På andra sidan reglerna

Så härligt med en ny Emma Granholm! Jag har gillat allt hon skrivit tidigare, och jag har nästan alltid med någon Granholm när jag i olika sammanhang bokpratar för ungdomar/om ungdomsböcker. Så, förväntningarna på På andra sidan reglerna var minst sagt höga!

Jag blev inte besviken. Tvärtom. Framförallt första delen av boken var riktigt, riktigt bra. Ganska svart om hur jävligt det kan vara att vara 16 år när något av någon anledning har gått fel vid något tillfälle. Hur fruktansvärt svårt det är att ta sig tillbaka till en normal tillvaro, även om man själv inte har gjort fel från början, utan "bara" är offer för olika omständigheter. Hur skört det är att gå på gymnasiet. Hur viktigt det kan verka med sammanhang och hur svårt det är att handla utanför det invanda och utanför de oskrivna regler som finns precis överallt i vårt samhälle. Kanske främst på just gymnasieskolorna.

Emma Granholm skriver glasklart om det där svåra att någon eller några personer alltid styr klassen. De väljer och vrakar, de bestämmer vilka som är rätt och vilka som är fel och nåde den som knystar något annat. Maktbalanser och vad de egentligen beror på. Sedan får hon in så fint om hur det faktiskt kan vara om man bara vågar ta det där första steget. Det finns alltid andra som håller med, men som kanske inte själva vågat säga något. Det kan göra ont och det kan ta en stund, men tillslut så blir det (oftast i alla fall) bättre, eller t o m mycket bättre. Inte alltid såklart. I just den här boken så händer det i o m att det kommer en ny kille i klassen, som ser allting lite annorlunda just för att han inte varit med från början. Smart val att skriva ur det perspektivet! Självklart finns det ungdomar som bara väntar på att den jävliga gymnasietiden ska ta slut så man kan komma ifrån alla de där reglerna och ramarna. Likväl som det finns de som blommar upp efter högstadiet när de hittar sitt sammanhang när gymnasietiden börjar.

Om jag har några invändningar så är det i så fall att vissa delar får ett lite väl enkelt slut. Att från att ha varit nattsvart så går det ändå ganska snabbt att vända det där mörka till något ljust och härligt.

Jag ska försöka få min egen 16-åring hemma att läsa för att höra vad hon tycker. Först kände jag att nej, temat är lite väl destruktivt, ska jag verkligen sätta det i händerna på henne? Men sedan så kände jag att, ja varför skulle jag inte göra det? Det är hon och inte jag som lever i den där verkligheten. Jag hoppas innerligt att ingen i T:s närhet ska behöva gå igenom någonting som liknar en del av det som händer i Granholms bok, men om man läser om det kanske man kan vara där och stötta om det behövs, och hjälpa till så gott det går att vända på det där mörka. Eller åtminstone hojta till om att det behövs hjälp och eventuellt ta hjälp av vuxenvärlden runtomkring för att kunna hjälpa den som är i behov av stöd.