Bara för att ...

... Ja, bara för att det är dåligt med inlägg just nu betyder det inte att jag inte läser. Det blir faktiskt en del läst. Men, i tider med konfirmation, baler, födelsedagar, gymnastikuppvisningar, studentmottagning mm mm, så blir det bloggen som får maka på sig lite.

Snart blir det andra tider. Allt går i vågor. Jag kan i alla fall bjuda på en bild av en Bibliotekskattentygkasse (Långt ord. Bindestreck eller inte?!?) som jag gjorde under ett pyssel vi hade på jobbet!

Jag går igenom gamla opublicerade inlägg, och hittade bl a det här: Jag vill ju bara se snygg ut i mössa ...

... Eller, mitt något ambivalenta förhållande till mössor och andra huvudbonader. Det har ju absolut ingenting alls med böcker att göra, men ibland får man sväva iväg lite, va?

Jag har alltid gillat att ha mössa på mig. Eller hatt för den delen, i olika perioder. 

Som när jag alltid var klädd i hatt, antingen en liksom mösshatt inköpt på Indiska här hemma, eller en riktig favorit från Harrods. Den från Harrods skulle jag nog aldrig köpt själv, men en vän inhandlade och sedan var den för liten för henne.

Till hattarna hade jag svart duffel, avklippta jeansshorts, mönstrade strumpbyxor (alltid inhandlade i London, fanns sällan eller aldrig att få tag på här hemma vid denna tidpunkt ...) samt oerhört älskade Dr Martens.

Sedan har jag alltid varit svag för olika former av bandanas. Både sådana man knyter själv och färdigsydda. Fina breda hårband, solhattar och vanliga toppluvor. You name it.

Varje höst börjar min jakt på den perfekta mössan och jag förlorar alltid den den där striden ... Jag hittar aldrig något som känns riktigt bra. Det här hindrar inte att jag har mössa på mig, dock. Jag hatar verkligen att frysa om huvudet och trycker på mig en mössa så snart det börjar bli lite kyligt på mornarna.

Det här var ett problem när jag var barn. Det var ju inte så himla häftigt att ha mössa på sig, och de flesta ungar försökte ju komma undan. Tog av sig dem och lade i skolväskan när man var utom synhåll etc. Sedan fanns det ju de som hade mammor och pappor som sa att de måste ha mössa på sig. Jag kommer ihåg att jag önskade verkligen att mamma skulle säga att jag måste ha mössa på mig. Men icke. Min mamma hatade, och hatar fortfarande, att ha någonting på huvudet, och ville absolut inte tvinga på mig mössa. Själv känner hon sig instängd i mössa och får nästan lite panikkänsla. Hon tänkte som så att fryser ungen så tar hon självklart på sig en mössa. Hon är ju inte dum. Men jag tänker inte tvinga henne.

Till slut bad jag mamma att säga att jag var tvungen att ha på mig mössa. Då blev det liksom legitimt att bära en. Jag tror jag var 9-10 år eller så.

Nu har jag börjat sy och virka mössor ... De blir verkligen inte särskilt fina, men nu när jag börjat kan jag inte sluta. Vem vet, en vacker dag kanske jag kommer på det perfekta mönstret, det där som är perfekt på just mitt huvud.

Fram tills dess så fortsätter jag väl leta runt i affärerna varje höst och vinter.

Angelologi

Detta inlägg har publicerats tidigare på Annettes Bokblogg

Jag hade nog lite väl höga förväntningar på den här första delen i Angelologi. Gör för änglar vad Meyer gjort för vampyrer, var bara ett av de påståendena om romanen jag läste innan jag läste den själv. Samt att det här skulle bli en ny Da Vinci-koden.

Jag tror inte detta blir någon ny Da Vinci-kod. I alla fall inte för mig. Nu tyckte jag ju inte jättemycket om Da Vincikoden heller när den hade fått smälta lite, och det var den enda (än så länge i alla fall) av Dan Brown som jag tyckt om alls. I cirkelns mitt, Änglar och demoner och Gåtornas palats, som jag också läst var böcker som var trevliga för stunden, men de bleknade snabbt när jag var klar med dem.

