Ghost wall av Sarah Moss

Ja, hjälp vad ska jag skriva om Ghost wall, denna på många vis fantastiska bok? Den är oerhört fängslande och oerhört obehaglig. Vissa passager var nästan fysiskt påfrestande att läsa, och samtidigt är det helt omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag läste den inte i en sittning dock, även om den inte är särskilt lång med sina 152 sidor, helt enkelt för att det var för jobbigt.

Jag tror på riktigt att Silvies (som är vår berättare och huvudperson) pappa är en av de otrevligaste personerna jag läst om. En sådan ynklig och liten människa. En människa med sadistiska och psykopatiska drag, helt klart. En man med ett enormt mindervärdeskomplex gentemot den akademiska världen, som han samtidigt föraktar. En man som misshandlar både fysiskt och psykisk och som genom att mata sitt intresse för järnåldern och dess människor och levnadssätt har hittat ett sätt att rättfärdiga sitt eget agerande.

Boken utspelar sig i Northumberlands skogar några extremt varma sommardagar. Silvie och hennes föräldrar tillbringar dessa dagar tillsammans med en universitetslärare och några av hans arkeologistudenter i en konstruerad järnåldersby. Det är meningen att de ska leva som människor gjorde på järnåldern och klara sig av det naturen ger.

Det kan väl gå an om man är där som student och gör det till en rolig grej, men det är inte så roligt för Sylvie och hennes mamma som är där tillsammans med en maktgalen psykopat, som tar det här projektet på fullt allvar. Han förnedrar, misshandlar och styr sin familj med järnhand.

Som jag nämnde ovan så tar Bill, Sylvies pappa, historien som alibi för sitt eget gräsliga beteende. Det här är ju hans stora ögonblick i livet, ett tillfälle att få leva ut sina drömmar och kunna gå all in i sitt kontrollbehov över sin familj och sin omgivning. Det är svårt att sätta emot när han (i a f till viss del, de delar han väljer ut själv kan man väl säga) kan sin historia. Hans okunskap, eller brist på förmåga att se till helheten och den stora bilden kommer fram vid ett flertal tillfällen. Bl a när han desperat försöker hitta det "genuint brittiska".

Språket är fantastiskt och jag ska absolut läsa mer av Sarah Moss. Den mörka, täta stämningen i skogen speglar sig och går hand i hand med stämningen och händelserna i lägret. Snaran dras åt och som läsare förstår man tidigt att det handlingen oundvikligen kommer att leda fram till en storm. Frågan är hur stor katastrofen kommer att bli och vem som kommer att gå hel ur den.

Kvinnan i hytt 10

Jag har haft Kvinnan i hytt 10 av Ruth Ware liggandes hemma väldigt länge. Den har fått maka på sig gång efter annan till förmån för annan läsning. Nu fick jag i slutet av 2018 äntligen läst den, och den höll måttet får jag nog säga.

Jag hade inte jättehöga förväntningar, men hoppades på en bättre än genomsnittet spänningsroman, och det tycker jag är precis vad jag fick. Efter Gone girl så blir man ju inte längre särskilt överaskad av de där totala vändningarna längre, som fortfarande funkade i exempelvis Kvinnan på tåget. Nu förväntar man ju sig mer eller mindre att någon form av oväntad twist eller helomvändning kommer att ske, så jag kanske förväntade mig något kraftfullare i den vägen när det gäller Kvinnan i hytt 10, jag vet inte. Eller rättare sagt, vi har vant oss lite när det gäller opålitliga berättare, så man är lite på sin vakt när man läser vilket utnyttjas skickligt av Ruth Ware här.

Journalisten Lo Blacklock får en fantastisk jobbmöjlighet som hon känner att hon bara inte får lov att missa. Hur hon sköter det här uppdraget kan avgöra hennes framtida karriär. Uppdraget består i att resa med ett lyxkryssning och skriva om upplevelsen. Det är ingen stor båt, endast 10 hytter, men otroligt luxuös på alla håll och kanter.

