Jag läste Orkidépojken i somras, strax efter årets Crimetime Gotland där Helena också medverkade, och jag har tipsat om boken på bibblan. Först var jag lite fundersam på hur ungdomar/unga skulle ta emot boken i om att den är full av (helt fantastiska!) referenser som de kanske är för unga för att förstå. Men, nu har jag pratat med i alla fall 2 yngre personer som läst och de tycker inte det har någon betydelse. Man förstår att det refereras till musik, tv och film som man kanske inte är bekant med men det är inget som stör läsupplevelsen. Tvärtom kan det leda till att man hittar till böcker, låtar etc som man inte skulle ha hittat till annars, vilket ju är helt fantastiskt när man tänker på det!
Det har skrivits lite om vilken ålder boken riktar sig till, och det är ju inte helt ovanligt att det blir diskussioner om en del titlar just om detta, och det ÄR svårt. Tycker i alla fall jag. Helst skulle man ju vilja vara lite härlig och tycka att det inte behövs så himla många indelningar och fack. En roman är en roman och författaren kanske inte har haft någon viss ålder i tankarna när hen skrev. Samtidigt så är det självklart att man behöver någon sorts indelning och ordning i bokhandeln och på biblioteken. Det här kan bli ett eget inlägg känner jag!
Hur som helst, Orkidépojken: Boken utspelar sig i Tyresö och huvudpersonerna är Hanna och Zeb. De längtar bort och de längtar efter att livet äntligen ska börja. Att det ska hända något. De känner att de vill något mycket mer än det lilla livet i Tyresö. Året är 2011 och Hanna och Zeb har sommarjobb på kyrkogården med att rensa ogräs. Efter sommaren är det tänkt att de ska åka till London.
De festar på klubbar inne i stan, tittar på gamla Twin Peaks-avsnitt och de läser Orkidépojkens blogg. En blogg som de inte vet så mycket om, mer än att den lockar dem på ett helt oemotståndligt sätt. Under den där sommaren sker sedan ett försvinnande i Tyresö. Lina Palmgren försvinner. Lina Palmgren som är lite som en önskedröm. Hon är snäll, omtänksam och snygg samtidigt som hon bär på ett mörker och en stor sorg.
Man kan läsa Orkidépojken just så. Som en tät berättelse om ett försvinnande rätt upp och ner, och det fungerar alldeles utmärkt. Sedan kan man läsa den som en stämningsfylld roman med en hel del populärkulturella referenser, vilket ger berättelsen många fler bottnar. Man kan också läsa den som en roman med vissa eventuella övernaturliga inslag. Hur man än väljer att läsa så landar, i alla fall jag, i att det är en skickligt uppbyggd suggestiv berättelse som värnar och tycker mycket om sina karaktärer. Utan att på något sätt försköna någon av dem. Författarens kärlek till sina karaktärer och till de verk, låtar, filmer osv hon refererar till lyser på ett mycket sympatiskt sätt igenom och går som en röd tråd boken igenom.
Orkidépojekn är Helena Dahlgrens romandebut. Hon har tidigare gett ut några noveller samt 100 hemskaste som kom förra året och som jag har läst från pärm till pärm för att sedan återkomma till vid flera tillfällen. Jag har alltid gillat Helenas blogginlägg och 100 hemskaste blev en storfavorit. Jag blev mycket nöjd och lättad när det var så lätt att gilla Orkidépojken! Nu ser jag fram emot nästa projekt samtidigt som jag hoppas att det kommer massor av fler inlägg på Dark Places-bloggen!
