Istvillingar

Titel: Istvillingar
Författare: S. K Tremayne
Förlag: Lind & Co.

Det var nära ögat att Istvillingar blev en sådan där titel som jag inte kom mig för att läsa på grund av att jag inte läste den med en gång när den kom och därför hann registrera att så många andra redan läst den. Jag hanterade den massor av gånger på jobbet för låntagares räkning och det kändes nästan som om jag redan läst den. Dock passade jag mig noga för att läsa recensioner eller blogginlägg om boken. Jag kanske hade på känn ändå, att jag skulle läsa den så småningom. Vilket jag ju också gjorde, och vilket jag inte ångrar alls kan jag lugnt konstatera. Det känns lite som om jag hetsläste den, vilket är lite synd. Tyvärr händer det lite väl ofta nuförtiden att jag, även om jag inte skummar igenom, läser lite för fort, lite för slarvigt. Det kan bero på att jag känner stress över alla de böcker som ligger och väntar på att bli lästa, eller så kan det ibland vara så att jag helt enkelt knappt kan bärga mig utan bara måste få veta vad som händer ... Vilken anledningen än är så är det någonting som jag försöker sluta upp med, när jag kommer på mig själv med att göra det. Helt onödigt, ju.

Lydia och Kirstie är enäggstvillingar med ett otroligt starkt band mellan sig. De har ett eget språk som bara de förstår och en nästan kuslig förmåga att kommunicera utan ord. När de är sex år sker det som inte får ske. Lydia faller från en balkong från morföräldrarnas hus och dör.

Kaoset är ett faktum. Hela familjen är i djup kris och har svårt att hantera sorgearbetet. Kirstie beter sig alltmer underligt och påstår periodvis att det är hon som är Lydia. Att de har tagit fel, att det var Kirstie som föll och inte Lydia.

Det faktum att de är så gott som helt identiska gör att t o m mamman, Sarah, ibland kommer på sig själv med att tvivla. Situationen är ohållbar och därför tar de med glädje emot en chans till förändring. En möjlighet att börja om från början, långt ifrån London och alla minnen. Angus ärver en bit mark samt en fyrväktarbostad på en ö i Hebriderna. Ön ligger oerhört isolerat och man kan bara ta sig dig per fot vid vissa tidpunkter på dygnet, övriga timmar är det båt som gäller.

Stugan är primitiv och det är ett stort jobb de tagit på sig. Tyvärr medför inte flytten den positiva förändring de alla hoppats på. Tvärtom verkar Kirstie än mer gå in i sina två roller och Sarah förstår att någonting är väldigt, väldigt fel.

Det är snyggt skrivet, sympatierna mellan föräldrarna växlar och man kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som inte stämmer. Slutet är ganska otippat och också ganska obehagligt.

Jag tycker mycket om stämningen som byggs upp tack vare den karga och ibland nästan ogästvänliga miljön. Som om ön inte vill ta emot den lilla familjen innan de har lyckats reda ut sina problem och börjat leva på riktigt igen. Jag är, som de som läser bloggen vet, väldigt svag för den här typen av geografiska miljöer och läser gärna böcker som utspelar sig på öar och andra mer eller mindre otillgängliga platser och Istvillingar var inget undantag.

Visst fanns det en del att invända emot, saker man retade sig på, som att det inte fanns någon el i stugan men att de ändå hade igång vissa apparater etc, men det störde inte nämnvärt. Resten av berättelsen höll bra, och då tänkte jag inte så mycket på det där andra som säkert hade stört mig mycket mer om jag inte gillat storyn och miljöerna så mycket.