Till saken hör att Lo har en sjukdomshistoria och äter ångestdämpande medicin, samt att hon dagen innan var med om ett inbrott i sin lägenhet, när hon själv befann sig i lägenheten.

Problemen börjar redan när hon kliver ombord. Dels är hon omtöcknad av sömnbrist pga oro efter inbrottet och känner att hon inte är riktigt med och därför inte gör något vidare första intryck och dels för den händelse som boken sedan kretsar kring.

Lo har glömt sin mascara och knackar på i hytt 10 och får då låna en av kvinnan som befinner sig i hytten. Senare under natten vaknar Lo av ett skrik och av ljudet av någon/något som slängs överbord. När hon tittar ut ser hon blod på balkongräcket till hytt nummer 10, och det är här hennes problem börjar på riktigt. När hon tillkallar personalen så märker hon ganska snabbt att hon inte blir tagen på allvar. Ingen kvinna ska nämligen ha befunnit sig i hytt nummer 10, den står tom. Det hela blir inte bättre av av att när Lo lotsas igenom fartyget och får träffa all personal ombord så inser hon att kvinnan hon sett inte är någon av personerna som finns ombord, och det är heller inte någon som saknas ...

Lo är säker på sin sak och försöker i det längsta få någon över på sin sida, någon som verkligen tror på vad hon sett och hört.

Det här blir ju pga var handlingen är förlagd en slutna rummet-deckare på sitt eget vis. Det hela är riktigt smart uttänkt och vissa delar av handlingen kunde i alla fall inte jag lista ut i förväg, vilket ju alltid är uppfriskande! Stämningen blir minst sagt klaustrofobisk under vissa passager, riktigt otäckt, och jag kommer förmodligen tänka tillbaka på boken nästa gång jag åker färja ...

Set ska bli spännande att följa Ruth Wares författarskap. Jag gillade Kvinnan i hyytt 10 snäppet bättre än I en mörk, mörk skog som hon debuterade med. Det kanske bara blir bättre och bättre?!? Låt oss hoppas!

En liten plats av Jamaica Kincaid

Jag har länge velat läsa någonting av Jamaica Kincaid, och nu för ett tag sedan så fick jag äntligen läst En liten plats. Det var väl egentligen inte den jag tänkt börja med, men nu blev det så. Planen var att börja med Min mors självbiografi som jag är väldigt nyfiken på.

 I En liten plats möter vi en verkligt rasande författare känns det som. Hon är oerhört skarp i sin kritik dels gentemot de gamla kolonialmakterna, men också turismen som kommit som en följd till denna. Jag fick orimligt dåligt samvete, även om jag aldrig åkt på några långresor och turistat på det vis som beskrivs i boken. Jag fick dåligt samvete för precis allting. Texten visste var den tog, så att säga. Fast ändå inte så det avskräcker från att fortsätta läsa Kincaid, tvärtom. Det är med en fantastiskt skarp blick och lika skarp penna hon beskriver det hon möter när hon för första gången på över 20 år besöker den lilla ön Antigua, där hon är född och uppvuxen.

Hon skickades till Amerika av sin mor när hon var i övre tonåren, och meningen var att hon skulle jobba och skicka hem pengar till familjen. På något sätt skar det sig med familjen, men jag har inte läst in mig alls på vad det var som hände och varför det dröjde så lång tid innan Jamaica Kincaid återvände till den plats där hon föddes.

En liten plats gavs ut första gången 1988, men känns helt rätt i tiden när man läser den idag. Det finns hur mycket som helst att diskutera i denna pärla till essä, och jag förstår precis varför den är så populär som kurslitteratur på universitet runtom i världen.

Mörkret av Ragnar Jónasson

Mörkret är första boken om Kommissarie Hulda Hermansdóttir, och den utspelar sig på Island. Nästkommande böcker i serien kommer att utspelas tidigare i Huldas liv. I Mörkret är hon precis på väg att gå i pension och känner sig minst sagt lite skeptisk till detta beslut. Inte för att hon har något val. Det är nya tider på stationen och hennes plats ska ersättas av någon yngre förmåga.

