N gästbloggar

Ok, Anlänt det paradisiska Pisak efter X antal mil på i huvudsak fartvänliga motorvägar och ett snirklande nerför serpentinvägar vid midnatt. Med en blandning av adrenalinstinn uppblåsthet och övertrötthet efter lång dags färd mot natt är vi framme vid målet och ska ”bara” parkera utanför huset. Not! Platsen är ockuperad av två hyrbilar. En yta stor nog att få in ett läskpapper mellan bil och en tre decimeter skarp kant är allt som finns för den breda Göteborgskärran. Annette ut och måttar, jag baxar bilen fram å tillbaks, baklänges å framlänges medan de tysta semesterhusen harklar sig irriterat påpekande att folk försöker sova. Kvidande ynkligt att det e f-n omöjligt, parkerar jag istället tätt intill en garageport väl medveten om att sopbilsförare eller likande typer kommer få minst sagt besvärligt att passera. Ser för min inre syn hur det kommer knackas på dörrn i gryningen av svavelosande ilskna sopdoftande kroater i färggranna overaller som fått hela sitt ackord förstört av en förbannad svensk fåntratt som ställt Der Swedische pantzar osedvanligt klantigt.

Brottar framgångsrikt bort denna ängslighet med hjälp av en, eller möjligen en och en halv inhemsk kall öl och en fängslande bok sittande på altanen i mörkret strax ovanför det kluckande Adriatiska havet. Vid tvåsnåret smyger jag lugn och harmonisk in till den sovande trefjärdedelsfamiljen, hittar tandborste och tandkräm på en bänk utan att tända ljuset. Stryker tandkräm på borsten och smyger vidare mot badrummet. Tycker att tandkrämen är bedrövligt smaklös och fadd. Inser att det är kortisonsalva jag fått i mun och spottar hysteriskt men i det närmaste ljudlöst i handfatet.

Vaknar kvart över tio av ett målmedvetet knackande på dörren. Yrar upp å får på mig ett par byxor, öppnar dörren. Utanför står två alerta svenska kvinnor i typisk semestermundering och förklarar att jag genom min parkering blockerat garaget där all deras strandutrustning är placerad. Vänligt men i mitt huvud osammanhängande förklarar de att det nu frigjort en parkeringsplats. Med bilnycklar i hand kutar jag upp för att åter sätta mig i bilen. Med hedern någorlunda i behåll baxar jag in bilen på ett reglementsenligt sätt. Väl ur bilen och efter lite småpratande och hälsande på de oändligt många människor som visar sig bo i våningarna ovan oss påpekar Annette att jag har tandkräm i mungipan. Försöker diskret torka bort det men enligt Annette helt utan framgång. Inser direkt att det är kortisonsalva, men orkar inte ge mig in i att försöka förklara detta för de femtielva nya semestergrannarna. Annette lyfter då upp en teori om att det måste vara färg. Då jag inte målat på en vecka skulle det innebära att jag inte tvättat mig eller sett mig i spegeln oftare än så. Mer pinsamt än salvfadäsen. Tar farväl av grannarna och slås av att semestern ha börjat. To be continued…

Teddy och hopptävlingen

Titel: Teddy och hopptävlingen
Författare: Lin Hallberg
Förlag: Rabén & Sjögren

Teddy och hopptävlingen är den nionde boken i serien om den lilla envisa och mycket charmiga shettisen Teddy. I den här boken är det alltså dags för Elsa att tävla med Teddy för första gången, och som läsare får man följa med i förberedelserna inför tävlingen.

Det är ingen stor dramatik i böckerna om Teddy, och på många sätt liknar det böckerna om Sigge. Lin Hallberg låter också Brobystallet med Sigge och de andra vara med i serien om Teddy, vilket jag tycker är hur mysigt som helst.