Sedan vet jag inte om det blir lika stort med änglar som med vampyrer? Kanske…För mig så kändes det lite sisådär med de bibliska referenserna. Jag har lite svårt att ta exempelvis skapelseberättelsen på allvar, och den och många andra bibliska berättelser ligger till grund för Angelologi.

Bortser man från detta, vilket det var lite svårt för mig att göra, så är det en fängslande berättelse, absolut. Jag kommer säkert att de läsa de andra delarna när de kommer.

Huvudpersonen är Evangeline, som har bott på ett kloster utanför New York sedan hon var 14 år. Mamman är död, pappan träffar hon så gott som aldrig, han är bosatt i Paris, där Evangeline också bodde så länge mamman levde. Mormodern, som kommer att spela en viktig roll i boken, är bosatt i New York, men inte heller henne träffar Evangeline. 

Klostret tillhör en orden som ständigt ber. Två nunnor ber på ett särkilt ställe i klostret enligt ett strikt schema. Platsen är aldrig tom, nunnorna avlöser hela tiden varandra.

En dag blir Evangeline, som jobbar i biblioteket på klostret, kontaktad av en man, Verlaine, som är intresserad av brevväxlingen mellan en av klostrets nu döda abbedissor och Abigail Rockefeller. Vid sidan av sin egen forskning gällande Abigail Rockefeller arbetar Verlaine också åt en äldre man med att samla information. Även denna man är intresserad av brevväxlingen mellan de båda kvinnorna.

När Evangeline börjar undersöka saken närmare upptäcker hon att det pågår ett krig mellan Angelologer (forskare) och ättlingar till de fallna änglar som enligt sägnen blev fängslade djupt ner i berget då de svikit guds förtroende och beblandat sig med människorna.

Dessa ättlingar är helt okänsliga, maktgalna och hänsynslösa varelser som lever mitt ibland oss över hela världen, och har gjort så i alla år. De är på jakt efter ett föremål de tror kommer att hjälpa dem att bli av med sjukdomar släktet börjar dra på sig. 

Evangelines föräldrar, upptäcker hon, var engagerade i motståndsrörelsen mot dessa varelser och det var också hennes mormor.

Här har jag en liten invändning till. Från att ha varit helt ovetandes om detta heliga krig som pågått i många hundra år, inte vetat mycket om världen utanför klostrets väggar alls, inte varit i kontakt med sin familj på väldigt länge, så rättar Evangeline in sig i ledet lite väl snabbt tycker jag. Det tar inte många sidor innan hon är en fullärd angelolog.

Annars tycker jag att boken är välskriven och har ett språk som driver framåt hela tiden. Den är hyfsat snabbläst, även om det är en hel del namn att hålla reda på. Och som sagt, många bibliska referenser till både händelser och namn. Bortser man från det, eller accepterar kanske är ett bättre ord, så är det en spännande berättelse.

Ska bli intressant nu att se om Angelologi blir lika stor som Twilight och/eller Da Vinci-koden

Tretton skäl varför

Detta inlägg har jag publicerat tidigare, men då på Annettes bokblogg

Clay Jensen får ett paket med 7 kassettband. Rösten på banden tillhör Hannah Baker. Hannah som är död. Hannah, som har tagit livet av sig, har spelat in 7 kassettband som Clay hittar utanför sin ytterdörr. När han sätter i det första bandet hör han Hannahs röst som berättar att om man har fått de här banden så är man en av de 13 personer som på något vis har drivit henne till att fatta det beslut hon gjorde.

Clay blir mer eller mindre förtvivlad. Han var kär i Hannah och kan inte för sitt liv begripa hur han skulle kunna ha gjort något som har gjort Hannah så illa att det bidragit till att hon tagit sitt eget liv.

Nästan mot sin vilja börjar Clay ändå lyssna på banden. Historien som berättas är så sorglig och berättas så sakligt att det gör ont i hjärtat att läsa. Man får som läsare reda på de där kanske från början till synes obetydliga händelserna som tar sådan fart och blir så stora att de till slut inte kan hejdas. Clay får allt eftersom band efter band tar slut lite ordning på sina tankar då han får insikt i vad som hänt och varför.