Det finns något återhållsamt, både i Hulda som person och i berättandet i stort. Det fängslar men det är inte så att jag faller pladask. Ragnar Jónasson försöker inte förföra eller flirta med sina läsare, eller komma med några trix för att trollbinda. Han lyckas med det bra ändå, jag ser fram emot att läsa mer om Hulda och jag blev efter de små smakbitarna man fick sig till dels gällande hennes tidigare liv i Mörkret, mycket nyfiken på att få reda på vad exakt som har format Hulda till den person hon är nu såhär strax innan sin pension.

Miljöerna är karga och för mig mycket lockande! Jag har alltid velat åka till Island och att läsa Mörkret gjorde mig inte precis mindre sugen.

Uppstarten till boken är den att innan Hulda mer eller mindre tvingas att gå i pension tidigare än vad hon planerat så får hon möjlighet att åta sig ett sista fall, som hon väljer själv. Från hennes chefs sida så var det mer eller mindre ett sätt att hålla Hulda på gott humör och han funderade nog inte mer på saken när Hulda väl lämnat hans rum. Men, för Hulda har det här sista fallet stor betydelse. Det kommer bli det sista hon gör som polis och hon väljer med omsorg och vet precis vad hon är ute efter.

Hulda vill granska ett gammalt ouppklarat fall om en död ung kvinna från Ryssland. Den gamla utredningen lämnar en hel del övrigt att önska och har rubricerat händelsen som självmord, vilket Hulda snabbt inser är helt fel. Genast märker hon också att det är mycket svårt, på gränsen till omöjligt, att få tillgång till information om fallet. Hulda blir motarbetad från alla håll och tar det ena självrådiga beslutet efter det andra, vilket i slutändan sätter henne själv i fara.

Slutet är oväntat och modigt och fick mig att ropa till högt hemma i soffan, samt att läsa om sista kapitlet omedelbart.

Bibliotekskatten listar 2018

Här kommer, sent men ändå, min lista! Den är ganska kort, men jag fick korta av för att få iväg den över huvudtaget ... 

Årets klassiker: Jag vet inte om Britt-Mari lättar sitt hjärta av Astrid Lindgren räknas som klassiker men jag skriver den i alla fall. Sedan kan jag ju alltid säkra upp med Den svarta fläcken av Harry Kullman som ju definitivt räknas som en klassiker, och dessutom omnämns i många sammanhang som den första svenska ungdomsboken, även om jag inte riktigt vet om jag håller med om det.

Årets kvinnokamp: Här måste jag nog skiva Sara Danius och akademien. Kanske lite väl uppenbart, men ändå. Självklart menar jag med detta inte att det enbart varit Sara Danius kamp, men hon får stå som frontfigur och symbolisera hela den där obehagligt osmakliga röran.

Årets historiska: Det får bli Mischling av Affinity Konar om den kan räknas som historisk, men det tycker jag den får göra. En bok som stannade kvar länge hos mig.

Årets obehagligaste: Vaggvisa av Leïla Slimani. Fruktansvärt obehaglig.

Årets dystopi: Som så många andra så skriver jag Slutet av Mats Strandberg här. Så bra.
Årets grafiska: Jag läser inte alls många grafiska romaner, men just 2018 så läste jag i alla fall en; Närmare kommer vi inte av Anneli Furmark, som jag tyckte mycket om.

Årets nya bekantskap: Flera stycken faktiskt men jag väljer Crimson lake av Candice Fox.

Årets tegelsten: Det straff hon förtjänar av Elizabeth George. Ingen superduper tegelsten kanske, men den var på 677 sidor så den får väl räknas.

Årets ögonöppnare: Nuckan av Malin Lindroth, kanske? Intressant att få läsa den här högst personliga beskrivningen av av leva ofrivilligt ensam.

Årets återseende: Lina Bengsdotters Fransesca, uppföljaren till Annabell som kom förra året var ett efterlängtat återseende som definitivt höll måttet.

Årets kulturella höjdpunkt: Jag får nog skriva som Linda på Kulturkollo här; Monk's house i Lewes. Jag vill absolut åka tillbaka för att få se den här fantastiska trädgård under fler årstider.

