tar hand om de sina. Malin, en av poliserna vi möter, kommer från Ormberg och sätts på det aktuella fallet mycket på grund av sin lokalkännedom. Hon bor hemma hos sin mamma under vistelsen, vilket hon känner inte är helt lyckat. I hela sitt liv har hon velat bort, och nu när hon för ett kortare besök är hemma igen så känns det som om hon tar två steg fram och ett steg tillbaka.

Det har skett ett mord, en kvinna har hittats i ett stenröse ute i skogen. Historien utspelar sig i två plan och Hanne, Peter och Malin kommer alla tre att dras in i historien på ett mycket personligt plan. Saker och ting kompliceras ytterliga av att Peter Försvinner och att Hanne, som jag nämnde ovan, lider av minnesförlust på toppen av sin Alzheimers som börjar ta mer och mer av hennes personlighet. Hannes anteckningsbok där hon med skriver ner allt, verkligen allt, för att minnas vad som händer återfinns inte när Hanne hittas ensam och blodig i skogsbrynet, utan Peter. Utan Hannes minnesanteckningar har polisen absolut ingenting att utgå ifrån. Var befann de sig när Hanne kom bort ifrån Peter? Vems blod är det Hanne har på sig? Var de någonting på spåren eller har det skett en olycka?

Intrigen tätnar och slutet är, tycker jag, ett verkligt antiklimax. Jag tänker ta en kort paus men sedan så står Dvalan, tredje delen om Manfred, Hanne och de andra högt upp på min lista över böcker att läsa snarast.

Women's prize for fiction 2019

Nu är årets långa lista för Women's prize för fiction här! Jag har bara läst en av böckerna, Ghost wall av Sarah Moss än så länge, men tycker att de flesta verkar intressanta. Normal people av Sally Rooney har jag haft hemma flera gånger utan att hinna läsa ... Några av titlarna har vi på bibblan och de har jag reserverat och My sister, the serial killer av Oyinkan Braithwaite har jag på bevakning på adlibris. Det ska bli spännande att se vilka av titlarna som faller bort!

Här finns länken till sidan!

De som försvann

De som försvann av Sheena Kamal var ytterligare en sådan där titel som liksom bara slank med. Ingenting jag hade planerat att läsa, men plötsligt så satt jag där med boken i handen. Jag tyckte den var bra, men den stack inte ut sådär väldigt. Det var lite rörigt med namn och handling vet jag att jag tänkte. Kan ju också vara så att jag läste på rutin och inte riktigt hade huvudet med mig under läsningen.

Jag hade velat gilla det här mer, det är ju en så häftig huvudperson. Lite udda och lite tilltufsad huvudkaraktär. Nora Watts arbetar som någon sorts privatdetektiv, utan att egentligen ha någon utbildning för det. Men hon är duktig och får saker gjorda. Hon bor tillsammans med sin hund i källaren till lokalen där hon arbetar, utan sina arbetsgivares vetskap.

En dag får hon ett telefonsamtal om en försvunnen ung tjej. En flicka som visar sig vara Noras sedan födseln bortadopterade dotter. Nora har levt i tron att dottern inte ska kunna ta reda på vem hennes biologiska mamma är, så det kommer som lite av en chock att det någonstans vid något tillfälle begåtts ett misstag, och att Noras personuppgifter skickats till dotterns familj.

Nora själv har haft en minst sagt tuff uppväxt och mår egentligen inte bra, men hon har hittat ett sätt att leva sitt liv på, ett sätt att hantera tillvaron. Det hon minst av allt vill är att behöva bli indragen i någonting med personlig anknytning, men det här kan hon inte värja sig emot.

Staden är Vancouver, men handlingen tar oss också upp de kanadensiska bergen, till riktigt kalla och otillgängliga platser, och känner en enorm dragning till dessa ställen och vill helst hoppa på ett plan omedelbart ...

Även om det här inte blev någon fantastisk läsupplevelse så kommer jag absolut att läsa nästa del, som jag förmodar är på gång, för jag är nyfiken och vill gärna veta hur det kommer att gå för Nora Watts i framtiden.

Älskaren från huvudkontoret

Jag vet inte hur många gånger jag börjat läsa Camilla Grebes Älskaren från huvudkontoret men fått lägga ifrån mig den för att någonting annat har kommit emellan. Inte för att den inte varit bra, utan för att det varit mer bråttom med annat. Men, plötsligt händer det! Nu är den utläst, och jag är glad att den äntligen blev utläst. Jag skrev ganska nyss om opålitliga berättare? Man kan väl utan att avslöja mer än så, säga att jag fick just den biten väl tillfredsställd.

Emma blir dumpad av sin älskare på deras förlovningsmiddag. Eller dumpad och dumpad, han dyker inte upp helt enkelt. Han hör heller inte av sig efteråt för att förklara vad som hänt. Han svarar inte på Emmas telefonsamtal och ringer inte tillbaka när hon lämnar meddelande efter meddelande. Emma är till en början mest orolig, men med tiden går oron över i förvirring för att till sist landa i ilska.

