Jag ljuger ibland

Jag ljuger ibland av Alice Feeney var en sådan där bok som jag bara plockade upp, en mellanbok som jag läste emellan böcker som jag hade tänkt att läsa. Ibland är mina sådana läsperioder ganska långa, de där då jag nästan enbart spontanläser. Plockar upp något som jag tycker verkar bra, börjar bläddra lite i boken, för att sedan fortsätta tills den är slut. Egentligen är det den bästa läsningen tycker jag. De där oväntade mötena. De där böckerna som tar en med storm och som man inte hade läst någonting om innan och därmed inte har hunnit bilda sig en uppfattning om redan innan men ens hållit i boken. Som bibliotekarie så hamnar man tyvärr i det ganska ofta. Man tipsar om boken, reserverar den, ser och håller i den så ofta att man till slut känner det som om man redan läst den själv.

Jag hade i o f läst en del om "Jag ljuger ibland", men inte särskilt mycket, så jag hade inga direkta förväntningar.

Jag är väldigt svag för det här med opålitliga berättare. Det är något visst med det där ögonblicket då man inser att det är något som inte stämmer ... Kanske är det någon upprepning av något slag, eller att berättelsen ändras en aning. Ofta är det ju något man bara anar, något mycket subtilt. Är det snyggt gjort så kan det ju bli så himla bra.

Här blev jag som läsare osäker med en gång. Vem är det man inte riktigt kan lita på? Är det huvudpersonen, Amber Reynolds, som ligger i koma efter en trafikolycka? Hon hör allt som de personer som kommer och går i hennes rum på sjukhuset säger, men hon kan inte kommunicera själv. Är det hennes syster? eller hennes man? Man slängs mellan olika teorier hela tiden. Titeln gör det ju inte lättare precis ...

Det här är Alice Feenys debut, vilket lovar riktigt gott tycker jag. Det är nästan som om man kan se boken som film, det känns som om den är skriven för att kunna filmatiseras. Fast så kanske alla tänker, mer eller mindre, när man skriver den här typen av psykologisk spänning?