Grand i Falkenberg en måndagskväll i april

I måndags tog jag tåget till Falkenberg efter jobbet. Det var strålande solsken och rena högsommarvärmen. Ljuvligt. Det kändes lite som en minisemester, och jag t o m plattade håret innan jag åkte! Då är det allvar ...

Ingen av mina på "gå-på-spelning-kompanjoner" kunde/ville gå med, så jag åkte helt enkelt ensam. 

Först kändes det lite märkligt. För det första har de flyttat på den fina lilla tågstationen! Eller ja, den fina lilla stationen ligger kvar, men där stannar inga tåg. Istället hamnar man utanför stan och får ta en buss in. Detta visste inte jag, och blev därför lite lätt förvirrad eftersom jag blivit lovad att Grand ligger jättenära stationen. Så, jag blev lite stressad över att jag skulle bli tvungen att hinna med anslutningsbuss någonstans ifrån för att hinna med tåget till Göteborg när jag skulle tillbaka.

När jag kom till Grand var det tomt. Alltså nästan helt tomt. Då började jag ångra mig lite och önskade att någon hade åkt med mig. 

Men, det där ändrade sig snabbt när klockan närmade sig åtta. Det blev en helt fantastisk spelning av The Band of Heathens i en jättetrevlig lokal. Alla var snälla och glada, många sittplatser och väldigt familjärt. De kan sina saker Rootsy Live arrangörerna. 

Jag kommer definitivt att försöka åka till Falkenberg fler gånger på deras spelningar.

Sedan gjorde det ju inte saken sämre att jag fick skjuts av en jättetrevlig tjej från Varberg till stationen, som dessutom hade varit i Hindås en hel del för sådär 20 år sedan. Kul!

Däremot gjorde det ju inte saken bättre att tåget var över 50 minuter sent, vilket innebar att jag missade bussen från stan och hem ..

"Peter May is a writer I'd follow to the ends of the earth"

Titel; Entry Island
Författare; Peter May

Rubriken på det här inlägget är en blurb på Entry Island av The New York Times, och jag är benägen att hålla med. Även om det inte var kärlek vid första meningen, som med The Black House, så tog det inte många sidor innan jag var helt fast. Längtar redan efter tvåan.

Min tveksamhet till en början berodde nog på att jag tyckte så otroligt mycket om Lewistrilogin, och kände att det skulle vara svårt att matcha den. De är lite lika, de här båda serierna. Entry Island utspelar sig i två tidsplan. Dels under den senare hälften av 1800-talet och dels i nutid. Den del av berättelsen som utspelar sig i dåtid tar sin början på en liten ö i Yttre Hebriderna, så där känner man igen sig från Lewistrilogin. Sedan tar berättelsen oss till Kanada via de skottar som tvingades lämna sina hem och blev bortdrivna av landägarna. Bortkörda och helt enkelt bortforslade över havet till Kanada.

Entry Island är en liten ö utanför Kanadas kust, så det känns som om Peter May har en förkärlek för den typ av dramatik som kan utspela sig på relativt små och samtidigt avgränsade platser. Och gärna för mig!

Jag tänker inte orda så mycket om handlingen, mer än att huvudpersonen, Sime Mackenzie, är polis och precis nyseparerad. Han hamnar på den här lilla ön tillsammans med en liten polisstyrka där även hans exfru ingår. Sime lider sedan en tid tillbaka av insomnia, vilket inte blir bättre av den ansträngda stämningen kollegorna emellan.

Redan första gången Sime möter Kirsty, kvinnan vars man blir mördad och själva anledningen till att han befinner sig på ön, känner han sig helt säker på att mött den här kvinnan tidigare.

Det här är bra, så bara läs. Jag har själv inte läst Peter Mays The Enzo Files eller The China thrillers, men kommer väl att göra det så småningom. Jag tror att han också skrivit några helt fristående romaner, men har inte kollat så noga.

Herregud vad jag längtar efter att läsa den här ...