Det här är en väldigt stark berättelse. Den är sorglig och vacker. Den är så pass stark att jag inte tänker ta med den på något bokprat, och jag visar den enbart för niorna på skolan som vill ha boktips, och då berättar jag ganska utförligt vad den handlar om. Sedan kan man ju inte alltid välja vem som lånar boken på biblioteket, men jag kan se till att informera om boken. Man vet aldrig hur personen mår som läser…Samtidigt är den så otroligt bra att jag vill att så många som möjligt ska läsa den! Klurigt det där…

Delrapport från läsningen av Hausfrau

Nästa bok i min bokcirkel Bokbubblarna, med bland andra Enligt O, Och dagarna går samt What you Readin är Hausfrau av Jill Alexander Essbaum.

Jag måste erkänna att läsningen går otroligt trögt ... Jag blir faktiskt mest förbannad på huvudpersonen just nu. Jag vill bara skaka om henne och få henne att för guds skull skärpa till sig ... Jag har inte kommit så långt, så jag hoppas att jag kommer ändra uppfattning. Vi får väl se.

Springfloden

Titel: Springfloden
Författare: Rolf och Cilla Börjlind
Förlag: Norstedts

Nu så, då har jag också läst Springfloden. Bättre sent än aldrig etc etc ... Jag vet inte varför jag inte läste när den kom ut 2012, för det känns ju som om det är en bok jag skulle ha läst. Om man säger så. Anledningen till att jag tog tag i den nu är ju såklart för att den börjat gå som tv-serie och blivit lite av en snackis igen. Jag följe inte serien utan bestämde mig för att läsa istället. Till min stora förtret fanns inte tvåan inne när jag kom till jobbet idag! Jag får vackert ställa mig i kö. För läsa de andra delarna det vill jag absolut göra.

Det är kanske ingen "bland-det-bästa-jag-läst"-känsla, men just nu var det förmodligen precis vad jag behövde läsa (ja jag vet, jag skulle ju försöka läsa lite annat än spänning/skräck/deckare ... men jag gör faktiskt det också!).

Det märks att författarparet är manusförfattare, det är sceniskt skrivet, och jag blir sugen på att titta på serien också för att se hur miljöerna ser ut. Kanske gör jag det lite längre fram, vi får se.

Det känns lite onödigt att beskriva handlingen, de flesta har väl redan läst och de som inte har läst tittar kanske på serien, men lite kort:

Olivia Rönnäng är en ambitiös elev på polishögskolan. Hon är lite av en ensamvarg med höga krav på sig själv. Till viss del på grund av det faktum att hennes pappa var en framstående kriminalare. Under sommaren tar Olivia på sig en extrauppgift, lite av ett cold case, som pappan var med och arbetade på så långt tillbaka som 1987.

Det skedde ett rått mord ute på Nordkoster, då en gravid kvinna mördades på ett helt vidrigt sätt. Det var tre förövare och det fanns ett vittne. En liten pojke på nio år såg vad som hände och sprang hem och larmade polisen. Man kom inte särskilt långt i utredningen. Man hade inte ens ett namn på offret.

Olivia fascineras av fallet och får tack vare sin envishet (och kanske lite naivitet?) upp några spår som eventuellt kan leda framåt. Till sin hjälp har hon bland annat Tom Stilton, en f d polis numera hemlös. Stilton kände Olivias pappa och arbetade tillsammans med honom 1987.

Börjar man peta i sannolikhet och huruvida händelserna i boken skulle kunna hända en helt vanlig tjej på polishögksolan, så kanske man känner att nej, det här skulle inte kunna hända. Det är för många tillfälligheter som länkas samman och ett lite för otroligt händelseförlopp. Men det gör mig ingenting alls. Det är spännande och det är snyggt skrivet. Jag kan ju läsa det mesta och brukar inte ha så besvärligt med läskigheter, men de första sidorna i Springfloden satt kvar länge. Det var en otroligt skickligt uppbyggd stämning, och jag verkligen rös där jag satt och läste.

Nu hoppas jag att tvåan kommer in snabbt så jag får fortsätta lära känna Olivia och de andra medans jag fortfarande har dem i färskt minne.