Som sagt, det är ingen stor dramatik men läsvärt ändå. Sådant som kan tyckas vara små problem i det stora hela men som betyder allt om man är nio år och hästtokig tas upp på ett respektfullt och fint sätt.

Jag kommer fortsätta le lite och snabbt roffa åt mig ett exemplar att läsa, av både Sigge- och Teddy-böckerna, så snart det kommer ut något nytt.

Drömmen om en häst

Titel: Drömmen om en häst
Författare: Linnéa Berglund
Förlag: Idus

Drömmen om en häst är den fjärde delen i serien om Emelie Lexander. Det är egentligen ingenting märkvärdigt med de här böckerna, ingenting som sticker ut, men jag har ändå fastnat för dem av någon anledning.

De är snälla! Jag tror att de passar alldeles utmärkt för hästboksslukare. Det händer lite lagom mycket. I någon bok är det kaxiga ridtjejer i stallet, i en annan bok är det en älskad ridskolehäst som dör etc. Dramatik på lagom nivå.

Vad jag kan reta mig lite på är att Emelie ibland är mer än lovligt präktig och lillgammal. Hon är väldigt förståndig för att bara vara 15 år. Detta beror i och för sig till viss del på att systern har någon form av funktionsnedsättning och därför har Emelie alltid tagit ett stort ansvar i olika sammanhang.

Men, som sagt, jag gillar de här böckerna. Det behöver inte alltid vara så himla dramatiskt. Ibland räcker det långt med igenkänningsfaktorn, eller att få läsa om miljöer man skulle vilja befinna sig i själv. Som exempelvis i ett stall!

I den här fjärde delen är det dags för Luciaritten i den lilla staden, och Emelie har blivit lovad att rida det fina arabstoet Saba från stall Holmen. Dessa planer går dock om intet då Saba snubblar och skadar ena benet. Allt ser lite dystert ut, men Emelie har trots allt fina pojkvännen Micke. Hon tillbringar också alltmer tid på Holmen nu när sköthästen inte längre finns kvar på ridskolan.

Lite gnager avundsjukan i Emelie när bästa kompisen får en ny hopphäst, men hon inser att det finns saker att se fram emot även utan egen häst. Hon får t e x en inbjudan till en annans kompis farmors gård, där det vimlar av hästar, över jullovet. Sedan finns som sagt alltid stall Holmen och Micke. Kanske räcker det gott så?

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks

Titel: Den ökända historien om Frankie Landau-Banks
Författare: E. Lockhart
Förlag: Lavender Lit

Jag gillade Den ökända historien ... riktigt, riktigt mycket. Det konstiga är att jag inte föll pladask för huvudpersonen. Varken till att börja med eller under tiden jag läste. På något underligt sätt så känns hon lite distansierad. Eller så är det jag som känner mig distansierad från henne? Hur som helst så finns det hur mycket som helst att älska i den här boken.

Vi har Internatskolemiljön, feminismen, smarta ungdomar etc etc. Listan kan göras lång. Det jag gillar allra mest är dock förhållandet mellan Frankie och hennes storasyster. Det är inte så värst framträdande, och endast via telefonsamtal, men jag tycker att dessa samtal ger verklig tyngd åt boken.

Frankie går andra året på ett High school internat, Alabaster. Vilket systern precis har lämnat för vidare studier. Det gick alltså Frankies första år tillsammans. När Franke kommer tillbaka efter sommarlovet har hon förändrats. Kanske inte så mycket gällande personlighet, men till det yttre. Hon har rent ut sagt blivit skitsnygg under sommaren som gått. Detta medför att personer (framförallt killar, lite äldre killar) som inte bevärdigat henne med så mycket som en blick tidigare, nu helt plötsligt söker hennes sällskap.

Självklart njuter Frankie av sin nyvunna höga status, men samtidigt är det något som skaver rejält. Det är här som samtalen med systern (enligt mig!) kommer in. Samtalen ger Frankie en syn på sakers tillstånd som hon kanske hade varit för ung och oerfaren för att urskilja helt på egen hand. Genom systerns tips och påpekanden blir Frankies agerande trovärdigt.