Men, jag vill ju ha den i paperback?!? Hoppas den kommer snart även i detta format.

Istället för ...

På något mystiskt sätt försvann ett halvfärdigt blogginlägg om Peter Mays Entry Island! Mycket irriterande ...

Istället postar jag den här länken från UR, från en programserie jag aldrig sett men som jag ska kolla in lite bättre vid tillfälle.

http://www.ur.se/Produkter/166702-Latarna-som-forandrade-musiken-Detroit

Läsdagbok

Ja, nu vet jag inte riktigt hur jag ligger till med det här att vara duktig och skriva upp det jag läser. Jag har missat att skriva upp en del det sista ... Förhoppningsvis så kanske jag kommer på lite titlar allteftersom, som jag kan skriva dit. Annars får det väl vara. Jag ska i alla fall försöka skärpa mig hädanefter!

Måndag? Nej, tisdag ...

Det här med att ha stora planer på blogginlägg, som ska komma ett varje dag ... Som nu med min Londonvistelse. Jag hade velat skriva ett inlägg om varje dag, varje kväll på mitt hotellrum, men det insåg jag ganska snabbt att det kunde jag bara glömma! Nu har jag varit tillbaka hemma igen ett tag, och vardagen här är i full gång. Dagarna och veckorna går så otroligt snabbt, och man får vara glad om man hinner en bråkdel av allt det man vill hinna med. Framförallt nu när det börjar bli trädgårdsdags igen. Som jag har längtat ...

Så, lite mer komprimerat och också lite senare än vad jag tänkt mig från början, kommer det att komma små fortsättningar om just biblioteksbiten under min vecka i London. En väldigt bra och oväntad sak var att det blev just lite vardag över det hela. Jag jobbade ju faktiskt måndag till fredag. Sedan så hann jag med massor av annat under de två helgerna jag var där, samt under kvällarna, men ändå. Att gå till en arbetsplats på morgonen, att  t ex åka samma tunnelbana varje morgon, köpa sitt kaffe på samma ställe. Det är sådana rutiner som ju faktiskt gör att det blir som en vardag. Lite på riktigt.

Vad jag inte vet om jag skrev om eller inte (det är ju det här med att skriva lite på fb och lite på bloggen. Rörigt ...) är att det blev lite dramatik min första arbetsdag. En 93-årig dam svimmade på nedervåningen av biblioteket och vi fick tillkalla ambulans. Hon kvicknade till och ville absolut inte höra talas om att åka med till något sjukhus för kontroll. Nej, tack så mycket, jag mår bara bra etc. Hon knäppte kappan långt upp i halsen och travade iväg, för hon bodde så nära och ville inte bli följd hem eller att vi skulle ringa efter en taxi. När vi sedan tittade efter var hon bodde, så såg vi att det var en rejäl bit att gå ... Jag hoppas det gick väl.

Måndagen den 7/4 har jag redan skrivit lite om HÄR, så det här inlägget får handla lite om tisdagen den 8/4. Den här dagen var jag bl a med på en samling med 'Under fives', något som verkar vara omåttligt populärt, åtminstone på de tre bibliotek som jag besökte. Under den här första träffen på St Johns Wood, jag var med på flera, så räknade vi till 81 (!) huvuden. Barn och vuxna tillsammans. Många kommer med sina barnflickor, så det är lite annorlunda än hemma, där vi inte är så vana vid au pairer och nannies. Väldigt roligt att se hur de gör med sina barngrupper.

Sedan var jag med lite olika personer under dagen, bland annat så var det lite förberedelser inför författarbesöket som skulle vara under onsdagen. Jag fortsatte också med min gallring av ungdomsböcker. En fin dag, med lika många nya intryck nästan som under måndagen. Med den skillnaden att man faktiskt kommer in i saker och ting ganska fort! Det kändes helt plötsligt helt naturligt att "arbeta" på ett bibliotek i London. Det började smidas lite planer i mitt huvud. Eller inte direkt planer, men det började poppa upp lite tankar om att, ja, det kanske inte skulle vara helt omöjligt att stanna under en lite längre period?

