Trädet vid världens slut

Tänkte att jag skulle försöka fortsätta med lite kortare inlägg, så det blir något skrivet alls, så här kommer ett med en av de Hcg-böcker (biblioteksspråk = böcker för ca 9-12 år) jag läst det senaste.

Trädet vid världens slut av Daniel Edfeldt. Fantasy om Will som tillsammans med sin familj är med om en bilolycka. När han vaknar till liv ser han hela sin familj vid vägkanten, inklusive sig själv liggandes på en bår. Han förstår att någonting fruktansvärt har hänt när de alla åker iväg med ambulansen och han själv står ensam kvar.

Sedan blir det spännande väldigt snabbt. Det kommer en flicka som plötsligt ändrar skepnad. Där Will nu befinner sig är det ingenting som är vad det först verkar vara. Som tur är kommer Sam, en bågskytt som Will känner igen ifrån den fantasyserie han älskar och läser om och om igen, till Wills räddning. Tillsammans tar de sig långsamt och under stor fara fram emot sitt mål; Trädet vid världens slut. Det är hit Will måste ta sig för att ha en chans att komma tillbaka till sin riktiga värld igen och kunna återse sin familj.

Hemmets trygga vrå

Hemmets trygga vrå av Cara Hunter var en sådan där deckare som jag läste i stort sett i ett svep. Jag gillade den, den hade något som jag fastnade för utan att jag egentligen kan säga vad det var. Ingen stor litterär upplevelse kanske, men en helt klart godkänd deckare. Direkt när jag läst klart började jag på tvåan om kriminalkommisarie Adam Fawley, I mörkret. Den har jag inte läst ut ännu för det kom en del annat emellan, men jag kommer absolut att göra det. Nu såg jag också att det kommit en tredje del på engelska som inte är översatt ännu, No way out. Om tvåan håller måttet så kanske trean blir sommarläsning.

I Hemmets trygga vrå så försvinner en liten flicka. Daisy som är åtta år och utklädd till tusensköna försvinner spårlöst på en sommarfest som föräldrarna håller i sin trädgård. Men när polisen börjar undersöka saken närmare så ser man på bilder från festen att det faktiskt inte är Daisy som springer omkring utklädd till tusensköna utan en av de andra flickorna. Ingen kan svara på om Daisy ens var med på festen. Det är alltid obehagligt att läsa om barn som försvinner och far illa, och jag tycker det blir fler och fler titlar om just detta. Ibland känner jag att, nej nu räcker det med frossandet i psykologiska spänningsromaner och deckare fullständigt sprängfyllda av psykopater och andra sjuka personer. Men så är jag ändå där hela tiden! Jag kan visst inte hejda mig, så då får det väl vara så då tänker jag. Jag varvar i alla fall med annat ibland.

Föräldrarna har verkligen ingen koll alls, och det visar sig vara en hel del som pågår under ytan i deras hem. Berättandet varvas med facebookinlägg och twitteruppdateringar, vilket gör att man som läsare får följa med i hur allmänheten tänker och i vilka olika riktningar misstankarna går och varför, vilket fortfarande är ett lite uppfriskande grepp rent berättartekniskt. Ett smidigt sätt för författaren, tänker jag, att få fram många olika karaktärers tankar utan att det blir för rörigt för läsaren.

Jag tycker slutet är snyggt och oväntat. Även om man som läsare kanske misstänker hur det ligger till så känner man sig aldrig helt säker. Eller jag gjorde åtminstone inte det.

Knackaren och andra rysliga berättelser

Knackaren och andra rysliga berättelser av Tobias Gard är en bok som det är perfekt att sätta i händerna på någon i kanske fyran eller femman som vill ha något läskigt att läsa.

Den innehåller fyra lite lagom rysliga berättelser. Det är lite sägner över det hela och som vuxen läsare så känns det igen, men det gör liksom ingenting. Jag tror att det här är en bok som kommer att bli lätt att få ut.

I Knackaren går det ett rykte om barn som försvunnit när de lockat på Knackaren. Abdi är inte ett dugg rädd utan bestämmer sig för att göra ett försök att få fram varelsen som alla är så rädda för. Till en början händer det ingenting, men sedan en natt så börjar det höras knackningar på rutan ...