Det är olika tidsplan i boken, men spannet är endast några månader. Det här är lite förvirrande till en början, i o m att det inte är mer än några veckor mellan händelserna i de olika kapitlen. När jag väl fick kläm på berättartekniken blev jag grymt imponerad. Det är riktigt snyggt gjort.

Jesper Orre, som älskaren heter, försvinner sedan helt. Han går upp i rök, och i samband med hans försvinnande hittas en kvinna mördad i hans villa. Mordet har vissa likheter med ett mord som begick nästan tio år tidigare, men man kan inte hitta några som helst samband mellan de båda offren.

Utredningsledaren tar hjälp av Hanne Lagerlind, en beteendevetare som också var inkopplad på det gamla fallet. Under den utredningen hade Hanne ett förhållande med en av kriminalarna, Peter Lindgren, som också arbetar med mordet i Jespers Orres hus. Tillbakablickarna till det första fallet och till Peters och Hannes relation då samt hur de hanterar den här nya situationen är en av de mest intressanta trådarna i boken. Hanne är så himla intressant som person! Så smart och trygg i sig själv, samtidigt som hon verkar helt oförmögen att ta sig ur sitt usla äktenskap. Sedan tillkommer en sjukdomsbild som ytterligare komplicerar det hela. Som så ofta så är det kringberättelserna som är riktigt intressanta, det är persongalleriet och deras relationer man vill åt! Jag har precis börjat läsa Husdjuret, den fristående fortsättningen på Älskaren från huvudkontoret, och blev glad när både Hanne och Peter finns med även i den.

Det finns några riktigt snygga vändningar i berättelsen, och även som en van läsare av spänningslitteratur så blir man oväntad överraskad vid flera tillfällen. Jag är som sagt glad att boken äntligen blev utläst, plus att jag tyckte den var såpass bra att jag nästan genast fortsatte med tvåan. ett gott betyg.

Jag ljuger ibland

Jag ljuger ibland av Alice Feeney var en sådan där bok som jag bara plockade upp, en mellanbok som jag läste emellan böcker som jag hade tänkt att läsa. Ibland är mina sådana läsperioder ganska långa, de där då jag nästan enbart spontanläser. Plockar upp något som jag tycker verkar bra, börjar bläddra lite i boken, för att sedan fortsätta tills den är slut. Egentligen är det den bästa läsningen tycker jag. De där oväntade mötena. De där böckerna som tar en med storm och som man inte hade läst någonting om innan och därmed inte har hunnit bilda sig en uppfattning om redan innan men ens hållit i boken. Som bibliotekarie så hamnar man tyvärr i det ganska ofta. Man tipsar om boken, reserverar den, ser och håller i den så ofta att man till slut känner det som om man redan läst den själv.

Jag hade i o f läst en del om "Jag ljuger ibland", men inte särskilt mycket, så jag hade inga direkta förväntningar.

Jag är väldigt svag för det här med opålitliga berättare. Det är något visst med det där ögonblicket då man inser att det är något som inte stämmer ... Kanske är det någon upprepning av något slag, eller att berättelsen ändras en aning. Ofta är det ju något man bara anar, något mycket subtilt. Är det snyggt gjort så kan det ju bli så himla bra.

Här blev jag som läsare osäker med en gång. Vem är det man inte riktigt kan lita på? Är det huvudpersonen, Amber Reynolds, som ligger i koma efter en trafikolycka? Hon hör allt som de personer som kommer och går i hennes rum på sjukhuset säger, men hon kan inte kommunicera själv. Är det hennes syster? eller hennes man? Man slängs mellan olika teorier hela tiden. Titeln gör det ju inte lättare precis ...

Det här är Alice Feenys debut, vilket lovar riktigt gott tycker jag. Det är nästan som om man kan se boken som film, det känns som om den är skriven för att kunna filmatiseras. Fast så kanske alla tänker, mer eller mindre, när man skriver den här typen av psykologisk spänning?

Läshelgen i Varberg

När jag skrev inlägget om Stormvarning för några dagar sedan, så insåg jag att jag ju faktiskt inte skrivit en endaste liten rad om läshelgen i Varberg 1-3 februari, vilket ju är lite tokigt eftersom det var en sådan rasande trevlig helg! Det blev ju lite inlägg på instagram och facebook, men inte här på bloggen.

I år var det tredje året i rad som vi i bästa bokcirkeln, Bokbubblarna, ordnade med en läshelg på Gästis i Varberg. tre år i rad, då måste det väl ändå räknas som en tradition? Ja, jag tänkte väl det!

Tanken är att det ska samlas ett gäng bokbloggare för att umgås, äta gott, kanske bada kallbad, besöka Leninbadet och bokcirkla. Vissa år hinner man faktiskt med lite läsning också ... I år blev vi 18 personer, det var några som fick hoppa av i sista stund på grund av sjukdom. Trist, men ändå, 18 personer! Inte dåligt tänker jag, att vi är så många som redan i oktober bokar in oss för denna helg.