Bibliotekskuppen

Titel; Bibliotekskuppen
Författare; Lisa Hyder
Förlag; Opal

Det kändes som om det var dags för lite bokiga inlägg här på bloggen! Jag har precis läst Bibliotekskuppen, och tyckte det här var en helt ok bok för den tänkta åldersgruppen, ca 10-12.

Lite lagom spännande med påhittiga syskon som blir förtvivlade när de hör att fortsättningen på deras favoritserie ska komma ut samma vecka som de är ute och campar med familjen, under påsklovet. De måste verkligen hitta på en smart lösning så de får läsa boken innan de åker, så inte klasskompisen Frank får en möjlighet att avslöja vad som händer innan de hunnit läsa! Som han gjort en gång tidigare ...

Jag gillar hur Lisa Hyder får in i berättelsen det här med de otroligt höga förväntningarna när man vet att det ska komma en ny del i en bokserie man följer. Sedan blir jag lite fundersam över varför hon förlägger handlingen till en internatskola? Varför bor barnen på skolan? Jag blir också lite trött på det faktum att rektorn är en sådan tråkig typ. Det är lite jobbigt att det fortfarande kommer ut så många barnböcker med elaka/knäppa/dumma lärare och annan skolpersonal. Jag tycker våra pedagoger har det tufft nog i verkliga livet, och att de ska slippa behöva dras med att beskrivas som lite tråkiga och taskiga i litteraturen!

Jag antar att det ska komma fler böcker om syskonen Tilly, och jag kan tänka mig att det kommer att finnas barn som kommer att se fram emot en fortsättning! Kanske inte lika hett som syskonen i boken ser fram emot en fortsättning om drakryttaren William Storm, men ändå!

Mitt hjärta brast lite...

...när jag fick höra att jag hade rätt i att The Deadstring Brothers hade splittrats, och att det då inte skulle bli någon Sverigeturné nu i vår.

Det här är en lite konstig text för mig att skriva. Det är ju inte ett vanligt inlägg om någon boktitel eller något annat litteratur eller biblioteksrelaterat. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, och helt ärligt så vet jag egentligen inte varför jag skriver den. Sedan har jag absolut ingen aning om jag ska publicera de andra inlägg jag skrivit om bandet eller om det är stopp efter det här. Vi får se vad som händer. Men, det här är någonting som jag har haft med mig nu ända sedan i mars förra året, och det är inte så att det bleknar precis. Snarare tvärtom. Lite bakgrund till alltihop hittar man HÄR, där jag skriver om när vi var på Pustervik och lyssnade på Deadman och the Deadstring Brothers (dsb i denna text).

Sedan dess har jag läst massor om dsb. Jag har läst alla recensioner och intervjuer jag kunnat

hitta, från första albumet och framåt. Jag började lite i fel ordning, med senaste albumet 'Cannery

Row' som kom ut ganska snart efter spelningen på Pustervik. Jag hade ingen aning om vilka de

var, och vad de gett ut tidigare (tack Spotify!), så jag började lite trevande läsa lite intervjuer och

recensioner i samband med den då pågående turnén.

Om jag nu kommer att publicera de texter jag skrivit om bandet, så slog det mig att jag gör lite som jag gjorde när jag började leta information om bandet. Jag börjar lite i fel ordning i och med att jag börjar med att berätta att det, just nu i alla fall, inte finns något band.

Jag insåg ganska snabbt, då för ca ett år sedan, som också framgår lite i min förra text, att den här bandkonstellationen som var ute på turnè förra året var helt ny, och att bandet haft ett uppehåll på några år, innan 'Cannery Row' turnén. Under det här uppehållet hade Kurtis Marschke (grundare och frontman) kört solo, som Deadstring Brother.