Jag som var så rolig att dricka vin med

Det var ett tag sedan nu som läste Rebecka Åhlunds Jag som var så rolig att dricka vin med, men det är en sådan där titel som finns kvar i mitt huvud och som jag funderar över ibland.

Jag gillade den, men det var en del saker som skavde under läsningen. Eller, det var väl egentligen bara en sak som skavde och det var det här med pengar. Jag tror inte det nämndes en enda gång att Rebecka Åhlund lever ett rätt så privilegierat liv. Nu säger jag inte att de inte jobbar hårt för det, det har jag ingen aning om, men det liv som beskrivs är ju helt klart ett liv det krävs rätt bra ekonomi för att ha råd med.

Jag har inte följt Rebecka Åhlunds krönikor eller så, bara läst lite sporadiskt, men jag har läst böckerna hon skrivit för mellanåldern och de gillar jag väldigt mycket. Jag vet inte hur många gånger jag boktipsat om dem. Bra mysrys i lite samma stil som Ingelin Angerborn.

Jag visste egentligen inte vad jag hade väntat mig när jag började läsa Jag som var så rolig ... I och med sociala medier så hade jag koll på att hon gått ut med att hon var alkoholist och jag minns att jag tyckte det var modigt gjort, att vara så öppen med det på Instagram.

Det är en modig, öppen och ärlig bok om en persons resa till att bli nykter. Rebecka Åhlund verkar urstark, vilket man nog måste vara för att fixa en sådan resa. Det måste ha varit fruktansvärt smärtsamt att komma till insikt om hur barnen faktiskt har mått under tiden innan nykterheten. Hur mycket de har observerat utan att man vetat om det och hur oroliga och rädda de har varit. Desto tuffare att se sanningen i vitögat och ta itu med problemen.

Det jag gillar mest är nog hur hon beskriver sig som en missbrukarpersonlighet. Är det inte vin så är det valnötter eller klänningar som man klickar hem under långa vakna nätter. Jag tror att de flesta kan relatera till detta. Det på något vis okontrollerbara, att man bara vill ha mer av något. Var går gränsen mellan ett beroende och ett kanske något osunt förhållande till att Netflixa eller shoppa klänningar? Var går gränsen mellan ett genuint intresse/nörderi och ett beroende och missbruk av något? Vare sig det handlar om vin, shopping eller ett samlande av gammalt porslin eller retrotyger?

En annan intressant grej är det här med att hon plötsligt inte vill umgås med folk alls när det inte finns alkohol med i bilden. Hon vill hellre gå hem och läsa eller gå ut med hundarna. Här tror jag också det är många som känner igen sig. Hur kul är det att ensam vara den som kör på midsommar t ex? Visst vill man hellre hem till sin bok framåt 23-tiden?

Sedan tycker jag om hur Rebecka Åhlund skriver med rätt så mycket självironi och humor. Jag tänker att hon måste ha varit sjukt rolig att dricka vid med, men jag tänker också att hon säkert är minst lika rolig att umgås med utan vin.

En irriterande grej med boken är att jag har börjat äta kopiösa mängder med valnötter. Jag tänkte att jag skulle tröttna efter ett tag, men icke ...

Min älskade älskling

Under resan till Eastbourne så pratade vi en del om bloggandet. Jag är ju den i sällskapet som bloggar klart minst, även om jag i perioder får iväg ett par inlägg i veckan. min ambition är att skriva mer, men jag verkar inte få till det riktigt med tiden. Jag tror det var A som påpekade att inläggen ju inte behöver vara så långa? Några rader bara, utan att för den sakens skull bara skriva att den var bra eller dålig och kopiera in baksidestexten. Så, jag tänker göra ett försök att få ut lite fler inlägg om det jag läser (för läser gör jag ju hela tiden ändå ...) även om det blir lite kortare texter. Här kommer första! 

Sista boken vi läste i Bokbubblarna och cirklade om innan sommaren var Min älskade älskling av Gabriel Talent. Jag brukar ju alltid säga att jag gillar att läsa om mörka familjehemligheter och dysfunktionella familjer, och om inte detta var en dysfunktionell familj så vet jag inte vad som räknas dit. Och visst var den bra. Den var välskriven och den höll mig fast som i ett skruvstäd, men herregud så obehaglig den var att läsa. Vissa passager fick jag bara skumma igenom, jag klarade knappt av det. Trots obehaget jag kände när jag läste så får boken lätt fyra bubbliga glas av mig, av fem möjliga.

