Den drunknade

Titel; Den drunknade

Författare;Therese Bohman

Förlag; Norstedts

Till en början så blev jag helt tagen av Den drunknade. Språket trollband mig. Framförallt beskrivningar av barndomsminnen, lukter, smaker, känslor och händelser. På ett ställe precis i början höll jag nästan andan när jag läste eftersom igenkänningsfaktorn var så hög. Det var då Marina beskrev känslan av instängdhet och damm i lägenheten i Stockholm. Inte vantrivsel, mer en känsla av att det är svårt att ta riktigt djupa andetag.

Handlingen är den att Marina, som lite halvhjärtat pluggar konstvetenskap och egentligen ska färdigställa en uppsats men inte riktigt orkar hela vägen, ska besöka sin syster Stella och hennes sambo Gabriel. Systrarna (älskar att läsa om systrar!) står varandra inte särskilt nära. Stella har alltid tett sig lite ouppnåelig. Intelligent, stark, målmedveten och vacker. Svår att tävla mot. Om man nu nödvändigtvis måste tävla mot eller för den delen jämföra sig med sin syster.

Det är första gången som Marina träffar Gabriel och hon känner sig märkligt dragen till honom. Som om hon egentligen inte har något val, att hon inte har någonting att säga till om själv. Systrarna försöker lite trevande att tala med varandra, vissa dagar går det inte alls, men vid några tillfällen känner Marina det som om de håller på att bryta ett gammalt och invant mönster, som om de verkligen har någonting att säga varandra. Vid dessa tillfällen verkar det som om Stella vill dela med sig av någonting till Marina, någonting om Gabriel, men hon kommer aldrig till skott.

I början av boken sitter Marina på tåget på väg till Stella och Gabriel, och i slutet av boken sitter hon åter på tåget med samma destination, det är bara det att nu är det bara Gabriel kvar, Stella är död, drunknad.

Det tappar lite på slutet tycker jag, det känns som om berättelsen inte är helt färdig, men slutar ändå? Det känns helt enkelt lite snopet. Som om, men hallå, sedan då? Var det här allt? Lite kom jag att jämföra Marinas oförmåga att färdigställa sin mycket lovande uppsats, med slutet på boken. Börjar bra, men sedan orkar man inte riktigt ända fram. Ska dock bli spännande att läsa Therese Bohmans nästa bok.