När Jeremy Mackinder (basist i dsb under två år och också han från Detroit, Marschkes hemstad fast han numera är bosatt i Nashville), lämnade sitt band Whitey Morgan and the 78's (som jag inte har lyssnat på alls), beslöt de sig för att köra tillsammans som dsb. Nathan Kalish (som också har sitt eget band,'Nathan Kalish and the Wildfire, som jag lyssnat litegrand på och gillar!) var också med från början, tror jag, i den här tappningen som varat sedan 2012 någon gång. Planen var, enligt många av de intervjuer jag hittat, att turnera oerhört intensivt under två års tid.

Enligt Marschke är det helt nödvändigt för ett band inom dsb:s genre att turnera så mycket som

möjligt, något som dsb aldrig egentligen haft någon möjlighet att göra någon längre tid, beroende

på olika turer med bandmedlemmar samt problem med arbetstillstånd etc på grund av att halva

bandet tidigare bestått av britter.

Det har under alla förhållanden varit hur kul som helst att följa bandet på fb och att läsa om dem i bloggar och recensioner. De har blivit oerhört väl mottagna överallt. Folk öser lovord över dem, vilket det har gjorts från allra första början har jag märkt, ju mer jag läst. Jag har förundrats över hur de orkar. Kollar man in spelschemat är det inte många dagar de inte spelade jan t o m oktober 2013. En annan vinst med att jag följt det här bandet är all annan musik jag hittat till. Dels band som de själva berättar om i intervjuer etc, och dels band som nämns på exempelvis fb-sidan. Mycket tacksamt!

Under det riktivt intensiva året 2013 spelade dsb dessutom in ytterligare en skiva, med covers, i september. Därför blev jag lite förvånad när det inte dök upp några nya inlägg på fb om när turnén skulle starta upp igen. Jag hade hört att de skulle vara tillbaka i Sverige någon gång i februari eller mars 2014, och såg såklart mycket fram emot det. Veckorna gick och det hände absolut ingenting på fb-sidan.

Sedan rätt var det var så dök det upp en bild med en smått kryptisk text, på bara Kurtis Marschke.

Strax därefter ändrades både profilbild och omslagsbild till foton på enbart Marschke. Då blev jag

misstänksam. Jag kände mig modig och slängde iväg en fråga (jag har haft turen att ha lite mejlkontakt med Kurtis Marschke, som verkar hur trevlig som helst) om hur det låg till.

Svaret jag fick var att det inte finns något band för tillfället, men att det egentligen inte är något ovanligt med det. Sedan 2008 har han haft ett antal roterande musiker i bandet, och sedan under hela 2011 och 2012 turnerade han på egen hand.

Som jag förstod det så handlar det mycket om ekonomi, att det är oerhört dyrt att ha ett helt band ute på vägarna under lång tid. För en helt utomstående så känns det lite märkligt (och orättvist!), att det inte skulle gå att lösa iom att de haft så otroligt mycket spelningar samt fått ett sådant positivt mottagande överallt. Man blir lite smått galen av avundsjuka över att man inte kan ta sig dit, när man läser inlägg på fb från olika ställen de spelat på. Ställen som man skulle ge mycket för att besöka ... Jag får börja spara pengar så jag kan åka till USA och fara runt och lyssna på en massa bra musik på alla de här ställena. Innan man blir för gammal och grå!"

Att det inte finns något band och att det därmed inte blir någon turné känns hur som helst oerhört trist.

Jag hoppas verkligen att på något sätt kunna se en spelning med Kurtis Marschke hyfsat snart igen. Antingen som soloakt, eller med någon annan bandkonstellation.

Vad jag har försökt att göra med allt det här jag läst om och funderat över det senaste året, är att skriva texter utifrån de intervjuer och recensioner jag har hittat på nätet. Jag har försökt att, efter det här inlägget, få någon sorts kronologisk ordning på det hela.

