Onda flickor

Titel; Onda flickor
Författare; Alex Marwood
Förlag; Modernista
Recensionsexemplar

När Bel och Jade var 11 år gamla fälldes de för mord på en 4-årig flicka. De fick då skyddade identiteter för att efter sina långa straff kunna leva utan att för alltid vara barnen som mördade ett annat barn. Självklart går det inte att sudda ut en sådan här händelse med ett byte av namn. En av tjejerna klarar sig lite bättre än den andra. Hon blir offret i händelsen, den fattiga flickan som gjorde som hon blev tillsagd att göra. Hon hamnar på en hyfsat human skola och får det ganska bra senare i livet. Utbildar sig till journalist och skaffar familj. För den andra tjejen går det inte lika lätt. Hon blir inte erbjuden någon "räddning" på samma vis, och vågar efter det att hon blir utsläppt aldrig släppa någon in på livet.

Bel och Jade blir Kirsty och Amber. Kirsty arbetar som frilansjournalist och hon arbetar hårt. Amber är städledare på ett nöjesfält och är mycket bra på det hon gör. Men ingen av dem har någonsin anförtrott sig fullt ut åt någon annan människa. Vad skulle familj och vänner säga om de visste? Att de en gång var barn som dödade ett annat barn?

Av en slump korsas deras vägar återigen då Kirsty ska skriva om överfallen och morden på unga kvinnor i staden där Amber nu bor.

Vad som drabbar mig mest i boken är den totala brist på vuxenengagemang då i början, då det hemska hände. För läsaren är det hur tydligt som helst att de här flickorna var svikta av vuxenvärlden långt innan katastrofen inträffade, och det var bara en tidsfråga innan något skulle hända. Det hade inte behövt vara något så hemskt som att en liten flicka skulle dö, men något hade med all säkerhet inträffat. Det var oerhört frustrerande att läsa om hur det egentligen gick till när flickan dog, och sedan läsa om hur det hela framställdes precis när det hänt och hur sedan händelsen för alltid fick ha kvar den skeva bild som slagit rot från allra första början.

Det var också tungt att läsa om skillnaden på hur Bel och Jade blev behandlade då de avtjänade sina straff, och nästan smärtsamt att läsa om när de som vuxna träffas igen och först då inser hur olika de har haft det.

Jag fastnade helt från sida ett tror jag, och det var nästan omöjligt att lägga ifrån sig boken när man börjat läsa. Alex Marwood lyfter på ett mycket skickligt sätt fram problematiken med att ingen är alltigenom god eller ond, att det så ofta är tillfälligheter, slumpen, tur eller otur som styr. Det ska bli spännande att läsa mer av författaren. Jag längtar redan efter nästa bok!