N gästbloggar

Ok, Anlänt det paradisiska Pisak efter X antal mil på i huvudsak fartvänliga motorvägar och ett snirklande nerför serpentinvägar vid midnatt. Med en blandning av adrenalinstinn uppblåsthet och övertrötthet efter lång dags färd mot natt är vi framme vid målet och ska ”bara” parkera utanför huset. Not! Platsen är ockuperad av två hyrbilar. En yta stor nog att få in ett läskpapper mellan bil och en tre decimeter skarp kant är allt som finns för den breda Göteborgskärran. Annette ut och måttar, jag baxar bilen fram å tillbaks, baklänges å framlänges medan de tysta semesterhusen harklar sig irriterat påpekande att folk försöker sova. Kvidande ynkligt att det e f-n omöjligt, parkerar jag istället tätt intill en garageport väl medveten om att sopbilsförare eller likande typer kommer få minst sagt besvärligt att passera. Ser för min inre syn hur det kommer knackas på dörrn i gryningen av svavelosande ilskna sopdoftande kroater i färggranna overaller som fått hela sitt ackord förstört av en förbannad svensk fåntratt som ställt Der Swedische pantzar osedvanligt klantigt.

Brottar framgångsrikt bort denna ängslighet med hjälp av en, eller möjligen en och en halv inhemsk kall öl och en fängslande bok sittande på altanen i mörkret strax ovanför det kluckande Adriatiska havet. Vid tvåsnåret smyger jag lugn och harmonisk in till den sovande trefjärdedelsfamiljen, hittar tandborste och tandkräm på en bänk utan att tända ljuset. Stryker tandkräm på borsten och smyger vidare mot badrummet. Tycker att tandkrämen är bedrövligt smaklös och fadd. Inser att det är kortisonsalva jag fått i mun och spottar hysteriskt men i det närmaste ljudlöst i handfatet.

Vaknar kvart över tio av ett målmedvetet knackande på dörren. Yrar upp å får på mig ett par byxor, öppnar dörren. Utanför står två alerta svenska kvinnor i typisk semestermundering och förklarar att jag genom min parkering blockerat garaget där all deras strandutrustning är placerad. Vänligt men i mitt huvud osammanhängande förklarar de att det nu frigjort en parkeringsplats. Med bilnycklar i hand kutar jag upp för att åter sätta mig i bilen. Med hedern någorlunda i behåll baxar jag in bilen på ett reglementsenligt sätt. Väl ur bilen och efter lite småpratande och hälsande på de oändligt många människor som visar sig bo i våningarna ovan oss påpekar Annette att jag har tandkräm i mungipan. Försöker diskret torka bort det men enligt Annette helt utan framgång. Inser direkt att det är kortisonsalva, men orkar inte ge mig in i att försöka förklara detta för de femtielva nya semestergrannarna. Annette lyfter då upp en teori om att det måste vara färg. Då jag inte målat på en vecka skulle det innebära att jag inte tvättat mig eller sett mig i spegeln oftare än så. Mer pinsamt än salvfadäsen. Tar farväl av grannarna och slås av att semestern ha börjat. To be continued…