Vi får möta Turtle Alveston som är 14 år. Hon lever tillsammans med sin pappa långt utanför samhället i norra Kalifornien. Det är inte mycket som är som det ska hemma hos Turtle. Pappan, Martin, håller henne i ett järngrepp på alla plan och de lever helt isolerat. Turtle går visserligen i skolan, men där betraktas hon som en utböling och de vuxna som förstår att något är på tok agerar inte alls eller alldeles för långsamt.

Sakta men säkert går Turtles liv mot en säker undergång och hon förstår någonstans att hon måste bryta för att överleva. Några gånger är hon på väg bort från pappan, men hon återvänder alltid. Antingen hittar han henne eller så kommer hon frivilligt. Hon är som bunden till honom trots sin rädsla, sitt hat och vetskapen om att deras sätt att leva är helt fel på så många plan.

Boken påminner en del om Träskkungen dotter, som jag också gillade mycket, men den här är mörkare.

Bohemian luxury på Tjolöholm

Ja, det är mycket trädgård på bloggen nu! Engelska trädgårdar kanske man skulle tillägga. Från Sussex till Tjolöholms slott på Västkusten.

Bästa bokcirkeln Bokbubblarna hade storstilad sommaravslutning i söndags, med chokladfrukost på Skårs gård, och fortsatte sedan till Tjolöholm och denna fantastiska trädgård. Trädgården är i engelsk stil med bland andra John Taylor som trädgårdsmästare. Vi fick en liten pratstund med en av de andra trädgårdsmästarna och pratade lite om Monk's house och Charleston house och om att vi ju inte riktigt har samma förutsättningar här i Sverige. Det är trots allt lite skillnad när det gäller klimatet.

Hursomhelst så är det här en helt fantastisk slottsträdgård som jag varmt rekommenderar alla att åka och titta på och strosa omkring i. Jag hoppas på att komma tillbaka om några veckor när en del av perennrabatterna som inte blommade i söndags har kommit igång på allvar.

Vi gick en guidad tur som erbjuds nu inne på slottet - Bohemien luxury Liberty style. För mig som har tillbringat ett antal timmar på Libertyvaruhuset i London var det här hur intressant som helst. Det är ju alltid kul att sätta saker och ting i ett sammanhang och i o m Englandsresan i förra veckan med Bloomsburygruppen i fokus, så kändes det här som en perfekt fortsättning.

Namn som ofta nämns i Arts and crafts-sammanhang är bland andra William Morris och Oscar Wilde. En del av rummen på Tjolöholm är helt och hållet Liberty-inredda, från golv till tak inklusive möbler och textilier, medans andra rum kanske innehåller delar och idéer från Liberty.

Jag har egentligen ingen aning, men tänker att kanske Karin och Carl Larsson funnit inspiration ur Arts and Crafts-rörelsen? Jag får läsa på lite. Vid nästa besök på Tjolöholm så tänker jag ta med badkläder i alla fall, och hoppas på fint väder!

Seaside holiday i Eastbourne!

Vilken resa det blev. Vi var en liten tapper skara Linda, Anna och jag som tog flyget på till Gatwick och fortsatte direkt ner till Eastbourne. Allt gick hur smidigt som helst. Hotellet var väl inget vidare precis, men läget och omgivningarna helt fantastiska. Ni som följer mig på Instagram och Facebook kommer att känna igen bilderna i detta inlägg.

På torsdagen tog vi en hop-on-hop-off buss som skulle ta oss längs kusten. Vi hoppade av vid Beachy head och knockades fullständigt av skönheten i landskapet. Helt otroliga vyer. Vi gick och vi gick och vi gick. Det var liksom inte läge att hoppa på bussen igen, vi fortsatte att promenera istället. Vid Birling gap tog vi en fika på stranden för att sedan ta bussen tillbaka.

På fredagen vaknade vi till ösregn och halv storm. Så efter frukosten så gick vi på Towner art gallery i Eastbourne, och det var ett beslut vi inte ångrade. Vi hade lite otur, för de höll på att rigga om för nya utställningar och vi hamnade lite emellan. Men, vi fick se en utställning som de kallade Ten. Tio konstnärer utvalda av 10 medarbetare som arbetat i konsthallen i 10 år. Vi hann också med att se Rocketman på en biograf med enorm retrokänsla och ta en lång promenad längs hela strandpromenaden bort tills det att klipporna börjar.