Mycket handlar om mönster och könsroller. Frankie får, tack vare sin nya roll som Matthew Livingstones flickvän, nys om ett mycket gammalt hemligt brödraskap som finns på skolan. Hennes egen pappa var medlem i sällskapet under sin egen tid på skolan. Självklart är sällskapet enbart till för manliga elever, vilket Frankie tycker är fullständigt absurt, nedvärderande och djupt orättvist. Hon beslutar sig helt sonika för att ändra på ett och annat. Problemet är att samtidigt som hon agerar i det tysta vill hon ändå få cred för vad hon åstadkommer. Vilket är helt förståeligt eftersom hennes planer är helt fantastiska.

Efter ett tag ställs saker och ting på sin spets, vilket man förstår redan i början av boken, och Frankies liv tar återigen en dramatisk ändring. Nu gäller det för Frankie att hantera livet på skolan under helt andra föresättningar än att vara Matthews flickvän.

Boken börjar som sagt med ett erkännande, så vi vet på en gång att Frankie har gjort någonting som påverkar inte bara henne själv, utan även andra elever. Det är ett snyggt drag, och inte helt olikt början av 'Kanske är det allt ni behöver veta', E. Lockharts tidigare bok, som jag också gillade skarpt och läste för inte alls längesedan. Hon fångar läsaren redan första sidan genom att slänga ut ett oemotståndligt lockbete! Jag ser mycket fram emot att följa E. Lockharts författarskap.

Skuggan av ett år

Titel: Skuggan av ett år
Författare: Hannah Richell
Förlag: Forum

Jag vet inte riktigt vad det är med Skuggan av ett år, men jag får lite Kate Morton vibbar av det här, vilket ju är positivt! Det kan såklart bero på att det hela utspelar i två tidsplan, men det finns det ju fler böcker som gör, så jag tror inte det är enbart det.

Här får vi till en början träffa fem unga personer som precis avslutat sina universitetsstudier. Det är tre män och två kvinnor som har levt ihop i några år i ett stort hus. Själva studietiden framställs i ett något bohemiskt skimmer. Mycket öl, mycket icke tillåten tobak. Sena kvällar och en stark gemenskap med en av männen som drivande kraft.

De har alla svårt att släppa taget om studentlivet och vill inte riktigt ta klivet in i vuxenvärlden. Av olika anledningar bestämmer de sig för att ockupera ett gammalt hus de hittar isolerat vid en sjö i en otroligt vacker omgivning, i Lake District.

Till en början är allt fantastiskt. De bestämmer sig för att leva på vad naturen kan ge dem och snåla in på allt onödigt. De tar med sig minimalt med packning och tar avstånd från samhället. Ju längre tid på året som går, desto större slitningar blir det. en dag knackar det på dörren och de får besök av lillasystern till en av tjejerna, och efter detta blir sig ingenting likt.

Många år senare får Lila, en ung kvinna i London som just råkat ut för ett sent missfall pga av en olycka, ett brev från en advokatfirma. De meddelar att hon ärvt en stuga i Lake District. Hon har ingen aning vem arvet kommer ifrån och har ingen som helst anknytning till platsen. eftersom det passar bra i tiden, Lila sörjer sitt förlorade barn och kan inte riktigt hitta tillbaka till sitt gamla liv, bestämmer hon sig för att tillbringa lite tid med att renovera huset.

Det här var väl kanske ingenting som jag kommer bära med mig någon längre tid, men absolut fin läsning i stunden. Man anade sammanhangen men kunde inte riktigt sätta fingret på exakt hur saker och ting förhöll sig, så storyn var skickligt ihopsatt tycker jag. Jag såg precis att jag inte skrivit något om Systrarna Tildes sista sommar av samma författare och känslan var ungefär samma efter den, har jag för mig. Faktum är att jag fick tänka tillbaka ordentligt innan jag kunde minnas storyn, och det var inte alls särskilt längesedan jag läste ... Men jag minns att jag gillade under läsningen. Avkoppling i stunden.