Inte vet jag varför jag blivit så fascinerad av det här bandets historia, men det var någonting förutom själva musiken då, som grep tag i mig. Det känns som om jag vill veta precis hela historien bakom. Hur det kom sig att bandet startade från första början. Det finns iof information om bandet från början, på nätet, men jag vill gå längre tillbaka, med vad som hände innan bandet bildades. Var bandmedlemmarna med i andra band tidigare? Vilka i så fall? Har de kunnat leva på sin musik? Andra yrken vid sidan om? Ja, ni hör ju … Hur många frågor som helst. Kanske har jag också några svar. Vi får se.

En del av vad som fängslade mig är helt klart Kurtis Marschkes röst, som jag skrev lite om i förra inlägget också. Helt grym röst. Sedan så tror jag det är rösten i kombination med texterna. Den där totala närvaron i sången ihop med att hans texter är som små berättelser, som triggar igång min fantasi. Jag har märkt att jag fortsätter att fundera på texterna och karaktärerna i texterna långt efter det att jag slutat lyssna på musiken. Lyssna själva!

Nedan har jag listat några av recensionerna jag hittat om Cannery Row. I stort sett alla, utom de två jag lade längst ner, är helt positiva. Det de har gemensamt förutom lovordandet, är jämförelserna med de tidiga Stones, och då framförallt att Kurtis Marschke låter väldigt lik Jagger. Jag kan hålla med till viss del, men absolut inte så till den milda grad som en del påstår.

Det ser inte så trevligt ut med länkarna rätt upp och ner sådär, men det får bli så den här gången. För mycket pysslande än vad jag orkar med just nu, med att bädda in dem!

Jag har inte länkat till några intervjuer, det kommer i något inlägg längre fram, om jag bestämmer mig för att publicera resten.

För min del så föredrar jag Marschkes röst framför Jaggers röst alla gånger. Jag gillar ju Stones, men lyssna själva, Kurtis Marschke har en grym röst!

Som sagt, jag kommer absolut fortsätta lyssna på det här bandet, och jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer mer! Antingen med Kurtis Marschke på egen hand, eller med annat band. Tills dess så får jag väl fortsätta klura på vad det är som gör att just den här musiken sätter fart på mitt välbefinnande, min kreativitet, min nyfikenhet och mycket mycket mer.

http://www.savingcountrymusic.com/album-review-deadstring-brothers-cannery-row

http://twangville.com/14713/deadstring-brothers-cannery-row/

http://www.nosurfmusic.com/thenosurfreview/reviews/deadstringbrothers-canneryrow/index.html

http://www.popmatters.com/review/170356-deadstring-brothers-cannery-row/

http://www.rockthebodyelectric.com/2013/04/album-review-deadstring-brothers.html innehåller en del faktafel gällande körtjejerna. Som är den fantastiska Kim Collins på Cannery Row. Kim Collins och hennes man Scott Collins är tillsammans The Smoking Flowers. Även det ett riktigt bra band, jag har hittat till genom dsb!

http://blurtonline.com/review/deadstring-brothers-cannery-row/

http://vinylmag.org/2013/04/10/review-deadstring-brothers-cannery-row/

http://www.examiner.com/article/cd-review-deadstring-brothers-cannery-roy

http://kdhx.org/music/news/charting-the-music-deadstring-brothers-cannery-row

http://www.countrystandardtime.com/d/cdreview.asp?xid=5074

http://www.mxdwn.com/2013/04/14/reviews/deadstring-brothers-cannery-row/

http://www.absolutepunk.net/showthread.php?t=3183611 Inte så positiv!

http://exclaim.ca/Reviews/FolkAndCountry/deadstring_brothers-cannery_row Inte så positiv!

Några som jag gärna länkar till igen är Rootsy Live, de arrangörer som tog hit dsb förra året. Genom dem har jag också hittat mycket, för mig helt ny, musik!

Nu ger jag upp!

Nu lägger jag ner det här med Blogg100 ... Jag har ju redan missat några dagar här och där, men tänkte ändå fortsätta om än lite stappligt. Men det känns bara ansträngt.

Jag ska försöka skriva inlägg ändå, varje dag, bara för att försöka få till lite rutin kring bloggandet igen, men vill inte känna att jag måste.