På lördagen for vi via Lewes och Southease till Virginia Woolfs Monk's house. Jag trodde aldrig när vi var där förra året att jag skulle få återvända så snart. Det känns underbart att ha fått se denna ljuvliga trädgård med både vår- och sommarblommor. Kul också att hoppa av på den pyttelilla stationen i Southease. Det var som att hoppa av mitt i en kohage. Promenaden sedan till Monk's house var helt ljuvlig. Ännu bättre blev det av vetskapen om att att det var precis längs samma väg som Virginia Woolf med resesällskap tog sig till Monk's house från tåget, då när det begav sig. Lite märklig känsla.

Söndagen tillbringade vi på Charleston house, Vanessa Bells sommarhus. Dit kunde vi ta en buss direkt från Eastbourne. Vi var tvungna att säga till att vi skulle gå av utmed landsvägen nedanför Charleston house, det var tydligen inte någon egentlig hållplats. Sedan gick det två bussar tillbaka så det var bara att anpassa vistelsen efter det. Vi var nog där i drygt fyra timmar och skulle kunna ha stannat mycket längre. Förutom rundtur i huset och att vi strosade runt i trädgården och omgivningarna på egen hand, så har de ett väldigt fint galleri där det när vi var där hängde två separata utställningar. Båda lika fina att se.

När vi kom tillbaka till Eastbourne så kunde jag äntligen bada!!! det hade varit röd flagg och varningsskyltar uppe ända sedan vi kom dit, som jag inte vågade trotsa ... Det blåste verkligen en hel del. Men, när vi kom tillbaka sent söndag eftermiddag var flaggorna inte hissade, så jag skyndade mig upp och hämtade badkläde och hoppade i. Hade känts riktigt snopet att åka hem utan att ha kunnat doppa sig en enda gång.

Måndagen tillbringade vi i London. Ett riktigt regnigt London ...  Lite synd för vi hade tänkt att dels kunna knyta ihop vårt Bloomsburytema med en tur till Bloomsbury och dels kunna kika in på Libertys i o m att vi skulle åka med bokcirkeln till Tjolöholm veckan efter, och få en guidad tur om den Libertyinspirerade inredningen där. Men, men, det får bli nästa gång. Vi hann i alla fall med en tur till Tate, som ju alltid är mycket trevligt plus ett snabbt besök på Waterstone's vid Piccadilly, som känns som ett måste för mig. Spelar ingen roll hur många andra Waterstone's jag hinner med under ett Englandsbesök. Butiken vid Piccadilly vill jag inte missa.

Kanske, kanske inte kommer det fler inlägg från resan. Just nu bloggas det inte något vidare ofta från min sida, men som alltid så är ambitionen att skriva oftare. Men, vid det här laget så har jag också insett att jag tänker inte stressa över antalet inlägg här på bloggen. Det blir som det blir. Den lever, även om jag i perioder inte är så aktiv. Läser gör jag ju hela tiden ...

Sommarvärdar 2019

Här finns länk till listan över årets sommarpratare. Jag är inte så bra på att lyssna på sommarpratarna som jag skulle vilja vara. Jag är rätt kass på att lyssna på radio ö h t faktiskt. Lite märkligt kan man tycka eftersom vi alltid lyssnade på radio när jag växte upp. Mina föräldrar har alltid gjort det, och gör fortfarande. Min sambo lyssnar också gärna och jag har egentligen ingen aning varför jag är så motsträvig. När jag väl har på radion tycker jag det är väldigt avkopplande. 

Varje sommar tänker jag lika ambitiöst att jag denna sommar minsann ska lyssna på alla jag tycker verkar intressanta. Vi får väl se hur det går i sommar. Några namn som jag absolut vill lyssna på är i alla fall:

Mats Strandberg, Stina Wollter, Fares Fares, Carina Bergfeldt, Sissela Kyle, Maria Borelius och Adam Pålsson. Det finns såklart fler superintressanta personer men jag är glad om jag får till att lyssna på dessa sju.