Hej då lilla fina Loppan och sov gott

För några dagar sedan så fick vi ett tråkigt besked. Loppan, sköthästen som Tuva hade fram till förra sommaren när hon bröt benet (Tuva inte Loppan), hade fått somna in. Under tiden som Tuvas ben läkte hann hon bli för stor för att rida Loppan, men de drygt två åren som hon fanns med i våra liv var väldigt speciella. Främst för Tuva naturligtvis, men även för oss andra. Vi föll alla pladask för denna envisa, söta och väldigt egna lilla Loppa. Även om vi ibland svor över att behöva köra till stallet mitt i smällkalla vintern, eller hjälpa till med mockning eller något annat mitt i värsta allergitider.

Det var värt alltihopa när man såg Tuva och Loppan tillsammans och jag är glad att ha fått uppleva det.

Det trista är att hon var inte alls särskilt gammal utan det var hennes gamla skada/sjukdom som kom tillbaka. Nu har hon inte ont längre och vi kommer att minnas den här lilla tjejen så länge vi lever.

Hej då fina Loppan och sov gott. Tack för att vi fick lära känna dig.

Mr Mercedes

Titel: Mr Mercedes
Författare: Stephen King
Förlag: Albert Bonniers Förlag

När jag läste om Mr Mercedes innan jag läste den själv så var det två saker som gjorde mig extra nyfiken. Dels att det sades att det här var hans bästa på länge. Jag har inte läst Kings senaste böcker och jag har heller inte läst hans Fantasyserie som börjar med Revolvermannen.

Däremot såg jag första säsongen av The Dome på Netflix och fastnade rätt så hårt för den. Så mycket att jag var på vippen att låna hem boken för jag ville verkligen inte vänta på nästa säsong, men så läste jag att boken och tv-serien skiljer rätt mycket åt så jag brydde mig inte om det.

Sedan var det ju det här med att det här skulle vara hans första renodlade thriller eller spänningsroman. Alltså ingen skräck och inga övernaturliga inslag, som det ju annars är med King. Jag kan inte hjälpa att jag tänker på Lida? Jag vet inte om den är mer skräck än Mr Merdedes? Det är väl inga övernaturliga inslag i Lida? Hur som helst så var det därför jag, trots att läshögarna hemma är höga som mindre berg, tog med mig boken hem och började läsa nästan omgående.

Nej, någon skräck i den bemärkelsen är det inte, men den är inte desto mindre obehaglig för det. Nästan ännu värre i o m att man har att göra med en tvättäkta psykopat. Det bästa (värsta?) med boken är nog när man får följa Mr Mercedes's egna tankar och förstå hur han resonerar. Hur ofattbart kallsinnigt och totalt utan empati han fattar sina beslut.

Boken börjar med att Mr Mercedes kör en stulen Mercedes rätt in i en folksamling och många människor inklusive ett litet spädbarn dör. Fallet klaras aldrig upp och nu är kriminalaren Bill Hodges, som hade hand om fallet, pensionerad. Det skaver i honom att han inte lyckades hitta Mr Mercedes som mördaren snabbt döptes till i pressen. Det skaver i honom så till den milda grad att han går in i en depression och långsamt håller på att dricka ihjäl sig medan han tittar på usla tv-shower.

När han plötsligt får ett brev från någon som påstår sig vara Mr Mercedes vänder det, och Hodges börjar så smått leva igen. Fast besluten att inte låta detta tillfälle glida honom ur händerna.

Det är riktigt spännande och jag hörde precis att detta är första delen i en trilogi, så jag förmodar att vi får träffa Bill Hodges igen, vilket jag gärna gör.