Jag har ju aldrig haft som något sorts mål att blogga precis varje dag, så varför börja nu?

Heja er som hänger i, dock! Jag önskar det hade fungerat för mig. Kanske nästa år?

Gone girl

Här kommer mitt Blogg100-bidrag för idag ... Trailer till Gone girl. 

http://youtu.be/I1ZbNhSnS9k

Måndag, en vecka sedan

Det här med ett inlägg om dagen ... Ja, ja, det kanske inte är någonting för mig.

Hur som helst så har jag egentligen bara kommit till måndagen av min London vistelse. Måndagen förra veckan alltså ...

Jag stannade inne på hotellet på söndagskvällen för att vara pigg på måndagen, vilket självklart resulterade i att jag inte sov alls särskilt bra. Jag visste ju var biblioteket låg, så det var inga som helst problem att hitta.

När jag sedan kom dit, så var det i stort sett full fart från första stund. Alla jag har träffat på, dels de som arbetat på de olika biblioteken dels låntagare, har varit otroligt trevliga och hjälpsamma. 

Första timmarna under måndagen fick jag nyckelkort, lösenord till dator etc. Jag fick också en snabbgenomgång av bibliotekssystemet.

Sedan hängde jag med olika personer under dagen. Jag var bl a med under ett klassbesök med åttaåringar, där Ivana läste för dem. Sedan drog vi igång ett projekt med att gallra ungdomsböcker, som jag sedan plockade lite med varje dag.

Vad som slog mig som den största skillnaden mot hur vi arbetar här hemma var nog gällande inköpen. I London görs inköpen centralt, och de olika stadsdelsbiblioteken har egentligen ingenting att säga till om själva. De har en pytteliten budget som de själva hanterar, men det är allt. 

Detta resulterar ibland i att en hel del titlar biblioteken får tillsänt sig känns helt fel. Sprillans nya böcker som aldrig lånas ut innan de gallras. Känns som om det finns en hel del förbättringar att göra där. 

En annan skillnad är att det helt klart är mycket svårare att fatta egna beslut ute på biblioteken. Det är en ganska tungrodd organisation och man måste hela tiden ha ok uppifrån om man vill prova något nytt. 

Sedan känns det som om (jag frågade aldrig riktigt om det här men är såpass nyfiken så jag kommer nog mejla om det nu efteråt istället) de förutom mycket lågt inköpsanslag, inte heller har någon direkt budget att röra sig med när det gäller ex lovaktiviteter och annat.

Den här första dagen gick otroligt snabbt, och jag var helt slut av nya intryck när klockan var fem. Jag åkte direkt till hotellet, gick bara ut och hämtade take away. Stannade inne, läste, skrev lite och somnade hyfsat tidigt. En bra måndag!

Lite resa-ensam-panik

Jaha. Då sitter jag på Heathrow igen, på väg hem. Det har varit helt fantastiskt intensiva dagar det här!

Fick lite tidspanik (ni vet, OM det skulle hända ngt på vägen, eller OM det skulle vara ngt galet med biljett eller liknande ...) vilket (såklart, när det handlar om den här tidspessimisten) gjorde att jag nu har gott om tid på Heathrow. Men det gör inget! Sitter med en latte och en mozzarella/pesto chiabatta och läser ... Kunde varit mycket, mycket värre. 

Innan jag åkte från stan hann jag i alla fall med en tur till Camden, för att säga hej då till Camilla alas Mind the book och för att plocka upp mina sprillans nya  Mind the book halsband! Som jag är så glad över!

Det är en helt strålande dag här i London! Bye, bye England, see you soon (-ish) I hope!

Söndag i Regents Park, eller mitt möte med Londons poliskår

På söndagen åkte jag iväg upp till Regents Park. Tanken var att jag skulle åka till St Johns Wood för att kolla vägen från tunnelbanan till biblioteket, men ångrade mig.