Årets möte: Alla fantastiska möten med fantastiska personer ur #boblmaf under bl a resor till Malören, Brighton och Varberg förstås! Och inte minst under bokmässan. Om man ska nämna ett mer "kändisbetonat" möte så får det bli bokcirkeln via länk med Maggie O'Farrell under bokmässan när vi cirklade om hennes fina Jag är, jag är, jag är: Ett hjärtslag från döden.

Årets kan-inte-släppa-den: Träskkungens dotter av Karen Dionne. Jag vet egentligen inte varför, men den har stannat kvar hos mig och jag tänker på den ofta. Bland annat så gjorde den mig riktigt nyfiken på hur Kaveldun smakar ... Jag måste verkligen försöka få äta den här växten vid något tillfälle.

Årets lyckopiller: Resorna till Malören och Brighton

Årets debut: Felsteg av Maria Adolfsson. Längtar efter tvåan.

Årets skandal: Svenska akademien ...

Årets pristagare: Lisa Bjärbo med Astrid Lindgren-priset

Årets serie: Här väljer jag Lisa Gardners serie som börjar med A perfect husband. Jag köpte och läste Rigth behind you under Brightonresan, och insåg att det var del nummer sju i en av Gardners serier. Jag klickade raskt hem första delen i den serien, A perfect husband, samt första delen i en annan av hennes serier; Alone. Hon är oerhört produktiv och här finns massor med bra spänning att utforska!

Årets TV-serie: The Americans på Netflix och Escape at Dannemora på HBO. Och herregud, Dark places och The Handmades tale ... 

Årets låt: Svårt, men det får bli Sound of the South med Whiskey wolves the west tätt följd av Your water med Parker Millsap

Mitt år på Goodreads

Ok, 102 böcker blev det tillslut. Fast egentligen så känns det som om det borde ha varit 95 eller så kanske p ga att några av böckerna är riktiga tunnisar som jag läst för jobbets räkning ... Men men, allt räknas, va? Här kan man kolla mer på hur mitt läsår såg ut.

Liten summering

Det blev kanske inte ett superår i antal böcker, men jag ”klarade” min läsutmaning på Goodreads på 100 böcker. Egentligen är jag lite skeptisk till att sätta upp de här målen, men samtidigt så är det ett perfekt sätt att hållla koll på vad man läst. Det går ju bra ändå förstås, utan att registrera en utmaning, att bara skriva in de titlar man läser. Men, nu körde jag samma för 2019 ... Jaja, vi får väl se hur det blir med det.

För övrigt har väl mitt bokår varit fint tycker jag, med läshelg i Varberg, Brightonresa, Kalix & Malören samt bokmässan som höjdpunkter. Plus alla fina träffar med bästa bokcirkeln Bokbubblarna förstås.

Vi har också haft några fina evenemang på jobbet. Författarfrukost med Tove Folkesson, Litteraturafton med Fatima Bremmer som några exempel. Jag var också iväg på en resa till Hamburg med en hel drös trevliga ungdomsbibliotekarier samt lika trevliga personer från Kultur i Väst. Vi arrangerade även en finfin dag om ungdomslitteratur på Litteraturhuset i Göteborg. Många trevliga saker har hänt!

Däremot så har det varit ett kasst musikår. Väldigt få spelningar och konserter.  Jag vet inte riktigt varför, det har bara blivit så. Datum som har krockat med annat har varit ett av problemen.

Jag har inga nyårslöften för det kommande året, men jag hoppas på att kunna blogga mer och att få lite bättre styrsel på min läsning. Nu blir det mycket nytt för att de nya titlarna inte ska glömmas bort, vilket gör att hyllvärmarna här hemma blir fler och fler. 

Kanske kommer det ett litet inlägg längre fram om mina bästa böcker från 2018.

Vem vet vad 2019 blir för ett år?!? Inte jag i alla fall. Låt oss hoppas på det bästa i både stort och smått. Snart är det i alla fall dags för den tredje bokbloggarresan till Hotell Gästis i Varberg med allt vad det innebär och jag ser grymt mycket fram emot detta. Det räcker ganska långt bara det.