Jag var själv verkligen inte helt frisk när jag körde ner till Varberg. Jag hade lyxat till det med en extra natt, så jag kom ner redan på torsdagen, vilket var helt grymt skönt. I o m att jag fortfarande var dålig och hade varit kass ganska länge i den här influensaliknande förkylningen från helvetet som harvat runt hos i stort sett alla vid det här laget, så blev det en tidig kväll. Jag tog en promenad, åt lite, och sedan låg jag mest på rummet och drack te och åt choklad och läste. Ljuvligt. Som jag skrivit tidigare så hamnade jag på Akademibokhandeln där jag frossade i Lisa Larsson-designade produkter ... VÄLDIGT svåra att motstå ska jag säga.

Jag tog det lugn nästan hela fredagen också. Tog en promenad för att se så jag hade koll på hur vi skulle gå för middagen senare på Hotell Havanna, och fortsatte sedan längs med havet en bit. Sedan tillbaka till rummet där jag somnade som en stock. Jag träffade egentligen ingen annan förrän strax innan vi skulle gå iväg till Havanna. Vi åt gott och gick sedan tillbaka till hotellet. Vissa bestämde sig för att ha en liten filmkväll, men jag var återigen helt slut så jag gick tillbaka till rummet.

Under lördagen hade vi lite fler "programpunkter". Det var gemensam lunch för de som ville, bokbytarfika samt middag på kvällen. Den här gången åt vi på Gästis. Efter middagen så satt vi en stund och tog ett glas vin/öl eller vad man önskade och Linda körde sitt årliga litteraturquiz. Svårt men kul! Lördagskvällen blev något senare än fredagen men jag tror jag låg i sängen innan kl 23:00 ... Ingen partyprinsessa här med andra ord.

På söndagen hade vi, precis som vi haft de tidigare åren, en bokcirkel på förmiddagen innan alla började bege sig hemåt igen. Detta år cirklade vi om Maja Lundes Binas historia, som jag tyckte mycket om. Det finns ju hur mycket som helst att prata om ur den här boken, men det som sticker ut mest är väl ändå skräcken över att det faktiskt kan hända, det där otäcka som händer i boken. Att bina dör ut och att detta innebär en fullständig katastrof för mänskligheten och det liv vi är vana vid. Så otäckt att ens börja föreställa sig hur nära vi befinner oss det här scenariot. Hur nära kanten vi är.

Det blev, förkylning till trots, en supermysig helg. Det grämer mig såklart att jag fick hoppa över kallbadet, men det får bli en annan gång. Det är så härligt med alla trevliga människor man möter i de här sammanhangen! Man blir helt lycklig av att få frossa i #boblmaf en hel helg. Ni är bäst, verkligen! Nästa gång det är så många fina människor på plats på en och samma gång blir ju bokmässan, som det ju är lite dags snart att börja tänka på. Herregud vad fort det går ...

Vi i Bokbubblarna hoppas att det blir en ny helg i Varberg 2020, och att vi blir minst lika många då. Håll utkik fram i oktober någon gång när vi hojtar till om att anmäla sig!

Stormvarning

Under läshelgen i Varberg för några veckor sedan så blev det, kanske inte helt tippat, några besök på Akademibokhandeln i staden.

Dels fick jag med mig nästan hela kollektionen med Lisa Larsson-designade anteckningsböcker, prints mm, dels blev jag överlycklig och köpte genast Stormvarning av Maria Adolfsson. Jag hade faktiskt dålig koll på att den kommit ut. Jag visste att det var på gång, men inte att det var såhär tidigt på året. Härlig överraskning!

Stormvarning tar i stort sett vid där Snedsteg slutar. Karin Eiken är sjukskriven och inte helt återställd efter skadorna hon ådrog sig i Snedsteg. Hon blir tvungen att avbryta julfirandet med nära och kära, något som hon till viss del känner sig ganska lättad över att behöva göra, för att bege sig till Noorö, Doggerlands nordligaste ö där ett mord begåtts.

Det är med blandade känslor Karin sätter sig i bilen och kör upp till till Noorö. Hennes släkt på pappans sida kommer härifrån, och hon har spenderat många skollov hos kusinerna. Hon är medveten om att denna sida av släkten kanske inte alltid håller sig inom lagens ramar, men blir ändå tagen på sängen när hon inser att en av kusinerna tillhör det kriminella mc-gänget, som inte drar sig för att använda våld för att nå sina mål. Hon inser ganska snart att det är lättare sagt än gjort att hålla isär jobb och privatliv.

Precis som i Snedsteg är det främst miljöerna som gör att jag gillar det här så mycket. Jag önskar jag hade kommit på det här! Så himla smart, att hitta på ett land som ju faktiskt funnits. Och så bra det hade varit med ett landområde där Doggerland låg. Hade varit mycket enklare att ta sig till England om inte annat, det hade säkert gått bra med färjor!

Förutom de häftiga miljöerna så är det välskrivet med en story som håller hela vägen. Det är en bra blandning mellan själva polisspåret och det rent privata, även om det för min del gärna kunde varit ännu mer om personerna. Det är många som man blir nyfiken på och vill lära känna bättre, och det känns bra att det förmodligen kommer fler delar. Jag ser mycket fram emot att läsa mer om dessa härliga öar och dess invånare.