Gick runt i parken länge, länge och bara njöt. Det var visserligen lite mulet, men det gjorde ingenting alls. Jag har egentligen aldrig promenerat i den här parken tidigare. Åkt förbi, absolut, men inte strosat runt. Jag gick upp till Primrose Hill, och är det fint väder på lördag så ska jag dit igen.

Hela tiden under min promenad så fotade jag. Många foton blev det. När jag sedan lämnade parken för att leta mig inåt St Johns Wood, så gick jag utanför det höga järnstaketet som omger parken. Det blommar så mycket i London redan! För att få riktigt fina bilder, så liksom hängde jag in lite genom staketet. Jag klättrade absolut inte. Jag mer lutade mig lite. 

Vips så kommer det en polisbil med tre mycket allvarliga poliser i, framkörandes och stannar mig. De är trevliga hela tiden men precis gravallvarliga. De ber att få titta igenom mina foton på mobilen.

Först skrattade jag, det kändes ju helt absurt, men jag fick ju såklart visa mina bilder ... Det var ju en del, så det tog en stund. 

De uttryckte det inte egentligen, men jag var nära moskén, så jag förmodar det var anledningen till varför de stoppade mig.

När de skulle åka, frågade jag om skulle kunna få ta en bild, så folk skulle tro mig när jag berättade om det här, och det fick jag. Jag trodde absolut de skulle säga nej, men det gick bra, jag fick till och med ett leende.

Sedan hade jag tur och hittade till biblioteket på direkten. Efter min tripp till St Johns Wood åkte jag in till stan en stund, och vips så hade hela dagen gått!

Det var söndagen det.

Camden!

På lördagen kom jag upp och iväg hyfsat tidigt. Åkte direkt upp till Camden. Det var lite skönt att jag kom ner på stan redan på fredagen, annars hade jag nog känt att jag ville göra det också på Lördagsförmiddagen.

Gick faktiskt direkt på Camilla Malmer (Mind the book)! Så kul att ses, och så kul att ses i Camden ...köpte mig ett fint halsband och gjorde en liten specialbeställning! 

Man kan  ju gå omkring där uppe i stort sett hur länge som helst, och jag har ingen aning om hur länge jag var kvar.

Hur som helst så hamnade jag helt fel när jag skulle tillbaka. Det var stängda tunnelbanestationer som stälde till det för mig, sedan hamnade jag fel ytterligare en gång, innan det blev rätt ... Fast då blev det väldigt bra i alla fall, för då bestämde jag mig för att åka vidare upp till Seven Sisters och hitta gatan som jag bott på.

Sagt och gjort. Det var en mycket märklig känsla att gå på de där gatorna igen. Jag kände verkligen igen mig på en gång, och gick rätt på huset. Kul att ha gjort det.

Sedan var jag in till stan en sväng på kvällen, men hemma ganska tidigt. Det tar på krafterna att strosa runt i London hela dagarna.

Hade tänkt klämma in söndagen i samma inlägg för att komma ifatt mig, men ögonen håller på att ramla ihop på mig så det får vänta tills imorgon!

Om man skulle börja från början

Idag har jag varit på St Johns Wood library och jobbskuggat för första gången! Jag är helt slut ... Så många nya intryck! Alla var mycket snälla och vänliga och det var väldigt mycket att göra, men mer om det senare. Jag tänkte försöka börja från början, med i fredags, när jag kom.

Flyget gick hur bra som helst, läste lite och sov lite. Perfekt. Väskan kom som den skulle och det är superlätt att hitta Heathrowexpressen. Det första som slog mig när jag satt på tåget var lukten ... Det är en mycket speciell lukt, den på tåg och tunnelbanan i London. Den kändes så otroligt välbekant trots att det var så längesedan sist. Det går på ett litet kick in till London, och till min stora lycka tog det ca tre minuter till hotellet. Bara raka spåret. Rummet är pyttelitet, så jag sitter i sängen hela tiden jag är på rummet, men annars helt ok. Wifi som funkar nästan hela tiden!

När jag kom i fredags så checkade jag in, duschade och traskade iväg in till stan. Jag hade bestämt att jag skulle göra så. Gå hela Bayswater Road, Oxford street, ner Regent street till Piccadilly, fortsätta mot Leicester square och Covent garden. Så det gjorde jag. det tar ju en stund men hjälp vad jag njöt! Helt fantastiskt att strosa på de där gatorna igen! Gick bland annat till Waterstones, där jag också åt på femte våningen. Köpte Peter Mays senaste 'Entry island'. Jag stannade på stan en stund, gick faktist t o m och lyssnade på tre band på undervåningen på en pub som jag inte kommer ihåg namnet på. Det är inte så lätt som man kan tro att hitta livemusik i London! Såklart om man åker upp till Camden exempelvis, så är det ju lättare, men inte mitt inne i stan. Jag var ju bara ute efter ngt väldigt enkelt, inga stora spelningar på något sätt.

Jag promenerade inte hela vägen tillbaka utan tog tunnelbanan tillbaka till Paddington. Jag var rätt  trött när jag var tillbaka. Lång men rolig dag! Klockan var inte särskilt mycket när jag låg i sängen, men min plan var ju att komma iväg hyfsat tidigt, utan att för den sakens skull behöva sätta klockan vråltidigt, till Camden på lördagen! Vilket jag också gjorde. Lördagen får bli nästa inlägg ...

Waterstones!

Sitter på Waterstones för andra gången på tre dagar ... Det lär nog bli fler under veckan som kommer. Man kan verkligen gå här inne precis hur länge som helst, och bara njuta.

Har för övrigt haft en fin dag idag också. Jag ska försöka skriva inlägg senare ikväll, med någon sorts kronologisk ordning. Missade inlägg igår. Har missat några Blogg100-inlägg nu, men tänker att jag kompenserar med dubbla inlägg då och då.

Nu är klockan kvart i fem och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Tillbaka till hotellet, äta något, läsa, blogga och ta det lugnt. Förbereda mig inför morgondagen. Eller hitta på något annat? Enda nackdelen med att vara helt lös och ledig är att det är så himla dyrt. Det känns som om det kostar pengar bara att vända sig om. 

Bilden är vald med tanke på min sammandrabbning med Londonpolisen tidigare idag. Mer om det i nästa inlägg.

Då var det dags på riktigt.

Nu sitter jag äntligen på flygplatsen, på väg till London ... Nio dagar, känns som en ocean av tid. Jag hoppas verkligen att det kommer att kännas likadant när jag är på plats.

Jag kommer alltså att jobbskugga (typ praktisera, gå bredvid och lära mig hur de gör, jämföra med mitt eget arbete) på St Johns Wood library, i London. Jag ska vara där kl 10:00 måndag fm, så jag har eftermiddagen idag samt hela helgen för mig själv.

Jag ska vara på biblioteket mån-fre och åker hem igen nästa söndag.

Jag har inga egentliga planer för i eftermiddag/kväll. Tar nog bara på mig bekväma skor, stoppar en vattenflaska och mobilen i väskan och ger mig iväg ut på gatorna. Det är verkligen det jag ser mest fram emot. Att traska gata upp och gata ner. Gå på alla gator som det var så längesedan jag gick på.

Gå förbi restaurangen där jag jobbade, åka ut till Seven sisters och gå förbi huset där jag bodde.

Jag blev otroligt inspirerad av en artikel av Amanda Svensson som en fd kollega skickade till mig. Jag har inte ngn länk men ska försöka leta upp det. Så fint skrivet om att gå på gator man minns i London, bland annat.

Fortsättning följer ...

Då var det snart dags

Spotify!

http://open.spotify.com/track/2jZYE1i8XNcUyNlMW4Im8e

Varför, varför, varför blir det bara en tråkig URL när man delar en spotifylänk via Blogger? När det blir snyggt med miniatyrbild och allt när man ex delar till fb??? Och varför kan man inte öppna länkar via Instagram?

Se där, två saker jag är för oteknisk för att begripa ...